Fel man

Att misstankarna faller på – ibland styrs till – fel gärningsman är ju en inte helt ovanlig ingrediens i deckare. Ett exempel på det här greppet är Alfred Hitchcocks film från 1937 ”Young and Innocent” (i USA ”The Girl Was Young”), på svenska ”Ung och oskyldig”. Den bygger på en deckare från 1936 av Josephine Tey, ”A Shilling For Candles” – jag har läst flera böcker av Tey men inte just den här, så jag kan inte bedöma hur mycket av bokens handling som finns bevarad i Hitchcocks filmversion.

En nyckel till svaret på den här filmens who dunnit ges i filmens öppning, ett stormigt gräl mellan ett frånskilt par, hon känd skådespelerska: han anklagar henne för affärer med andra och örfilar henne besinningslöst.

En ung man, manusförfattaren Robert Tisdall (Derrick De Marney) som har nämnts i det här grälet kommer i en påföljande filmsekvens gående på stranden och upptäcker, ledd dit av en skränande flock måsar, skådespelerskans ilandflutna och döda kropp. Han rusar i väg för att hämta hjälp, men två kvinnor som också promenerar på stranden, missförstår situationen. Också polisens misstankar riktas mot honom när det visar sig att skärpet från hans regnrock hittas bredvid den uppenbarligen strypta kvinnan. Misstankarna stärks när han berättar att hans regnrock på något mystiskt sätt har försvunnit.

Tisdall, som vill bevisa sin oskuld genom att hitta den försvunna regnrocken och med hjälp av detta den verklige mördaren, rymmer från polishuset, och det är här den dam, som är en obligatorisk del av många av Hitchcocks spänningsfilmer, kommer in i handlingen: Att hon, Erica Burgoyne (Nova Pilbeam), dessutom är dotter till den lokale polischefen (Percy Marmont) blir här en extra krydda.

Tisdall flyr i hennes bil, och hon tvingas till att börja med mot sin vilja följa med på flykten, men vare sig det nu är hans charm eller argumentation hon faller för – snart deltar polischefens dotter frivilligt i Tisdalls flykt undan polisen och dennes jakt efter den riktige mördaren. Mycket av det här – middag hemma hos polischefen med småbröder till Erica, ett födelsedagsparty hos en gammal faster – skildras småputtrigt trivsamt, annat – som när Erica kommer med mat till Robert, när han gömmer sig i en gammal kvarn, och de spåras dit av polis – så där lagom spännande.

Deras jakt på den försvunna regnrocken som kan leda dem till mördaren ger till slut resultat: Den som uppenbart tycks ha Tisdalls regnrock är en luffare, Old Will (Edward Rigby), och Tisdall lyckas, med visst besvär, identifiera honom genom att ta in på ett natthärbärge. Tisdall lyckas till och med vinna luffarens förtroende; denne säger sig ha fått den, utan skärp, av en för honom okänd man som han inte vet vem det är men nog skulle känna igen.

I regnrockens ficka finns dock en sak som kanske kan leda dem till rätt man: en tändsticksask från ett fashionabelt hotell. Så våra vänner, även luffaren som ju måste vara med för identifikationens skull, beger sig till hotellet där det pågår tedans till ett band där några av medlemmarna är svärtade i ansiktet för att se ut som amerikanska jazzmusiker. Även här finns kostliga scener som när luffaren dansar med Erica för att bättre kunna se dem som finns därinne.

Och då inträffar en av de där sakerna som är så roliga i hitchcocktypen av deckare: en av de här ”negrerna” får syn på luffaren och försöker dölja sitt ansikte, men när detta inte vill lyckas, får han de karaktäristiska tics i ansiktet, som luffaren så väl minns. På det här sättet avslöjad faller mördaren/”negermusikern” samman och erkänner, nu även med poliser närvarande – polisen har spårat våra vänner till det här hotellet.

Robert och Erica håller om varann, och polischefen ler, uppenbart gillande.

Lill-Ella och Klara med gitarr

Sonen, Matti, och hans Karin och deras baby Ella har varit i Uppsala och hälsat på hos Mattis syster Kerstin. Eller kanske snarare hos Kerstins och Bos dotter Klara: När Klara fyllde år i våras hade hon hett önskat sig en riktig gitarr, och det hade Matti och storasyster Anna tillsammans bestämt sig för att ge henne. Matti, som spelar gitarr i eget band och har jobbat länge i musikaffär, skulle välja en bra gitarr men kunde inte just då. Men nu var det alltså dags att överlämna den där presenten.

Du kan se bilder från gitarrkalaset hemma hos Kerstin och Bo här.

Lägg märke till att Klara, liksom sin mor, är vänsterhänt. Jag antar att Matti har anpassat presentgitarren till detta.

En kväll i syrenernas tid och gullregnens månad

Hjalmar Gullberg (1898-1961) var inte bara själv en betydande poet, fortfarande väl värd att läsa. Hans gärning som översättare och introduktör har varit till glädje för många litteraturintresserade, inte bara för Svenska akademien där han var ledamot 1940-1961.

Det melodiösa i hans poesi har lockat till tonsättningar, till exempel av den här dikten:

Kyssande vind

Text: Hjalmar Gullberg (ur ”Kärlek i tjugonde seklet”, 1937)

Musik: Ging Kutschbach

Han kom om en vind
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

”Kyssande vind” finns insjungen på skiva av bland andra Jan Malmsjö.

En sång i syrenernas tid

Så här i syrenernas tid vågar jag mig på att publicera en sång om syrener på franska, ”Les lilas” av Georges Brassens.

Georges Brassens (1921-1981) var en av de riktigt stora i fransk viskonst. Jag har en hel rad både LP och EP med honom, lyssnade mycket på honom på sextiotalet. Flera svenska vissångare har sjungit hans sånger, men förmodligen betydde Lars Forssells översättningar av ”La gorille” (”Djävulens sång”) och ”Corne d’aurochs” (”På lek”) mest för att göra Brassens känd här i Sverige.

Här kommer en sång som jag själv har spelat på grammofon gång på gång:

Les lilas

Fransk originaltext och musik: Georges Brassens, 1957

[Répétition]:
Quand je vais chez la fleuriste
Je n’achèt’ que des lilas
Si ma chanson chante triste
C’est que l’amour n’est plus là

Comm’ j’étais, en quelque sorte
Amoureux de ces fleurs-là
Je suis entré par la porte
Par la porte des Lilas

Des lilas, y’en avait guère
Des lilas, y’en avait pas
Z’étaient tous morts à la guerre
Passés de vie à trépas

J’suis tombé sur une belle
Qui fleurissait un peu là
J’ai voulu greffer sur elle
Mon amour pour les lilas

J’ai marqué d’une croix blanche
Le jour où l’on s’envola
Accrochés à une branche
Une branche de lilas

Pauvre amour, tiens bon la barre
Le temps va passer par là
Et le temps est un barbare
Dans le genre d’Attila

Aux cœurs où son cheval passe
L’amour ne repousse pas
Aux quatre coins de l’espace
Il fait le désert sous ses pas

Alors, nos amours sont mortes
Envolées dans l’au-delà
Laissant la clé sous la porte
Sous la porte des Lilas

La fauvette des dimanches
Cell’ qui me donnait le la
S’est perchée sur d’autres branches
D’autres branches de lilas

[Répétition]

”Les lilas” finns på LPn ”Georges Brassens et sa guitare no. 5” (Philips B 76074R, 1957) och även på en EP från 1962 (Philips 432 747) tillsammans med ”La marche nupitale”, ”Oncle Archibald” och ”Celui qui a mal tourné”. På skivinspelningen kompar Brassens sig själv på gitarr, Pierre Nicolas spelar bas och Antoíne Schessa också gitarr.

När den åldrande kroppen börjar svika en

Jag har tidigare flera gånger skrivit om Birgittas hjärtproblem, läckage från båda klaffarna, och om hur operationen gång på gång har skjutits upp, nu senast över sommaren, eftersom hon har en liten blödning i huvudet och den måste läka först.

Själv har jag redan en liten hjälpmotor inopererad för att få hjärtat att gå regelbundet, dessutom – efter att ha fått smärtor i bröster – stent. Numera går jag alltid med dundermedicin i kavajfickan, och det är klart att jag också är försiktig med arbete, som påtagligt anstränger hjärtat. Det här leder förstås också till att den fysiska konditionen gradvis blir sämre. Att bära hem en kasse varor från Konsum tar numera på krafterna.

Jag har en konstant domning ytterst i vänster pek- och långfinger och hade också redan tidigare en svagare domning i båda fötterna. Jag har varit hos min husläkare och av henne fått remiss till Akademiska, detta utan att få någon riktig förklaring, ej heller någon bot. Och vad värre är: benmusklerna orkar inte som förr, så jag måste använda armkraft och stöd för att komma upp från sittande eller knäböjande ställning på golvet eller på marken.

Att kräla omkring i en rabatt och rensa går bra, men när man sen ska resa sig upp med rensbyttan för att bära bort renset blir det svårigheter.

Till det jag brukar göra varje vecka är att städa badrummet i sommarhuset i Öregrund. Det är litet, har ett lite felvinklat golv och har utanpåliggande rör, så trots att där finns ventil skulle det lätt kunna bli kvar smuts och även bildas mögel i det här lilla badutrymmet. Det senare gör att jag, i enlighet med ett gammalt husmorsknep, skurar fogarna i kaklet med 24-procentig ättika och i övrigt använder bland annat Änglamark WC-rent, avloppsrenare samt, oftast, grönsåpa.

Jag brukar göra det här innan jag har duschat, eftersom jag av fysiska skäl är tvungen att göra en stor del av det här arbetet på knä och följaktligen, även om badrummet nu är skinande rent, själv behöver rengöras. Inför det måste jag dock ta mig upp från golvet: Eftersom knäna och benmusklerna inte riktigt bär, häver jag mig upp med hjälp av de fortfarande starkare armarna och använder då först toalettstolen och sen tvättstället som hävstänger.

Att bli gammal är verkligen ingen fröjd. Tack och lov funkar hjärnan fortfarande som den ska.

En salig röra

Ella, Annas yngsta dotter, konfirmerades i går. Varken Birgitta eller jag är ju religiösa, men eftersom Ella är Birgittas barnbarn och eftersom vi försöker leva i en anda av tolerans, beslöt vi oss för att delta. Så i lördags kväll åkte vi in till Uppsala, dels för att dela upp den långa resan till Rinkeby-Tensta i två etapper, dels för att Annas pappa Bengt, således Ellas morfar, och hans fru Inger erbjöd oss bilskjuts inte bara till kyrkan utan också från Öregrund till Uppsala – sosseföreningen i Svartbäcken hade nämligen utflykt till Jimmy och Margareta Mattsson på Gräsö i lördags. Desto bättre för oss – vädret i lördags var så jävligt att man hann bli blöt redan av att gå ner till bilen utanför grinden. Det var för övrigt inte bättre i går, söndag, heller.

Vi började med att leverera Annas hund Sudden hem till henne i Rinkeby och fick då i stället Anna som medpassagerare.

Kyrkan i Tensta har vi besökt förr. Den tillhör det som förr hette Missionförbundet, därefter Missionskyrkan – just nu är den inne i en fusionsprocess med andra frikyrkor, som tillsammans kallar sig Gemensam Framtid.

Anna, uppvuxen i en påtagligt religionsskeptisk miljö, hittade ändå en tro och lät till och med utbilda sig till missionspastor, ett yrke som hon också har praktiserat. Numera arbetar hon för en ekumenisk kristen kvinnoorganisation, Kristen och kvinna. Hennes förutvarande man – de är frånskilda – och pappan till deras tre barn Cai Berger, som hon träffade under pastorsutbildningen, arbetar som pastor i kyrkan i Tensta, och det är faktiskt han som nu har huvudansvaret för konfirmationen och som tidigare har konfirmationsundervisat Ella och hennes medkonfirmander, flera av dem – föga oväntat i områden som Tensta och Rinkeby – mycket mörkhyade.

Den här konfirmationshögtiden väcker förstås egna minnen till liv. När jag själv var i konfirmationsåldern och trycket mycket större att man skulle konfirmera sig, funkade konfirmationsundervisningen så på mig – jag hörde faktsikt på – att tvivlet började gro. Jag fick min första mörka kostym och konfirmerades i Njurunda kyrka, men strax därefter var jag den ateist jag sen livet igenom har förblivit. Mot just den här bakgrunden var det rätt intressant att vid fikasamlingen efter konfirmationen inför de församlade höra Ella berätta, att hon åren närmast före konfirmationsåret hade varit agnostiker, på gränsen till ateist.

Men tillbaka till konfirmationen och den gudstjänst den var en del av.

Rent intellektuellt har jag stora svårigheter att ta till mig innebörden och budskapet, men jag känner heller ingen lust att polemisera, långt mindre såra, människor som Cai, Anna och Ella. Och jag känner också en tolerans från deras och de andra troendes sida. När det blev dags för nattvard, hörde jag och Birgitta samt Bengt och Inger till de mycket få som inte deltog. Men tro nu inte att detta ledde till några barriärer, till exempel vid kaffet efteråt.

Ofta har jag vid såna här tillfällen lättare att ta till mig musiken än budskapet. Bland psalmerna fanns också två sommarpsalmer som har element som talar även till oss som saknar den tro de uttrycker, ”I denna ljuva sommartid” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”. En del av det andra som sjöngs har jag ingen relation till, sannolikt för att de här sångerna inte ingick i den psalmtradition från Svenska kyrkan vi fostrades i, när jag en gång i världen gick i skolan. Ett par trevliga sång- och musikinslag stod gruppen Espérance för: bland annat fick vi höra den fina karibiska sången ”Kumbaya”, som jag har på skiva med bland andra Pete Seeger.

När vi var klara med kyrkkaffet hade vi bestämt oss för att familjen i vid mening – utöver de redan nämnda även Ellas syster Amanda och Kajs mamma Erna – skulle äta lunch tillsammans. Så i två bilar åkte vi vidare till Sundbyberg och Winner House, en alldeles utmärkt kineskrog. Där beställdes det in en hel rad kinarätter, flera av dem mycket goda, visade det sig, och så fick man ta för sig av det man gillade och kom åt.

Både det här och det som hade ägt rum tidigare skulle man kunna sammanfatta i begreppet en salig röra.

Korta meningar

Kronans (!) droghandel hotar att lägga ner apoteket i Ockelbo. Vad säger kronprinsessan och inte minst hennes make?

* * *

Det går ett rykte om att den ungerska tidningen Népzabadzág ska börja ge ut weekendbilagan Pu stan.

Melodikrysset nummer 22 2012

Povel Ramel har jag troget följt allt sedan unga år. Kusin Kreete, på semesterbesök hos oss i Juniskär, hade kraschat några stenkakor för bröderna Nordin som vi hyrde av och kompenserade detta genom att köpa några nya. Mest jubel väckte några låtar med Povel Ramel, bland dem ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, som han sjöng tillsammans med Martin Ljung.

En annan sån där tidig hit för Povel Ramel var ”Johanssons Boogie Woogie Vals”, som börjar med ”Från Harlem i New York till Tranås i Småland…”. Fast i dag fick vi höra den i en instrumental version med Charlie Norman.

I dagens kryss förekom inte bara Martin Ljung av Povels många följeslagare genom åren.

Givetvis måste då också Brita Borg vara med. Här använde Anders Eldeman som ljudillustration en ganska sällan hörd inspelning, ”I vår lilla vrå”, där hon sjöng tillsammans med Bertil Boo.

WM – Wenche Myhre – hörde vi i ”Du passar inte in i bilden”.

Och Lars Ekborg och Sune Mangs medverkade båda i ramelrevyn ”På avigan” 1966-1967.

Men ofta fick Eldeman i dag använda sig av instrumentala versioner av ramelmelodier för att frågor om text och/eller titel inte skulle bli för lätta.

Alltså fick vi höra ”En strut karameller” med Lennart Palm.

Vi gamla ramelfans känner dock igen ”Bladbergeri hurra” i vilken version vi än hör den och vet att den som hyllas heter Bladberg och att det njutningsmedel som nämns är cigarr.

Och Arne Domnerus’ fina version av ”Ta av dig skorna” skulle ge oss det sökta ordet, apa – det talas nämligen om ”apan i dig” i texten.

Ta av dig skorna

Text: Povel Ramel och Beppe Wolgers, 1964
Musik: Povel Ramel, 1964

Varje gång du tar av dig skorna
så medge att det känns skönt.
Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, när jag plötsligt förstod.
Dröm om min förvåning, den bananen var god.

När du finner din rätta partner,
det gäller kvinna som karl,
märker du hur det rycker lätt i den lilla svans du har
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning när det hela stod klart!
Allting, allting, allting blev så underbart.

Underbart är att bara sitta still i ett träd och glo.
Underbart är att lägga sig och sussa på maten.
Underbart är att gifta sig och bilda ett eget bo,
följande de ursprungligaste prejudikaten.
Ja, dröm om min förvåning det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna, ta av dig skorna, ta av dig skorna,
o-o-o-o-o-o-o-o-o-o.

Sköna kvinnor tar av sig skorna
i dunklet under ett bord.
Tog soldaterna av sig skorna så blev det inga mord.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, den är fruktansvärt stor.
Jag såg hela FN – alla saknade skor!

Äpplen faller med sorgsna dunsar
och bladen singlar från trän.
Själv jag lever så sorglöst sko-lös fast timmen verkar sen.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning – ljuv och lätt som en sky.
Varje lycklig morgon glimrar världen ny.

Underbart att ha hustru för hon finns hos mig varje dag.
Vi kan älska när helst vi vill, så ljuvligt och praktiskt.
Den hon bara vill leva för är lyckliga, glada jag.
Jag är din och kan ge dig barn, det är väl fantastiskt!
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Utan skor så blir ditt liv en häpen fest.

Ljuvliga, barfotadagar leker mänskorna med varann,
dricker, skrattar och dansar till en strumplästorkester.
Rolös man är en trolös man men bäst är en skolös man.
Lycklig, fri och ursprunglig tar han kärlekssemester.
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna…

Där Povel Ramel själv stod för framförandet, hade Eldeman valt att spela sådant som inte är alltför vanligt.

Vi hörde honom live vid pianot 1971 i Fats Waller-låten ”On the Bumpy Road to Love”.

Och förklädd till Bunny Blom exekverade han den gamla ädelschlagern (Eldemans beteckning) ”Den gula paviljongen”.

Två andra Ramel, Mikael och Lotta, förekom också i dagens kryss; de sjöng ”Den dagen då visorna dör”.

Och så fick vi höra ramelhyllningen ”Konditori Förgätmigej” med The Real Group.

Som gammal ramelian hade jag inga större svårigheter med det här krysset. Det skulle vara intressant att höra om till exempel dagens yngre krysslyssnare också lyssnar på och kan sin Ramel.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett drömspel

Jag blev mycket positivt överraskad över Ola F Nilssons novellsamling ”Artur under kepsen” (2007) – du hittar min recension ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Och jag var inte ensam om detta: bland dem som också uppskattade den här boken fanns till exempel Annina Rabe i Svenska Dagbladet och Jan Arnald i Dagens Nyheter.

2008 återkom Nilsson med romanen ”Fader vår” (Författarhuset), och när vi i våras flyttade ut till Öregrund för sommarhalvåret, träffade jag på Konsum författaren, som genast lovade mig ett exemplar av boken. Den kom också, med dedikation och allt.

Jag har googlat för att kolla vad den här boken har fått för recensioner, och så vitt jag kan se, har den negligerats av de stora stockholmstidningarna och kritiker av den dignitet ovan nämnda recensenter har. Recensionerna i UNT – Nilsson bor alltså i Öregrund – och i de norrländska tidningarna – han har sin bakgrund i övre Norrland – är genomgående svala. Ett genomgående drag i de här recensionerna är att boken, även om det finns sådant som fascinerar i den, är oerhört svår att tolka. Närmast en fruktbar tolkning av den här romanen kommer Erik Yvell – honom brukade jag publicera i Aktuellt i politiken (s) på den tiden jag var chefredaktör – i sin recension i Dala-Demokraten, där han etiketterar Nilssons roman som ”ett drömspel – på prosa”.

Det gör han inte bara för att August Strindberg och Siri von Essen faktiskt förekommer i den – det vimlar formligen av mer eller mindre kända figurer, både ur fiktionen och verkligheten, i den. Men hela dess gestaltning – dess pendling mellan tanke och handling, dess vaga anknytning till den linjära tiden, dess personer som uppträder i olika roller och med olika namn – är drömlik. Också jag söker gång på gång, men förgäves, en rätlinjig och rationell utvecklingshistoria i den här romanen, som trots vad det står på omslaget därmed kanske över huvud taget inte är en roman. Att läsa den är hur som helst ett intellektuellt äventyr.

Därmed inte sagt att inte även jag har invändningar mot den. Det jag för egen del har svårast för är bokens förhållande till kön och sexualitet. Jag tänker då inte främst på dess homoerotiska och lätt incestuösa element. Det jag har betydligt svårare för är att mans- och kvinnovärlden, trots förekomsten av också heterosexuella möten, skildras så hårt åtskilda från varann.

Här är det som att det som är bokens styrka – att identiteter får glida in i varann – inte har bäring på kön.