Bygdedrama med viss ny aktualitet

När jag växte upp, var Margit Söderholms roman från 1943, ”Driver dagg faller regn”, en mycket läst bok. Som så många andra masspridda romaner filmades den, i det här fallet av Gustaf Edgren 1946 – tidsutdräkten tycks bero bara på att det första utkastet till filmmanus inte ansågs hålla måttet.

Också filmpubliken blev stor, och filmkritikerna var, med ett par undantag, bland dem Nils Beyer i Morgon-Tidningen (s), välvilliga, och i ett par avseenden kan man förstå att många föll för filmen: skådespelarprestationerna är utmärkta och de många naturscenerierna, de flesta från Järvsö-trakten i Hälsingland, betagande.

Handlingen, förlagd till ett lite obestämt artonhundratal då folkdräkter fortfarande var frekventa, är dock ganska melodramatisk. I centrum för den står storbonden Germund Germundssons (Sten Lindgren) vackra dotter Marit (Mai Zetterling). Enligt tidens sed spelar vid ett giftermål gårdarna en lika stor roll som kontrahenterna, och alltså är det tänkt – åtminstone av pappa Germund – att dottern ska gifta sig med Mats Eliasson (Ulf Palme) i grannbyn.

Germund, bitter över sitt eget öde – hans hustru övergav honom för en annan – vakar över den vackra dottern, som utmanar honom genom att olovandes gå på dans. Här är ett par dramatiska scener inlagda för att belysa hennes dygdiga sinne: Först får hon med våld avvisa den berusade fästmannen Mats, som närapå lyckas våldta henne. Sedan blir hon handgripligen antastad av ytterligare tre karlar, men då kommer spelmannen från dansen, Jon (Alf Kjellin) henne till hjälp, och de lyckas fly tillsammans.

Spelmannen inte bara spelar fiol på ett suggestivt sätt; han är också vacker. I filmen har Alf Kjellin försetts med en så svart peruk, att fyrtiotalets filmpublik genast associerade till ett då frekvent begrepp, ”tattare”. För att göra den här kärlekshistorien acceptabel – Marit förälskar sig nämligen i Jon – framställs han som ett dygdemönster. Han inte bara försvarar henne mot andra mer slemma män; han nöjer sig själv väldigt länge bara med kyssar.

Fadern, själv bränd av att hans egen hustru lät sin åtrå segra över konventionen, blir fullständigt galen, när han förstår att också dottern låter sig styras av sina känslor. I ett bärande avsnitt i filmen bådar han upp traktens bönder, som i drev med gevär, som vid en älgjakt, jagar Jon (som till slut undkommer genom att gömma sig bakom ett klippblock i forsen). Jag slås, när jag i dag ser filmen, av hur (på nytt) aktuell den är i meningen att det också i dagens Sverige finns fäder som är beredda att utföra så kallade hedersmord, till och med på sin egen avkomma.

Jon fördrivs, och för att freda honom verkar Marit ge sig för påtryckningarna: två gårdar rustar för bröllop. Det hinner gå så långt att Mats och Marit står i kyrkan inför prästen. Men när Mats har sagt sitt ja, säger hon, efter en förtvivlans väntan, till slut nej och rusar ut ur kyrkan, hittar där ute en häst och rider i brudklänning därifrån. Brudslöjan fastnar i en nedhängande trädgren.

Och där ute, en bra bit bort, väntar Jon på henne.

Det älskande unga paret flyr tillsammans till en fäbodliknande gård och håller sig undan där länge, tills det blir bistrare väderlek. Sedan får de härbärge hos Jons spelmanskamrat i dennes skraltiga kåk.

Under tiden har faktum etablerats, men Germund kan förstås inte förlåta, tar också för egen del till flaskan.

Den som först, åtminstone halvvägs, acepterar faktum är Elin, detta kanske för att hon själv har åtrått Germund, som hennes syster en gång rymde från. Elin erbjuder Marit sin gård, Olsgården, men Marit är principfast: Om någon ska ha gården, är det Jon, och till slut går Elin med på det.

Styvnackat kvar på barrikaden står fortfarande pappa Germund. Men så en dag händer det något som får honom att ändra sig. I samband med laxfiske i älven faller Jon i vattnet och dras med i den allt stridare strömmen. Då springer den simkunnige – simkonsten var inte särskilt utbredd på den tiden – Germund nerför stranden, tar sig ut i forsen och räddar Jon. Och väl uppe på stranden finner de varann och talar ut. Jon är accepterad av svärfadern: är nu sedd både som hederlig karl och som en välkommen svärson.

Och genom allt detta löper inte bara fiollåtarna utan också föreställningarna om fiolens magi, med brutna och lagade fioler och till slut även prästens erkännade av att fiolen inte är ett djävulens redskap.

Alla folks frihet, hela världens fred

I spåren av mitt referat av mitt eget inlägg i Uppsala arbetarekommuns diskussion om förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram fick jag här några, faktiskt oväntade, kommentarer på en punkt, den som handlar om innebörden av en förändring av en klassisk paroll: Carl Lindhagens berömda Första maj-paroll ”Alla folks frihet, hela världens fred” har nu blivit något helt annat: ”Alla människors frihet, hela världens fred”.

Låt mig därför citera bärande delar i den text som i 1990 års socialdemokratiska partiprogram ligger under rubriken ”Alla folks frihet, hela världens fred”.

Avsnittets övergripande inledningsmening – den enda – lyder: ”Längtan efter fred och frihet, framsteg och social rättvisa är gemensam för alla folk.”

På denna mening följer det textavsnitt som har intresse i just det här sammanhanget och som har underrubriken ”Nationernas självbestämmande och folkens frigörelse”.

Inledningsmeningen där lyder: ”En värld av fred och framsteg förutsätter nationernas självbestämmande och folkens frigörelse.”

En bärande formulering lite längre ner i texten är följande: ”Socialdemokratin stöder därför folkens kamp för demokratiskt självbestämmande och hävdar de små nationernas rätt till oberoende gentemot stormakterna. Det internationella samarbete som i dagens värld är en bjudande nödvändighet måste, med beaktande av det ökande internationella beroendet, vila på varje nations självbestämmanderätt.”

De verkligt bärande elementen i den diskussion som nu har utbrutit med anledning av förslaget till nytt partiprogram finns dock i följande två stycken:

”Nationsgränser är resultat av historiska omständigheter, däribland erövringskrig, kolonialism och stormakters expansion. Samtliga länder är inte enhetliga nationalstater. I vissa fall delar gränserna ett folk med gemensamt språk och gemensam kultur. I andra fall finns inom ramen för samma nation två eller flera folk. I många länder lever, vid sidan av det dominerande folket, språkliga minoriteter. Den historiska erfarenheten visar, att det är möjligt för människor med olika språk och kultur, av olika ras och tro. att i fred och samarbete leva i samma land.

Också i dag finns det folk, som ännu inte har vunnit självständighet men som har berättigade anspråk på politisk frigörelse, självbestämmande och rätten till språklig och kulturell identitet. Också i dag finns det människor, som förtrycks på grund av språk, kultur, ras, tro eller politisk uppfattning. Motsättningar, grundade på sådana faktorer, är i själva verket en av de huvudsakliga orsakerna till framtidens mellanfolkliga konflikter. Sådana konflikter bör lösas fredligt och i en anda av ömsesidig respekt och mellanfolkligt samarbete. Inget folk har rätt att undertrycka något annat. Ingen får förföljas eller diskrimineras på grund av ras, tro eller politisk uppfattning.”

Socialodemokrater som blundar för den här dimensionen av mänsklig kultur riskerar nog att få partibeteckningen (s) läst som ”struts”.

Ett partipogram i vardande

I går kväll var jag och Birgitta på arbetarekommunens möte. Vi brukar vara trägna gäster, även om vi inte är ombud för vår förening. I höst har det dock blivit dåligt med besök; vi har haft våra fysiska krämpor att tänka på.

En av frågorna på dagordningen var ett remissvar på förslaget till nytt partiprogram, ett ämne som intresserar mig i egenskap av mångårig huvudsekreterare i programkommissionen och ansvarig för två av partiets sammanlagt ganska få program, i mitt fall de från 1975 och 1990.

På arbetarekommunens möte yttrade jag mig också, kort, om förslaget till nytt partiprogram. Jag har naturligtvis fler synpunkter på programförslaget, men det jag i mitt korta anförande tog upp var följande:

Jag underströk något, som redan fanns i förslaget till remissvar, nämligen att miljöfrågorna, politikens gröna dimension, behöver betonas ännu mer, särskilt i programmets inledning.

Jag kritiserade programtexten för mångordighet och ordval som mer hör hemma i vetenskapliga uppsatser än i programtext.

Jag fann att det här programförslaget, bättre än närmast föregående partiprogram, tar upp frågor om klass, men att programtextens många nya fokuseringar på företag och företagare samtidigt gör analysen på den här centrala punkten vag och ambivalent, detta i en tid då löntagarnas villkor systematiskt försvagas, då antalet arbetslösa, korttidsanställda och anställda med osäker anställning ökar och då också bärande delar av två stora grupper, som får egna skrivningar i partiprogrammet, kvinnorna och invandrarna/flyktingarna, delar levnadsvillkor med den traditionellt manliga arbetarklassen.

Slutligen reagerade jag mot att Carl Lindhagens fina gamla förstamajparoll, på min tid införd i partiprogrammet, har förvanskats. Nu lyder den första mellanrubriken under VÅR POLITIK ”Alla människors frihet, hela världens fred”, men i Lindhagens orginalformulering sa den någonting annat: ”Alla folks frihet, hela världens fred”.

Det här handlar om en ganska stor betydelseförskjutning. Den nya formuleringen är ett uttryck för den individsjuka som sätter sin prägel också på andra delar av programförslaget.

I värsta fall också något mer: Begrepp som ”folk” och ”nation” är uppenbart pestsmittade i vår EUforiska tid. För egen del påminde jag arbetarekommunen om att det europeiska bygget i dag befinner sig i en djup kris, inte bara i fråga om den gemensamma valutan. De rapporter vi aktualiter läser i tidningarna om självständighetssträvandena i minst två regioner i Spanien och dessutom i Skottland påminner oss om att de skrivningar – bland dem Lindhagens klassiska paroll – som på min tid fanns i partiprogrammet (och som bland annat syftade på självständighetssträvandena i till exempel mitt gamla hemland, Estland) fortfarande är högst relevanta.

En strimma av ljus

I religiös mening betyder inte advent något för mig. Jag är inte troende.

Ändå ger adventsljusen en strimma av hopp i det kompakta vintermörkret. I den stora granen på gården utanför lyser det nu om kvällarna en ljusslinga, och barnbarnen har gjort en snölykta i snön som ligger på gräsmattan.

Inför den första adventsöndagen, hade vi fått hjälp av Kerstin att få upp både en adventlykta och en uppsalalykta – en lykta med fyra karaktäristiska uppsalabyggnader i svart silhuett mot röd botten – uppsatta i ett par av fönstren, och i går kväll tändes det första adventsljuset vid middagen inne i det rum där hon just nu bor; senare tände Birgitta ett adventsljus i vårt vardagsrum. Runt omkring i lägenheten kommer det snart att slå ut hyacinter. Och inne i barnbarnens rum hänger två paketadvetskalendrar, den ena av dem en gång i världen gjord av Birgitta åt Kerstin, när hon var liten.

Själv har jag köpt var sitt exemplar av TVs julkalender åt barnbarnen.

Både Kerstin och Birgitta har bakat pepparkakor, Kerstin också lussebullar. Men sånt får inte en diabetiker som jag äta, även om jag tycker att det luktar gott.

En glänsande jubileums-Caprice

När vi i lördags tog oss in motströms i universitetshuset, mötte vi bland dem som hade sett den första föreställningen en ström av glada och entusiastiska människor, som prisade jubileumscapricen – det var 50 år sedan capricerna startade – och rent av sa att det här var den bästa de hade varit med om.

Sådant kan diskuteras; jag har för egen del bara varit på de capricer som har getts under senare år, och jag har hört talas om några tidigare höjdare. Men jag håller med om att det var en glänsande föreställning.

Capricerna skiljer sig ju från vanliga OD-konserter – jag har varit på många sådana också – genom inlånet av gästartister från andra genrer, större musikalisk blandning och ett mer scenshowaktigt tilltal. Men innan vi kommer dit något om det mer traditionella materialet, i det här fallet körmaterialet.

Skulle jag göra en liten anmärkning mot den här jubileumscapricen, skulle det vara att det kanske blev just aningen för lite av det som ändå är ODs själ och röst, sånger för manskör. Men visst fanns där också sådana nummer, som Jaroslav Krickas ”On a Day Like Today” (dock med nyskriven text), ”Soldatkören” ur Charles Gounods ”Faust” och så Ture Nermans och Lillebror Söderlunds ”Den vackraste visan” i arrangemang av OD-nestorn Robert Sund. Det arrangemanget har Robert stor heder av – jag kan bedöma det, eftersom jag kan en del både om Nerman och om Söderlund – så jag hoppas att han tar åt sig av berömmet; jag vet att han ibland brukar titta in på min blogg.

Repertoarmässigt näraliggande var dock Elin Rombos sångnummer tillsammans med kören, till exempel den fantastiske Anders Hillborgs tonsättning av Gunnar Ekelöfs ”O dessa ögon” och arian ”É stranno” ur Guiseppe Verdis ”La traviata”.

Hon var också lysande i numren ur ”Jesus Christ Super Star”, som avslutade första akten och där hon, utöver av kören, assisterades också av Ola Salo och Henrik Dorsin. Den här trion återkom också, med överrasaknde goda prestationer från de båda herrarnas sida, i några nummer ur Giuseppe Verdis ”La traviata”.

Ola Salo har både röstresurser och scenisk dragningskraft, och han visade detta i till exempel ett par Queen-låtar i avslutningen. Sprängde lite gränser gjorde han också, både genom att ge sig in i operavärlden och genom att sjunga ”Jazzgossen”. Fast själv fångades jag ännu mer av den nästan magiskt fina version han gjorde av sin och The Arks schlagernummer ”The Worrying Kind”.

Henrik Dorsin, hemlig gäst för inte alls länge sedan, återkom och visade att han hade fått blodad tand, allt från den lite speciella versionen av säkerhetsmeddelandet till publiken i universitetsaulan till den faktiskt ganska tonsäkra Cornelis Vreeswijk-imitationen.

Slutligen några rosor dels till Trio X, dels till Folke Alin, men framför allt till ODs dirigent, den fantastiska Cecilia Rydinger Alin.

Efter konserten samlades delar av den upprymda publiken plus OD-folket för transport upp till slottet. Där väntade Stor-OD med middag: förrätten, lax- och göspaté med löjromsdressing samt syrad gurka med dill plus västerbottenbröd och öl och snaps var bäst. Men under den här middagen bjuds gästerna också på mycket annat och får även själva bidra med sång – ett suveränt gruppnummer från scenutrymmet med flera mikrofoner var också ett suveränt bevis på att den musik som i dag hörs i den här typen av musikkretsar har förändrats mycket. Och så underhölls vi, från en talarstol alldeles nära oss, av den oförliknelige Hans Dalborg.

Fast innan dansen började, gick de gamle hem, tog taxi genom ett vintrigt Uppsala för att vara mer exakt. Birgitta och jag orkar inte längre festa och dansa efter klockan 01.00.

Melodikrysset nummer 48 2012

Vi går in i advent, men det var väl inte precis adventsstjärnor Peps Persson sjöng om i dag. ”Stjärnan i mitt liv” heter låten som skulle leda oss till hans eget namn.

Och inte är det dags för lussebullar än heller. Detta apropå att vi fick höra ”Bullfest”, den som börjar ”Klappa takten alla bagarbarn, bullfest, bullfest hela dan”. Här skulle vi svara på den oändligt svåra frågan vad som behövs för att man ska få till det visan handlade om. Nåja, det skulle ju ha kunnat vara deg, men ledbokstäverna pekade mot ugn.

Därmed är vi inne på temat barn och det näraliggande ämnet barnvisor.

Den normalt ganska lättigenkännbara ”Lilla snigel, akta dig” spelades i dag i ett tempo som gjorde den svåruppfattad för oss som är vana vid mer traditionella varianter.

Jag är också ganska hemma på filmatiseringarna av Astrid Lindgrens ”Pippi Långsrump”, men dagens visa därifrån, framförd av Annika (Maria Persson), ”Mors lilla lathund”, hör väl inte till de mest kända lindgrenanknutna visorna. Men den som kan texten – ”fast vet du vad, inte just idag, jag gör det helst en annan dag” – vet förstås att Annika just den här dagen helst är passiv.

Sten Axelssons och Åke Söderbloms ”Kan du vissla, Johanna?” från 1932 är ju ingen barnvisa, men många av oss förknippar den nog i dag med en fin film med ett par små pojkar i ett par av huvudrollerna. Den brukar visas på julafton.

Den här filmen är i dag redan en klassiker.

Klassisk musik förekommer inte alltid i Melodikrysset, men i dag hade Anders Eldeman fått in ”Finlandia”, ett av Jean Sibelius’ paradnummer, bland frågorna.

Och som vanligt var kasten tvära i krysset.

Själv lyssnar jag både på klassisk musik och på schlager, men jag ska bekänna att ”Are You Leaving” med Erik Hassle hittils hade undgått mig.

Inte så att jag älskar allt i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest heller, men jag brukar lyssna och se mig igenom de här tävlingarna.

Så visst känner jag igen bröderna Olsen och deras vinnande bidrag både hemma i Danmark, ”Smuk som et stjerneskud”, och i europafinaloen, internatuionellt känt som ”Fly On the Wings of Love”.

Hygglig schlager är det, som på sin tid Lasse Dahlquists ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Från fordom stammar också Noël Cowards ”Still Loving You”, även om vi i dag fick höra den med Dinah Washington.

Själv är jag i min personliga smak inte låst vid låtar från någon speciell tidsepok, även om det finns genrer som jag inte är så förtjust i.

Lisa Nilsson, i dag i ”I samma andetag”, lyssnar jag till exempel gärna på.

Men jag gillar också Traveling Wilburys, som ligger lite längre tillbaka i tiden. I dag skulle vi, via deras ”Handle With Care”, komma fram till namnet på en av gruppmedlemmarna, Roy Orbison.

Och jag tyckte inte att ”Still Loving You” med tyska Scorpions lät dumt heller.

Och för att även avslutningsvis illustrera bredden på min personliga musiksmak: I eftermiddag ska jag gå på ODs Caprice här i Uppsala. Det musikevenemanget kommer jag att berätta om senare.