Utan orkesteruppbackning hade det blivit bättre

Sångerskan och pianisten Shirley Horn, född 1934, kunde ha fått en längre karriär än hon fick, men en stroke ändade hennes liv 2005 – fast redan långt dess förinnan hade hennes diabetes tvingat henne att amputera ett ben.

Hon var ursprungligen en klassiskt skolad pianist, men pengabrist tvingade henne att avstå från den plats på the Juilliard School hon erbjöds. I stället slog hon in på jazz. Hennes spelstil har där jämförts med Errol Garners och Oscar Petersons – riktigt så personlig känns den emellertid inte.

Men hon var förvisso en duktig jazzpianist, dessutom sångerska. Den som kring 1960 upptäckte henne var ingen mindre än Miles Davis. Också Quincy Jones samarbetade med henne, reducerade henne dock till att vara bara sångerska.

Shirley Horns skiva från 2001, ”You’re My Thrill” (Verve 549 417-2), som ingår i CD-boxen ”Ladies On Verve”, 2007, distribution Universal, är dock för yvig för min smak, orkestrerad av Johnny Mandel; inte ens en klassiker som Irving Berlins ”I Got Lost In His Arms” tänder mig.

Däremot gillar jag en låt som görs bara med Horn (sång och piano) och hennes två ständiga följeslagare, Brian Bromberg, bas, och Steve Williams, trummor, ”The Best Is Yet To Come” och så ytterligare en där de nämnda har kompletterats med snyggt gitarrspel av Russell Malone, ”Why Don’t You Do Right?”. Ibland är det mer sparsmakade att föredra.

Gul bil, fast i svartvitt

Folke Mellvig (1913-1994) var en på sin tid ganska läst deckarförfattare, och till populariteten bidrog väl också att flera av hans böcker filmades av Arne Mattsson (1919-1995). Mattsson var en långvägare inom svensk film: ojämn, ibland dålig, men ibland sevärd som i ”Kärlekens bröd” (1953), ”Salka Valka” (1954), ”Hemsöborna” (1955) och ”Vaxdockan” (1962). Hans största filmsuccé, även internationellt, blev ”Hon dansade en sommar” (1951).

Problemet med filmatiseringarna av Mellvigs deckare, alla med en färg i titeln och med kapten John Hillman som huvudagerande, är att handlingen och personteckningen blir så snårig att till och med filmvana personer i publiken inte så sällan har svårt att förstå sammanhangen och vem som är vem.

”Den gula bilen” från 1953 – bilen ser dock nämast vit ut i filmen, eftersom den är i svart-vitt – jävar inte det här påståendet, och skulden bör kanske delas av regissören och manusförfattaren; i det här fallet har Mellvig skrivit direkt för filmen – manuset bygger inte på någon bok.

Det hela börjar med en turistresa, enligt tidens sed per buss, till ett icke namngivet europeiskt land – kanske är det senare förklaringen till bristen på atmosfär i den här delen av filmen. De svenska turisterna – bland dem kapten John Hillman (Karl-Arne Holmsten) – blir vittne till ett mordförsök på landets statschef, ministerpresident Hurkas. En av passagerarna, en doktor Björk, har filmat det som har hänt, och han mördas följaktligen innan bussen har hunnit tillbaka till Sverige. Mördaren smiter när bussen stannar och förföljs då av Björks dotter Kerstin (Ulla Strömstedt). Mördaren hinner dock undan: Kerstin ser – till sin egen senare olycka – hur han plockas upp i en stor flott gul bil.

Så här långt låter det både enkelt och logiskt – men jag har fått tänka och pussla innan jag har fått ihop en så här pass begriplig sammanfattning.

Fast sedan blir det knepigare att få ihop handlingen. Dock några hållpunkter:

Kerstin blir kidnappad – man förstår varför, men varför ett svenskt mentalsjukhus skulle kunna hålla henne drogad och fången förblir en gåta, även om vi förstår att hennes läkare där, Maria Engström (Barbro Kollberg) av någon anledning deltar i något slags konspiration.

Konspiratörerna finns uppenbarligen också på det här icke namngivna landets ambassad i Stockholm, och i samband med att den attentatshotade Hurkas kommer på statsbesök, går Hillman till ambassaden där uppenbarligen både ambassadör Leclerc (Semmy Friedman) och inte minst ambassadsekreterare Radek (Toivo Pawlo) verkar skumma.

När sedan Hurkas ska återvända hem i bilkortege mot Arlanda och ambassadören simulerar en hjärtattack för att slippa följa med, förstår Hillman att ett nytt attentatsförsök är på gång, och i en av filmens få spännande partier får vi se hur poliser på motorcyklar plockar ut statschefen och de övriga ur en bil i full karriär – just innan den rammar den för oss redan bekanta gula bilen, som den här gången är försedd med en sprängladdning.

Kapten Hillman har åter igen gjort sin plikt, och han har som vanligt biträtts av sin komiskt harige chaufför Freddy Sjöström (Nils Hallberg).

Motiven för attentaten och varför attentatsmännen, både de på ambassaden och en svensk kvinnlig läkare, agerar som de gör får man dock aldrig veta.

Hur en normalt ganska omdömesgill filmkritiker som Stockholms-Tidningens Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) kunde jämföra Mattson och den här filmen med verk av Hitchcock övergår mitt förstånd. Expressens (och även gamla Folket i Bilds) filmkritiker Lasse Bergström skrev trött, att han önskade att Mattsson skulle göra en bra film per år i ställe för tre dåliga.