Så är jag väl gammal då…

Birgitta hade hemlat med barnen inför min sjuttiofemårsdag utan att berätta för mig. Jag fyller år i dag, men redan i går eftermiddag dök plötsligt Kerstin och hennes egna två barn, Viggo och Klara, upp, och en stund senare anlände också Matti och Karin och deras baby Ella, allt för att kunna morgonuppvakta mig på min riktiga födelsedag.

Så redan i går åt vi familjemiddag ihop, spaghetti och fläsktärningar respektive musslor, och sen bakade Kerstin bullar till kvällsfikat. Jag, Birgitta, Kerstin och Klara avslutade kvällen med att spela ett parti ”Finns i sjön” runt köksbordet.

I morse tisslades och tasslades det länge i köket, innan hela gänget tågade in och sjöng ”Röda små smultron”. Jag sänguppvaktades med böcker, både en nyillustrerad H C Andersen och en bok om sextiotalets barnböcker samt dessutom en bok om Strindberg från Birgitta; av henne fick jag också presentkort på en gemensam resa. Kerstin och hennes barn uppvaktade med en rörstrandskopp, Pi, av den typ jag alltid drack mitt morgonkaffe ur när barnen var små, plus tre egenbakade estniska surlimpor; Klara hade dessutom gjort en teckning till både mormor och morfar. Från Matti och Karin fick jag inramade och andra foton av en nyfödd Ella, på någon bild tillsammans med mig, som en påminnelse om att jag numera också är farfar, dessutom också ett par musikvideor med Simon and Garfunkel respektive The Band.

Sen gick vi ut i köket allihop och satte oss runt köksbordet i vars mitt Birgittas nyhoplagda och mycket goda smörgåstårta tronade mellan blombuketter, en stor från Birgitta och en liten från lilla Klara.

Det var härligt gott och det nybryggda kaffet doftade ljuvligt, och jag glömde inte att tacka för presenterna men framför allt för att dessa mina närmaste – Anna träffade jag ju i Stockholm här om dan – hade kommit för att uppvakta mig på min födelsedag.

Sen var det dags att klä sig, dagen till ära i den nya marimekkoskjorta jag fick av Birgitta.

I dag har vi också ätit födelsedagslunch runt köksbordet: rökt sik, rökta laxfenor, böckling och sallad med ingredienser från Birgittas egna odlingar.

Och dagen är inte slut än.

Det hör till födelsedagsbarnets privilegier i vår familj att inte behöva handla, laga mat och diska, men Birgitta har haft god avlastning av Kerstin, Matti och Karin. Viggo och Klara är snälla mot sin morfar, och jag har också fått läsa böcker för lilla Klara. Dit är det långt än för yngsta barnbarnet, Ella, men jag har fått belåtna kluckanden och världens soligaste leenden från henne, när vi har gosat med varann.

Äldre och äldre blir jag, men redan barnbarnen är ett skäl för morfar/farfar att hålla sig vid liv ytterligare ett tag.

Helt bortglömd är jag heller inte, att döma av hyllningskort – tack! – från släktingar och vänner både i Estland och Sverige och från människor som jag känner bara via bloggen.