En glänsande jubileums-Caprice

När vi i lördags tog oss in motströms i universitetshuset, mötte vi bland dem som hade sett den första föreställningen en ström av glada och entusiastiska människor, som prisade jubileumscapricen – det var 50 år sedan capricerna startade – och rent av sa att det här var den bästa de hade varit med om.

Sådant kan diskuteras; jag har för egen del bara varit på de capricer som har getts under senare år, och jag har hört talas om några tidigare höjdare. Men jag håller med om att det var en glänsande föreställning.

Capricerna skiljer sig ju från vanliga OD-konserter – jag har varit på många sådana också – genom inlånet av gästartister från andra genrer, större musikalisk blandning och ett mer scenshowaktigt tilltal. Men innan vi kommer dit något om det mer traditionella materialet, i det här fallet körmaterialet.

Skulle jag göra en liten anmärkning mot den här jubileumscapricen, skulle det vara att det kanske blev just aningen för lite av det som ändå är ODs själ och röst, sånger för manskör. Men visst fanns där också sådana nummer, som Jaroslav Krickas ”On a Day Like Today” (dock med nyskriven text), ”Soldatkören” ur Charles Gounods ”Faust” och så Ture Nermans och Lillebror Söderlunds ”Den vackraste visan” i arrangemang av OD-nestorn Robert Sund. Det arrangemanget har Robert stor heder av – jag kan bedöma det, eftersom jag kan en del både om Nerman och om Söderlund – så jag hoppas att han tar åt sig av berömmet; jag vet att han ibland brukar titta in på min blogg.

Repertoarmässigt näraliggande var dock Elin Rombos sångnummer tillsammans med kören, till exempel den fantastiske Anders Hillborgs tonsättning av Gunnar Ekelöfs ”O dessa ögon” och arian ”É stranno” ur Guiseppe Verdis ”La traviata”.

Hon var också lysande i numren ur ”Jesus Christ Super Star”, som avslutade första akten och där hon, utöver av kören, assisterades också av Ola Salo och Henrik Dorsin. Den här trion återkom också, med överrasaknde goda prestationer från de båda herrarnas sida, i några nummer ur Giuseppe Verdis ”La traviata”.

Ola Salo har både röstresurser och scenisk dragningskraft, och han visade detta i till exempel ett par Queen-låtar i avslutningen. Sprängde lite gränser gjorde han också, både genom att ge sig in i operavärlden och genom att sjunga ”Jazzgossen”. Fast själv fångades jag ännu mer av den nästan magiskt fina version han gjorde av sin och The Arks schlagernummer ”The Worrying Kind”.

Henrik Dorsin, hemlig gäst för inte alls länge sedan, återkom och visade att han hade fått blodad tand, allt från den lite speciella versionen av säkerhetsmeddelandet till publiken i universitetsaulan till den faktiskt ganska tonsäkra Cornelis Vreeswijk-imitationen.

Slutligen några rosor dels till Trio X, dels till Folke Alin, men framför allt till ODs dirigent, den fantastiska Cecilia Rydinger Alin.

Efter konserten samlades delar av den upprymda publiken plus OD-folket för transport upp till slottet. Där väntade Stor-OD med middag: förrätten, lax- och göspaté med löjromsdressing samt syrad gurka med dill plus västerbottenbröd och öl och snaps var bäst. Men under den här middagen bjuds gästerna också på mycket annat och får även själva bidra med sång – ett suveränt gruppnummer från scenutrymmet med flera mikrofoner var också ett suveränt bevis på att den musik som i dag hörs i den här typen av musikkretsar har förändrats mycket. Och så underhölls vi, från en talarstol alldeles nära oss, av den oförliknelige Hans Dalborg.

Fast innan dansen började, gick de gamle hem, tog taxi genom ett vintrigt Uppsala för att vara mer exakt. Birgitta och jag orkar inte längre festa och dansa efter klockan 01.00.