En salig röra

4 juni 2012 13:58 | Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Ella, Annas yngsta dotter, konfirmerades i går. Varken Birgitta eller jag är ju religiösa, men eftersom Ella är Birgittas barnbarn och eftersom vi försöker leva i en anda av tolerans, beslöt vi oss för att delta. Så i lördags kväll åkte vi in till Uppsala, dels för att dela upp den långa resan till Rinkeby-Tensta i två etapper, dels för att Annas pappa Bengt, således Ellas morfar, och hans fru Inger erbjöd oss bilskjuts inte bara till kyrkan utan också från Öregrund till Uppsala – sosseföreningen i Svartbäcken hade nämligen utflykt till Jimmy och Margareta Mattsson på Gräsö i lördags. Desto bättre för oss – vädret i lördags var så jävligt att man hann bli blöt redan av att gå ner till bilen utanför grinden. Det var för övrigt inte bättre i går, söndag, heller.

Vi började med att leverera Annas hund Sudden hem till henne i Rinkeby och fick då i stället Anna som medpassagerare.

Kyrkan i Tensta har vi besökt förr. Den tillhör det som förr hette Missionförbundet, därefter Missionskyrkan – just nu är den inne i en fusionsprocess med andra frikyrkor, som tillsammans kallar sig Gemensam Framtid.

Anna, uppvuxen i en påtagligt religionsskeptisk miljö, hittade ändå en tro och lät till och med utbilda sig till missionspastor, ett yrke som hon också har praktiserat. Numera arbetar hon för en ekumenisk kristen kvinnoorganisation, Kristen och kvinna. Hennes förutvarande man – de är frånskilda – och pappan till deras tre barn Cai Berger, som hon träffade under pastorsutbildningen, arbetar som pastor i kyrkan i Tensta, och det är faktiskt han som nu har huvudansvaret för konfirmationen och som tidigare har konfirmationsundervisat Ella och hennes medkonfirmander, flera av dem – föga oväntat i områden som Tensta och Rinkeby – mycket mörkhyade.

Den här konfirmationshögtiden väcker förstås egna minnen till liv. När jag själv var i konfirmationsåldern och trycket mycket större att man skulle konfirmera sig, funkade konfirmationsundervisningen så på mig – jag hörde faktsikt på – att tvivlet började gro. Jag fick min första mörka kostym och konfirmerades i Njurunda kyrka, men strax därefter var jag den ateist jag sen livet igenom har förblivit. Mot just den här bakgrunden var det rätt intressant att vid fikasamlingen efter konfirmationen inför de församlade höra Ella berätta, att hon åren närmast före konfirmationsåret hade varit agnostiker, på gränsen till ateist.

Men tillbaka till konfirmationen och den gudstjänst den var en del av.

Rent intellektuellt har jag stora svårigheter att ta till mig innebörden och budskapet, men jag känner heller ingen lust att polemisera, långt mindre såra, människor som Cai, Anna och Ella. Och jag känner också en tolerans från deras och de andra troendes sida. När det blev dags för nattvard, hörde jag och Birgitta samt Bengt och Inger till de mycket få som inte deltog. Men tro nu inte att detta ledde till några barriärer, till exempel vid kaffet efteråt.

Ofta har jag vid såna här tillfällen lättare att ta till mig musiken än budskapet. Bland psalmerna fanns också två sommarpsalmer som har element som talar även till oss som saknar den tro de uttrycker, ”I denna ljuva sommartid” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”. En del av det andra som sjöngs har jag ingen relation till, sannolikt för att de här sångerna inte ingick i den psalmtradition från Svenska kyrkan vi fostrades i, när jag en gång i världen gick i skolan. Ett par trevliga sång- och musikinslag stod gruppen Espérance för: bland annat fick vi höra den fina karibiska sången ”Kumbaya”, som jag har på skiva med bland andra Pete Seeger.

När vi var klara med kyrkkaffet hade vi bestämt oss för att familjen i vid mening – utöver de redan nämnda även Ellas syster Amanda och Kajs mamma Erna – skulle äta lunch tillsammans. Så i två bilar åkte vi vidare till Sundbyberg och Winner House, en alldeles utmärkt kineskrog. Där beställdes det in en hel rad kinarätter, flera av dem mycket goda, visade det sig, och så fick man ta för sig av det man gillade och kom åt.

Både det här och det som hade ägt rum tidigare skulle man kunna sammanfatta i begreppet en salig röra.

4 kommentarer

  1. Nu måste du fylla i det här papperet, sade jag till pappa när jag var 13 år, och lämnade fram någon slags anmälning till konfirmationsundervisning, som vi hade fått med oss hem från skolan. Pappa tittade på papperet, såg sen strängt på mig och frågade:
    – Tror du på det där?
    – Nej, svarade jag.
    – OK. Du får förstås konfirmera dig om du absolut vill, men du ska veta en sak, du får inga presenter och inga nya kläder. Konfirmera sig ska man göra för att man tror, inte för att få presenter – och klocka har du ju redan.
    Det avgjorde saken. Jag är alltså inte konfirmerad.
    Vi var två i klassen som inte konfirmerade oss. Jag och Dan. Fast vi två fann inte varandra förrän drygt 10 år senare :-)
    Och nej, dottern är inte heller konfirmerad – av fritt val.
    Dagen efter sin var 18-årsdag kom hon hem med ett papper för mig att fylla i:
    – Här mamma, skriv under här. Nu ska vi gå ur kyrkan både du och jag.
    Jag hade talat om det länge men det hade inte blivit av. Det blev det då.

    Comment by Kerstin — 2012 06 05 11:48 #

  2. Till Kerstin Berminge: Våra två gemensamma barn är heller inte konfirmerade.

    Comment by Enn Kokk — 2012 06 05 12:09 #

  3. Era barn är väl snarare i min dotters ålder, och där var det visserligen fortfarande vanligt att konfirmera sig men en hel del avstod vid den tiden (slutet av 70-talet), men i min, egentligen vår generation för vi får väl sägas vara i samma generation även om jag är några år yngre, var det närmast extremt ovanligt så ovanligt att jag ansågs lite konstig.
    Min räddning var väl att en del klasskamrater konfirmerade sig på sommarläger och därför tänkte inte så många i klassen på att jag inte var med på konfirmationsundervisningen. Men kom saken på tal så fick jag ju höra att det var konstigt att jag inte var konfirmerad och finna mig i att jag ansågs lite udda ja rentav lite suspekt.

    Comment by Kerstin — 2012 06 06 1:49 #

  4. Jag valde att inte konfirmera mig som 14-åring, mitt första vuxna beslut. Inget av mina fyra barn har heller valt detta. Däremot har jag funderat och läst mycket om olika trosuppfattningar, sett mig som en slags troende, men numera ateist. Jag har med största nöje läst Bibeln från pärm till pärm, som storslagen berättelse. Jag besöker gärna kyrkor och andra tillbedjans hus, men inte för någon guds skull, snarare för skönheten, arkitekturen, stillheten och musiken.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2012 06 06 12:01 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^