Hieronymus Bosch stiger ner i en mörk skräckvärld

Historien om räven Raynard, Raynard the Fox, är vad jag vet inte särskilt känd här i Sverige, men den förekommer på många håll i världen, som allt ifrån irländsk rebellsång till ungersk folksaga. I Michael Connellys deckare ”Räven” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2008, i amerikanskt original ”Echo Park”, 2006) är räven först en undanglidande, svåridentifierad figur, som Harry Bosch kan ana men inte hitta men till slut ändå fångar i sin lya, det senare ordet använt i bokstavlig mening.

Jag ska villigt erkänna att jag först lockades av Harry Bosch-deckarna därför att jag i dem fann miljöer som jag kände igen från ett eget veckolångt besök i Los Angeles. Nå, de var spännande också och hade en intrig som vittnade om att författaren hade lagt ner stor möda på detaljer och trovärdighet. Ett av de stående inslagen, som kryddade de här historierna, var att Harry Bosch, trots att han liksom andra poliser arbetade i team (ett fast tvåmannalag) oftast rusade i väg efter sitt eget huvud. Det här och mycket annat har gjort att han också ständigt har hamnat i konflikt med överordnade och ibland med andra avdelningar inom polisen.

I den aktuella boken, ”Räven”, finns alla de här ingredienserna. Bosch arbetar nu på Cold Case-avdelningen och gräver och gräver åter igen i ett gammalt olöst fall, mordet på en tjugoårig kvinna. Både hans instinkt och vissa indicier, dock inte tillräckligt starka, leder honom till en misstänkt förövare, den ohängde sonen till en oljemagnat som vet att bruka de maktmedel måttlöst rika människor sitter inne med.

Men så grips, egentligen av en slump, den man som är bokens Raynard the Fox, och han bekänner inte bara en hel serie andra mord utan också det flickmord Bosch i tretton år förgäves har försökt lösa. Men vem är den här mannen egentligen? Och, börjar Bosch snart åter fråga sig, har han verkligen också mördat den där speciella flickan?

Den story Connelly bygger upp kring detta – en spektakulärt uförd rymning där Bosch’s polispartner Kiz Rider så när stryker med, politiskt intrigerande, poliskorruption med inslag av bestickning, sökandet efter rävens, Raynard Waits’, egentliga identitet – är rejält spännande och slutstriden mellan Bosch och Raynard räven i en underjordisk gång, där det stinker av ruttnande likdelar, en riktig nagelbitare.

Det visar sig också att Boschs teori att 20-åriga Marie Gesto, hans Cold Case, hade en helt annan mördare var rätt.

Sen tycker jag att Connelly pumpar upp sin historia ett snäpp för mycket: den får pyspunka på slutet. Att både den korrupte polisen och Marie Gestos mördare stryker med kan ju sägas vara moraliskt rättvist. Men slutet känns ändå konstruerat.