Sommar i P1 med Shima Niavarani

En bit in i dagens Sommar-program kommer jag på var jag tidigare har stött på Shima Niavarani: på Uppsala stadsteater. Där har jag sett henne som dottern Hedvig i Göran Tunströms ”Tjuven” och även som en groteskt ful drottning i kollektivföreställningen ”Drottning Kristina”. Läs gärna mer under Kulturspegeln, Teater.

Det jag har sett med henne, fortfarande bara 27 år gammal, har övertygat mig om att hon är en teaterbegåvning. Och förmodligen är det just hennes starka konstnärliga ådra som har gett henne en chans i ett svenskt samhälle, där ju människor med en gedigen men inte hel adekvat yrkeserfarenhet av mer konventionellt slag har svårt att få komma till sin rätt.

Har man som hon en så stark och särpräglad konstnärlig begåvning, kan man alltså med sitt allra första riktiga egna manus riva ner spontana applåder från en professionell teaterledning, som också belönar en med en beställning. Och ändå fick hennes närmande till tetern ske lite i smyg, vid sidan om de gymnasiestudier hon också fullföljde fram till studentexamen.

Shima Niavarani gav, allt från de tidiga åren i Teheran över att lära sig dansa ”Lambada” i en jämländsk flyktingförläggning, nattliga högljudda musiklyssningar och busringningar som ändade i att familjen sas upp från bostaden och även sena flyktkvällar i skolan – särskilt när hon en sen kväll blev inlåst och fick släppas ut av rektorn – till den djärva framstöten mot Södra teatern, en oavbrutet intressant, ömsom roande, ömsom känslostark bild av sitt unga liv, som ju också hade starka inslag av dramatik, allt från det irakiska bombanfallet mot deras stadsdel i Teheran över flykten som ändade i Sverige till en mycket nära väns död. Efter historien om den förlorade väninnan sjöng hon själv Madonnas ”Like a Prayer”.

Annat vi fick lyssna på i hennes program var till exempel Doris Day (”Que Sera Sera”), Edith Piaf och Depeche Mode.

Sommar i P1 med Jonas Jerebko

Nej, jag är inte obekant med artister som Rihanna, Adam Tensta, Eminem och Marvin Gaye, och det händer faktiskt att jag lyssnar på till exempel hiphopmusik. Det betyder å andra sidan inte att jag var väl förtrogen med all den musik Jonas Jerebko spelade i sitt Sommar-program. Men framför allt tyckte jag hans musikval var för enahanda för ett program med så bred publik som Sommar har. Jag misstänker nämligen att många trägna Sommar-lyssnare hade problem med att ta sig igenom hela programmet, vilket jag gjorde.

Själv skulle jag ha haft anledning att stänga av radion av andra skäl – jag är nämligen notoriskt ointressead av sport: har aldrig i mitt liv läst tidningarnas sportsidor och hittar just nu inte mycket i TV som fångar mitt intresse. Men jag har som livsinställning att försöka möta även människor som är annorlunda beskaffade än jag själv, så jag lyssnade mig igenom hela programmet, delvis i den – som det visade sig fåfänga – förhoppningen att Jonas Jerebko skulle säga något som grep tag i även mig. Men nej, här fanns inte ens några intressanta sidospår som har funnits i sommarprogram med andra idrottsstjärnor.

Det blev alltså basket, basket och åter basket, visserligen med dramatiska inslag som matchstraff i en NBA-match och en allvarlig skada som han har återhämtat sig från – men sen blev det basket, basket och åter basket igen.

Missförstå mig inte. Jag är inte mot sport i media, men så här nördiga program passar inte riktigt i just Sommar.

Sommar i P1 med Birgitta Svendén

I sitt Sommar-program berättade operachefen Birgitta Svendén bland annat om sin uppväxt i ett arbetarhem i Vuollerim. Hon hade visserligen en mycket musikalisk pappa, men hon hade verkligen inte – lika lite som jag – sen barnsben vuxit upp med operamusik omkring sig. Ändå tog hon sig vidare till Operahögskolan i Stockholm, och inte nog med det: Som operasångerska (alt/mezzosopran) kom hon att få ett gott mottagande inte bara i Stockholm utan också På Metropolitan och inte minst som wagnersångerska i Bayreuth.

Också jag lärde mig så småningom att uppskatta opera: gick på föreställningar inte bara på Operan i Stockholm utan också till exempel på Metropolitan i New York. Också jag har mött Hans Gefors och Lars Forssell, som hon refererade till.

Just Richard Wagner, ur vars ”Rhenguldet” vi fick höra ett par brottstycken, hör kanske inte till mina egna favoritet i den här genren – jag har idémässiga invändningar – men just Wagner kan användas som exempel på det som gör operakonsten så intressant: Jag föreställer mig att många av dem som i förstone stöts bort av den för dem ovana musiken om de fick uppleva en föreställning kunde fångas av myterna, dramatiken, scenografin och till slut även av musiken och sången, ariorna så väl som körpartierna. Jag har sagt det förut: i sina bästa stunder är operan ett allkonstverk.

För övrigt kan operamusiken ha en ganska varierande karaktär. Svendén spelade också till exempel ett stycke ur Richard Strauss’ ”Rosenkavaljeren”.

Och operasångare och deras paradnummer kan rent av bli folkkära. Ett bra exempel ur dagens Sommar-progam är ”Till havs” med Jussi Björling.

Fast Birgitta Svendén visade i sitt program att hon inte är insnöad bara på opera. Alltså fick vi höra till exempel Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket”, John Lennons och Paul McCartneys ”Help”, Rufus Wainwrights ”I Don’t Know What It Is” och ”Blueberry Rhyme” med Chick Corea och Herbie Hancock. Plus, för att ta något gränsöverskridande som vi själva har i vår skivhylla, Gidon Kremer’s tolkning av Astor Piazzolla.

Birgitta Svendéns Sommar-program formade sig till något av en livsresa från barndomshemmet i Norrbotten över några av världens stora operascener till chefskapet på Kungliga Operan. Hon var i sina minnesbilder både rolig (nakenscenerna i en bassäng som ingick i en wagneropera) och samhällsmedveten (de få kvinnliga cheferna inom operavärlden), dessutom personlig: berättelserna om den till USA försvunne farfadern och om först faderns, sedan moderns död berörde.

Sommar i P1 med Claes Dahlbäck

Claes Dahlbäcks väg till den mycket långvariga maktpositionen inom wallenbergsfären – han var verksam inom Investor från 1973, dess VD 1978-1999 och vice styrelseordförande 1999-2002 – var verkligen inte spikrak. Den hade naturligtvis inte varit möjlig utan att det hade funnits ett ömsesidigt förtroende – wallenbergarna är inte kända för sin sentimentalitet; även Dahlbäck berättade om hårda nypor – men tydligen uppstod det också känslomässiga band mellan honom och några av de ledande företrädarna för den här klanen. Dahlbäcks Sommar-program innehöll på den här punkten både en rolig episod, ett stänk saknad och exempel på vem det var som bestämde i slutändan. Vid ett tillfälle tvangs han till exempel avstå från sina planer att åka Vasaloppet – hustrun fick ensam fullfölja parets gemensamma plan.

Hustrun, Merike – av förnamnet att döma skulle hon kunna tänkas vara estniska – förekom ganska mycket i programmet, men man kom henne inte riktigt nära. Vid ett tillfälle blev det dock nerv och känsla i den här delen av programmet: ett långt äktenskap hade ändat i skilsmässa, kanske beroende på det flackande liv en toppman inom den del av näringslivet där Dahlbäck har verkat tvingas föra. Berättelsen om hur han, utan att berätta varför, bjöd ut exhustrun på restaurang, där friade och fick ja för andra gången och om hur de inför förvånade andra kroggäster omfamnade varann och kysstes var verkligen rar.

Jag hade för egen del hoppats att denne långvarige makthavare i svenskt näringsliv också skulle passa på att lufta sina politiska åsikter. Men bara på en punkt tangerade han det här fältet: Han gillade inte politiska beslut om bättre könsbalans i styrelserummen i näringslivet – inte så att han var mot fler kvinnor i styrelserna, men han ville slå vakt om ägarnas rätt att utse de styrelser de ville ha.

Claes Dahlbäck var välformulerad och genomtänkt i sin framställning, men bara på en punkt lät han känslorna tala. Hans kärlek till skärgård och natur allt ifrån unga år var helt uppenbart stark och äkta. I hans låtlista fanns inte mindre än tre sånger av Evert Taube med anknytning till Stockholms skärgård.

Helt uppenbart kände han sig friare i valet av musik än i formuleringarna om det professionella liv som har varit hans. Där kunde han släppa loss med sådant som ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li och ”Av längtan till dig” med Åsa Jinder coh Cajsa Stina Åkerström

Sommar i P1 med Märta Tikkanen

Jag läste, och recenserade med uppskattning, Henrik Tikkanens självbiografiska böcker, som kom ut under andra halvan av sjuttiotalet. Men så kom också hustrun Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas” (1975) och ”Århundradets kärlekssaga” (1978) och ställde mycket på huvudet.

Fast Märta Tikkanen själv talade i dagens Sommar-program faktiskt mycket balanserat om deras förhållande, allt från deras första reportagejobb tillsammans för Hufvudstadsbladet där hon var sommarvikarie – den underbara historien om hur han testfriade till henne och fick ett ja i bilen utanför redaktionen har jag i och för sig hört tidigare – till hans alkoholproblem och för tidiga död av en tumör.

Märta Tikkanen berättade i sitt Sommar-program också om andra erfarenheter som inte kan ha varit alldeles lätta att hantera: om dottern Sofias handikapp och om en sons svåra psykos, från början förorsakad av ett fästingbett. Hennes sommarprat var moget och välformulerat och hade dessutom fått en konstnärlig form, som man inte är bortskämd med i Sommar-programmen.

Musiken i programmet hade i ett avsnitt personlig anknytning, var skriven för scenversionen av en av hennes böcker, och ytterligare en låt hade samband med hennes berättelse om en resa till Grönland. Men det jag framför allt slogs av och fångades av var att Märta Tikkanen uppenbarligen gillar jazzmusik, bra sådan. Alltså fick vi lyssna till Lars Gullin (”Danny’s Dream”), Christer Bothén och Stjärnsvallet, Quincy Jones och Harry Arnolds orkester (”The Midnight Sun Never Sets”), John Coltrane och, vilket gladde mig särskilt, eftersom jag har hört honom live en kväll under en av Nordiska rådets sessioner i Helsingfors, Claes Andersson (”Bissa Bossa” och Thelonius Monk’s ”Pannonica”) – Claes Andersson var inte bara ordförnde för Vänsterförbundet i Finland utan också en läsvärd poet och hörvärd jazzpianist.

Mona Sahlin vill bli generalsekreterare i Socialistinternationalen

Tänk att hon har blivit socialist!

Varje morgon kollar jag dödsannonserna, noga

Nej, i dag var det inga bekanta döda.

Och själv fanns jag inte heller med bland dem som skulle begravas.

Sommar i P1 med Hannes Holm

Jag har Hannes Holms ”Adam & Eva” (1997) hemma i filmhyllan och minns den som en flyhänt gjord relationsfilm – men skulle någon i dag be mig berätta handlingen, skulle jag gå bet.

Också i hans Sommar-program i dag fanns det både roande och i något fall intressanta inslag, men jag är inte säker på att jag kommer att minnas dem heller om ett tag. Det här att han har jobbat som badvakt tillsammans med John Ausonius, känd som lasermannen, var ju onekligen intressant, men vad – utöver att Holm kunde vidimera att Ausonius hade en oböjlig personlighet – gav det här egentligen?

Historierna från barndomen – till exempel om hans reaktion på en karaktärsattack från en klasskompis – gav en bild av en människa som anpassar sig i stället för att gå sin egen väg, och trots minnesbilderna av hur han avvisade förslag från Jan Stenbeck stannade det kvar ett intryck av att han har halkat in på både det ena och det andra på ett bananskal.

Han kunde till exempel inte bli sjökapten, eftersom han är färgblind. Men så halkade han in i filmbranschen genom en slump, och där har uppenbarligen hans färgblindhet inte hindrat honom från att göra spelfilmer i fyrfärg.

Allt det här borde ju ha vållat honom trubbel, för att citera titeln på den Olle Adolphson-låt med Monica Zetterlund han spelade.

Just ”Trubbel” fick mig att spetsa öronen när den spelades, men inte heller musiken i programmet grep tag i mig när den spelades. Ändå innehöll Holms spellista ganska mycket som normalt talar till mig: Wilhelm Peterson Bergers ”Frösöblomster”, Nathan Söderbloms psalm ”I denna ljuva sommartid”, The Ark, Kim Larsen, KSMBs roliga version av ”Rövarnas visa”, Lars Winnerbäcks ”Till det sista havet”, Per Gessles ”Flickorna på TV 2”, Bernt Stafs underbara ”Familjelycka” och Gunde Johanssons version av Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”.

En, antar jag tillfällig, länk tillbaka till gårdagens sommarprogram med Ebbot Lundberg var att vi fick höra en låt med The Soundtrack of Our Lives.

Melodikrysset nummer 31 2012

Dagens kryss var verkligen lätt. Det började till och med med en låt, som vi har hört förut i Melodikrysset, ”Då är sommaren säkert här”, vars text och musik har gjorts av en av Anders Eldemans favoriter, Lars Berghagen. Berghagen sjöng tillsammans med Jan Malmsjö, som vi ju såg i ”Allsång på Skansen” här om kvällen.

Det här är en av Berghagens bättre låtar, men som musikalisk sommarmålning föredrar jag själv ändå George Gershwin’s ”Summertime”:

Summertime,
And the livin’ is easy
Fish are jumpin’
And the cotton is high

Your daddy’s rich
And your mamma’s good lookin’
So hush little baby
Don’t you cry

One of these mornings
You’re going to rise up singing
Then you’ll spread your wings
And you’ll take to the sky

But till that morning
There’s a’nothing can harm you
With daddy and mamma standing by

Summertime,
And the livin’ is easy
Fish are jumpin’
And the cotton is high

Your daddy’s rich
And your mamma’s good lookin’
So hush little baby
Don’t you cry

Också fortsättningen blev amerikansk. Först hörde vi ragtime.

Därefter kom ett potpurri med The Beach Boys.

”Ovan där” har, från 1939 och framåt, sjungits in av en rad svenska artister och också blivit omåttligt populär, inte bara i religiösa kretsar. Men originalet, C A Tindley’s ”Over There” är amerikanskt.

Sen använde Eldeman i dagens kryss av massor av musik som har förekommit i filmer.

Kirk Douglas sång var hämtad ur Walt Disney’s version av ”En världsomsegling under havet” från 1954, där kaptenen för Nautilus ju hette Nemo. Fast själv har jag sen unga år gärna läst Jules Verne i textoriginal – det har blivit mycket Verne genom åren, även i vuxen ålder.

Nu ska ni inte tolka det här som att jag generellt är emot allt det Walt Disney har gjort – när han var som bäst var han ett geni i genren tecknad film. Varje julafton ser jag med glädje disneykvalkaden, inte minst det årligen återkommande klippet ur ”Snövit”, där hon dansar med dvärgarna tills att Prosit flyger i luften. Men i dag skulle vi inte spåra honom utan Glader.

”Lascia ch’io pianga” ur ”Rinaldo” med musik av Georg Friedrich Händel förekom i Bo Widerbergs sista långfilm ”Lust och fägring stor” från 1995.

Och Albert Carlssons ”Arholmavalsen” – som i dag skulle ge oss Arholma – har förekommit i en rad svenska långfilmer, till exempel ”Lars Hård” från 1948 och ”Den enfaldige mördaren” från 1982.

Och så återvände Anders Eldeman än en gång till en av sina egna filmfavoriter, James Bond. ”Under the Mango Tree” ur ”Dr No” har vi väl dessutom hört tidigare i krysset?

Ett tips till er som inte regelbundet följer min blogg: Jag skriver regelbundet om långfilmer – du hittar ett stort antal recensioner ovan under Kulturspegeln, Film.

I ”Dr No” finns scener inspelade på Jamaica. Dagens kryss innehöll ytterligare en anknytning till Västindien, närmare bestämt till Barbados. Därifrån kommer nämligen Rihanna – Robyn Rihanna Ferity – som vi i dag hörde i ”Te amo”, vilket jag väl inte behöver översätta.

Själv har jag sen barnsben älskat Povel Ramel – när kusin Kreete hade skaffat ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, höll vi på att slita ut den med detsamma på glasverandan i Juniskär, där vi hade placerat Kjell Nordins vevgrammofon.

Det är för övrigt rätt så livat här i Öregrund också, eftersom det pågår båtvecka.

Nå, den går väl över, och sen blir det lugnt och skönt igen.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kakor och bullar till vårt 75-årskalas

Jag har berättat om att vår dotter Kerstin har varit hos oss i Öregrund och då inte bara på badutflykt tillsammans med barnen. Mellan de dagliga turerna till Tallparksbadet hann hon också med att baka bullar och massor av kakor.

På sin blogg – länk finns här – har hon dokumenterat allt sitt bakande.

Hon är ett riktigt proffs.