En värld av lögner och bedrägeri

Federico Fellini (1920-1993) gjorde, efter sin succé med ”La strada – landsvägen” (1954), ”Skurken” (”Il bidone”, 1955). Den kan inte mäta sig med ”La strada”, inte heller med en del av Fellinis senare filmer, men den är, med all sin moraliska och filmiska svärta, ändå klart sevärd.

Den är, med sina småskurkar utklädda till präster, både mycket italiensk och mycket typisk för Fellini: tre fromlande bedragare – den rutinerade Augusto (Broderick Crawford), den yngre Picasso (Richard Basehart) och den skrupelfrie Roberto (Franco Fabrizi) – lurar av fattiga människor, i filmens öppning ett par kvinnor ute på landet, deras enda besparingar. De låtsas ha fått ett meddelande från en avliden i själanöd: denne bekänner ett mord och att han med liket vid ett högt träd på de uppsöktas ägor har grävt ner en skatt. Hittar de detta, lovar Augusto utsyrd till präst, ska de få behålla skatten – dock måste kyrkan få en rundlig summa för att ett antal gånger läsa den nödvändiga själamässan. När de så har hittat skelettet och skatten – kattguld och glas – tar de de fattiga kvinnornas enda besparingar och ger sig under fromma fraser i väg.

Bedrägerier, i stort som smått, fyller de här skurkarnas liv och naturligtvis deras plånböcker – jag skulle kunna återberätta fler episoder, men den ovan kan räcka. Via de här tre männen får vi också möta den skrupelfria halvvärd som gärna tar sig ett glas champagne på någon annans bekostnad.

Giulietta Masina har också en roll, om än en mindre framträdande sådan, som hustru till den yngste i skurktrion. Hon börjar också fatta misstankar om att allt inte står rätt till med de pengar han drar hem, officiellt i egenskap av framgångsrik försäljare, och hon får också maken att åtminstone vackla.

Den mest intressanta och komplicerade personen i den här skurktrion är emellertid den ärrade Augusto. Sprickorna i hans fasad blir synliga, när han – av en slump – på gatan stöter ihop med dottern Patrizia (Lorella De Luca), som han nog gärna skulle ha velat hjälpa med hennes fortsatta studier, och sedan – när man i princip upprepar illusionstricket med de nedgrävda benen och den nedgrävda skatten, den här gången med en familj med en handikappad flicka som lurendrejeriobjekt, verkar han för första gången ha gripits av samvetsbetänkligheter. Så när skurkarna efter väl förrättat värv har bytt om och ska dela på bytet, förklarar han, att han har lämnat tillbaka pengarna.

De andra tror honom förstås inte och misshandlar honom, först i jakt på pengarna, sen av hämnd, och han lämnas halvt förlamad i en brant slänt. Han lyckas senare i alla fall släpa sig upp mot vägen men dör.