I hänryckningens tid

Pingsthelgen började med soligt försommarväder. I fredags gick vi ut i den ljumma förkvällen och satte oss en stund i solen med var sin dry martini. Birgitta hade ställt ett par trädgårdsstolar vid sin kryddträdgård, den som hon nyligen rensade och gjorde vårfin.

Hon har arbetat flitigt utomhus, faktiskt oberoende av väder och vind. Rosor har klippts. Land efter land har rensats och toppats med en säck ny jord. Allium som hotar mota undan riddarsporrarna har flyttats ut på allmänningen utanför tallgrinden – hoppas de kan bidra till att hålla rådjuren borta. Den rå-odör hon har satt upp på stänger över hela tomten verkar faktiskt också ha en viss verkan.

I lördags, på pingstafton, klippte hon vår väldiga gräsmatta för första gången i år – nu har ju den vackra blå scillan till slut blommat ut. Det här är ett tungt jobb, vet jag av många års erfarenhet, i vissa släntlägen kanske i tyngsta laget för en snart 73-årig kvinna.

Men denna snart 73-åriga kvinna vill skydda sin snart 73-årige man: höstens hjärtinfarkt indikerar att man kanske inte ska leka med sådant som kräver fysisk ansträngning. Helt obefogad är Birgittas oro inte. På 68an hade jag en arbetskamrat, Ernst Lind, vars hjärta slutade slå mitt i gräsklippningen.

Jag försöker kompensera med sådant som jag kan göra, till exempel städa badrummet inför pingsthelgen. Men jag skulle ljuga om jag hävdade att jag gör lika mycket som Birgitta.

Jag är ju inte religiös, men visst har jag många gånger i mitt liv upplevt pingsten som hänryckningens tid. Förr, när jag skrev den kåserande spalten ”Det händer” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s), beskrev jag ofta i hänryckta ordalag försommarens fägring i vårt sommarhus i Öregrund.

På den tiden, på Palmes tid, kände jag mig också, liksom i ännu yngre men lika röda år, politiskt hänryckt. Jag har ingalunda bytt politisk uppfattning, och det är kanske det som är problemet. Den som drömmer, inte om just nya himlar men definitivt om en ny jord, har också andra vyer än den som tycks bo innanför de stockholmska medelklassväljarnas villa- och radhusstaket.

Werner Aspenström, en av mina favoritförfattare, har i en dikt i diktsamlingen ”Trappan”, 1964, betonat, att livets stora och lilla perspektiv kan förenas, ett credo som också är mitt:

Staden

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Ute har det regnat hela morgonen och förmiddagen.

I slänten ner mot vägen har bigarråträdet slagit ut i blom.