Ett partipogram i vardande

4 december 2012 13:13 | Politik, Ur dagboken | 22 kommentarer

I går kväll var jag och Birgitta på arbetarekommunens möte. Vi brukar vara trägna gäster, även om vi inte är ombud för vår förening. I höst har det dock blivit dåligt med besök; vi har haft våra fysiska krämpor att tänka på.

En av frågorna på dagordningen var ett remissvar på förslaget till nytt partiprogram, ett ämne som intresserar mig i egenskap av mångårig huvudsekreterare i programkommissionen och ansvarig för två av partiets sammanlagt ganska få program, i mitt fall de från 1975 och 1990.

På arbetarekommunens möte yttrade jag mig också, kort, om förslaget till nytt partiprogram. Jag har naturligtvis fler synpunkter på programförslaget, men det jag i mitt korta anförande tog upp var följande:

Jag underströk något, som redan fanns i förslaget till remissvar, nämligen att miljöfrågorna, politikens gröna dimension, behöver betonas ännu mer, särskilt i programmets inledning.

Jag kritiserade programtexten för mångordighet och ordval som mer hör hemma i vetenskapliga uppsatser än i programtext.

Jag fann att det här programförslaget, bättre än närmast föregående partiprogram, tar upp frågor om klass, men att programtextens många nya fokuseringar på företag och företagare samtidigt gör analysen på den här centrala punkten vag och ambivalent, detta i en tid då löntagarnas villkor systematiskt försvagas, då antalet arbetslösa, korttidsanställda och anställda med osäker anställning ökar och då också bärande delar av två stora grupper, som får egna skrivningar i partiprogrammet, kvinnorna och invandrarna/flyktingarna, delar levnadsvillkor med den traditionellt manliga arbetarklassen.

Slutligen reagerade jag mot att Carl Lindhagens fina gamla förstamajparoll, på min tid införd i partiprogrammet, har förvanskats. Nu lyder den första mellanrubriken under VÅR POLITIK ”Alla människors frihet, hela världens fred”, men i Lindhagens orginalformulering sa den någonting annat: ”Alla folks frihet, hela världens fred”.

Det här handlar om en ganska stor betydelseförskjutning. Den nya formuleringen är ett uttryck för den individsjuka som sätter sin prägel också på andra delar av programförslaget.

I värsta fall också något mer: Begrepp som ”folk” och ”nation” är uppenbart pestsmittade i vår EUforiska tid. För egen del påminde jag arbetarekommunen om att det europeiska bygget i dag befinner sig i en djup kris, inte bara i fråga om den gemensamma valutan. De rapporter vi aktualiter läser i tidningarna om självständighetssträvandena i minst två regioner i Spanien och dessutom i Skottland påminner oss om att de skrivningar – bland dem Lindhagens klassiska paroll – som på min tid fanns i partiprogrammet (och som bland annat syftade på självständighetssträvandena i till exempel mitt gamla hemland, Estland) fortfarande är högst relevanta.

22 kommentarer

  1. Måtte de lyssna på dig!

    Comment by anita — 2012 12 04 13:34 #

  2. Det sista var verkligen intressant, har inte observerat detta. Frågan är vad programmet i övrigt har att säga om folkbegrepp, nationer och individernas plats i detta. Är det Självförverkligande eller Nationen som gäller?

    Comment by Stig-Björn Ljunggren — 2012 12 04 16:55 #

  3. Till Stig-Björn Ljunggren: Avsnittet inleds med en plädering för mänskliga rättigheter, och jag har naturligtvis inget att invända mot kraven där, men sen kommer ingenting om folkens frihet. Jag, med min utgångspunkt, är förstås också nöjd över formuleringen i EU-avsnittet: ”Vi socialdemokrater vill att EU ska vara ett europeiskt samarbetew mellan suveräna stater och avvisar idéerna om att förvandla EU till en europeisk federal förbundsstat.” Men jag har ingenstans hittat någon formulering som välkomnar suveränitet för de folk som vill ha det, detta trots att de av mig nämnda självständighetssträvande områdena ju inte är ute efter att ställa sig utanför EU.

    Och den principiella frågan är mycket större. Jag behöver bara nämna folk som kurderna och tibetanerna.

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 04 17:14 #

  4. Intressant fråga i en tid då svenskar inte
    längre är ett folk, utan en befolkning med
    svenska medborgarskap. Socialdemokrater har
    aldrig varit liberaler, dvs med individen
    som den samhälleliga aktören. (s) har alltid
    varit ett klassparti. Hur påverkas klassmed-
    vetandet av invandringen? Förmodligen eroderas
    det och ersätts av etnicitet, Som i USA.

    Comment by G W — 2012 12 04 19:15 #

  5. För att förenkla något – alla folks frihet – hela världens fred var korrekt under befrielsekrigens tid (från kolonialt förtryck) men blir en reaktionär paroll när den tillämpas i vår tid då etnisk splittring är den dominerande metoden för upprätthållande av post-koloniala imperialistiska maktstrukturer. Den senare metoden ser vi ju nu triumfera i stora delar av mellanöstern/nordafrika.

    Comment by Peter Karlberg — 2012 12 04 21:55 #

  6. Till Peter Karlberg: Men inte måste etniskt/språkligt baserade stater ha någon sådan bakgrund. Vad är det för imperier som skulle kunna tänkas ligga bakom till exempel baskernas långa självständighetskamp? Och i just Afrika är det väl snarast de postkoloniala länderna, med gränser dragna av forna kolonialmakter, som kommer att utsättas för påfrestningar, när det gäller sammanhållningen.

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 04 22:12 #

  7. Problemet ligger i att stater görs liktydigt med nationella/etniska/religiösa/språkliga grupperingar. Det skapar mellanfolkliga motsättningar som ersätter och många gånger helt döljer de faktiska motsättningarna mellan arbete och kapital. Arbetare dödar arbetare i nationens, etnicitetens, religionens namn – oerhört effektiv härskarstrategi.

    Sen blir det lite udda rester kvar som eventuellt gäller för baskerns (kan inte den historien särskilt väl). Omodern syn på statsbildningar att de ska baseras på etnicitet eller motsvarande.

    Visst är staterna i Nordafrika präglade av gränsdragningar av kolonialt ursprung. De olika folk de består av har dock ingen anna statsbildningstradition att falla tillbaka på och det är ju uppenbart att nuvarande instabilisering utgör ytterligare ett steg i västvärldens (främst USAs) strategi för fortsatt kontroll och utnyttjande av de naturresurser som vilar där.

    Comment by Peter Karlberg — 2012 12 04 22:39 #

  8. Med tanke på programmets långtgående individualisa skrivningar i inledningen, där självförverkligandet sätts i högsätet, förvisso med kopplingen till att riktigt individualism kan bara uppnås i samverkan med andra, blir det rimligt att också lyfta fram att det är människors frigörelse som ska sättas i högsätet. Inte nationer eller folk, som är abstrakta begrepp, och som någon påpekat, är begreppet ”Polcirkeln” egentligen lika konkret som ”Storbritannien”.
    MEN om nu individer uppfattar sig som balter eller basker eller skåningar blir det något att reda ut i programmet. Om vi genom klassmedvetenhet eller nationalism underordnar vår individualitet det kollektiva blir det något att ta ställning till.
    Och frågan är om socialdemokratin ska försöka återlansera kollektiviteten, Den Nya Gemenskapen, eller fortsätta efter självförverkligandets slingrande stig.

    Comment by Stig-Björn Ljunggren — 2012 12 05 8:53 #

  9. Till Peter Karlberg: Jag är fundamentalt oense med dig i principfrågan. Stater borde, så långt det går, grundas på kriterier som språk och gränserna sättas därefter. I längden skulle detta bädda för en långt mer harmonisk värld, där nationer fredligt lever sida vid sida och i samarbete.

    Ett sent exempel på att detta låter sig göras fredligt och utan väpnad konflikt är det postkommunistiska Tjeckoslovakien, när det klövs i Tjeckien och Slovakien. De lever i dag fredligt sida vid sida, och båda är för övigt med i EU.

    När mitt gamla hemland Estland i samband med första världskriget och ryska revolutionen tillkämpade sig sin efterlängtade självständighet, uppstod en nationalstat, som i sig rymde försumbart små nationella minoriteter, som för övrigt gavs viss kulturell autonomi. Intressantast i det perspektiv vi nu diskuterar är letterna, detta eftersom de nya stjälvständiga staterna Estland och Lettland beslöt att reglera gränsdragningen mellan de båda nya staterna efter den här och var blandade gräsbefolkningens egna önskemål. Eftersom majoritetsprincipen kom att tillämpas, hamnade då mycket små grupper så att säga på fel sida om gränsen. För sina små nationella minoriteter – bland dem bör man nämna svenskarna – infördes kulturell autonomi med möjlighet för barnen att gå i språkseparata skolor.

    ”Spanien är väl Spanien” tycker många svenskar, även sådana som har varit där på semester. Vad de då bortser från är att man i flera ”spanska” regioner talar språk som markant avviker från den officiella spanskan; katalanskan i Katalonien är ett exempel. Baskiskan är för övrigt inte ens släkt med de språk som eljest talsas på den pyreneiska halvön.

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 05 9:05 #

  10. Till Stig-Björn Ljunggren: Särskilt abstrakt är det ju inte att från barnsben tala ett språk, till exempel svenska, som man delar med det stora flertalet andra man kommer i kontakt med.

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 05 9:17 #

  11. Till Enn: Så de ryskspråkiga i Estland och Lettland borde få avgöra de områden de bebor ska bli självständiga eller kanske ansluta till Ryssland?

    Comment by Jean — 2012 12 05 12:04 #

  12. Enn, din ”princip” innebär såvitt jag förstår att varje folk som självt identifierar sig som särskiljda från en majoritet borde ges rätt att bilda en egen stat. Samer torde väl vara det oss mest näraliggande exemplet (de uppfyller väl både språk, etnicitet och kultur-kraven). Desutom torde ju ett sådant anspråk ges än högre legitimitet genom deras status av urbefolkning. Frågan är bara vilka landområden de bord erhålla? Eller gäller inte principen ”för små” nationella minoriteter?

    Comment by Peter Karlberg — 2012 12 05 12:36 #

  13. Till Jean: De ryska minoriteterna i Estland och Lettland har ingen historisk hävd; de är resultat av stalintidens medvetna kolonialiseringsstrategi. Försök att föreställa dig situationen att det efter krigsslutet hade funnits kvar en stor tysk minoritet i Norge, bosatt till exempel i nybyggda betongförorter till Oslo. Tror du norrmännen då hade överlämnat de här områdena till Tyskland?

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 05 12:38 #

  14. Till Peter Karlberg: Om samerna skulle bo i och utgöra majoriteten i ett sammanhängande område, skulle ditt exempel hålla. Men så är det ju inte – samarna lever, glest utspridda, i fyra olika länder. Förutsättningarna för att bilda en samisk nationalstat är därför närmast obefintliga. Däremot måste ju samerna ges omfattande minoritetsrättigheter.

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 05 12:44 #

  15. Intressant diskussion! Jag kan se att du Enn, har en poäng, samtidigt som en del av mig värjer sig mot begreppet ”folk” utifrån språk. Kort sagt, jag velar i frågan.

    Enn Kokk, hur ser du på palestinierna?

    Comment by anita — 2012 12 05 13:29 #

  16. Till Anita Lindblad: Jag har tidigare skrivit ganska många inlägg om konflikten mellan israeler och palestinier och då försvarat en tvåstatslösning – ofta har, i dessa inlägg – avuppenbara skäl, tycker jag – udden varit riktad mot israelerna, både mot övergreppen i Gaza och den fullkomligt skamlösa ockupationspolitiken på Västbanken, den senare snart ett lapptäcke av israeliska bosättningar med palenstinska enklaver däremellan.

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 05 14:44 #

  17. Enn – ska man alltså uppfatta det så att bara om man är majoritetsbefolkning i ett avgränsat område har man rätt till egen stat? Ska man vidare uppfatta det så att bara om man under 1900-talet har blivit minoritet/majoritet i det ”egna” området så gäller inte den begränsningen?

    Comment by Peter Karlberg — 2012 12 05 16:53 #

  18. Nog borde samerna ha rätt till sitt eget land. Att svenskar under de senaste århundradena byggt bosättningar och flyttat in, sugit ut områdena på ekonomiska värden som elkraft, skog, gruvor och genom sin koloniala politik genomfört en etnisk rensning är väl inget hållbart skäl att underkänna samernas rätt till sitt eget land?

    För övrigt borde Sverige lämna tillbaka Halland, Skåne och Blekinge till Danmark och på kuppen kanske bli av med Carl Bildt.

    Comment by Jean — 2012 12 05 17:21 #

  19. Till Peter Karlberg: Det handlar både om majoritetsbefolkning i ett avgränsat område och om lång historisk hävd. Och det här är jag inte ensam om att anse. Märk att tornedalsfinnarna har getts skydd för sitt språk, miänkieli. däremot inte de under efterkrigstiden av arbetsskäl hitflyttade finnarna, som dessutom inte heller bor in något samlat område.

    Som framgår av det exempel jag använder, finns det minoriteter – samerna är ett annat svenskt exempel – som av olika skäl, till exempel för att de är för få och för utspridda, ofta dessutom en liten minoritet i förhållande till majoritetsbefolkningen i samma område, som gör det omöjligt att generellt lösa det här problemet genom att bilda en ny stat. Då får man i stället garantera fortlevanden av deras språk och kultur.

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 05 18:19 #

  20. Enn – hur man bör hantera minoriteter inom stater är inte problemet (även om just det ofta är problem för dessa). Det diskussionen handlar om är ju snarere när minoriteter inom en statsbildning har rätt att kräva egen stat. Jag hävdar att det var en riktig princip under avkolonaliseringen och då handlade det oftast om att olika etniska grupper tillsammans slogs för att bedria sig – självbestämmande. Numera, med några undantag av typ de baltiska, tjänar motsvarande processer bara till att splittra, och dess funktion är att upprätthålla sådan splittring och därmed försvaga kampen för alla människors frihet. Identitetspolitik är dessvärre av ondo – alla människors lika värde av godo.

    Comment by Peter Karlberg — 2012 12 05 18:45 #

  21. Till Peter Karlberg: Nu har ju varken jag eller 1990 års partiprogram – jag har återgett texten i dessa stycken – hävdat att det är en tvingande nödvändighet att dela upp alla etniskt och språkligt pluralistiska stater. Det finns ju länder som under mycket lång tid har klarat att härbärgera folkgrupper med olika språk. Schweiz är där ett känt exempel – men märk att sammanhållningens pris är en mycket långtgående autonomi för kantonerna plus relativt frekventa folkomröstningar. Det intressanta är att det tvånationella Belgiens sammanhållning i dag också är så skör.

    Men om ett folk med eget språk och kanske också andra kulturella särdrag är övertygat om att det vill lösgöra sig från en större gemenskap och bilda en egen stat, förstår jag inte varför man skulle ställa sig negativ till detta. Att man värnar sitt eget språk och sin egen kultur – också vill garantera en framtid för dem – måste ju inte ha udden riktad mot något eller några andra folk – de har naturo8gtv8s prec8s samma rätt.

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 05 19:11 #

  22. Invictus – de oövervinnerliga, film om Nelson Mandela är ett utmärkt stöd för min tes

    Comment by Peter Karlberg — 2012 12 06 1:22 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^