Ísland – ett kärt återseende

5 september 2013 22:23 | Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 16 kommentarer

Jag har genom åren besökt Ísland minst ett tiotal gånger: i samband med val och Nordiska rådets sessioner där, i samband med de isländska socialdemokraternas kongresser och i sällskap med Birgitta på officiellt besök där. Det innebär att jag har sett inte bara Reykjavík utan också de flesta andra delar av landet.

Ísland är ett fascinerande land: En del av Norden men beläget halvvägs till Amerika. Med ett nordiskt språk, så gammalt och så väl bevarat – nya ord och begrepp skapas på gamla ordstammar, importeras inte som lånord – att det kan vara svårt att förstå för oss övriga i Norden. Med en natur så olik övriga Nordens: aktiva vulkaner, glaciärer, gejsrar, ett delvis sterilt berglandskap men också bördiga dalar med jordbruk och boskap, ibland inplanterad lövskog – och så fantastiska blålila fält med alaskalupin, som har spritt sig längs vägrenar och i de nedre delarna av fjällen. Med människor som är utflyttade nordbor men med ett märkbart inslag av också ett keltiskt arv: nordiska vikingar rövade helt enkelt med sig irländska kvinnor. Med cirka 320.000 invånare, av vilka 120.000 bor i huvudstaden, Reykjavík; landsbygdsbefolkningen bor inte i byar utan på glest utspridda gårdar. Med ett förvånansvärt milt klimat med tanke på landets nordliga läge – golfströmmen gör att vintrarna blir ganska milda.

Mycket mer skulle kunna sägas om denna nordiska utpost i nordväst. Något av detta ska jag berätta i anslutning till intryck från min senaste resa till Ísland, 24-31 juli.

En rundtur runt hela Ísland

Den här resan var en 75-årspresent till mig från Birgitta, och tanken med både den och den tidigare östersjökryssningen var att jag skulle få återse stora delar av det som var mitt arbetsfält under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Just återseendemomentet var ett problem – jag hade växande synproblem på grund av en tilltagande grå starr – så även min allt knackigare fysiska kondition. Därför fastnade vi för en guidad bussresa runt hela Ísland. Det här visade sig fungera bra för mig, dock med undantag av inte helt strapatsfria utflykter till fots från bussen, som av naturliga (av naturen betingade) skäl inte alltid kunde köra ända fram till eller in i utflyktsmålen. Jag tröstade mig med att jag redan tidigare hade sett det som var målen för fotvandringarna. Sålunda hoppade jag över en utflykt till Mývatn-området med dess lavafält med svavelosande och hett vatten, och jag avstod också, eftersom jag mindes vägen dit, från att gå upp till det väldiga vattenfallet Gullfoss. Valskådningen fick också vara för min del – jag har varit på sådan under ett besök på Grønland.

Men i övrigt fungerade resan som den skulle, möjligen med undantag för att vi ibland hade svårt att uppfatta den isländske guidens vägledning (på norska) via en knackig högtalaranläggning.

Reykjavík

Från flygplatsen Keflavik är det ganska lång väg till huvudstaden, Reykjavík. Ankomstdagen innehöll bara en programpunkt – på vägen till hotellet i Reykjavík, Hótel Plaza, stannade vi till vid Blå lagunen för en simtur – jag ska återkomma till det. Sen kunde vi själva välja program.

Lunch, en utmärkt sådan, åt vi på närbelägna Fish company, på deras gårdsservering. Middag åt vi senare på en favoritrestaurang från tidigre resor, Laekjarbrekka. Dit återvände vi också vår sista kväll i Ísland, när vi hade gjort rundturen runt hela ön. Laekjarbrekka är en gourmetrestaurang med många isländska specialiteter – vi åt både fisk och lunnefågel där.

Eftersom vi båda har sett det mesta i Reykjavík, ägnade vi det mesta av vår tid där åt att gå i affärer. Birgitta letade bland annat efter tröjor och annat i isländskt ylle åt barnbarnen.

Priserna, med sina många nollor på slutet, i isländska affärer ter sig först avskräckande, men åtminstone nu efter krisen för den isländska kronan är de reellt inte lika höga som förr.

Vi tog god tid på oss för den delvis backiga promenaden längs affärsgatan Bankastraeti och dess fortsättning Laugarvegur (Lögarvägen – den leder mycket riktigt till ett av de stora baden); vi tog fikapaus på café Tiu dropar. Medan Birgitta, på sin eviga jakt efter isländska ylleprodukter och garn, gick upp längs Skolavördustigur, satt jag på en bänk i solskenet och vilade benen.

De många turistmålen i Reykjavík hoppade vi över, eftersom vi båda har sett dem tidigare. Men sista dagen på rundturen besökte vi ändå den märkliga restaurang Perlan, var uppe i dess snurrande kupol, och jag tog bilder – ett slags flygbilder från relativt låg höjd – över hela Reykjavík.

Jag var inne i en stor skivbutik på Laugarvegur och frågade en av killarna där – jag försökte alltid tala svenska i affärer och på hotell men var nästan alltid tvungen att övergå till engelska – om där fanns några politiska skivor på isländska, till exempel från valkampanjen för inte så länge sen, men han trodde inte att det hade gjorts några sådana skivor i Ísland. Så skivutbytet av islandsresan blev en dubbel-cd med traditionellt isländskt material; jag köpte den på ett museum norröver.

Sista dagen i Reykjavík försökte vi också förgäves få tag på den kråkbärssylt vi tillsammans med våfflor och vispgrädde vid ett par tillfällen hade fått till kaffet under resan. Men Birgitta hittade en del intressanta örtkryddor och örtsalter längs vår resrutt, så lite för köket i Öregrund blev det ändå.

Bad på isländskt vis

Ísland klarar en mycket stor del av sitt varmvatten och uppvärmning genom vatten från heta källor – stora delar av det här ölandet befinner sig som sagt på vulkanisk mark. Det här sänker uppvärmningskostnaderna, men det har förstås också nackdelen, att det, orenat, osar svavel om det varma vattnet.

I de stora och generöst tilltagna offentliga badanläggningarna använder man sig förstås också av det här naturligt uppvärmda vattnet, och utöver simbassänger hittar man där också så kallade hot spots, runda bubbelbad med stege ner i det mycket varma vattnet och så sittplatser i vattnet längs bassängväggen. De här bubbelbaden brukar läggas tre i rad, med stigande värmenivå – att starta med den hetaste bassängen är inte tillrådigt.

Redan på väg in från flygplatsen till Reykjavík stannade vår buss till vid den berömda Blå lagunen, kallad så för att dess värme är som Söderhavets och för att vattnet är så intensivt blått.

Sen jag var där sist – det är rätt längesen nu – har det här badet moderniserats betydligt: vattnet är inte längre så svaveldoftande, och bottnen i bassängen har täckts. (Jag minns en gång när jag var där tillsammans med de nordiska socialdemokratiska partisekreterarna och den dåvarande danske partisekreteraren Steen Christensen obetänksamt dök ned i ”lagunen”, med påföljden att han fick otäcka rivsår av de skrovliga lavastenarna i bassängens botten.) Vi hade anlänt till ett Ísland i mycket vackert sommarväder, så vi satt sen ganska länge i var sin solstol och njöt av solen.

Det här badet har anlagts mitt ute på ett lavafält och får sitt varma vatten – 36-39 grader – året om från geotermiska källor, en del av dem på 2.000 meters djup.

Det finns en ”Blå lagun” även i Jardbödin på norra Ísland, och även den besökte vi när vår buss hade fört oss vidare på vår rundresa. Också där stannade vi och badade, och här luktade vattnet mer av svavel.

Ett dramatiskt landskap med lavafält, vulkaner, gejsrar och glaciärer

Det isländska landskapet, med sina lavafält, vulkaner och gejsrar som då och då sprutar upp hett vatten, är mycket dramatiskt; höjdskillnaderna gör att där också finns mäktiga vattenfall.

I den här resan ingick förstås bland annat Dimmuborgir i norra Ísland, ett område där för övrigt delar av filmen ”Bröderna Lejonhjärta” spelades in.

Till Mývatn med dess ångande lavafält följde jag alltså inte med den här gången, men jag och Birgitta gick åtminstone en bit in i den grönskande dal, omgiven av höga bergssidor, som kallas Ásbyrgi.

Valskådningen, med start i Húsavík, hoppade vi alltså över, och i stället tillbringade vi tiden med att dels gå på museum, dels gå runt i lilla Húsavík: se hur människor bor och handlar – vi gick av en slump in i en konsumbutik och förstod att det var en sådan av att där fanns en del samnordiska konsumvaror. I en presentbutik köpte vi muggar plus en leksak åt de yngre barnbarnen, och som lunch handlade vi fish and chips ur ett hål i väggen nere i hamnen.

Den enda del av Ísland där jag och Birgitta inte tidigare har varit, östfjordarna, kom vi också till. Det här är ett berg- och fjordrikt landskap, förr lättast att nå mål i per båt. Nu finns det väg, ibland dock med rasrisk, och vägen har också delvis förkortats genom att man har byggt tunnlar. Vi passerar bland annat Djupivogur.

I sydost, nära Höfn, finns en del av det väldiga Vatnajökulls-området. Vi stannar till vid glaciärsjön Jökulssárlón och får göra en båttur med amfibiebåt i issörja och isblock bland flytande isberg – vi eskorteras av motorbåtar som röjer rännor i isen.

Det här landskapet är verkligen otroligt dramatiskt och omväxlande – i närheten ligger Skaftafell nationalpark, ett grönskande område nära Örfærajökull, också det en del av det stora glaciärområdet; här finns också den högsta bergstoppen i landet, 2019 meter.

Nu går resan genom den sydligaste delen av Ísland. Vi ser fler vattenfall, men det mest intressanta och nya blir nu lunnefågelskolonin på Reynisfjara, Íslands sydligaste punkt. De här papegojliknande fåglarna är förvånansvärt orädda eller dumma – de låter oss, och vi är sammanlagt ganska många, komma helt nära.

Under sista resdagen beöker vi det mäktiga Gullfoss – jag avstår alltså från att gå stigen upp, men jag har ju sett det här fallet förut. Ytterligare en anhalt är det geotermiska området kring Geysir, och vi får på relativt nära håll se de kaskader av hett vatten som sprutar upp ur marken; gejsern Stokkur sprutar upp heta vattenstrålar ungefär var femte minut.

Sista anhalten före Reykjavík är Thingvellir, där fria män samlades utomhus för ett slags tidig riksdag. Också där har jag varit tidigare.

Inne i Reykjavík finns numera den moderna riksdagen, Alltinget, men det har jag besökt så att säga i funktion.

* * *

Uppläggningen av den här guidade bussresan var i stort sett utmärkt – gav verkligen en bild av hela Ísland.

Fast jag skulle möjligen för egen del ha önskat få lite mer av isländsk kultur i programmet. Nu blev det inte mycket mer än att vår guide nämnde, att bussen, fast på avstånd, passerade Halldór Kiljan Laxness’ hem.