Paul Mägi på höjden av sin förmåga

23 november 2012 16:05 | Musik | Kommentering avstängd

Mägi hyllar Mägi” löd programrubriken för torsdagskvällens konsert i Konserthuset i Uppsala med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi. Det var en mycket hörvärd konsert Mägi och orkesern bjöd på, men nej – Paul Mägi har inte fått storhetsvansinne. Det verk han dirigerade, ”Vesper för stråkorkester”, var förvisso estniskt, men skrivet av en namne, Ester Mägi, född 1922 och således 90 år, något att hylla. Märk dock att de båda Mägi inte är släkt med varann – Mägi, på svenska Berg, är ett inte särskilt ovanligt namn i Estland.

Svensk publik har sedan länge vant sig vid att lilla Estland har frambringat en hel rad skickliga dirigenter – flera av dem har haft uppdrag här i Sverige. Konsertpubliken här i Uppsala fick nu ett smakprov på att också estniska tonsättare har skapat musik, värd att lyssna på. Det här stycket, ”Vesper för stråkorkester”, är ett exempel. Dess tema är sakralt, men dess tonspråk torde tilltala alla kategorier av lyssnare, inte bara religiösa.

Claude Debussy (1862-1918) dog tidigt, men skulle han – vilket i och för sig är helt otänkbart – ha levt fram till i dag, hade han hunnit bli 150 år. En jubilar till alltså. Det firade Kammarorkestern med att spela två verk av honom.

Det första av dem var ”Danse sacrée et Danse profane för harpa och orkeser” (1904), således ännu ett stycke med åtminstone till hälften sakrala förtecken. I det här stycket hade orkestern sällskap av en solist på harpa, Laura Stephenson.

Mer känd är den andra debussykompositionen i den här konserten, preludiet till ”L’après-midi d’un faune”, ”En fauns eftermiddag” (1894). Hela stycket var väl spelat, och jag såg att Paul Mägi, absolut berättigat, själv hyllade flöjtistens insatser.

Efter pausen fick vi höra Antonín Dvořáks (1841-1904) ”Symfoni nummer 8 i G-dur” (1889). På det hela taget gillar jag den här musiken, i vart fall dess lugnare partier, men jag har lite svårt för de bullrande, ibland nästan bombastiska klanger, som då och då hörs. Men ett omväxlande, understundom överraskande verk är det, där durklangen ibland bryts av molltoner.

En fin musikkväll var det, sammantaget.

Konsum på bettet igen

22 november 2012 13:26 | Mat & dryck, Politik | 16 kommentarer

Det här var man handlar sin mat är en intressant fråga.

Själv är jag uppvuxen i lilla Juniskär, 18 kilometer söder om Sundsvall, och där fanns på den tiden – fyrtio- och femtiotalen – tre små affärer, alla privata. Vår familj handlade i Berglunds handelsbod, en ICA-ansluten affär, där jag från tolv års ålder fick jobb som springsjas och allt-i-allo flera sommarlov i rad och dessutom på julloven.

Konsum kom jag i alla fall också i kontakt med redan då. Vår ICA-handlare, Israel Berglund, hade ett förflutet inom Konsum Värmland, så ibland när någon väsentlig vara tog slut, ringde han till Konsum i Skottsund, och så fick jag åka dit och hämta varan i fråga. Och eftersom fru Lundkvist i backen ovanför handelsboden envisades med att vilja ha de tvättmedel som fanns bara i Konsum, tog han regelbundet hem även dem och sålde dem således via sin ICA-butik.

Under skoltiden – realskola och gymnasium – i Sundsvall kom jag i närmare kontakt med kooperationen, och samtidigt växte min politiska medvetenhet. ”Ej tjäna på andra, men tjäna varandra” löd en gammal konsumparoll som jag fogade till det jag skulle leva efter.

Så när jag som student kom till Uppsala 1959, lokaliserde jag omedelbart en Konsum-butik att gå och handla i i närheten av mitt hyresrum på Jumkilsgatan. Jag blev också medlem i Konsum och gjorde förstås många andra nödvändiga inköp – köksattiraljer, kläder med mera – i det då fortfarande relativt nya Forum-varuhuset i centrum av Uppsala.

Konsumbutiker fanns på den tiden i ett tätt nätverk över hela stan. Ytterligare en konsumbutik fanns i Stabby nära mitt studenthyresrum, och i Luthagen på vägen mot centrum och universitetet fanns åtminstone tre konsumbutiker till. När jag i mitten av sextiotalet tillsammans med Birgitta flyttade till vår nuvarande bostad i Svartbäcken, fanns det, utöver ett Konsum vid Torbjörns torg, inte bara ytterligare ett Konsum upp mot Bärby hage utan också två konsumbutiker längs Svartbäcksgatan på vägen in mot centrum.

Det här – de många små närbutikerna – blev sedan ett ok för Konsum. När massbilismen på allvar slog igenom, kändes de här små butikerna, ursprungligen höjden av modernitet, snabbköp, snabbt omoderna: de hade för litet sortiment, de var för dyra – kunde inte konkurrera med de externa köpladornas lägre priser – och de hade inga parkeringsplatser, eftersom de var planerade för att folk skulle kunna gå dit och handla. Här blev medlemsdemokratin också ett hinder – vem vill besluta om att lägga ner just sin butik?

Vårt Coop Konsum bevisar, just för att det finns kvar, riktigheten i den här tesen. Från betydligt mindre lokaler på andra sidan Torbjörns torg flyttade det in i den nybyggda fritidsgården Tunet, och där kunde man sen i ytterligare en etapp utvidga lokalerna. Och, mycket viktigt, utanför, på Torbjörns torg, finns det parkeringsplatser.

Jag har sett det här – i ännu större skala – fungera i Öregrund, där vi bor under sommarhalvåret. Konsum byggde där en ny stor hallbutik med stort sortiment, och utanför finns en jättelik parkeringsplats. Till det kommer något som är minst lika viktigt, en trevlig och serviceinriktad personal.

Konsum i Öregrund slog under en tid helt ut det betydligt mindre (och dessutom illa skötta) ICA – ICA stängdes några månader, men har nu i alla fall återuppstått i sina gamla lokaler.

Priset då? Det är sant att Konsum med sina många små butiker halkade efter ICAs modernare och större hallar, men i dag tror jag att Konsum mest straffas för sina gamla synder. I dagens stora butiker kan man handla både billigt och dyrt, detta oavsett vilken kedja butiken i fråga tillhör.

Dessutom har det skett en ny stor kostnadsförändring: Bensinen är i dag så dyr att man inte längre kan negligera bränslekostnaderna, när man räknar ut kostnaderna för den dagliga maten.

Jag tror jag har en hygglig uppfattning om var de som bor i vår bostadsrättsförening, fyra höga punkthus, handlar. Vi har nämligen gemensamt soprum.

Många av oss paketerar, liksom jag, sina hushållssopor i plastkassar från affären där de handlar. Tidigare dominerade inte bara kassarna från ICA stort över dem från Konusm – många av dem kom dessutom från olika stormarknader utanför vårt bostadsområde, vilka man behöver kunna nå med bil för att kunna handla i.

Nu tenderar de senare att minska i antal, men särskilt påtagligt är det att konsumkassarna, trots att vårt Konsum ligger vägg i väg med ICA, har blivit påtagligt fler.

Till det kan det finnas flera förklaringar. Många nya barnfamiljer har flyttat in i vår förening, och barnfamiljernas utsatta ekonomi kan säkert ha fått dem att fundera över prisrationaliteten i att åka ut till någon köplada utanför stan för att handla. Vårt Konsum har tagit över Postkontoret i vårt område, vilket innebär att ganska många, som inte har haft för vana att handla i Konsum, går in dit i något postärende. Då ter det sig ju rationellt att åtminstone kompletteringshandla något på Konsum, när man ändå är där, och så upptäcker man kanske i nästa steg att Konsum är väldigt mycket bättre än sitt på åldrade fakta grundade dåliga rykte. Och så börjar man handla där.

Jag har själv kunnat se att antalet kunder i Konsum påtagligt har ökat, och när jag nyligen frågade vår nye konsumföreståndare, bekräftade han detta.

Men jag tror att den ökade kundtillströmningen också är hans förtjänst. Jag har sett personalen gå igenom varusortimentet hylla för hylla: hyllvärmare plockas bort och nya varor kommer in. Samtidigt har jag också redan erfarenhet av att det går att få en bortplockad vara tillbaka, om man har skäl för det, också att få butiken att ta hem sådant man saknar. Den nye konsumföreståndaren, som inte har någon tidigare erfarenhet av vårt område, är uppenbart intresserad av att ta del av sina kunders önskemål.

Han berättade i ett samtal jag hade med honom att han närmast kommer från Vivo i huvudstaden – längre tillbaka har han också arbetat inom ICA. Nu sa han sig vara inställd på att ge ICA-hallen vägg i vägg en match.

ICA-handlaren känner uppenbart flåset i nacken. Han har setts slinka in i fredagsvimlet på Konsum, av allt att döma för att se vad det är som drar hans kunder till konkurrenten.

Sista delen av Nessers serie om Gunnar Barbarotti

21 november 2012 18:08 | Deckare | Kommentering avstängd

Håkan Nesser sätter punkt för sin serie deckare om polisen Gunnar Barbarotti, verksam i Kymlinge, med ”Styckerskan från Lilla Burma” (Bonniers, 2012).

Flera kuriösa stildrag består: En del märkliga namn – Barbarotti för sin del aviserar i slutet av den här boken att han ska åka till Italien och försöka leta reda på sin farsa, som han aldrig har träffat, men även Lill-Marlene Fängström kan nämnas som exempel. Citat på ovanliga språk, den här gången ett på vepsiska, ett språk besläktat med estniska. Barbarottis ständiga brottning med Gud, här också illustrerad med en hel rad bibelcitat. Hans tro är ju inte direkt min, och i den här historien blir den dessutom ganska framträdande på grund av att Barbarottis älskade hustru dör och lämnar honom ensam med en skock i och för sig ganska vuxna barn, både hennes och hans egna.

Den depression som följer av hustruns plötsliga död är ju lätt att begripa, också att den fortlöpande spelar en roll i den här kriminalromanenns handling, men jag måste uppriktigt bekänna, att jag med min mer materialistiska syn på döden har svårigheter med att acceptera inslagen med den döda hustruns fortsatta ingrepp i Barbarottis liv och utredning från så att säga ovan där.

Deckarhandlingen, med ett styckmord och ett ouppklarat försvinnande, båda med knytning till Ellen Bjarnebo, känd som styckerskan från Lilla Burma (det senare ett gårdsnamn), är vindlande, inte bara för att Barbarotti, när han efter hustruns död återkommer till polisstationen, av sin chef sätts att utreda inte bara andra delen, ett cold case, utan också det mord Ellen Bjarnebo har avtjänat ett långt fängelsestraff för efter att ha erkänt. Skickligt riktar Nesser här, steg för steg, läsarens misstankar mot Ellens och den styckade makens son, den autistiske Billy.

Också polischefens misstankar har gått åt samma håll, och mot slutet av boken avslöjar han sina egentliga motiv för att ta upp de här gamla fallen igen: Han har i unga dar haft en historia med en östtysk simmerska på besök i Sverige, vilket har resulterat i en dotter, fram till helt nyligen okänd för honom, och inte nog med det: Den här dottern finns i Sverige och är gift plus har en dotter med styckerskans Billy, som alltså kan tänkas ha mördat sin alkoholiserade och sadistiske och misshandlande far.

Men för att göra en lång och vindlande och delvis svårgripbar historia kort: Billy är helt oskyldig, men hans mamma, i och för sig skyldig till just styckningen, har inte mördat hans pappa; däremot är hon skyldig till det mord nummer två, som aldrig kunde bevisas därför att personen i fråga bara försvann.

Låter det krångligt? Ja, det är en snårig historia, som inte blir mindre mysteriös av alla antydningar om att det kan tänkas finnas ett kvinnligt nätverk av före detta kumlafångar som, även med drastiska medel, är berett att hjälpa medsystrar i nöd.

Lite tveksam är jag till greppet att berätta den här historien inte bara ur deckarens/Barbarottis perspektiv – i lagom korta portioner, innehållsligt av sådant slag att att de belyser det Barbarotti håller på att utreda, dock utan att, förrän i fråga om det andra mordet, avslöja tillräckligt mycket – utan också ur Ellen Bjarnebos. Mot slutet har Barbarotti i alla fall i huvudsak gissat sig fram till vad som har hänt, men han har också kommit fram till att det inte längre finns några bärande skäl till att riva upp hela den där gamla historien på nytt. Dock kan han meddela sin chef att denne inte behöver oroa sig för vem han har råkat få som svärson.

Och i Barbarottis eget fall slutar det med att han ber den frånskilda kollegan Eva Backman följa med på den planerade fadersresan till Italien. Medan den döda hustrun gillande ler från sin himmel.

En mycket läsvärd vuxenserie gör sorti ur Nemi

21 november 2012 14:21 | Media, Serier | Kommentering avstängd

Nemi har länge varit en av de intressantaste serietidningarna, och då tänker jag inte bara på dess titelserie, Lise MyhresNemi”.

Serietidningen Nemi har framför allt blivit en arena för mycket vältecknade sago- och reality-serier, som liksom titelserien lockar en förhållandevis mogen publik. På det viset har den här serietidningen varit unik. Men nu håller den här sidan av tidningen på att tunnas ut.

Alena” (Kim W AnderssonsPuppy Love”) har försvunnit, och nu går Bill Willinghams och Mark Buckinghams suveräna sagoparafras ”Fabler” med Snövit och Rosenröd i huvudrollerna. samma öde till mötes. Den har inte slutat tecknas, men Nemis redaktion har räknat ut, att det skulle ta tidningen tio år att, bit för bit, publicera nästkommande avsnitt. Så vi uppmanas att i stället köpa album.

Det kommer nog många av oss att göra, men frågan är vad Nemis redaktion ska göra för att kompensera oss som älskar den här sortens serier. Kvar finns i dag Evan Darkins och Jill Thompsons fabelserie ”Hundvakt”, vars inledande avsnitt om en spökhund publiceras i det aktuella numret, 6 2012. Problemet är dock att den här seriens nivå ligger långt under den för ”Fabler”.

Strindbergs Fröken Julie tolkad av Alf Sjöbeg

20 november 2012 19:00 | Film, Musik, Prosa & lyrik | 8 kommentarer

August Strindbergs drama ”Fröken Julie” (1888) läste jag under min gymnasietid under senare delen av 1950-talet – jag köpte under den där perioden också flera volymer i den serie med verk av Strindberg, som hade omslagsbilder signerade Adolf Hallman, bland dem också ”Fröken Julie och andra skådespel” (1957). ”Fröken Julie” gjorde ett mycket starkt intryck på mig, och när det här dramat dök upp som svenskuppsatsämne, skrev jag naturlgivis om det och fick för övrigt ett mycket gott betyg.

Strindbergs ursprungliga text är inte föremålet för den här analysen, men det förjänar att påminnas om att det är uppbyggt som ett kammarspel för tre personer, herrskapsfröken Julie, betjänten Jean och kokerskan Kristin, den senare även Jeans fästmö. I Strindbergs drama tränger verkligheten utanför herrgården in bara i starkt återhållna former: det lediga bondfolket – det är midsommar – hörs sjunga en nidvisa och förekommer också i ett mellanspel med dans. Förklarande bilder ur Jeans respektive Julies förflutna, Jeans pojkdröm om att stiga i graderna och ha rätt att åtrå herrskapsfröken och Julies uppfostran till pojkflicka, är i Strindbergs drama delar av deras konversation.

Alf Sjöbergs tar sig i sin filmatisering av ”Fröken Julie” 1951 ganska stora friheter gentemot teaterförlagan. Jag tänker då inte så mycket på sådant som valet av musik till filmen, att där förekommer sådant som ”Konvaljens avsked” och ”Jularbopolska”, komponerade efter tillkomståret för Strindbergs drama. Nej, den viktiga invändningen är att karaktären av kammarspel bryts – vilket naturligtvis inte hindrar att man kan tycka att de här iscensatta barndomsminnena är välgjorda och att de många scenerna utomhus förstärker stämningen av svensk midsommar.

Risken med det här greppet är förstås att det som i Strindbergs drama uttrycks i bara någon enstaka replik växer ut till en hel handling. Strindberg förmådde i sin teaterversion sammanfatta också mycket komplicerade förlopp och deras följder till förhållandevis korta repliker.

Strindberg fångar till exempwl, i några koncentrerade repliker, de båda huvudkaraktärernas rädslor, strävanden och tidiga livserfarenheter: Julies pelartillvaro där hon både känner suget efter och svindeln inför att falla, och Jeans dröm där han ligger i en mörk skog och längtar efter trädtopparna och solen.

Också i vår värld och vår tid finns naturligtvis klasskilnnaderna kvar, även om de inte märks lika tydligt. Men det senare innebär ju samtidigt att den problematik som finns i ”Fröken Julie” inte är självklart gripbar för dagens unga – till exempel är det för dagens yngre generation inget våldsamt dramatiskt att två personer som hör hemma i olika samhällsskikt ligger med varann. Och av detta följer väl också, att Julies självmord, om än utfört av en överspänd person, i dag av många yngre kan tolkas som en för kraftig teatereffekt.

Den för evigt kuschade själ som, trots alla hans uppvisade fina maner och språkkunskaper, bor i betjänten, kommer nog ändå fram i Ulf Palmes gestaltning av Jean, framför allt då genom hans beteende i slutet av filmen, och Märta Dorffs getaltning av den mer helgjutet underklassiga Kristin är också realistisk, men Anita Björks adelsfröken är kanske inte lika lätt att förstå sig på för dagens yngre publik. Detta inte sagt som en anmärkning mot Anita Björk. Jag bara undrar: Förstår dagens unga varför Fröken Julie tar livet av sig?

Mina frågetecken i fråga om Sjöbergs filmatisering av Strindberg innebär inte, att jag inte skulle se stora förtjänster med den här filmen. Kanske lever jag bara i en för strindbergsnära miljö – ”Fröken Julie” fick juryns stora pris, föregångaren till Guldpalmen, vid filmfestivalen i Cannes 1951.

Olle Svenning om den italienska vänstern

19 november 2012 12:38 | Media, Politik | 2 kommentarer

En av socialdemokratins bästa politiska analytiker, till lika skribenter, är Olle Svenning. Jag lärde känna honom under vår gemensamma tid i Socialdemokratiska studentförbundet. Vi var aktiva i var sin klubb, han i Socialdemokratiska studentklubben i Lund, jag i Laboremus i Uppsala, båda tillhöriga den reformistiska vänstern, vänstern i dess korrekta, radikalt samhällsförändrande betydelse.

Olle har arbetat i Statsrådsberdningen under Tage Erlander, men i huvudsak har han verkat som politisk journalist och författare. Främst känner väl de flesta honom som intelligent och välformulerad ledarskribent i Aftonbladet, där han har arbetat i två omgångar. Under en period då tidningen Arbetet var framgångsrik och hade råd, var han dess korre i Paris, och han har också arbetat på svenska ambassaden i Madrid.

De senare placeringarna plus hans adekvata språkbehärskning har medverkat till att Olle har avundsvärdea kunskaper om det politiska landskapet i sydligare delar av Europa, för övrigt inte bara Frankrike och Spanien utan också Italien med dess från de nordiska länderna avvikande vänstertradition.

De svenska tidningarna har de senaste åren matat oss med Berlusconi, Belusconi och Berlusconi, men det finns – visar det sig – fler aspekter på italiensk politik. I dagens (10 november 2012) Dagens Nyheter publicerar Svenning en lysande essä om detta, ”Så ska vänstern ge nytt hopp åt Italien”.

Har du inte Dagens Nyheter, gå ut och köp ett exemplar. Artikeln finns förvisso på nätet, men nu gäller det att hålla liv i de få återstående papperstidningarna, inte minst sådana som publicerar så här intressanta essäer.

Nyliberala estniska Reformpartiet nere på sin lägsta nivå på tre år

18 november 2012 13:51 | Politik | Kommentering avstängd

Det ledande regeringspartiet i Estland nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) är i novembermätningen från TNS Emor nere på sin lägsta nivå på tre år, 26 procent (32 procent i oktober). En lång tids negativ publicitet tycks nu ha satt sina spår i opinionen. Enligt TNS Emor har tappet skett bland medelålders väljare, väljare med förhållandevis hög utbildning och invånare i huvudstaden Tallinn. Fallet är stort: i augusti var stödet för Reformierakond 39 procent.

Samtidigt når dess koalitionspartner i regeringen, det nationella och konservativa, i viss utsträckning socialkonservativa IRL, Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) sitt högsta tal på länge, 17 procent (13 procent i oktober). Partiet har just i sig upptagit de konkursade estniska Kristdemokraterna. Kanske har IRL också tagit över en del borgerliga väljare från det ledande regeringspartiet, men vi får se hur länge uppgången varar: IRL har just nu en inre schism som tidningarna i dagarna har skrivit om.

Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, går åter upp, från 22 procent i oktober till 25 procent i november. Partiet är därmed hack i häl på det ledande regeringspartiet. Socialdemokraterna har mycket riktigt varit i synlig opposition under hösten som i viss utsträckning har präglats av strejker och social oro.

Det i vissa frågor vänserpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet), som i oktober med 25 procent låg över Socialdemokaterna, går i den här mätningen ner till 24 procent. Men skillnaden är så liten, att striden om andraplatsen inte kan anses vara avgjord.

Detta speciellt som det fortsatt föreligger en mycket betydande osäkerhet bland de estniska väljarna. Siffrorna ovan bygger på de tillfrågade, som har angett partipreferens – att slutsumman då ändå inte blir 100 procent beror på att det finns partier som ligger under spärren. (Inget av dem verkar just nu att vara på väg att forcera den.)

Andelen av de tillfrågade, 901 röstberättigade, som inte kunde ange någon partipreferens var hela 35 procent. Det är ju lätt att inse, att om något enskilt parti i en valrörelse skulle lyckas entusiasmera en hygglig del av dessa, kan de här sifforna lätt förändras.

Men bland dem som har tagit ställning leder i dag oppositionen ned 48 procent mot regeringens 43.

Melodikrysset nummer 46 2012

17 november 2012 12:35 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Nej, dagens melodikryss hörde väl inte till de allra svåraste. Men varje kryss innehåller ju något man inte är så förtrogen med. Inte så att jag har något otalt med Markus Fagervall – jag känner till honom – men jag brukar inte så ofta höra på honom. Men helt omöjligt var det ju inte för den skull att, via de ledbokstäver man så småningom fick, identifiera Markus Fagervall. Låttiteln var ”If You Don’t Mean It”.

Madonna är ju superkänd, vilket inte betyder att just jag brukar lyssna på henne särskilt ofta. Också Justin Timberlake känner jag till, så där. Det gör att jag ganska snart, under lyssnandet på ”4 Minutes”, kan identifiera honom.

Just för att försvåra identifieringen, antar jag, spelar Anders Eldeman numera ganska ofta låtar ur TV4s ”Så mycket bättre”. ”Logiskt” är ju till exempel en låt av Petter – men det går ju inte in. Men sen lyssnar man på sången och känner plötsligt igen rösten: Det är ju Plura! Just för mig är det här inte världens lättaste, detta eftersom jag aldrig har sett ”Så mycket bättre”.

Tomas Ledin har jag förstås hört en hel del av genom åren – jag har till och med recenserat honom, så att identifiera honom via ”So Many Days” är inte särskilt svårt. Själv tycker jag att han ibland är riktigt bra, men inte alltid.

Och detsamma tycker jag om Östen Warnerbring. Men efter lite grävande i hjärnvindlingarna klarar jag att komma i håg att det var han som här sjöng ”De’ måste va’ sången och glädjen”.

Odelad glädje känner jag, när jag hör Arne Domnérus i Povel Ramels fina ”Följ mig bortåt vägen”. Arne Domnerus spelar ju altsax, men här skulle vi skriva det i pluralis, altsaxar.

Patrice HellbergsTed Gärdestads ”Han går som en karl” minns vi väl alla med Lill Lindfors. Fast i dag ville Adners Eldeman göra det lite svårare för oss genom at spela den på finska med Marjatta Leppänen.

Minst lika känd, redan en klassiker, är Ulf Lundells ”Öppna landskap” med en text som doftar svensk sommar. Att melodin har lånat några element ur en känd svensk skolsång, sjungen åtminstone på min tid i skolan, ”Hör hur västanvinden susar”, har säkert bidragit till sångens popularitet.

Den svenska sommaren står också i centrum för Wilhelm Peterson-Bergers ”Frösöblomster” (1896-1914).

Och för att gå vidare på det spåret: Sommaren är ju en av ”De fyra årstiderna”, som Antonio Vivaldi skrev ett fortfarande inte bara spelat utan också älskat verk i fyra delar om.

Älskad, med rätta, är också Astrid Lindgren, så även Tage Dnielssons fina filmatisering av hennes ”Ronja Rövardotter”.

”Min kära lilla ponny” minns säkert många med Black Ingvars, men själv förknippar jag den fortfarande med dess upphov, Gullan Bornemark. Henne och hennes barn hörde vi ofta på skiva (och även i TV) när våra barn var små. Flera av hennes visor finner jag för egen del lite för präktigt pedaogiska för min smak. Nåväl, den här barnvisan skulle ge oss pluralen ponnyer.

En enda ljudillustration kvar, och i den hittar vi ett annat djur, fast i bestämd form, redan i inledningen. Här ska vi dock skriva djuret i singularis, obestämd form, get.

Geten i fråga är hämtad ur en Taube-klassiker:

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube, 1938

På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand,
där finns en grön oas, en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och provencalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder,
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mitt på dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag! Jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill,
men innan jag hann tänka rätt på saken,
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”
Sen högg de mig och ropte: ”Opp ur sängen!”
Jag tappa mina fikonlöv i svängen
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ner till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mig genast käckt i handen
och sa: ”I’m leaving on an early train”.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”

”Jag är från San Fransisco”, sa den sköna
”och därför klättrar jag så bra i berg! –
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi har ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!”

(Columbia DS 1068, 1938)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i for av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades
in.

Klara får en kompis i huset

16 november 2012 16:12 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 3 kommentarer

Klara, sju, och Viggo, tio, bor varannan vecka hemma hos morfar och mormor.

Visserligen känner de sig sen gammalt hemma här hos oss – har sängplatser i biblioteket, som de betraktar som sitt rum, och det finns även barnböcker och lådor med laksaker där sen gammalt – men deras hälftenflytt hit har medfört, att de också har tagit en del egna leksaker med sig. Dessutom har de en egen dator med sig för spel och annat de vill använda den till. Och i blblioteket/barnkammaren finns sen gammalt en extra TV med video/DVD.

De går kvar på sin skola, Domarringen – i själva verket är det kortare väg dit härifrån än från huset där de bor sen gammalt, numera alltså varannan vecka. Morfar och mormor ger dem frukost – choklad är viktigast – och skickar i väg dem tillsammans i rätt tid för att hinna till skolan. Deras mamma, vår dotter Kerstin, börjar jobba tidigt, men på eftermiddagen är det hon som hämtar dem på skolans Fritids.

Känner sig hemma hos morfar ochj mormor gör Viggo och Klara alltså sen gammalt, men i ett avseende är den här omgivningen ny för dem. Jo, de har skolkompisar som bor i vårt grannskap, men vad är det för barn som bor just här i vårt hus? Också några barnfamiljer i huset har frågat lite om Viggo och Klara, och i går kväll ringde det på dörren.

Det var Jenny Zaine, som bor lite högre upp i huset, och hennes dotter Ellen. Jenny känner vi lite – hon är bland annat med i styrelsen för vår bostadsrättsförening. Också Ellen har vi väl hejat på, men vi är ju inte riktigt i samma ålder. Däremot går Ellen en årskurs över Klara på Domarringen, så hon tyckte att det nu kunde passa att hon och Klara lekte med varann. Det hade varken vi eller Klara något emot, så Ellen kom in, fick se sig omkring, och snart var leken i full gång. Sen blev det dags för middag, Kerstin nygräddade plättar och pannkakor med Kerstins egna sylter, dock Önos‘ konstsötade äppelmos för mig. Efter middagen var Klara uppe hos Ellen en stund, innan det blev dags för kvällsrutinerna och så småningom läggdags.

I dag när jag var på Konsum köpte jag flera påsar godis och fyllde min gamla godisburk, den som jag själv inte längre får vittja, eftersom jag är diabetiker. Men man måste ju kunna bjuda barnbarnen och eventuellt också deras kompisar, åtminstone i morgon då det är lördag.

2 x Demian

15 november 2012 17:45 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag har fått mig Lars Demians CD ”Svenne tills du dör” (Demian Music Records ONECD-104, 2012) tillsänd, för recension på bloggen antar jag. Jag känner honom inte, men jag har skrivit om ett par av hans tidigare plattor, både kritiskt och välvilligt.

Demian arbetar i proggtraditionen, skriver om angelägna ämnen som innebörden av den svenskhet som nu är i ropet (”Svenne tills du dör”), och budskapet i ”Världen utanför” är följande:

Lås in dina ungar och larma din fru
Köp en vakthund och ett gevär
Det ska va som förr
skaffa säkerhetsdörr.
Mot världen utanför.

Knarket står i fokus för ”Guldkant i ditt liv”, och i ”Nation i krig” häcklas vår vapenexport samt de svenska insatserna i Afghanisatan och Libyen. Så här fortsätter det också därefter. Sångerna vänder sig till oss som har hjärtat till vänster, men de är kanske inte tillräckligt elegant giftiga i formuleringarna för min smak, och tonsättningarna vill inte riktigt fästa sig i musikminnet.

Drottningens hemlige älskare”, skriven i jag-form, förstår jag inte riktigt poängen med – det är ju kungens snedsprång i den branschen som har varit föremål för debatt.

På bordell”, en vals – i ordets dubbla betydelse – om att gå till prostituerade har musikaliska förtjänster men är för vag när det gäller syfte och innehåll.

Den absolut bästa låten, musikaliskt och delvis också textmässigt, är ”Balladen om Bin Ladin”, som förenklar bilden av Bin Ladin och en smula förvanskar det som hände honom när amrisarna fick tag på honom. Detta sagt av en som vekligen inte är någon kramare av USA och dess armé.

* * *

Egenproducerad är också Lars Demians maxi-EP ”Att inte vara Per Gessle” (Demian Music Records ONECD-103, 2009), som jag hade sen tidigare.

När jag först hade hört den inledande låten ”Nu kommer alla känslorna” av Per Gessle förstod jag, trots det udda framförandet, inte riktigt meningen med det här jättelångsamma tempot, men sen, när jag också hade hört den avslutande ”Listen To Your Heart” av Gessle och Mats Persson, anade jag att den här delen kunde ha något att göra med vilka som har kommersiella framgångar respektive vilka som inte ens får ge ut sina skivor på kommersiella skivbolag.

De mellanliggande låtarna är nämligen excesser i musikalisk begåvning: Även i de fallen gör Demian och hans medmusiker covers på kända artisters kända låtar, men det görs på ett så originellt och avvikande sätt, att de både innehållsligt och musikaliskt får nya dimensioner.

Den här raddan börjar med Åke Wassings gamla succéslagdänga ”Se nu tittar lilla solen in igen”, som här tappar all sin munterhet, och sen följer Evert TaubesVals på Mysingen” i ett originellt arr.

Låt hjärtat va me*” med svensk text av Bo-Göran Edling och musik – ”Heart” – av Richard Adler slår i något slags haltande tangotakt, och Lars ForssellsNär blodrosor slår ut”, Léo FerrésLes temps des roses rouges”, görs som originell, släpig vals.

Kanske är Lars Demians största begåvning just att tolka andras sånger på ett originellt sätt.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^