Mitt nya liv

1 november 2012 12:38 | Barnkultur, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Minns i november

Svensk text: Gösta Rybrant, 1960 (till musikalen ”Fantasticks”)
Amerikansk originaltext Harvey Schmidt (”Try To Remember”), 1960 (ur Broadway-musikalen ”The Fantasticks”)
Musik: Tom Jones, 1960

Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Minns i november, den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå är december, men ljuv är september,
då natten ger oss gyllne drömmar.
Ljuv är september – en helt annan timbre
får fåglarnas drill och vart källsprångs bölja.
Hösten vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Mörk är december, men ljuv är september.
Du vet att vintern kommer åter.
Minns då september, den ljuva september,
då bara tårepilar gråter.
Grå är november och kall är december,
men ljuv är september, då råg ses bölja.
Spar dina tårar. vi vet ju att vårar ska följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa, följa.

Vädret är gråmulet och kallt – fast grått var det ju ofta också i september, och det har regnat mycket under det så kallade sommarhalvåret.

Man kan bli deprimerad för mindre.

Livet har också blivit märkbart annorlunda den här hösten. Birgitta har fått båda hjärtklaffarna förstärkta, men än så länge orkar hon mycket lite av det hon förr klarade av. Och själv har jag, som jag har berättat om, också legat på Akademiska sjukhuset för hjärt- och lungbesvär och fått en rad nya mediciner att hålla reda på, också fått börja injicera insulin. Det besvärar mig inte sen jag väl har lärt mig, men det känns uppriktigt sagt tungt att ständigt vara beroende av injektioner och mängder av piller. Dessutom måste jag med några dagars mellanrum gå till vårdcentralen och ta blodprov för att sen, per telefon, få besked om antalet Waran-tabletter jag ska ta de kommande dagarna.

Livet är inte längre vad det en gång var.

Men jag kämpar på med det som alltid har legat mig varmt om hjärtat: jag läser böcker och tidningar, ser på film, lyssnar på musik och skriver sen om det, förhoppningsvis på ett sätt som kan inspirera även andra.

Till livets glädjeämnen hör att jag har fått två av barnbarnen, Viggo och Klara, på ännu närmare håll än tidigare. Deras mamma, vår dotter Kerstin, bor hos oss under överskådlig tid framöver och hjälper oss skröpliga med att städa samt handla och laga en hel del mat, även diska.

Det gör att Viggo och Klara också bor här varannan vecka, till exempel just nu då de har höstlov. Eftersom deras mamma ska i väg till sitt jobb tidigt på morgnarna, har jag de senaste morgnarna ordnat frukost åt dem, och Birgitta har stått för lunch.

Det här är ingen betungande plikt, och barnen är dessutom jättesnälla. I morse kom Klara, sju år, och berättade stolt att hon själv hade bäddat sin och brorsans dubbelsäng och dessutom höll på att städa upp i deras rum, en gång i världen våra egna barns barnkammare, numera benämnt biblioteket (fast vi har böcker i alla andra rum också). Hon fick förstås beröm av morfar.

Jag försöker också hitta på trevliga saker med sikte på barnbarnen, så gott jag kan. I går, på väg hem från Vårdcentralen, gick jag in på konditori Trianon och köpte med hem tre wienerbrödsliknande bullar till eftermiddagsfikat: en till Viggo, en till Klara och en till Birgitta.

Själv nöjde jag mig med en slät kopp kaffe. Sånt är livet för oss diabetiker.

Det är Halloween på gång också, något som inte fanns i min egen barndomsvärld. Redan i går kväll ringde det på dörren: Det var två flickor utstyrda på det hemskaste sätt, och dom sa ”Bus eller godis!”. I brist på godis gav jag dem en slant var.

På kvällen knöt Kerstin ihop en av sina specialiteter, att baka, med den här spökhelgen. Resultatet kan du ta del av på Kerstins blogg – länk finns här intill.

Fast mitt eget, allt klenare hjärta känner mer för Tove Jansson och hennes ”Höstvisa” än för Halloween:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Try To Remember

Amerikansk originaltext: Harvey Schmidt (ur musikalen ”The Fantasticks”), 1960
Musik: Tom Jones, 1960

Try to remember the kind of September
When life was slow and oh, so mellow.
Try to remember the kind of September
When grass was green and grain was yellow.
Try to remember the kind of September
When you were a tender and callow fellow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Try to remember when life was so tender
That no one wept except the willow.
Try to remember when life was so tender
That dreams were kept beside your pillow.
Try to remember when life was so tender
That love was an ember about to billow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Deep in December, it’s nice to remember,
Although you know the snow will follow.
Deep in December, it’s nice to remember,
Without a hurt the heart is hollow.
Deep in December, it’s nice to remember,
The fire of September that made us mellow.
Deep in December, our hearts should remember
And follow.