Hej då, kulturnämnden!

16 december 2010 23:08 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 9 kommentarer

Jag gjorde entré i Uppsalas kommunalpolitik efter 1966 års val. Under åren därefter satt jag i alla nämnder och styrelser som syslade med kultur: biblioteksstyrelsen, kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse, Dag Hammarskjöld-bibliotekets styrelse.

Den första januari 1968 började jag arbeta på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. Just den här arbetsgivaren hade knappast något att invända mot att medarbetarna hade kommunala uppdrag, men det blev med tiden ganska jobbigt att klara alla sammanträden, många av dem på dagtid, och samtidigt sköta det jag skulle göra på partikontoret. Så jag avsade mig de flesta av mina kommunala uppdrag men behöll det i biblioteksstyrelsen, vars verksamhet stod mitt hjärta närmast. Där satt jag till mitten av 1980-talet och hann bland annat då med att bereda frågan om nytt huvudbibliotek i Uppsala.

När jag så gick i pension från jobbet på partistyrelsen, tyckte mina kamrater i sosseföreningen i Svartbäcken att det kunde vara dags för mig att göra ett nytt arbetspass i den uppsaliensiska kulturpolitiken. Dess politiska handläggning hade under tiden rationaliserats till i huvudsak en större kulturnämnd, så där har jag nu suttit i två mandatperioder. Ja, inte bara suttit – jag har varit ganska aktiv där och i dess gemensamma röd-gröna grupp.

Under den första av dessa mandatperioder var det röd-grön majoritet. Under den just avslutade har det varit borgerlig majoritet, och det kommer det också att vara under den kommande perioden. Men det är inte därför jag nu slutar. Kulturnämndens borgerlige ordförande, förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), har inte sysslat med politisk konfrontation – visst har vi varit politiskt oeniga ibland, men hans uppriktiga strävan har varit att finna samförstånd över blockgränserna i alla frågor där det har varit möjligt. Alltså har vi på den röd-gröna sidan också i ganska stor utsträckning kunnat påverka besluten, och några av oss socialdemokrater har verkligen kunnat utöva infytande; Peter Gustavsson (S) har inte varit vice ordförande bara pro forma. Själv har jag fått sitta kvar som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, och min kollega (S) Bo Östen Svensson har fått leda stipendieutskottet.

Så det är inte valutgången som har fått mig att avsäga mig uppdraget i kulturnämnden. Inte heller är det mitt parti som har velat bli av med mig – jag nominerades på nytt av min socialdemokratiska förening ooh fick alltså därefter ringa arbetarekommunen för att meddela, att jag faktiskt inte längre stod till förfogande. Skälet är banalt: Jag är 73 år nu, fyller 74 före midsommar. Lägg på det ytterligare en fyraårsperiod, så förstår ni hur gammal jag skulle vara vid nästa val. Inte för att jag börjar känna av någon senildemens, men jag tycker i princip att folk i min ålder normalt borde ha gjort sitt.

I dag hade kulturnämnden årets sista sammanträde, och detta sammanträde blev alltså mitt allra sista. Det följdes sedan av kulturnämndens årliga jul- och stipendielunch på Walmstedtska gården.

Min allra sista insats i den uppsaliensiska kulturpolitiken blev därför att delta i utdelandet av kulturnämndens hedersstipendium – ett konstverk – till en synnerligen välförtjänt mottagare, Claes Jansson. Många känner honom genom hans skivor, men inte minst här i Uppsala är vi många som har hört honom sjunga också live: jazz, blues, visor. Kulturlivet i Uppsala har dessutom ett drag av intimitet – rikets fjärde stad är ändå inte större än så – som gör att vi som till exempel rör oss i kultursfären inte kan undgå att stöta på varann. Så när jag vid samlingen på Walmstedtska gratulerar Claes, känner han förstås, även om vi inte är närmare bekanta, ändå igen mig, och jag får genast tillbaka en referens till min blogg.

Jag känner mig inte sorgmodig när jag nu lämnar kulturnämnden – jag vet att jag har bidragit till att göra stans kulturliv lite bättre, och i själva kulturlivet kommer jag att fortsätta delta länge till.

Men naturligtvis finns det också saker som borde göras eller borde göras bättre.

Ramen för bidragen till Uppsalas rika fria kulturliv borde till exempel utökas rejält. I kulturlivet utanför institutionerna finns många, inte bara Claes Jansson.

Och så borde Uppsala äntligen bygga ett nytt konstmuseum. I början av 1970-talet, när jag alltså också var aktiv i stans kulturpolitik, gick socialdemokratin till val på att bygga nya och ändamålsenliga och lockande lokaler för tre olika kulturområden. Det första av dessa vallöften infriades i och med att stan fick sitt nya huvudbibliotek i kvarteret Sandbacken. Här om året tillkom äntligen vårt fina konserthus, Musikens hus, vid Vaksala torg.

Det blev mig tyvärr inte förunnat att få vara med om att bygga en motsvarighet för konsten, ett Konstens hus. Men jag hoppas att jag åtminstone ska hinna vara med om dess invigning.

9 kommentarer

  1. Du skriver: ”Kulturlivet i Uppsala har dessutom ett drag av intimitet – rikets fjärde stad är ändå inte större än så – som gör att vi som till exempel rör oss i kultursfären inte kan undgå att stöta på varann.”. Byt ut Uppsala mot Stockholm, Göteborg eller Malmö och ”fjärde” mot största, andra respektive tredje och du har en sanning även om de tre större städerna. Även här/där sker kulturetablisemangets kindpussande i en ganska snäv krets. Inte t ex en kulturintresserad byggjobbare så långt ögat, med eller utan kikare, når

    Comment by Jean — 2010 12 17 12:45 #

  2. Till Jean: Fast nu blandar du ihop olika kategorier, kulturskaparna och deras publik. När jag regelbundet går på konserter med Uppsala kammarorkester, träffar jag regelbundet där ett par vänner från sosseföreningen, han byggjobbare, hon anställd på vårdcentralen. Publiken där, på teatern och på många andra ställen kunde förvisso vara ännu mer socialt blandad, men den är ändå hyggligt bred.

    Att kulturskaparna och vi som är kulturpolitiker – i kulturnämden finns, vill jag påpeka, också männskor som jobbar till exempel på dagis – kommer i kontakt med varandra är väl ganska naturligt. Hur skulle vi som är kulturpolitiker för överigt kunna bedöma vad som är värt kommunalt stöd, om vi inte själva regelbundet tog del av olika sorters kulturskapande och då också kom i kontakt med dem som har skapat denna kultur?

    Comment by Enn Kokk — 2010 12 17 14:06 #

  3. Tack, Enn, för alla dina år i politiken, du MÅSTE fortsätta med din blogg, med politik, kultur, musik!

    Comment by Göran Baecklund — 2010 12 17 20:54 #

  4. Till Göran Baecklund: Jag har inga som helst planer på att sluta blogga – skriva kommer jag att göra så länge det är möjligt.

    Comment by Enn Kokk — 2010 12 17 22:30 #

  5. Nej Enn, jag blandade inte ihop olika kategorier. Din reaktion är nog en bra illustration till vad jag menade. Jag syftade på att det inte finns särskilt många byggjobbare bland landets kulturpolitiker (”vi som till exempel rör oss i kultursfären”). Så kallade vanliga medlemmar i industriförbunden är frånvarande i de sammanhangen och alla tycks se det som en självklarhet. Rätta mig gärna om jag har fel.

    Comment by Jean — 2010 12 17 23:49 #

  6. Till Jean: Möjligen rör det sig till stor del om egna val – socialdemokratin har ju bland sina aktiva haft en mycket hög andel byggnads- och industriarbetare. Min kompis byggnadsarbetaren, som jag brukar träffa på konserter, är också mycket beläst och skulle, om han hade velat (han har bland annat varit ordförande i vår s-förening), säkert ha kunnat hamna i kulturnämnden, men han har varit verksam på andra politiska fält.

    Men kulturnämnden är annars inte så socialt ensidigt sammansatt som du kanske tror. I den nämnd jag nu lämnar har jag som kolleger till exempel haft tre kvinnor, anställda inom barnomsorgen och representanter för tre olika partier.

    Comment by Enn Kokk — 2010 12 18 10:05 #

  7. En sista kommentar från min sida för att diskussionen inte ska bli rättshaveristiskt lång. Du skriver: Möjligen rör det sig till stor del om egna val. Och lite senare:: om han hade velat. Byt ut ”han” mot ”hon” och du har den vanligaste (tätt följd av påståendet om bristande kompetens) förklaringen till varför kvinnor brukar vara underrepresenterade inom många områden. Ingen ska naturligtvis tvingas ta uppdrag de inte vill ha, men lite aktivt arbete för att motivera underrepresenterade skulle inte skada.

    Comment by Jean — 2010 12 18 16:41 #

  8. Till Jean: Jag vet inte vad du har för erfarenheter av nomineringsprocesser, men min erfarenhet är att det finns en balanspunkt någonstans mellan den nominerande församlingens bedömning av tänkbara kandidaters lämplighet (sådant som kunskaper och värderingar) och deras eget intresse av att ta det aktuella uppdraget. I mitt parti, det socialdemokratiska, gör sedan arbetarekommunens (kommunorganisationens) valberedning ytterligare en sållning av balanskaraktär: principen är då att vartannat namn ska vara kvinna, vartannat man. Alltså blir slutresultatet att hälften av de valda är kvinnor.

    I Uppsala har vi röd-grönt samarbete, och under den kommande valperioden blir en kvinnlig vänsterpartist, till yrket förskollärare, gruppledare och vice ordförande i kulturnämnden.

    Fast lika intressant i det här sammanhanget är att socialdemokraterna till sin främsta representant (vice ordförande) i byggnadsnämnden har valt en kvinna.

    Comment by Enn Kokk — 2010 12 18 17:11 #

  9. Mitt förra sista svar var inget löfte, bara en målsåttning ;). Jag måste svara bara ang erfarenheter av nomineringsarbete. Den är begränsad och inskränker sig till slutet av 60-talet och början av 70-talet då jag var medlem i SSU i Uppsala (samma klubb som Gunnar Hofring salig i åminnelse) och individuell medlem i SAP. Jag var bland annat med på ett nomineringsmöte när SSU och Kvinnoförbundet ville ha en viss Birgitta Dahl högre upp på riksdagslistan än vad seniorgubbarna ville gå med på. Om jag inte minns helt fel var Hans Ahlsén ordförande i arbetarekommunen.
    Nu är det definitivt stopp för min del för inlägg på den här tråden.

    Comment by Jean — 2010 12 18 20:31 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^