Sovjetestland inifrån
4 september 2011 15:22 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängdJaan Kaplinski föddes 1941 i Tartu, Estland. Som man kan ana av efternamnet är han på fädernet inte est. Fadern, Jerzy Kaplinski (1901-1944?) var polack av judiskt ursprung – frågetecknet bakom dödsåret är satt på grund av osäkerhet: Jerzy Kaplinski var en av dessa otaliga som försvann i de sovjetiska fånglägren i Gulagarkipelagen.
Jaan Kaplinski – jag har personligen mött honom – är inte bara en mycket betydande författare, först främst poet, numera också prosaist, utan också en politiskt engagerad vänsterintellektuell och en mycket lärd person. Han är språkvetare med enorm bredd – han har bland annat gjort litterära översättningar från franska, engelska, spanska, svenska (Tomas Tranströmer) och kinesiska, men jag vet att han, utöver den närmast självklara ryskan, behärskar ytterligare ett antal mycket udda språk, både döda och levande. Han har studerat både sociologi och teologi – när det gäller religion är han starkt influerad av taoism och buddhism. Och så är han mycket engagerad i ekologiska frågor, vilket också speglas i hans poesi.
Politiskt hör han ändå inte till Estlands gröna utan är i stället en av de estniska socialdemokraternas mest lysande intellektuella. Han blev tidigt politiskt engagerad och fronderade offentligt tillsammans med sammanlagt 40 intellektuella med ett öppet brev, ”Avalik kiri Eesti NSV-st”, den 28 oktober 1980. När sedan den estniska Folkfronten (Rahvarinne) bildades mot slutet av decenniet, fanns han självklart med, satt också i riksdagen (Riigikogu) 1992-1995 för en liten, intellektuellt orienterad fraktion. Men redan 1994 blev han medlem i Eesti sotsiaaldemokratlik erakond (Estlands socialdemokratiska parti), och 2005 lät han sig ställas upp som förstanamn på den socialdemokratiska fullmäktigevalsedeln i hemstaden Tartu och blev med mängder av personröster invald.
Jag minns en tågresa mellan Stockholm och Uppsala, där Kaplinski och jag fann varann i flera viktiga frågor. En sådan var bådas vår skepsis gentemot politisk enögdhet, synsätt som florerade både i den estniska folkfronten och bland alltför många exilester i Sverige. Om jag håller mig till Kaplinski och hans över 400 sidor långa roman ”Samma flod” (översättning Enel Melberg, Natur och Kultur, 2009, i estniskt original ”Seesama jõgi”, 2007), hittar man där, trots hans kamp för Estlands självständighet, inga spår av rysshat – han har till och med i den här romanen som till stora delar är självbiografisk gjort sin far inte till polack utan till ryss, och man hittar i den här boken ständigt kärleksfulla referenser till rysk skönlitteratur.
Den här romanen har alltså mycket gemensamt med Jaan Kaplinskis egen personhistoria så långt jag känner den, och då tänker jag inte bara på sådant som den unge huvudpersonens starka intresse för filologi och religion. I vart fall en estnisk läsare förstår snart att en av de viktigaste personerna i boken, Läromästaren Alo K, är ett bara lätt förklätt porträtt av en av Estlands verkligt stora intellektuella gestalter, Uku Masing (1909-1985), filosof, teolog, översättare, poet. Språkkunnigheten, teologin, poesin – alltsammans bidrog naturligtvis till att bokens namnlöse huvudperson (Kaplinski) drogs till den här Läromästaren.
Bokens upptakt är Uku Masings begravning 1985, men huvuddelen av handlingen ligger tidigare, när Chrustjovs tövädersperiod med sedvanlig fördröjning hade nått även Estland. Deporterade har återvänt från Sibirien och det politiska klimatet i Tartu, där vår fortfarande mycket unge huvudperson bor (med mamma, mormor och morfar) och studerar, är inte alls så slutet och repressivt som under stalintiden. Att han fortfarande är mycket ung förstår man bland annat av att han så länge har så svårt att finna sin väg (sexuellt) till ena pigo. Hans resultatlösa försök med studentskan Malle, länge tänkt att bli hans tillkommande, är ganska rara, men det finns också i de här delarna av romanen en långsamhet och en detaljrikedom som kanske har att göra med att Kaplinski först relativt sent debuterade som romanförfattare – det tog honom för övrigt tolv år att bli klar med den här boken. Detaljrikedomen har å andra sidan förtjänsten att man får veta ganska mycket om sovjetestniskt student- och vardagsliv, också om den på den tiden för utlänningar stängda staden Tartu. (Där fanns bland annat ett viktigt militärt flygfält.)
I bokens ganska långsamma vandring mot dess crescendo finns också en lång sommarutflykt i trakterna söder om staden, en vandring som beskriver miljöer, natur, växter och inte minst Estlands hjärtflod, Emajõgi, fritt översatt Moderfloden. Simturer i dess vatten, förenade med upplevelser av närmast mytologisk/religiös art, ligger för övrigt bakom valet av boktitel.
Vår unge romanhjälte blir, trots sin relation till Malle, också förälskad i den vackra och intelligenta Ester, som ingår i personkretsen kring Läromästaren. Henne får han inte ur sitt huvud, och han försöker också – utan att riktigt våga göra slag i saken – göra slut med Malle. När han till slut förklarar sin kärlek för Ester, förstår han att hon redan har ett förhållande. I det dramatiska slutpartiet i boken, när han går till Läromästaren i det ärende vi strax ska återvända till, råkar han också, av bara farten, få ur sig en bekännelse av sin kärlek till Ester – vilket leder till en egendomlig, vredgad reaktion hos Läromästaren. Ett brev från denne, som han i ett obevakat ögonblick läser hemma hos Ester, öppnar hans ögon: Hans beundrade Läromästare har, trots att han lever samman med en annan kvinna, ett förhållande med den betydligt yngre Ester.
Hans värld rasar samman, vilket dock har det (sexuellt) goda med sig, att han äntligen kommer i säng med en kvinna, lettiskan Aija. Hon visade sig vara mer erfaren än han, med den lyckade påföljden att det gick tre gånger för honom.
Den här personligt omtumlande händelseräckan är invävd i en nog så omskakande politisk dramatik.
Av Läromästaren har han fått låna en i svensk exil utgiven diktsamling av en av Estlands största kvinnliga lyriker, Marie Under, som dog här i Sverige 1980. Under var inte totalförbjuden i Sovjetestland, men man fick naturligtvis inte sprida vissa av hennes dikter, de som kunde uppfattas som sovjetfientliga. Han skriver av dikterna i den – några av dem med förbjuden politisk tendens – och lånar också ut dem, varpå någon skvallrar för universitetets säkerhetstjänst. Trots att det inte längre är stalintid, hotas han nu av avstängning eller deportation till en säkrare, rysk universitetsmiljö.
Det intressanta med Kaplinskis skildring av dessa säkerhetstjänstmänniskor är att det inte finns något karikerat eller överdrivet i den. De framställs som, utifrån sina speciella uppgifter och utgångspunkter, resonabla människor, som rent av försöker hitta för båda parter godtagbara åtgärder. Bokens unge man (= Jaan Kaplinski) är, förstår också de här säkerhetsmännen och folk på universitetet, en begåvad människa, vars gåvor Sovjetunionen borde utnyttja, vare sig nu den unge mannen, vilket de helst vill, ska göra staten lämpliga gentjänster, eller blott och bart få en utbildning till nytta för staten.
Så boken ändar i att vår unge vän per tåg åker i väg mot Leningrad, bort från Läromästaren och de tre damerna, på väg mot avancerade filologiska studier.
Melodikrysset nummer 35 2011
3 september 2011 12:23 | Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarerKarl Gerhard förekom två gånger i dagens kryss.
De flesta kände väl igen hans ”Jazzgossen”, skriven 1922 till en dansk musikförlaga av Edvard Brink.
Inte lika vanlig är ”Hurra vad jag är bra” – den fick jag själv grubbla över innan jag kom på. Men den finns på nätet, så jag har kontrollyssnat.
Karl Gerhard har jag faktiskt till och med sett och hört live, detta sagt som motsats till dagens främsta kontrast, Justin Bieber. Honom hade jag inte ens hört talas om, men melodititeln, ”One Time”, och hemlandet, Canada, ledde mig till svaret.
Och för att ta något annat (för mig) svårt: Izabella Scorupcos ”I write you a lovesong if you say that you love me” tror jag heller aldrig att jag har hört, men jag klarade så småningom hennes förnamn med hjälp av ledbokstäverna.
Det var för övrigt mycket Z i dag. Men ”Zorbas dans” ur filmen ”Zorba” (”Zorba the Greek”, 1964) med Anthony Quinn var ju inte så svår att klara.
Och Monica Zetterlund har jag till och med träffat personligen, på socialdemokratisk valturné. I dag hörde vi henne i rollen som Billie Holiday.
Marie Serneholt är det synd om har jag förstått av kvällspressen. När det gäller hennes sång kan jag tyvärr inte säga något tröstande – hennes ”Disconnect Me” från Melodifestivalen 2009 hade jag till exempel redan hunnit förtränga.
Ola Salo & The Ark tyckte jag däremot – trots deras totala genomklappning i Eurovision Song Contest – var bra i ”The Worrying Kind”.
Annat i populärmusikbranschen kan nå oanade framgångar, till exempel för att texten är komiskt dålig. I dag tänker jag särskilt på ”Rosen” – jag minns fortfarande hur elaka studenter i Uppsala i mina yngre år brukade spela den på fester för att ha roligt på Arne Qvicks bekostnad.
Anders Eldeman beredde mig ett mysterium i dagens kryss. Han spelade ”Kom og syng en enkel sang om frihed” med dansken Eddie Skoller, också känd som ”En enkel sång om frihet” med Lasse Berghagen. Så långt var det inga problem. Men mot slutet hävdade han att originalet skulle ha gjorts av Tom Paxton. Mig veterligt är det dock Bobby Darin som har gjort det här originalet.
När Eldeman spelar klassisk musik, opera och operett, håller han sig nästan alltid till kända namn och nummer. Så även i dag.
Vi hörde Jan Malmsjö, i rollen som greve Danilo Danilowitsch, sjunga ”Så går jag till Maxim” ur ”Glada änkan”.
Och så hörde vi ett stycke ur Verdis ”Aida”, som ju utspelar sig i trakten av Nilen.
Det för oss vidare till det afrikanska djurlivet.
Sir Elton John har skrivit musiken till Walt Disneys ”Lejonkungen”, ur vilken vi fick höra ”Circle of Life”, på svenska ”En värld full av liv”.
Och därifrån är det inte alltför osökt att gå över till alligatorerna – dessa finns dock inte i Afrika. Vi hörde en av de första stora rockkungarna, Bill Haley, i ”See You Later Alligator”.
Den minns jag från ett tält på Sågplan i min barndoms och ungdoms Juniskär. På Sågplan var det på den tiden alltid midsommar- och fiskarfest. En gång, det måste ha varit sent femtiotal, förevisades där en så kallad nakendansös. Dansa fick hon dock inte – det var för djärvt på den tiden. Så hon satt på scenen och vickade på brösten i takt med musiken.
Det är enda gången i livet jag har varit på nakenshow.
Wallenberg ny ordförande i LKAB. Vad blir nästa steg?
2 september 2011 12:44 | Musik, Politik | 18 kommentarerMarcus Wallenberg blir ny ordförande i den statliga gruvjätten LKAB. Ingen ifrågasätter väl i och för sig hans kompetens för uppgiften, men vilken är den borgerliga regeringens avsikt med den här utnämningen?
Finansmarknadsminister Peter Norman (M) får från Dagens Nyheter Ekonomi (2 september 2011) frågan ”Hur viktigt är det att staten är fortsatt ägare till företaget?”.
– Det finns inga ändringar på den punkten i dag, särskilt inte med tanke på de stora samhällsomvandlingarna som Kiruna och Malmberget står inför, säger Peter Norman.
Betyder det att när de omvandlingarna är fullföljda kan staten komma att ompröva sitt ägande?
– Ja, så kan man sammanfatta situationen.
Staten ska således bädda genom att ha kvar sitt ägarskap i LKAB under den jättelika och kostsamma förflyttningen av gruvbrytningen, som bland annat innebär en förflyttning (rivning plus nybyggnad) av Kirunas nuvarande stadskärna. Men när detta är gjort, är det dags att överlåta åt det privata kapitalet att skörda vinsterna från de nya gruvdelarna.
Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar,
och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar.
Den som vill läsa hela texten till Leif Nyléns och Blå tågets klassiker ”Staten och kapitalet” kan gå vidare till Kulturspegeln, Sångtexter.
En del andra i det här fallet relevanta och direkt Wallenberg-relaterade sångtexter hittar du på Tommy Rådbergs blogg – här.
Antonionis första färgfilm
1 september 2011 20:40 | Film, Politik | 3 kommentarerEfter den neorealistiska epoken var Michelangelo Antonioni (1912-2007) den som förde in italiensk film på nya spår. I hans berättarteknik finns originella drag: en relativ långsamhet och enskildheter som tycks bilda ett till synes osammanhängande mönster.
Sitt internationella genombrott fick han med ”Äventyret” (”L’avventura”, 1960). Tillsammans med den brukar man nämna ytterligare två filmer, likaledes gjorda i svart-vitt, ”Natten” (”La notte”, 1961) och ”Feber” (”L’eclisse”, 1962). Både vissa temata och Monica Vitti som huvudrollsinnehavare förenar de här tre filmerna med Antonionis allra första färgfilm, ”Den röda öknen”, (”Il deserto rosso”, 1964).
Jag har aldrig sett ”Den röda öknen” på bio, och när jag nu har sett den för första gången, som DVD, slås jag – van som jag är att se filmer, fyllda av action – av just dess långsamhet och rader av scener, som inte för handlingen vidare påtagligt snabbt. Överraskande känns däremot filmens färgskala: Antonioni och hans fotograf Carlo di Palma använder sig ofta av kontrasterande, ibland bjärta färger, när de skildrar industrilandskapet med sina maskiner och rör, alltsammans dock mot en fond av en giftig och rökig industrimiljö.
Det dominerande intrycket av filmen är dels fonden, det ovan beskrivna, symboliskt laddade landskapet, dels, mot bakgrund av denna industriella miljö, en långsamt berättad historia om tre människor: Giuliana (Monica Vitti), som nyss har lämnat sjukhuset efter ett självmordsförsök, hennes man Ugo (Carlo Chioretti), direktör för en statlig fabrik vars arbetare strejkar, och så Zeller (Richard Harris), som har kommit till Ravenna i affärer. Zeller känner sedan gammalt Ugo och dras nu också emotionellt till Giuliana, vars äktenskap med Ugo redan tidigare knakar i fogarna. Den förgiftade mänskliga atmosfären understryks av den giftiga fabriksmiljö som finns som fond.
Det här är knappast någon film för actionälskare, däremot en historia för dem som gillar att reflektera över tiden, människorna och den av människorna formade miljön.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^