När vinden vände

Jag har tidigare skrivit om rader av böcker om Olof Palme, hans tid och politik – du hittar dessa recensioner ovan under Kulturspegeln, Politik. Skälet till detta är inte främst att jag verkade nära honom, på Socialdemokratiska partistyrelsen från det att han tillträdde som partiledare 1969 fram till hans död 1986 (och även därefter arbetade kvar på partiexpeditionen). Nej, jag ser fortfarande Olof Palme som den socialdemokratiske partiledare som, framför allt under den första delen av sin tid som partiledare, då han också var statsminister, mest radikalt ändrade det svenska samhället i den radikala riktning som var – och har förblivit – även min.

Den som har skrivit den mest fullödiga biografin över Olof Palme är professorn i samtidshistoria vid Södertörns högskola Kjell Östberg. Andra delen av den här biografin, ”När vinden vände” (Leopard, 2009), behandlar de vitala åren, hans första tid som statsminister, tiden i opposition och återkomsten i regeringsställning plus mordet på honom och den kaotiska utredning som följde.

Mycket av det som skildras av Östberg har jag alltså upplevt inifrån; en stor del av dem som finns i bokens personregister har jag personligen träffat. Dessutom har jag läst en mängd andra böcker, ett par av dem skrivna i självförsvar, som behandlar både epoken och den i många avseenden kuriösa mordutredningen. Jag har många gånger funderat över hur det kom sig att den långt ifrån naiva Anna-Greta Leijon lät sig ryckas med av den fantasifulle Ebbe Carlsson – men jag minns också min egen häpnad när min egen hustru tog hem en högt uppsatt utländsk politiker och det bland dem som tillsammans med honom satt runt vårt köksbord fanns en journalist från GT, Ebbe Carlsson. Och jag minns också när jag själv hördes i mordutredningen, inte som misstänkt utan som expert på extremistgrupper, hur häpen jag blev över hur lite den säkerhetspolis som hörde mig visste om EAP, Europeiska arbetarpartiet, som samtalet gällde. Kanske var det inte så konstigt att många ledande socialdemokrater misstrodde polisens förmåga, detta sagt utan att jag därmed vill försvara deras klavertramp i palmeutredningen.

Nå, Östbergs bok handlar ändå till största delen om Palmes politik. Och vi får där utmärkta sammanfattningar av palmeerans många reformer, på så vitt skilda områden som demokratiseringen av arbetslivet, jämställdhetspolitiken, de många sociala reformer som bidrog till att göra Sverige till världens kanske mest jämlika land, den radikala biståndspolitiken, den aktiva utrikespolitiken (Cuba, Isreal/Palestina, Portugal och dess kolonier), den roll han bidrog till att ge Socialistiska internationalen, europafrågan (där Palme hade startat som EEC-vän men sedan hamnade rätt), det internationella freds- och medlararbetet inklusive arbetet för kärnvapenfria zoner. Jag råkar veta att Östberg har sin politiska bakgrund i det trotskistiska Socialistsika partiet, men han har som biograf inte bara förhållit sig strikt vetenskapligt till det han skriver om – hans sammanfattande efterord i slutet av boken andas i många stycken beundran för och uppskattning av föremålet för hans biografi.

Detta betyder inte att han undviker ämnen som kunde störa den positiva bilden av Palme: U-båtarna, de vilda strejkerna, pomperipossastriden med Astrid Lindgren (i grunden själv socialdemokrat), palmehatet, den tilltagande tröttheten – allt detta skildras också med historikerns klara blick.

Mest värt att diskutera vidare är Östbergs två i vissa avseenden olika bilder av Olof Palme: den radikale samhällsreformatorn som sen avlöstes av en trött statsminster, delvis stadd på reträtt. Oavsett om löntagarfondsförslaget var rätt tänkt, kan Palmes skepsis mot LOs ursprungliga förslag förstås mot bakgrund av att han såg en mängd komplikationer med det; intrycket av honom – också mitt eget från vårt samarbete i programkommissionen – var annars att han ingalunda var någon motståndare till att begränsa kapitalets makt, tvärt om. Jag önskar möjligen att Östberg hade ägnat ytterligare möda åt att analysera Kjell-Olof Feldts och de många ekonomers (som figurerar så flitigt i Östbergs notapparat) roll för att få Olof Palme, som själv inte var ekonom, att på område efter område gå med på att liberalisera ekonomin.

Det som steg för steg genomfördes var nämligen inte den oundvikliga följden av någon naturlag. Jag känner ekonomer, några av dem mycket framstående, som skulle kunna ge goda argument för motsatsen.