Sommar med Eva Gabrielsson

Den som trodde att Eva Gabrielsson skulle ägna sitt sommarprogram åt arvsstriden med Stieg Larssons far och bror om alla miljoner som har rullat in, och fortsätter att rulla in, efter publiceringen av hans Millennium-trilogi blev möjligen besviken. Det här berördes bara indirekt: hon och Stieg hade bott ihop i årtionden, till och med varit förlovade, och ingen vettig människa skulle väl komma på någon annan tanke än att det var hon som hade åtminstone den moraliska rätten till arvet efter honom efter hans plötsliga och mycket oväntade död.

Men så är det det här med arvs- och äktenskapslagstriftningen. Birgitta och jag valde att, av bland annat just sådana här skäl, gifta oss efter 22 års gemensamt boende och två gemensamma barn.

Om sitt gemensamma liv med Stieg, ett liv präglat av radikalism och aktivism, berättade Eva Gabrielsson desto mera. Så vitt jag vet var båda aktiva i det trotskistiska Socialistiska partiet, men jag har som socialdemokrat verkligen inget att invända mot deras kamp mot rasister och nynazister, tror också att det inte är särskilt mycket som skiljer radikala socialdemokrater som mig och Birgitta från paret Larsson-Gabrielsson. Birgitta har för övrigt deltagit som talare på antirasistmöten tillsammans med Stieg Larsson.

Och att Eva Gabrielsson själv är av den rätta ullen visade hon i dagens program bland annat med den roliga men tänkvärda historien om hur hon – hon är arkitekt – under sin praktiktjänstgöring på ett bygge satte en osynliggörande leverantör på plats.

Heder åt sådana kvinnor!

Och hennes musik? Musikvalet var definitivt personligt, även om jag inte har ett personligt förhållande till en hel del av det hon spelade. Men både Kent och Jussi Björling finns också i våra skivhyllor.

Och så uppskattade jag mycket att hon spelade Steeleye Span, en mycket hörvärd folkrockgrupp.

Melodikrysset nummer 26 2010

Sommarvädret är så vackert att man inte borde sitta inne, men vad gör man inte för Melodikrysset?

I dag hade jag problem bara med en enda fråga, den uppjazzade versionen av en barnvisa. Trots att jag fick båda bokstäverna och förstod att svaret måste bli ”ge” kom jag först ändå inte på vad det var för visa det handlade om. Trots att jag kan Astrid Lindgrens ”Madicken” från både böcker och film, tog det ända till slutet av krysset innan polletten trillade ner: Den här visan heter ”Ge mej mera köttbullar” och sjungs av Madicken och hennes lillasyster Lisabet.

Som om det därmed inte vore nog med Astrid Lindgren fick vi i dag dessutom höra den betydligt mer lättidentifierade ”Hujedamej”, som förekommer i filmerna om Emil i Lönneberga. ”Hujedamej, sånt barn han var”, utbrister där pigan Lina.

Vi som är lite till åren komna har under våra småskole- och folkskoleår också fått lära oss att sjunga ”Sommarvandring”, den som börjar ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Sin ålderdomlighet till trots, med pluralskrivning av verb och allt, hör den hemma i det sommartema som fanns även i dagens melodikryss.

Vi hörde bland annat Östen Warnerbring drömma om sommaren med dig, ”En sommardröm i vitt”.

Och när Birger Sjöberg besjöng Frida i ”Den första gång jag såg dig”, här tolkad av Ernst Hugo Järegård, skedde ju detta en sommardag. Jo, jag har varit i Vänersborg i juni. På centerstämma. Som journalist.

Dagens allra första fråga har jag ett slags förhållande till som socialdemokrat. Ja, inte till själva låten, ”Stad i ljus”, känd från Melodifestivalen 1987. Men han som sjöng, Tommy Körberg, gjorde tillsammans med Monica Nielsen också en hörvärd arbetarrörelsesångplatta, ”…med hjärtat fyllt av trots”. Och Py Bäckman, som skrev ”Stad i ljus”, skickade tillsammans med Dan Hylander en av de största och vackraste kransarna till Olof Palmes begravning.

I årets melodifestival var en av de hyggligare bidragen ”Underbart” med Kalle Moraeus.

Ofta har jag svårt att komma i håg gamla melodifestivallåtar, men ”Upp o hoppa” från 2008 minns jag faktiskt spontant, kanske på grund av Frida Murenius’ frejdiga sångstil och kroppsspråk.

Vad jag kommer i håg, har jag aldrig sett TV-serien ”Cops”, vars signaturmelodi skulle leda oss till reggaebandet Inner Circle, som jag klarade utan större besvär. Jag gillar reggae, har faktiskt också varit en vecka på Jamaica.

Däremot var jag en hängiven TV-tittare, när ”Snobbar som jobbar” sändes. I den spelade Roger Moore och Tony Curtis ett par med rätt olika rollkaraktärer.

Kul med TV-serier som inte får en att med Magnus Uggla sjunga ”Jag mår illa”!

Sedan återstår det att redovisa ett par av dagens godbitar.

Jan Johansson gjorde underbar jazz på svenska av ”De sålde sina hemman”, som ju handlar om människor som står i begrepp att emigrera.

Och så hörde vi ett stycke mästerlig dragspelsjazz, Erik Franks ”Novelty Accordion”. När jag hör den, känner jag efterklanger av ett Sverige vi borde slå vakt om, ett land med folkparker och lövade dansbanor.

Skön sommar på er!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om en socialdemokrati som ville något i världen

Det fanns en tid då de unga som drogs till socialdemokratin och välkomnades att bidra till att vässa dess linje inte till stor del bestod av en påse nötter. Fast jag vill genast tillägga att jag har gott hopp om dagens unga generation av socialdemokrater – det är inte de som är socialdemokratins problem.

Under Olof Palmes 1970-tal fanns de som formade socialdemokratins allt radikalare linje på alla de platser som på ett eller annat sätt var berörda. Utan kongressbeslut, förankrade i den på den tiden mycket större medlemskadern, skulle inga förändringar ha kunnat äga rum. Men när det gällde biståndspolitiken, nedrustningsfrågorna, neutralitetspolitiken (jo, det fanns en sådan) och EU-politiken (vi var emot svenskt EG-medlemskap, som det då hette, på den tiden), fördes debatten framåt också med hjälp av unga klarsynta och engagerade människor, som fanns som ett informellt nätverk och personligen fanns i statsrådsberedningen, riksdagen, UD, SIDA, ja till och med partiexpeditionen.

En av de här unga engagerade socialdemokraterna var Rolf Ekéus. Jag lärde känna honom då, och när jag och min hustru någon gång träffar honom nu, är det alldeles självklart att inte bara hälsa utan också byta meningar om olika aktualiteter. Birgitta har för övrigt haft ännu mer med honom att göra än jag, allt ifrån tidiga träffar om utformningen av svensk biståndspolitik till möten under resor till New York och Washington.

Jag tänker inte dra hela Rolfs meritlista från hans långvariga internationella arbete. För övrigt gav han ju själv i sitt Sommar-program i dag en rad exempel, till exempel från sitt nedrustningsuppdrag i Irak – hinten från ryssarna, som han sedan själv lyckades följa upp, är ett exempel bland flera på att hans berättelse från det här området innehöll must och konkretion.

Alla de intressanta personer han hade mött inte minst under tjänstgöringarna i USA utgör också bevis på att Rolf Ekéus är en man med en kapacitet långt utöver genomsnittsdiplomatens. Jag tror nämligen inte att vare sig Bush Sr och Jr eller alla kulturpersonligheter med Salman Rushdie i spetsen skulle ha varit intresserade av att träffa en svensk, aldrig så mycket diplomat, om de inte – med rätta – hade tilltrott honom en kapacitet utanför det vanliga.

Också hans musikval vittnade om att vi här hade att göra med en man som visste vad han ville spela för oss. Några nummer – som ”Back In the USSR” respektive ”Yellow Submarine” med The Beatles – var vitsiga pendanger till vad han berättade om sitt arbete som toppdiplomat respektive u-båtsutredare. Men det här var en man som hade allt ifrån Liza Minnelli, Oscar Peterson, Miles Davis och Cole Porter till Richard Wagner, Richard Strauss och Kiri Te Kanawa på sin spelrepertoar.

Och så spelade han den låt som nog ekar i huvudet på många socialdemokrater av Rolfs och min generation.

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin, enligt min mening dock lite för tidigt – en sång, som andades sviken kärlek:

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Världen, även Sverige, hade blivit bättre att leva i, om människor som Rolf Ekéus hade getts ännu större manöverutrymme.

Hieronymus Bosch stiger ner i en mörk skräckvärld

Historien om räven Raynard, Raynard the Fox, är vad jag vet inte särskilt känd här i Sverige, men den förekommer på många håll i världen, som allt ifrån irländsk rebellsång till ungersk folksaga. I Michael Connellys deckare ”Räven” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2008, i amerikanskt original ”Echo Park”, 2006) är räven först en undanglidande, svåridentifierad figur, som Harry Bosch kan ana men inte hitta men till slut ändå fångar i sin lya, det senare ordet använt i bokstavlig mening.

Jag ska villigt erkänna att jag först lockades av Harry Bosch-deckarna därför att jag i dem fann miljöer som jag kände igen från ett eget veckolångt besök i Los Angeles. Nå, de var spännande också och hade en intrig som vittnade om att författaren hade lagt ner stor möda på detaljer och trovärdighet. Ett av de stående inslagen, som kryddade de här historierna, var att Harry Bosch, trots att han liksom andra poliser arbetade i team (ett fast tvåmannalag) oftast rusade i väg efter sitt eget huvud. Det här och mycket annat har gjort att han också ständigt har hamnat i konflikt med överordnade och ibland med andra avdelningar inom polisen.

I den aktuella boken, ”Räven”, finns alla de här ingredienserna. Bosch arbetar nu på Cold Case-avdelningen och gräver och gräver åter igen i ett gammalt olöst fall, mordet på en tjugoårig kvinna. Både hans instinkt och vissa indicier, dock inte tillräckligt starka, leder honom till en misstänkt förövare, den ohängde sonen till en oljemagnat som vet att bruka de maktmedel måttlöst rika människor sitter inne med.

Men så grips, egentligen av en slump, den man som är bokens Raynard the Fox, och han bekänner inte bara en hel serie andra mord utan också det flickmord Bosch i tretton år förgäves har försökt lösa. Men vem är den här mannen egentligen? Och, börjar Bosch snart åter fråga sig, har han verkligen också mördat den där speciella flickan?

Den story Connelly bygger upp kring detta – en spektakulärt uförd rymning där Bosch’s polispartner Kiz Rider så när stryker med, politiskt intrigerande, poliskorruption med inslag av bestickning, sökandet efter rävens, Raynard Waits’, egentliga identitet – är rejält spännande och slutstriden mellan Bosch och Raynard räven i en underjordisk gång, där det stinker av ruttnande likdelar, en riktig nagelbitare.

Det visar sig också att Boschs teori att 20-åriga Marie Gesto, hans Cold Case, hade en helt annan mördare var rätt.

Sen tycker jag att Connelly pumpar upp sin historia ett snäpp för mycket: den får pyspunka på slutet. Att både den korrupte polisen och Marie Gestos mördare stryker med kan ju sägas vara moraliskt rättvist. Men slutet känns ändå konstruerat.

En brygga mellan tre generationer

På min dotter Kerstins blogg – här – finns bilder av den sagoläsning jag och Birgitta kväll efter kväll ägnade oss åt, när våra barn var små.

Under Kulturspegeln, Barnkultur, ovan – här – har jag publicerat en recension av den bok vi läser på bilderna ur fotoalbumet, Margaret Wise Browns (text) och Garth Williams’ ”Skeppshunden”.

Det är en underbar bok, värd att minnas. Till historien hör att den på slutet innehåller en text, ”Skeppshundens sång”, som jag var tvungen att hitta på en lite oregelbunden valsmelodi till, när jag läste den för barnen, Kerstin och Matti. Kerstin lärde sig att sjunga den med min melodi – fast hon visste ju inte när hon var liten att det var hennes pappa som hade hittat på den – och mindes den sen efter alla dessa år, när hon själv hade fått en liten pojke att läsa den för. Och Viggo, som sonen heter, lärde sig också att sjunga sången om Skeppshunden Skruff till morfars sjömansvals-melodi.

Och om ni undrar: Jo, jag kan också fortfarande, vid 73 års ålder, sjunga den.

En amerikan i Paris

En av det tidiga femtiotalets stora dans- och musikfilmer är Vincente Minnellis ”En amerikan i Paris” (”An American In Paris”) från 1951. I den manliga huvudrollen Jerry Mulligan (!) ser vi Gene Kelly, suveränt behärskad i varje dansrörelse. Han är hötorgsmålare, en av dessa många amerikaner med konstnärliga ambitioner som efter andra världskrigets slut hankade sig fram i Paris. Ur den här ur-hand-i-mun-tillvaron räddas han av en rik landsmaninna, Milo Roberts, spelad av Nina Foch. Men hans hjärta bultar för en ung fransyska, Lise Bouvier (Leslie Caron) – dess värre är hon, åtminstone fram till det lyckliga slutet, av tidigare omständigheter bunden vid en annan man.

Storyn är inte märkvärdig, men parisatmosfären finns där, och musiken, i huvudsak skriven av George och Ira Gershwin, innehåller sådana paradnummer som ”I Got Rythm” och ”S Wonderful”. I filmens avslutning finns också det hela 16 minuter långa dansnumret ”The American In Paris Ballet”.

Framför allt Kelly men också Caron är bra i både det här dansnumret och i andra scener, men liksom en del andra bedömare saknar jag lite av den där speciella magin som man väntar sig ska uppstå mellan den manlige och den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i en romantisk film. För egen del hittar jag mer magi av det där slaget i den musik- och dansfilm Gene Kelly medverkade i året därpå, 1952, ”Singin’ In the Rain”. Men visst är ”An American In Paris” fortfarande sevärd den också.