När den åldrande kroppen börjar svika en

5 juni 2012 15:45 | Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag har tidigare flera gånger skrivit om Birgittas hjärtproblem, läckage från båda klaffarna, och om hur operationen gång på gång har skjutits upp, nu senast över sommaren, eftersom hon har en liten blödning i huvudet och den måste läka först.

Själv har jag redan en liten hjälpmotor inopererad för att få hjärtat att gå regelbundet, dessutom – efter att ha fått smärtor i bröster – stent. Numera går jag alltid med dundermedicin i kavajfickan, och det är klart att jag också är försiktig med arbete, som påtagligt anstränger hjärtat. Det här leder förstås också till att den fysiska konditionen gradvis blir sämre. Att bära hem en kasse varor från Konsum tar numera på krafterna.

Jag har en konstant domning ytterst i vänster pek- och långfinger och hade också redan tidigare en svagare domning i båda fötterna. Jag har varit hos min husläkare och av henne fått remiss till Akademiska, detta utan att få någon riktig förklaring, ej heller någon bot. Och vad värre är: benmusklerna orkar inte som förr, så jag måste använda armkraft och stöd för att komma upp från sittande eller knäböjande ställning på golvet eller på marken.

Att kräla omkring i en rabatt och rensa går bra, men när man sen ska resa sig upp med rensbyttan för att bära bort renset blir det svårigheter.

Till det jag brukar göra varje vecka är att städa badrummet i sommarhuset i Öregrund. Det är litet, har ett lite felvinklat golv och har utanpåliggande rör, så trots att där finns ventil skulle det lätt kunna bli kvar smuts och även bildas mögel i det här lilla badutrymmet. Det senare gör att jag, i enlighet med ett gammalt husmorsknep, skurar fogarna i kaklet med 24-procentig ättika och i övrigt använder bland annat Änglamark WC-rent, avloppsrenare samt, oftast, grönsåpa.

Jag brukar göra det här innan jag har duschat, eftersom jag av fysiska skäl är tvungen att göra en stor del av det här arbetet på knä och följaktligen, även om badrummet nu är skinande rent, själv behöver rengöras. Inför det måste jag dock ta mig upp från golvet: Eftersom knäna och benmusklerna inte riktigt bär, häver jag mig upp med hjälp av de fortfarande starkare armarna och använder då först toalettstolen och sen tvättstället som hävstänger.

Att bli gammal är verkligen ingen fröjd. Tack och lov funkar hjärnan fortfarande som den ska.

8 kommentarer

  1. ”Ålderdomen kommer sällan ensam” säger man tydligen i Finland!? Bra sagt i varje fall. Jag hade en gammal bekant( kände henne mellan hennes 81 och 94 år)som brukade säga: ”Ner kommer man alltid”. Bra sagt och väl bevisat, säkert globalt, skulle man kunna tro;) Bra skrivet Enn, som vanligt!

    Comment by Tar O´Ger — 2012 06 05 16:26 #

  2. Läste någonstans att de flesta äldre, dit även jag räknas, lider brist på D-vitamin vilket gör att deras muskler förtvinar. Alltså äter jag det numer – fast jag kan inte påstå att jag märker någon stor skillnad. Möjligen är en del av mina begynnande krämpor lite mindre påtagliga.

    Men som du säger, man får vara glad så länge hjärnan fungerar. Själv hoppas jag få lämna in innan den rasar ihop. Det räckte att genomlida den saken med mamma.

    Comment by Kerstin — 2012 06 06 1:42 #

  3. Till Kerstin Berminge: Jag äter också D-vitamin, varje dag – jag äter både allsidig coh nyttig mat och tar kosttillskott – men inte har det någon effekt på just det här.

    Comment by Enn Kokk — 2012 06 06 7:42 #

  4. Jag har ju följt dig rätt länge nu, och har läst om de tilltagande sjukdomarna och besvären. Jag antog att jag själv skulle drabbas av diverse sjukdomstillstånd bortåt 70, men redan vid 53 slog artrosen till för min del. Jag går numera med käpp, visserligen pimpad med blommor, men kul var det inte. Huset började vi anpassa till en ålderdom som vi trodde låg 20 år bort, men tur var väl det. För ett tag sedan drabbades jag av en stroke, vid 56. Min efterlängatde skrivartid fick avbrytas, för inget fungerar och jag är förstås sjukskriven, jag som aldrig varit sjuk annat än som gravid. Nu är både ord, siffror och närminne en enda röra. Orken håller i tio minuter. Märkligt nog är jag inte särskilt ledsen eller ens rädd. När jag inte längre var den fasta klippan klev mina vuxna barn in på ett sätt som jag verkligen inte förväntat mig eller ens trott. Min man likaså. Det är ok att vara svag, säger de. Och det är det, förutsatt att man får hjälp. Även sjukvården har fungerat utmärkt, och våren har nog aldrig varit vackrare än i år, trots regn och kyla. Jag skrev hem mig efter ett dygn, fullt medveten om allvaret, men jag ville hellre sitta bland hundar och vitsippor, än hur tryggt det än var att stanna på sjukhus. Nu har jag släppt jobbet, romanen, de planerade resorna och njuter av att kunna laga mat, hänga tvätt och rensa lite i mina pallkragar. Jag kommer naturligtvis att komma igen, men även om det inte blir som förr är det ok. Vissa saker är bättre. Och jag ser fram emot dina berättelser om stort och smått. Jag har rensat bland bloggarna, men du hänger kvar till sist ;)! Ha en underbar nationaldag!

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2012 06 06 11:46 #

  5. Till Ann Christin Sandlund: Jag visste inte att du pesonligen har drabbats så hårt, men kanske är det just det du nu berättar skälet till att jag känner ett slags själsfrändskap. Inte heller jag känner någon lust efter ett liv annat än mitt vanliga, långt mindre efter att tas om hand på en institution.

    Comment by Enn Kokk — 2012 06 06 12:48 #

  6. Till Ann Christin Sandlud: Hoppas du ursäktar en fråga om din medicinering före stroken. Åt du antiinflammatoriska mediciner, cox 2-hämmare el. coxiber mot din artros? Skulle vara jättetacksam, om du orkade svara. Tycker nog att du har fått mycket att bära på dina axlar, tur att du har så fantastiskt stöd i dina ”hemmatrupper”.Här får alla ta del av varje ord man skriver, och det är nog skönt om man vill dela på någon sorg eller motgång så blir det bara små små spillror kvar av dem hos den ursprungliga bäraren! Vill önska dig jag med god/bättre fortsättning och trevlig sommar!

    Comment by Tar O´Ger — 2012 06 06 17:26 #

  7. Tack, Tar O’Ger! Jag delar så mycket som jag anser lämpligt, både för mig som bärare och för mottagarna ;)! Enns blogg är befolkad av mestadels kloka människor, så för mig är det en styrketår att komma hit. Det kan också uppstå sympati och nära nog vänskap, trots att man aldrig har setts IRL. Jag har undvikit mediciner så långt som möjligt. Istället har jag satsat på yoga, meditation och livsglädje. Diklofenak (antiinflammatoriskt) har jag provat en gång, för övrigt vanliga Ipren o dyl. Min stroke beror inte på hjärtproblem eller annan sjukdom, utan bara otur – en skada på en ven. Tack återigen för dina vänliga ord.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2012 06 07 8:47 #

  8. Till Ann Christin Sandlund: Tack för ditt svar! Med risk för att bli litet tjatig, så skulle jag ändå vilja fortsätta litet. Du skriver om en skada på en ven. Förträngningarna i artärerna brukar vanligtvis orsaka både stroke och infarkter/kärlkramp. Jag är personligen engagerad i mekanismerna bakom infarkter i kroppen och i synnerhet intresserad av medicinernas, inflammationernas( i kroppen), menopausens hormonbrists inverkan på artrosen hos kvinnor och kostens roll i allmänhet. Stressen verkar du hålla i schack med yoga,meditation och livsglädje. Gjorde du så före artrosen och stroken också? Jag är övertygad om att även om det finns en massa komponenter bakom div. infarkter( blodtryck, rökning, alkoholkomsumtion,stillasittande liv, genetik och arv etc)så finns det enkla sätt att minimera risken för tex stroke. Ta hand om sitt psyke som du skrev, ta hand om sina inflammationer snabbt( sköta sina tänder väl, kurera förkylningarna rappt) undvika antiinflammatoriska mediciner i regelbunden användning( de har faktiskt proppbildning som en sällsynt men existerande biverkning, och de ändrar blodbilden också med blödningstendens, så att det är tänkbart, att fett- och blodcellsförträngningar inne i artärerna lossnar),mäta blodtrycket regelbundet efter 50-årsåldern, ofta om man blir mera stilla och ännu oftare om man blir kroniskt sjuk.Och naturligtvis medicinera högt blodtryck. Kvinnor i menopaus får en fördel mot artros av östrogen(enbart, utan regelbunden gestagentillskott),som hindrar osteoporos, och ökning av rörelseförmågan hindrar proppbildning. Männen skulle ju säkert få nytta av en liten testosterondos extra också, och man kan bara hoppas, att både kvinnornas och männens hormonbehandling i framtiden får mera resurser och stöd allmänt. Manliga gynekologer skriver östrogenrecept nästan uteslutande till sina hustruar, så man kan ha det som rättesnöre om man undrar över nyttan av extra hormontillskott!;)
    Ipren är en antiiflammatoriskt verkande medicin, som tex astmatiker med ständiga inflammatoriska processer i luftrören, magsårspatienterna etc inte skall ta för ”överkänslighetsreaktionsriskens skull” och för blödningsriskens skull;på tal om mediciners verkan på hela kroppen: inflammation/blödning varsomhelst kan förvärras/orsakas/förflyttas någonstans, var det är trångt och opassande som i hjärtats kranskärl och i hjärnans små artärer. Så jag skulle inte äta antiinflammatoriska mediciner annat än väldigt sällan, ta paracetamol som tex. Alvedon 1.5 tabletter( minst 600 mg som är den värksamma dosen) regelbundet, när smärtorna är som värst. Paracetamol 600 mg har samma smärtstillande effekt som 10 mg morfin enligt medicinska studier gjorda på/med cancerpatienternas smärtlindring( innan man ville sälja en massa giftigare nyare läkemedel för dyrare pris). Det här är en av mina hjärtefrågor i livet, och jag skulle önska att professionen inom medicin skulle få en mera offensiv och allmänhetsinriktad inställning i föregyggande arbete mot stroke och hjärtinfarkter.

    Comment by Tar O´Ger — 2012 06 07 13:32 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^