En film som gapar över alltför mycket men som ändå är sevärd

Hasse Ekman (1915-2004) har gjort oerhört många filmer, några av dem riktigt bra, somliga av dem ganska medelmåttiga. Men hans flit gav honom också rutin – även de av hans filmer som man inte är beredd att ge högsta betyg innehåller påfallande ofta element som gör att man, trots deras brister, mer ser till deras förtjänster.

Ett exempel på det senare är hans ”Jazzgossen” från 1958, verkligen Hasse Ekmans egen skapelse: han står för manus och regi och spelar den mycket dominerande huvudrollen som revydirektören Teddy Anker. I de övriga bärande rollerna får han gott stöd av Elof Ahrle i rollen som den före detta korvgubben Mille Bergström, som han gör till sin kompanjon, och även Maj-Britt Nilsson som revyflickan Karin Ingel, efter giftermålet med revydirektören Karin Anker, i sin senare karriär som sångartist Carina Anker.

Runt henne väver Ekman filmens i vissa avseenden för utdragna och lite för lite fördjupade intrig. Hon är, när filmen börjar, ihop med den mycket svartsjuke poeten och socialisten Erik Jonsson (Bengt Ekerot), vars naturliga miljö mer är Klara Folket hus, en miljö som är lika okänd för Teddy Anker som den nattklubb, Blue Heaven, Anker bygger upp är för Erik Jonsson. Karin lämnar Erik för Teddy – de gifter sig – men efter en utdragen kris i det ankerska äktenskapet lämnar hon honom och gifter sig i stället med Erik.

När Karin har gift sig med Teddy tvingar han henne att lämna baletten, men hon återvänder till scenen, nu som sångerska – ett av filmens mer påkostade sång- och dansnummer (dansarna är proffs) är ”I min blommiga blå krinolin”.

Därmed kommer vi också in på det som är både en förtjänst och en brist hos den här filmen. À la tidens amerikanska musikfilmer innehåller den en rad mycket representativa sånger och även artister från den mycket långa tid den omspänner, från 1922 till en bit in i andra världskrigets beredskapsår. Artisterna är också många: Sigge Fürst som Ernst Rolf, Karl Gerhard som sig själv, Alice Babs och Zarah Leander med ljudupptagningar från skivor plus många, många andra som vi schlagernördar kan identifiera än idag. Särskilt roligt är det att Ekman har filmat Karl Gerhard i så många av sina paradnummer, till exempel ”Den ökända hästen från Troja”.

Det sista leder oss över till en annan tanketråd: Även om filmens Teddy Anker framställs som en apolitisk underhållare, är dess skildring av trettiotalet och andra världskriget långt ifrån apolitiska. Säkert stämde detta också med Hasse Ekmans egna politiska värderingar – jag har från en mycket säker källa fått höra att hans son, Gösta Ekman, i ett socialdemokratiskt sällskap berättade, att pappa Hasse på valdagen uppfordrande brukade vända sig till sönerna med ett ”och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Till det den driftige Teddy Anker också företar sig är att producera den första svenska ljudfilmen och, som en bioinledning till den, en journalfilm, som fångar oerhört många av de stora händelserna både i Sverige och på den mörknande världsarenan. Den här journalfilmen hör till det som bidrar till att förrycka den filmiska rytmen i ”Jazzgossen”, men den gör, liksom de många sceniska och musikaliska inslagen, samtidigt den här filmen till ett intressant tidspanorama.

Anker går det med tiden allt sämre för, inte bara i det avseendet att hustrun alltså överger honom. Före skilsmässan har han hunnit bränna stora summor pengar på ett alldeles feltänkt projekt, att försöka lansera Karin som seriös skådespelerska. Sen går det utför också med det som är hans gebit, revyscenen: hans satsningar blir allt mer storvulna och kostsamma, så hans partner Mille hoppar av och öppnar café – Ankers revyscen går snart med svidande förlust, och han tvingas i konkurs.

I filmens slut är han beredskapssoldat ute i en vintrig skärgård. Till detta förband kommer då två beredskapsunderhållare, dels Karl Gerhard, dels hans exhustru som får framföra krigsårens stora schlager med Ulla Billquist, ”Min soldat”. Och se, hon hittar sin soldat igen, och eftersom hennes man, poeten, har stupat i spanska inbördeskriget, vittnar en kyss innan hon kliver ombord på transportbåten om att kärleken kanske på nytt har tänts. Rart men banalt.