Ett drömspel

Jag blev mycket positivt överraskad över Ola F Nilssons novellsamling ”Artur under kepsen” (2007) – du hittar min recension ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Och jag var inte ensam om detta: bland dem som också uppskattade den här boken fanns till exempel Annina Rabe i Svenska Dagbladet och Jan Arnald i Dagens Nyheter.

2008 återkom Nilsson med romanen ”Fader vår” (Författarhuset), och när vi i våras flyttade ut till Öregrund för sommarhalvåret, träffade jag på Konsum författaren, som genast lovade mig ett exemplar av boken. Den kom också, med dedikation och allt.

Jag har googlat för att kolla vad den här boken har fått för recensioner, och så vitt jag kan se, har den negligerats av de stora stockholmstidningarna och kritiker av den dignitet ovan nämnda recensenter har. Recensionerna i UNT – Nilsson bor alltså i Öregrund – och i de norrländska tidningarna – han har sin bakgrund i övre Norrland – är genomgående svala. Ett genomgående drag i de här recensionerna är att boken, även om det finns sådant som fascinerar i den, är oerhört svår att tolka. Närmast en fruktbar tolkning av den här romanen kommer Erik Yvell – honom brukade jag publicera i Aktuellt i politiken (s) på den tiden jag var chefredaktör – i sin recension i Dala-Demokraten, där han etiketterar Nilssons roman som ”ett drömspel – på prosa”.

Det gör han inte bara för att August Strindberg och Siri von Essen faktiskt förekommer i den – det vimlar formligen av mer eller mindre kända figurer, både ur fiktionen och verkligheten, i den. Men hela dess gestaltning – dess pendling mellan tanke och handling, dess vaga anknytning till den linjära tiden, dess personer som uppträder i olika roller och med olika namn – är drömlik. Också jag söker gång på gång, men förgäves, en rätlinjig och rationell utvecklingshistoria i den här romanen, som trots vad det står på omslaget därmed kanske över huvud taget inte är en roman. Att läsa den är hur som helst ett intellektuellt äventyr.

Därmed inte sagt att inte även jag har invändningar mot den. Det jag för egen del har svårast för är bokens förhållande till kön och sexualitet. Jag tänker då inte främst på dess homoerotiska och lätt incestuösa element. Det jag har betydligt svårare för är att mans- och kvinnovärlden, trots förekomsten av också heterosexuella möten, skildras så hårt åtskilda från varann.

Här är det som att det som är bokens styrka – att identiteter får glida in i varann – inte har bäring på kön.