Dylan sjunger blues

I dag när jag var inne i min skivaffär, hittade jag en Bob Dylan-CD som jag inte hade, ”Blues” (Columbia Legacy 88697 009 172, 2006, distribution Sony). Den visade sig vid närmare påseende inte innehålla något jag inte redan har – den är ett temaurval – men blues stämde med min sinnesstämning, så jag köpte den ändå.

Och jag har inte ångrat mig.

Musikaliskt är blues ett vitt begrepp, även om den här musiken bärs upp av vissa rytmelement och en blå sinnesstämning. Redan i den egentliga bluesmusiken finns det olika traditioner, till exempel deltablues och chicagoblues, men dessutom hittar man blueselement i mer eller mindre besläktade genrer som rythm’n’blues och viss rockmusik, även i viss amerikansk religiös musik. Och alla vi som kan vår Dylan vet ju att han ofta dessutom är en musikalisk gränsöverskridare, vars låtar i det skick de är inspelade inte alltid är så lätta att kategorisera. Så även om till exempel den avslutande låten på den här samlingsskivan, ”Blind Willie McTell”, är tillägnad en bluessångare som har existerat och har klanger av ”St James Infirmary”, gör Dylan den på ett ganska balladartat sätt. Varför den inte kom med på ”Infidels” (1983), som den ursprungligen spelades in för, vet jag inte – vi fick höra den först på ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare And Unreleased) 1961-1991”, utgiven 1991.

Stark blueskänsla har däremot den snabba och mycket hörvärda ”Dirt Road Blues” från ”Time Out of Mind” 1997. Som Bill Flanagan påpekar i konvoluttexten, går tankarna i det här fallet till bluesmän som Charley Patton. Flanagans påpekande att den låt som är tillägnad Patton, ”High Water (for Charley Patton)” från ”Love And Theft” 2001 i själva verket för tankarna till en som Doc Boggs ligger det också något i.

Dylan är svår att definiera inom gränserna för något vedertaget fack. ”Seeing the Real You at Last” från ”Empire Burlesque” 1985 har en mycket originell rytm, och ”Gotta Serve Somebody” från ”Slow Train Coming” 1979 är ett slags blues i mollton. I det senare fallet störs jag mer av kören än av det kristna budskapet.

Traditionell blues hittar man i ”Down In the Flood” från ”Bob Dylan’s Greatest Hits Vol. II” 1971, och ännu bättre är ”Meet Me In the Morning” med sitt förförande komp från ”Blood On the Tracks” 1975.

Snabba och rytmiska är låtar som ”Everything Is Broken” från ”Oh Mercy” 1989 och ”The Groom’s Still Waiting at the Altar”, ett stycke elektrisk blues från ”Shot of Love” 1981.

Först på den här skivan ligger ”She Belongs To Me” från ”Bringing It All Back Home” 1965, inte alls oäven – men de följande två låtarna är ännu bättre: den rockiga ”Leopard-Skin Pill-Box Hat” från ”Blonde On Blonde” 1966 och så ”It Takes a Lot To Laugh, It Takes a Train To Cry” från ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare And Unrekleased) 1961-1991”, här i en snabb, elektrifierad version.

Det här är absolut ett urval värt att lyssna på.