Musik och folkdans från Serbien och dess omvärld

I maj 2006 gjorde Birgitta och jag en minnesvärd båtresa på Donau, nerströms från Wien, genom alla länder som ligger längs den här floden. Bland de länder vi besökte fanns alltså också det svårt krigsmärkta Serbien.

Ombord på fartyget bjöds i anslutning till detta på en kväll med den serbiska folkmusik- och folkdansensemblen Talija, vars framträdande – säkert förstärkt av den närhet vi kom att få till dansarna – gjorde ett mycket starkt intryck. Jag köpte då också deras DVD, ”Folk Dance Ensemble Talija”, inspelad 2006.

På den förekommer dansare i mycket större mängd än vad som hade fått plats under framträdandet på kryssningsfartyget. Repertoaren är också mycket bredare: utöver musik och danser från det forna Jugoslavien (dock inte Kroatien, Slovenien och Bosnien) hittar man här material även från Rumänien och Ryssland samt ungersk czardas.

Danserna och musiken är en fest för öronen och ögonen. Danserna är förstås koreograferade – de framförs på scen för publik – men min erfarenhet av folkdans och folkmusik från olika länder säger mig att man även bland icke-professionella utförare förbluffande ofta finner artistisk elegans och behärskning.

Problemet med den här, mycket njutbara, vill jag genast tillägga, DVDn är att den inte innehåller någon skriftlig bakgrundsinformation. Jag googlar på några titlar som förefaller vara orts- eller regionnamn, och mycket riktigt tycks de här spåren spegla lokal musik och dans. Men vilka särdrag som utmärker musiken och dansen just där vet jag ju inte. I det allra första inslaget mixas danser från Serbien och Montenegro, och där skulle jag förstås ha velat veta vad som kommer varifrån och vad det har för karaktäristika. I ett bidrag från Kosovo finns titelformuleringen ”Serbian dances from Kosovo” – men hur är det med danserna från Makedonien och från det starkt ungerskpräglade Vojvodina?

Annat skulle man vilja ha insatt i något kulturellt och tidsmässigt sammanhang: när och i vilka sammanhang framfördes till exempel den dramatiska piskdansen som vi får se i senare delen av programmet?

En sak är jag hur som helst glad över: DVDn avslutas med en svit livfulla zigenska danser. Under vår donauresa mötte vi i flertalet av länderna vi besökte romer, både fysiskt och som ett allmänt omdiskuterat samhällsproblem. Läs gärna mer om detta i min serie bloggreportage från de olika länder vi besökte – du hittar dem med den gemensamma sökfrasen ”Rapport från Donau”.

Men romernas musik fanns allestädes närvarande, inte bara på den här DVDn. Jag köpte till exempel CD-skivor med zigensk musik i Budapest.

Den psykedeliska och symfoniska delen av proggmusiken

Ganska mycket av den politiska delen av proggmusiken har getts ut på nytt på CD. Jag antar att det är därför, alltså i polemiskt syfte, ett 4 CD-set från proggeran har getts titeln ”The Essence of Swedish Progressive Music 1967-1979: Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers” (Premium Publishing, Premium Box 016, 2007). Utgivarna har velat lyfta fram att det sena sextiotalets och sjuttiotalets svenska ungdomsmusik inte alls var så genomgående politisk som man i efterhand ibland har velat göra gällande. ”Whereas most of the previously released compilations of the Swedish rock history have focused more on the political content than the musical qualities, this time we do the opposite. It’s time to let the music do the talking!” heter det i ett anonymt förord till den bok de fyra CDna är instoppade i.

Nu är väl saken inte så enkel.

Jag köpte mitt exemplar av Peter Ericson på Örat i Uppsala – han ingick på sin tid i uppsalabandet Rävjunk, som gick från progg till punk. Här spelar de, för övrigt utmärkt, en instrumental låt, ”Inferno”, men nog var de också politiskt engagerade.

Ska man skildra proggeran, finns det ju ett antal band och personer man inte bara kan gå förbi. Ta Hoola Bandoola Band och Mikael Wiehe som exempel. Av dem får vi höra deras tidiga (1972), på engelska insjungna ”You And I”, och det är ju kul, men jag har ändå en känsla av att valet har fallit på den mest för att passa en redaktionell linje. Mycket av det som kunde illustrera det här står musikaliskt på starka ben, men urvalskriteriet känns ändå fånigt: ”Gånglåt efter Lejsne Per Larsson, Malung” är en utmärkt låt, men Arbete och fritid var ju inte sämre när de sjöng politiska texter. Ungefär samma resonemang kunde man föra om ”Flugornas hage” med Norrbottens järn och ”Efterdyning” med Nynningen.

I andra fall har man fastnat för långt ifrån oskyldiga samhällsskildringar, som ”Jack the Ripper” med Nationalteatern och ”Lära för livet” med Motvind.

Och trots den polemiska uppläggningen har man också tagit med några låtar som faktiskt har politisk text, ”Slavsång” med Pugh Rogefeldt och Nature och ”To the Children of Song My” med Turid.

Låt mig genast tillägga att jag lika fullt tycker att den här bokboxen förmedlar mycket hörvärd musik från proggeran, musik som i flera fall har varit försvunnen från skivaffärerna, i några fall till och med svåråtkomlig.

Allt är naturligtvis inte försvunnet; här förekommer så kommersiellt framgångsrika grupper och artister som Contact (”Convul’sions”), Hansson & Karlsson, Made in Sweden (Jojje Wadenius, Bosse Skoglund med flera), Björn Skifs, Claes af Geijerstam, Janne Schaffer, Björn J:son Lindh, Solar Plexus (Monica och Carl-Axel Dominique, Slim Borgudd och den redan nämnde Wadenius), Monica Törnell med flera – att man inte har dragit någon gräns mellan de egentliga proggbolagen och de kommersiella bolag som i flera fall producerade dessa artister känns också naturligt.

Andra band, ofta med fantasifulla namn, var stora under 1970-talet, spelade ofta symfonisk eller psykedelisk eller eljest experimenterande musik: Fläsket brinner, International Harvester, Kaipa, Samla mammas manna (med bland andra Coste Apetrea och den fantastiske Lars Hollmer, nu tyvärr död) och Träd, gräs och stenar.

Andra är kanske inte lika kända i dag, så det är bra att här få exempel på psykedelisk musik (”Ta ett steg in i sagans land”) med November.

Och naturligtvis är det så att också en person som jag, som ganska noga följde allt som rörde sig i sjuttiotalsmusiken, i den här bokboxen hittar enstaka spår, som innehåller musik som man – dess värre, hittills – inte har hört, långt mindre hört talas om. Ett sådant fynd är för min del ”High Priest”, ett stycke jazz-rock med gruppen Pop Workshop. I den spelade den förvisso även för mig kände Janne Schaffer, gitarr, men sen också den danske basisten Mads Winding, den amerikanske trummisen Tony Williams, och så, sist men inte minst, två polska musiker, Wlodek Gulgowski, keyboards, och Zbigniew Namyslowski, saxofon.

Som bokstavligt och överraskande exempel på symfonisk rock kan jag nämna Romans ”Drottningholmsmusiken”, första satsen i tolkning av gruppen Blåkulla.

För min dotter Kerstin och för andra som nyligen på video har sett den svenska TV-deckarserien från 1976 ”Ärliga blå ögon” kan jag berätta, att dess musiktema, ”You Never Come Closer”, 1970 gjordes på skiva med Doris (med efternamnet Svensson) – den finns med i den här bokboxutgåvan.

Titelns ”Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers” är hämtad från titeln på ett svårbeskrivbart musik/scenstycke med samma namn, skrivet av multikonstnären Ardy Strüver. Bland de medverkande (på percussion) finns också Lasse Åberg, som jag har haft nöjet att lära känna under senare år. Det här paret förekommer också tidigare i den här CD-samlingen, med ett stycke musik av Janne Schaffer, ”Black Sallad”. Associationen till Black Sabbath är given.

En del av den musik som speglas i den här samlingen finns i mina skivhyllor, har funnits där sedan 1970-talet. Mycket av den är musikaliskt hörvärd, inte så sällan konstnärligt bra – att jag i mina återblickar inte har skrivit så mycket om den som om den politiska musiken från eran har, ska jag gärna erkänna, sin bakgrund i att det fanns drag i 1970-talets unga kultur som jag inte gillade: Jag fångades aldrig av de då florerande haschdimmorna, för att inte tala om tidens ännu mer drabbande droger. Jag har till och med sett människor gå under i droghelvetet.

Melodikrysset nummer 23 2010

Något ”Plocka vill jag skogsviol”-väder är det inte direkt här i Öregrund i dag. Det har regnat ymningt, och nu blåser det. Men visst minns jag den här vackra visan från småskoletiden i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

På den tiden spelade man ofta i radio en annan av dagens ljudillustrationer, Ulf Peder Olrogs ”Tjo och tjim och inget annat” från 1946. ”Handklaver och klarinett ska det va” heter det i den.

Från radion på 1950-talet skvalade – snyft, snyft – ofta även ”Vildandens sång” med Thory Bernhards, som här skulle ge and.

Mera djur: ”Noaks ark” tror jag att jag minns med Svante Thuresson.

På Svensktoppen låg, fast kort, år 1978 ”Musik ska byggas utav glädje” med Lill Lindfors. Lill har själv skrivit den tillsammans med Björn Barlach.

Annat i dagens kryss låg längre från det jag spontant kan.

VM i fotboll intresserar mig inte nu och intresserade mig heller inte 1998, då Ricky Martin gjorde ”Allez, allez, allez”.

Och Idol har jag aldrig följt. Men någonstans har jag ändå hört vinnaren 2009, ”Higher”, och snappat att det var Erik Grönwall som sjöng den.

Melodifestivalerna följer jag men numera nog mest för att snappa nyttiga saker för Melodikrysset.

Så årets tvåa, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir, kom jag faktiskt fortfarande i håg.

Och efter lite grävande i minnets gömslen kom jag också i håg ”Just a Minute” med bröderna Rongedal, av vilka den ene alltså är den andres bror och tvärt om.

Uttrycket ”just a minute” kunde vara hämtat ur ett telefonsamtal, och telefonens uppfinnare, Graham Bell, förekom också i dagens kryss, fast i en annan fråga. Det som skulle få oss att tänka på Bell och hans telefon var Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You”.

Evert Taubes fina ”Nocturne” (”Sov på min arm”) för också den tankarna till kärlek. Dock måste jag bekänna att jag aldrig tidigare hade hört Mia Skäringer sjunga den och att jag heller aldrig har sett en minut av TV-serien ”Solsidan”, där hon tydligen medverkar.

Tom Paxton förde med ”I Give You the Morning” kärleken ett litet stycke längre fram i dygnets gång. Av den gjorde Fred Åkerström en fin svensk version 1972, ”Jag ger dig min morgon”. Både Paxton och Åkerström är rikligt representerade i mina skivhyllor.

Där finns också allt av Allan Edwall, vars skivor jag för övrigt var med om att ge ut på arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc. Alltså känner jag också genast igen hans ”Sommarvisa”, där han med en liten släng åt Taube sjunger ”Själv blandar jag fredligt min T-sprit med Kir”.

Det kan bli stor poesi av sådant också.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Musik från tidigt 1950-tal med Sonny Rollins och den övriga amerikanska jazzeliten

Sonny Rollins (född 1930) är en av de riktigt stora i efterkrigtstidens amerikanska jazzmusik. Han började mycket tidigt spela altsax men valde sen, sägs det, tenorsax för att inte behöva tävla med Charlie Parker. Rädd för jämförelser med andra skickliga musiker på samma instrument verkar han för den skull inte vara: Lyssna till exempel på Sonny Rollins Quintet i ”Tenor Madness”, där både han och John Coltrane spelar tenorsax, eller på ”The Serpent’s Tooth” med Miles Davis Sextet där faktiskt både Collins och Parker spelar tenorsax.

De här inspelningarna från 1956 respektive 1953 kan man hitta på dubbel-CDn ”Scoops” (Le chant du monde 254 1535-1536, 2007), vars första låt är inspelad 1949 och som i övrigt täcker det tidiga 1950-talet fram till 1956, en epok då jazzen fortfarande levde ohotad av den därefter anstormande rockmusiken; många av jazzens höjdpunkter nåddes då.

Rollins brukar stilmässigt etiketteras som bopmusiker, men han räknas då inte till genrens mainstream, bebopen, utan till hardbopen med dess mer harmoniska rytm och känsla. Själv tycker jag att sådana avgränsningar känns begränsande. Rollins är en egensinnig musiker som tar sig den konstnärliga frihet han behöver. Dessutom spelar han ofta ihop med musiker med en framstående roll inom bebopen. Rollins är över huvud taget en gränsöverskridare, vilket en låttitel som ”Valse Hot” vittnar om.

Rollins spelade under den aktuella perioden i egna band, kvartetter eller kvintetter, men på de här båda CDna möter man både gästande musiker i hans band och honom själv i andras, till exempel med Miles Davis, Thelonius Monk, Art Farmer och Max Roach som ledare.

Sammantaget möter man i dessa olika konstellationer musiker som hör till epokens främsta, till exempel alltså Miles Davis på trumpet (ja även piano), Thelonius Monk, piano, Art Farmer, trumpet, och Max Roach, trummor, och dessutom till exempel Clifford Brown, trumpet, Milt Jackson, vibrafon, John Lewis, trumpet, Horace Silver, piano, Kenny Clarke, trummor, Donald Byrd, trumpet, och Art Blakey, trummor – listan skulle kunna göras mycket längre.

Sonny Rollins är själv en suverän låtskapare: ”Oleo”, ”Doxy” och inte minst den fantastiska ”St. Thomas” kan nämnas som exempel.

Några av de nämnda musikerna har åstadkommit annat hörvärt: ”Let’s Call This” (Thelonius Monk) och ”Confab In Tempo” (Art Farmer). Annat var redan eller blev senare klassiker: ”In a Sentimental Mood” (Duke Ellington), ”It’s All Right With Me” (Cole Porter), ”Love Is a Many Splendored Thing” (Sammy Fain och Paul Francis Webster), ”In Your Own Sweet Way” (Dave Brubeck).

Men mot slutet av andra CDn dominerar åter Sonny Rollins’ egna låtar, sådana som man inte vill upphöra att lyssna på trots att de är långa, till exempel ”Strode Rode” och ”Decision”.

Rödgrön ledning – men spela inte bort den!

SCBs stora förvalsundersökning (närmare 9.000 tillfrågade) ger en ganska hygglig rödgrön ledning, 50,2 procent mot alliansens 44,2 procent. Att SD hamnar under spärren är också det ett välkommet resultat.

Bortförklaringarna från alliansens sida har som väntat omedelbart startat. Det heter att det har skett en kraftig svängning i borgerlig favör nu på sluttampen, men SCB-undersökningen har sträckt sig så pass långt fram i tiden att den rödgröna ledningen borde bestå, även om det mot slutet skulle ha blåst i blå favör. Och för fortsättningen ska heller inte den psykologiska effekten av den här mycket stora undersökningen underskattas.

Socialdemokratins sammantaget inte våldsamt imponerande siffra, ännu sämre i Storstockholm, skulle kunna tänkas locka partiet till ett handlande som i längden kan visa sig kontraproduktivt. Den allra största risken löper partiet, om man – som det har funnits tendenser till – i stockholmsregionen försöker besegra borgerligheten med att göra sin egen politik mer borgerlig – varför skulle mängder av stockholmare välja en kopia, när de kan få the real thing? På kuppen skulle man då samtidigt riskera att stöta bort en mängd väljare med vänsterbetonade värderingar i andra delar av landet, där socialdemokratins relativt sett mycket starkare ställning är förklaringen till den röd-gröna ledningen i SCB-mätningen. Stockholmsväljarna ska naturligtvis inte lämnas åt sitt öde men de måste på sikt, med start redan nu, vinnas för en vänsterbetonad socialdemokratisk politik.

På kort sikt – det vill säga under perioden fram till valet – ser jag på samma sätt på ett par andra väljarsympatiobalanser som framgår av SCB-mätningen. Enligt den är socialdemokratins ställning bland dels de unga väljarna, dels bland de kvinnliga väljarna hyggligt stark.

Naturligtvis måste vi på sikt vinna över både fler äldre och fler män – men nu när det gäller att vinna valet bör vi ju rimligen inte sudda till bilden av socialdemokratin hos de grupper som verkligen gillar vår politiska profil.

Städ- och sammanträdesliv

Journalisten Bengt Lindroth ska inför valet för Godmorgon, världen! i radions P1 göra en serie inslag om partiernas musik genom åren. Eftersom jag torde ha en av landets största samlingar av politisk musik och dessutom har gett ut ett par sångböcker och skrivit mapptexter till skivor, vill han intervjua mig om socialdemokratins musik genom åren.

Vi kom överens om att vi skulle ses i morgon, torsdag, i lägenheten i Uppsala, där min samling av skivor och sångböcker finns.

Dagen valdes utifrån att stamrenoveringen av lägenheten då skulle vara klar – rummen där skivorna och sångböckerna finns har under renoveringen varit plomberade, en del av materialet dessutom oåtkomligt på grund av att det har stått möbler och andra tunga saker framför skiv- och bokhyllorna. Så Birgitta och jag har använt de senaste dagarna till att åter göra lägenheten någorlunda användbar både för det här ändamålet och för andra syften. Birgitta har gjort en mycket stor del av det mest slitsamma jobbet, men även jag har gjort en del. I eftermiddags satte jag till exempel upp taklamporna i hallen igen.

Men jag har förstås också plockat fram en del material inför mötet med Bengt. Jag har till exempel ur datorn plockat fram manus till en del egna program (med grammofon- och/eller bandillustrationer) om arbetarrörelsens musik. Först blev jag, när jag satte i gång datorn, förskräckt, eftersom stamrenoverarna hade lyckats bryta så väl den trådlösa routeruppkopplingen som telefonuppkopplingen, men det jag letade efter fanns i datorns eget minne och kunde sålunda skrivas ut – senare i dag har jag dessutom lyckats få tillbaka internetuppkopplingen och, med hjälp av en tillfällig skarvsladd längs hallgolvet, tillgången till telefonnätet.

I kväll har jag varit på rödgrönt gruppsammanträde inför nästa veckas sammanträde i kulturnämnden. De flesta ärendena var föga upphetsande, men vi hade åter en ganska lång diskussion om konstmuseifrågorna, främst om det nuvarande museets sätt att fungera och inte fungera (och vad det senare kan bero på).

För egen del är jag dock fortsatt övertygad om att konstmuseiverksamheten inte kan få något lyft förrän den har flyttats från det otillgängliga slottet till en mer centralt belägen lokal, helst i en helt ny och funktionell byggnad.

Paradisrapport

Nu blommar syrenerna som besatta. Äppelträden håller på att slå ut – humlorna tumlar omkring i äppelblommen, så det blir nog äpplen också i år. Under den stora asken nere vid grinden finns en tät matta av sötdoftande liljekonvaljer, och i askens undervegetation lyser också midsommarblomstren.

Det är den vackraste tiden på året.

I bara skjortärmarna tar jag en tur i härligheten, men nu måste jag lämna den.

Fast bara för ett par dar.

Varför finns inte Fingerpori i någon stockholmstidning?

Det fanns en tid då dagstidningarna konkurrerade med bra serier. DN har fortfarande en mycket bra seriesida, men övriga stockholmstidningar verkar inte längre tro på seriernas lockelse. Svenska Dagbladet publicerar fyra serier per dag, i och för sig inte oävna, men det handlar alltså om ett mycket litet antal per dag. Fast det är naturligtvis bättre än Expressens inga serier alls.

Kvällskonkurrenten Aftonbladet har kvar sin (rätt hyggliga) seriesida, men har på söndagarna följt Expressens exempel: inga serier publiceras då. Det har också gått rykten om att Aftonbladet känner stor villrådighet i frågan om man ska ha serier och vilka i så fall.

Förr var serier ett viktigt konkurrensmedel i kampen om läsarna. Serierna omhuldades redaktionellt också av mycket framstående medarbetare. Sålunda var Aftonbladets legendariske kulturredaktör Karl Vennberg en stor serievän, som även la sig i tidningens val av serier. Och på Expressen fanns Olle Petrini, som personligen översatte ”Snobben”.

I dag har man en känsla av att tidningarna i allt mindre utsträckning befolkas av människor som älskar serier och som är kapabla att slåss för att den egna tidningen ska lägga rabarber på de bästa nytillskotten i genren.

Jag ska ta ett lysande och vid det här laget inte ens alldeles nytt exempel.

Helsingin Sanomat har sen början av 2007 publicerat en ny finsk serie, Pertti Jarlas ”Fingerpori”. Det är en serie full av både drastisk och associativ humor, kort sagt ett stjärnskott på seriehimlen.

Den publiceras på svenska i serietidningen ”Nya Serieparaden” – men ingen stockholmstidning har, trots detta och trots att den går i Finlands största tidning, hittills upptäckt den.

Huruvida detta beror på att det på stockholmstidningarnas redaktioner inte längre finns några som läser serietidningar (eller serier över huvud taget) eller på att dessa redaktioner består av folk med noll koll i vidare mening undandrar sig min bedömning.

Men något fel är det på dem.

Toni Holgersson tillbaka

Jag har alla Toni Holgerssons skivor – tyckte, från debuten och framåt, att han var en intressant ny bekantskap lite i Ulf Lundells fotspår.

Efter ett antal hyggligt mottagna skivor försvann han. När jag nu har läst om hans återkomst med ”Ibland kallar jag det kärlek” (Amigo AMCD 928D, 2010), har jag sett att hans långvariga tystnad har haft med missbruk av sprit och knark att göra. En del av texterna på den här nya CDn innehåller också bilder av ett hårt liv, hans eget eller andras. Utanförskapet markeras dessutom i några texter av resande- och zigenarreferenser, som har med hans eget ursprung att göra.

Holgersson har som sångare begränsningar i det högre registret, men detta kompenseras flera gånger om av att han skriver så bra texter, både sångbara och poetiska. ”Hennes båtar är sågspån / Håret fullt av hassel / Hennes blick är ljus / Tankarna ett trassel” börjar ”Båtar av sågspån”. Den är också musikaliskt bra, men jag skulle för egen del gärna ha sett att kompet hade getts mer rockpuls.

Flera av de bästa låtarna, till exempel ”Valentine”, har karaktär av rockballader, men undantagsvis (”Efter din himmel”) förekommer också en valsmelodi.

Ytterligare en bra låt är ”Komma hem”, men den är samtidigt ett exempel på att kompet ibland inte helt klockrent fångar tonen i texten – i det här fallet innehåller musiken sentimentaliserande element.

Hur som helst är det roligt att ha fått Toni Holgersson tillbaka som skivartist. Och att åter få ta del av texter som den här:

Ljuset slocknar, ingen rör sej
Vi sitter så en stund
Ser en så djup sorg i dina ögon
Fast din blick är så grund
En gång var du en annan
En gång var jag nåt mer
I en virvel av mörka trappor
Gick vi ner
Ibland kallar jag det kärlek
Ibland bara nåt
Du är mej alla dagar nära
För dom brott som vi begått
Jag sitter i en källare
När månens sken slår in
Jag tycks ha fastnat i en rörelse
Inget når nånsin
Ända in

(Ur ”Ibland kallar jag det kärlek”)

Melodikrysset nummer 22 2010

Det är lite tidigt på dagen att sjunga snapsvisan ”Sjöbloms dass”, även om hustrun just kom hem från New York medförande bland annat en flaska Finlandia vodka. Sjöblom var namnet alltså.

”Ja, då är det vår”, heter det i texten – men i veckan som var kom ju sommaren så att det dånade om det. Så i dag hade Anders Eldeman förstås plockat fram en av sina favoriter, Lars Berghagens ”Då är sommaren säkert här”, där Jan Malmsjö också är med och sjunger. Vi minns – den har varit med i krysset tidigare.

Men annars kryssade Eldeman som vanligt mellan årstiderna.

Inte är det väl till exempel riktigt dags att skörda lin än? Detta apropå att vi fick höra ”Nu ska vi skörda linet i dag”.

Långt är det också till älgjakten, som föranledde James Hollingworth att skriva ”Älgarna demonstrerar”.

Eldeman spelade vidare ”April, april” som vann Melodifestivalen 1961 och som vi minns med Siw Malmkvist.

Därmed är vi inne på melodifestivallåtar, och jag passar därför på att ta frågan om vem som i årets tävling sjöng ”Doctor, doctor”. Jo, Elin Lanto.

Lite äldre är Darins singelsuccé ”Money For Nothing”, som har Robyn som viktig ursprungskälla.

Ännu äldre är Åsa Jinders fina text ”Av längtan till dig”.

Den minns säkert de flesta, men hur är kunskaperna om äldre schlager?

Kanske kommer många ändå på att dagens Jules Sylvain-melodi hette ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Men vad av metall finns det i textens inledning? Jo, texten börjar: ”Ett gammalt solur jag har”.

Kring djur rörde sig en av dagens dubbelfrågor. ”Björnen sover”, som här skulle ge ide, klarade nog de flesta. Men för att klara den andra delen av frågan måste man kunna äldre schlager. Den här aktuella hette ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”, och för att göra frågan lite knepigare ville Eldeman inte leda oss till den djuraffär som texten ju handlar om, utan till en kennel.

Som mina läsare vet är jag en ogudaktig typ, men barndomens psalmer minns jag, i många fall med glädje. Så fort jag hör melodin, kommer också orden, ett resultat av småskolans psalmtragglande. I dag fick vi höra en klassiker, Lina Sandells och Oscar Ahnfeldts ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.

Annat verkar aldrig fastna i mitt musikminne. Till den kategorin av musik hör TV-signaturer. Jag har till exempel sett praktiskt taget alla avsnitt av Skavlan, men jag skulle aldrig ha klarat signaturmelodin, om jag inte hade fått ledtrådar och ledbokstäver.

Leonard Cohen har jag lyssnat en hel del på. Sven Wollter är en utmärkt skådespelare men knappast en sångare av Cohens kaliber. Lite kul är det ändå att höra Wollter sjunga Cohen, här ”Tag min vals”, vars svenska text har skrivits av Rikard Wolff.

Jag går i dag i mål med en gammal favorit, ”The Rose” med Bette Midler. Henne har jag en bunt välspelade LP av i skivhyllorna.

En ros vill jag också skicka till Kristina Strömberg i Sollefteå, 70 år i dag. Hon är mamma till Bo, gift med vår Kerstin och pappa till Viggo och Klara. Kristina ska få rosor att plantera i trädgården också, fast senare – vår plan att handla trädgårdsväxter i går havererade på grund av ett förargligt tåghaveri.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.