Än kan Bob Dylan

De tre första låtarna på Bob Dylans ”Tempest” (Columbia 88725457002, 2012, distribution Sony) är mycket fina. Det börjar starkt med ett långt intro till ”Duquesne Whistle”, också i övrigt en mycket hörvärd låt, som låter som snabb, stompig musik från swingeran. Och till min förtjusning låter också nästa spår, den mer balladartade ”Soon After Midnight” med sin långsamma dansrytm bra. Och när det sen kommer ytterligare en högst hörvärd låt, ”Narrow Way”, ett stycke snabb talking blues med malande rytm, tror jag för ett ögonblick att hela plattan är så här bra.

Också nästa låt, den berättande ”Long And Wasted Years”, är värd att lyssna på, men det dröjer ända till titelspåret, ”Tempest”, innan jag känner mig tagen igen – den, med sin violin i introt, har för övrigt när det gäller texten föranlett en diskussion om ifall den har hämtat sin inspiration från filmen ”Titanic”.

Ja, även den avslutande berättande ”Roll On John” har en bra melodi.

Också flertalet av låtarna däremellan är berättande, balladartade, men musikaliskt kanske inte några av de bästa Dylan har gjort. Här skulle jag gärna ha sett att ett texthäfte hade följt med i skivkonvolutet. Inte så att jag har problem med att uppfatta innehållet i sånger som sjungs på engelska, ens om det framförs med Bob Dylans i dag ganska rossliga röst, men Dylan är ju något av en sångpoet, och jag skulle därför vilja uppfatta också alla nyanser och dolda allusioner, vilket är lättare, när man har texten framför nosen. Fast jag har senare hittat alla texterna på nätet.

Musikerna i bandet gör en mycket fin insats, särskilt i de inledande tre låtarna, men David Hidalgos dragspel i den högst dansanta ”Early Roman Kings” är, liksom Tony Garniers bas i ”Tin Angel” och Donnie Herrons steel guitar i flera av de nämnda låtarna, värda ett särskilt omnämnande.

Och så, låt er inte luras av att producenten enligt skivkonvolutet heter David Frost.

Melodikrysset nummer 44 2012

Vad man tycker är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror förstås på vad det är för musik man är bekant med respektive inte har hört.

Av dagens kryssillustrationer var det väl egentligen bara en, den med en till svenska översatt siffra, som låg utanför det jag spontant kunde: Arthur Kopils (musik) och Maury Yestons (text) ”Nine” från 1982, på svenska Nio, har jag, vad jag minns, aldrig kommit i kontakt med. Men när jag efter nätletning får fram, att den bygger på Fellinis ”8½”, en mycket intressant film, blir jag förstås intresserad.

Jag har för all del aldrig sett ”Blåjackor” (1939, premiär i Göteborg 1941) heller, åtminstone inte på scen. Möjligen har jag någon gång sett Rolf Husbergs filmatisering från 1945. Hur som helst, jag känner igen den, även Annalisa Ericsons röst – den här gången sjunger hon dock tillsammans med Kjell Krage, inte som ursprungligen med Nils Poppe. Den här operetten hette i original ”Boys In Blue” men skrevs i Danmark av Lajos Laitai, vilket i mina öron låter ungerskt, med en fransk fars som förlaga.

Per Gessle har jag lyssnat på med ett halvt öra, men jag ska tillstå att jag inte är våldsamt förtrogen med hans repertoar. Därför famlar jag lite – nätsöker titlar – när jag hör hans bidrag till dagens kryss, men när jag har tillräckligt många ledbokstäver, kommer jag fram till att det måste röra sig om ”När vi två blir ett”.

Lätt som en plätt är det däremot att identifiera ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang.” Jag minns den med upphovsmannen, Gösta Linderholm. Jag har tidigare berättat historien om när han valturnerade tillsammans med min hustru, som då skojade med honom så att han rodnade: hon och turnéledaren slängde upp ett par onämnbara modell XXXXL på scenen när han spelade på ett av mötena.

Hustrun var där också när Björn Skifs och Agnes (Carlsson) sjöng ”When You Tell the World You’re Mine” vid ett mycket omskrivet bröllop – hon har, allt sedan hon var talman, ett slags band till bruden. Också jag har genom åren ställt upp på många kungliga arrangemang, fast då närmast av lojalitet till hustrun, men den gången tyckte jag inte, att jag behövde ställa upp längre.

Men inget ont sagt om kärlek, inte heller deras. Min egen egen kärlek vill jag gärna tillägna Evert Taubes klassiker efter Robert Burns, ”Min älskling du är som en ros”, och då är det faktiskt inte främst partisymbolen jag har i åtanke.

Änglar är kanske inte riktigt min grej, men Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet” är också värd att lyssna på.

Barnvisor, Alice Tegnérs och andras, hör jag gärna på, fast jag har fyllt 75. Och ”Blåsippor ute i backarna stå” har jag förstås sjungit själv under folkskoletiden, har den ävenb på CD. Fast även i det här fallet finns det stavningsproblem vi diskuterade redan förra lördagen. Det Eldeman efterlyser är den moderna varianten står.

Scenartister av olika slag roar mig. Den äldre av dagens exemplar, Karl Gerhard, har jag det mesta av i skivhyllorna och har också skrivit om ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst känner jag genast igen ”Gungorna och karusellen” från 1948, den som i dag skulle ge oss pluralen karuseller.

Lasse Brandeby, från scen känd som Kurt Olsson, hade vänstervärderingar även han, även om det inte framgår av just ”Till den person som tillgrep min väska igår”.

Men som mina läsare vet, brukar jag också lyssna mig igenom melodifestivalerna. Så det är klart att jag minns den då ännu mycket unga Carola (16 år) 1983 – åttiotre – slå igenom med ”Främling”, signerad Lasse Holm och Monica Forsberg.

Och även ”Maria” med Östen med resten minns jag från Melodifestivalen 2003. Jag tror att jag till och med lite grann höll tummarna för den.

Lasse Stefanz sjunger egendomligare än han stavar sitt namn, men nog minns man hans ”De sista ljuva åren”, på Svensktoppen 1989-1990.

Fast det vete fasen: är de sista åren så ljuva, rent av de bästa i ens liv? Jag tillåter mig tvivla. Jag har skrivit om det här ett par inlägg tillbaka.

Dylan sjunger blues

I dag när jag var inne i min skivaffär, hittade jag en Bob Dylan-CD som jag inte hade, ”Blues” (Columbia Legacy 88697 009 172, 2006, distribution Sony). Den visade sig vid närmare påseende inte innehålla något jag inte redan har – den är ett temaurval – men blues stämde med min sinnesstämning, så jag köpte den ändå.

Och jag har inte ångrat mig.

Musikaliskt är blues ett vitt begrepp, även om den här musiken bärs upp av vissa rytmelement och en blå sinnesstämning. Redan i den egentliga bluesmusiken finns det olika traditioner, till exempel deltablues och chicagoblues, men dessutom hittar man blueselement i mer eller mindre besläktade genrer som rythm’n’blues och viss rockmusik, även i viss amerikansk religiös musik. Och alla vi som kan vår Dylan vet ju att han ofta dessutom är en musikalisk gränsöverskridare, vars låtar i det skick de är inspelade inte alltid är så lätta att kategorisera. Så även om till exempel den avslutande låten på den här samlingsskivan, ”Blind Willie McTell”, är tillägnad en bluessångare som har existerat och har klanger av ”St James Infirmary”, gör Dylan den på ett ganska balladartat sätt. Varför den inte kom med på ”Infidels” (1983), som den ursprungligen spelades in för, vet jag inte – vi fick höra den först på ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare And Unreleased) 1961-1991”, utgiven 1991.

Stark blueskänsla har däremot den snabba och mycket hörvärda ”Dirt Road Blues” från ”Time Out of Mind” 1997. Som Bill Flanagan påpekar i konvoluttexten, går tankarna i det här fallet till bluesmän som Charley Patton. Flanagans påpekande att den låt som är tillägnad Patton, ”High Water (for Charley Patton)” från ”Love And Theft” 2001 i själva verket för tankarna till en som Doc Boggs ligger det också något i.

Dylan är svår att definiera inom gränserna för något vedertaget fack. ”Seeing the Real You at Last” från ”Empire Burlesque” 1985 har en mycket originell rytm, och ”Gotta Serve Somebody” från ”Slow Train Coming” 1979 är ett slags blues i mollton. I det senare fallet störs jag mer av kören än av det kristna budskapet.

Traditionell blues hittar man i ”Down In the Flood” från ”Bob Dylan’s Greatest Hits Vol. II” 1971, och ännu bättre är ”Meet Me In the Morning” med sitt förförande komp från ”Blood On the Tracks” 1975.

Snabba och rytmiska är låtar som ”Everything Is Broken” från ”Oh Mercy” 1989 och ”The Groom’s Still Waiting at the Altar”, ett stycke elektrisk blues från ”Shot of Love” 1981.

Först på den här skivan ligger ”She Belongs To Me” från ”Bringing It All Back Home” 1965, inte alls oäven – men de följande två låtarna är ännu bättre: den rockiga ”Leopard-Skin Pill-Box Hat” från ”Blonde On Blonde” 1966 och så ”It Takes a Lot To Laugh, It Takes a Train To Cry” från ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare And Unrekleased) 1961-1991”, här i en snabb, elektrifierad version.

Det här är absolut ett urval värt att lyssna på.

Mitt nya liv

Minns i november

Svensk text: Gösta Rybrant, 1960 (till musikalen ”Fantasticks”)
Amerikansk originaltext Harvey Schmidt (”Try To Remember”), 1960 (ur Broadway-musikalen ”The Fantasticks”)
Musik: Tom Jones, 1960

Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Minns i november, den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå är december, men ljuv är september,
då natten ger oss gyllne drömmar.
Ljuv är september – en helt annan timbre
får fåglarnas drill och vart källsprångs bölja.
Hösten vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Mörk är december, men ljuv är september.
Du vet att vintern kommer åter.
Minns då september, den ljuva september,
då bara tårepilar gråter.
Grå är november och kall är december,
men ljuv är september, då råg ses bölja.
Spar dina tårar. vi vet ju att vårar ska följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa, följa.

Vädret är gråmulet och kallt – fast grått var det ju ofta också i september, och det har regnat mycket under det så kallade sommarhalvåret.

Man kan bli deprimerad för mindre.

Livet har också blivit märkbart annorlunda den här hösten. Birgitta har fått båda hjärtklaffarna förstärkta, men än så länge orkar hon mycket lite av det hon förr klarade av. Och själv har jag, som jag har berättat om, också legat på Akademiska sjukhuset för hjärt- och lungbesvär och fått en rad nya mediciner att hålla reda på, också fått börja injicera insulin. Det besvärar mig inte sen jag väl har lärt mig, men det känns uppriktigt sagt tungt att ständigt vara beroende av injektioner och mängder av piller. Dessutom måste jag med några dagars mellanrum gå till vårdcentralen och ta blodprov för att sen, per telefon, få besked om antalet Waran-tabletter jag ska ta de kommande dagarna.

Livet är inte längre vad det en gång var.

Men jag kämpar på med det som alltid har legat mig varmt om hjärtat: jag läser böcker och tidningar, ser på film, lyssnar på musik och skriver sen om det, förhoppningsvis på ett sätt som kan inspirera även andra.

Till livets glädjeämnen hör att jag har fått två av barnbarnen, Viggo och Klara, på ännu närmare håll än tidigare. Deras mamma, vår dotter Kerstin, bor hos oss under överskådlig tid framöver och hjälper oss skröpliga med att städa samt handla och laga en hel del mat, även diska.

Det gör att Viggo och Klara också bor här varannan vecka, till exempel just nu då de har höstlov. Eftersom deras mamma ska i väg till sitt jobb tidigt på morgnarna, har jag de senaste morgnarna ordnat frukost åt dem, och Birgitta har stått för lunch.

Det här är ingen betungande plikt, och barnen är dessutom jättesnälla. I morse kom Klara, sju år, och berättade stolt att hon själv hade bäddat sin och brorsans dubbelsäng och dessutom höll på att städa upp i deras rum, en gång i världen våra egna barns barnkammare, numera benämnt biblioteket (fast vi har böcker i alla andra rum också). Hon fick förstås beröm av morfar.

Jag försöker också hitta på trevliga saker med sikte på barnbarnen, så gott jag kan. I går, på väg hem från Vårdcentralen, gick jag in på konditori Trianon och köpte med hem tre wienerbrödsliknande bullar till eftermiddagsfikat: en till Viggo, en till Klara och en till Birgitta.

Själv nöjde jag mig med en slät kopp kaffe. Sånt är livet för oss diabetiker.

Det är Halloween på gång också, något som inte fanns i min egen barndomsvärld. Redan i går kväll ringde det på dörren: Det var två flickor utstyrda på det hemskaste sätt, och dom sa ”Bus eller godis!”. I brist på godis gav jag dem en slant var.

På kvällen knöt Kerstin ihop en av sina specialiteter, att baka, med den här spökhelgen. Resultatet kan du ta del av på Kerstins blogg – länk finns här intill.

Fast mitt eget, allt klenare hjärta känner mer för Tove Jansson och hennes ”Höstvisa” än för Halloween:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Try To Remember

Amerikansk originaltext: Harvey Schmidt (ur musikalen ”The Fantasticks”), 1960
Musik: Tom Jones, 1960

Try to remember the kind of September
When life was slow and oh, so mellow.
Try to remember the kind of September
When grass was green and grain was yellow.
Try to remember the kind of September
When you were a tender and callow fellow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Try to remember when life was so tender
That no one wept except the willow.
Try to remember when life was so tender
That dreams were kept beside your pillow.
Try to remember when life was so tender
That love was an ember about to billow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Deep in December, it’s nice to remember,
Although you know the snow will follow.
Deep in December, it’s nice to remember,
Without a hurt the heart is hollow.
Deep in December, it’s nice to remember,
The fire of September that made us mellow.
Deep in December, our hearts should remember
And follow.