Vår tids arbetarsånger – men inte här

27 maj 2010 5:40 | Musik, Politik | 9 kommentarer

Mitt förhållande till countrymusiken är milt talat ambivalent. Visst rymmer också den pärlor, men alltför ofta är den insmickrande kommersiell med få andra kvalitéer än att sälja.

Den amerikanska countrymusiken innehåller förvisso även andra stråk, men oerhört mycket av den är politiskt konservativ för att inte säga reaktionär. Mitt eget förhållande till exempel till Merle Haggard (född 1937 och ett av genrens stora namn) präglades länge av att ett av hans stora slagnummer var ”Okie From Muskogee” där han, mitt under vietnamkriget, angrep vapenvägrare och andra krigsmotståndare. Som en del andra kåkfarare visade han sig ha rätt rigida uppfattningar om unga normbrytande radikaler.

Sen har jag förstått att han har kommit att inta en mer balanserad ståndpunkt till exempel i fråga om irakkriget. Och så finns det hos honom, liksom hos en del andra countrysångare som för den skull inte är några vänsterradikaler i politisk mening, ibland en realistisk insikt om alldeles vanliga arbetande människors levnadsvillkor, en insikt som kan ända i texter som man faktiskt skulle kunna kalla för vår tids arbetarsånger. En svensk uttolkare som har förstått det här är Thorstein Bergman, som på sin CD ”…står kvar” har med ett par mycket bra låtar av Merle Haggard, ”Vår tids arbetarsång” (”Working Man Blues”) och ”Man jobbar på och kommer ingenstans” (”A Working Man Can’t Get Nowhere Today)”.

Merle Haggards senaste CD, ”I Am What I Am” (Vanguard 78035-2, 2010, distribution EMI), där titellåten är en självutvärderande ballad, rymmer i övrigt inte så mycket av den sociala realism, som i countryns bästa stunder lyfter den till att bli något mer än veklighetsflykt. Därmed inte sagt att dess ämnen är oväsentliga. Även på äldre dar – Haggard är liksom jag 73 – fortsätter ju till exempel kärleken att spela en viktig roll. ”Live and Love Always” heter, för att ta ett exempel, en snabb låt med snygg melodi, där Merle sjunger duett med hustrun Theresa Haggard.

Men annat bekräftar mina fördomar mot countrymusiken. Ett slående exempel är den ganska smöriga ”We’re Falling In Love Again”.

Faktum är att de låtar som jag tycker att det är något med är ganska få. En sådan är ”Mexican Bands” med sina tydliga återklanger av mexikansk musik.

Och så har jag hittat två hörvärda låtar, där Mel Haggard låter som en crooner framför en dansorkester på scenen till någon lantlig dansbana. När jag hör ”Pretty When It’s New” och ”The Road To My Heart” får jag i båda fallen lust att bjuda upp till en riktigt traditionell foxtrot.

9 kommentarer

  1. Enligt vad Haggard senare påstått skrev han ”Okie from Muskogee” åtminstone delvis för att driva med inskränktheten bland folk på vischan. Men både hippies och rednecks trodde låten var ett genuint uttryck för hans åsikter, och behandlade honom därefter.

    http://justasong2.blogspot.com/2009/04/merle-haggard-okie-from-muskogee.html

    Comment by Ördög — 2010 05 27 11:23 #

  2. En artist som hamnade lite motsatt var ju Robert Zimmermann, dvs Bob Dylan.
    Alla trodde att han, med sina texter, hörde hemma långt ut på vänsterkanten, men i intervjuer senare har han förklarat att så inte alls var fallet.

    Comment by Gunnar Bergquist — 2010 05 27 16:52 #

  3. Till Gunnar Bergquist: Jag hör till dem som har lyssnat på Bob Dylan allt sedan starten, känner förstås också till de här uttalandena. Men Bob Dylan skrev på sextitalet en del texter, som hur man än vrider och vänder på saken är präglade av tidens vänsterströmningar.

    Sen är det intressant att notera att han relativt nyligen åter igen skrev en låt som tar den lille mannens/arbetarens parti, ”Working Man Blues # 2″, som ju tydligt alluderar på Merle Travis’ låt.

    Comment by Enn Kokk — 2010 05 27 17:14 #

  4. Hej Enn. Jag brukar alltid läsa din blogg med stort intresse. Du skriver ju mycket om musik av olika slag och jag undrar nu vad tycker om Phil Ochs som i slutet av 1960-talet gjorde många skivor med radikalt innehåll. Egentligen var väl han den protestsångare som Bob Dylan aldrig var eller åtminstone inte ville vara. De lär ju ha varit kompisar i början men blev osams när Ochs kritiserade Dylans, i hans tycke, alltför allmänpoetiska låtar. Slutligen: tack för många intressanta lässtunder framför datorn.

    Comment by Thomas Eriksson — 2010 05 27 20:06 #

  5. Till Thomas Eriksson: Det var jag som, på ett bredare sätt, introducerade Phil Ochs i Sverige. Det skedde i en artikel på Aftonbladets kultursida 1967. Du hittar min artikel och en del omkring den ovan under Kulturspegeln, Musik, Ochs, Phil.

    Comment by Enn Kokk — 2010 05 27 20:35 #

  6. Merle Haggard är en ganska ny bekantskap för mig. (Lyssnar faktiskt på honom just nu.) Om jag har förstått det rätt var ”Okie from…” en drift med hans pappas generation. Men den omfamnades av folk som tog den bokstavligt.

    Haggard, liksom många andra countryartister är ju knappast vänsterradikaler som vi skulle förstå begreppet, utan snarare grundade i en amerikansk populistisk tradition som kan innefatta både ganska radikala åsikter (som Huey P Long) och ganska konservativa åsikter (som den nuvarande Tea Party Movement). Knappast socialistiskt, men på folkets sida mot eliten.

    Comment by Fredrik Jansson — 2010 05 29 10:18 #

  7. Själv tycker jag Willie Nelson är bra med sin nasala röst och varför inte Kris Kristoffersson med sin omusikalitets omisskänliga känsla….det där lät det…omisskänliga känsla och därtill sjunger han falskt värre. Måntro drogernas verkan? Har en del blandade skivor , inte CDs sådana lyser med sin frånvaro i musik/allrummet i Undrom, nej en riktig skivspelare med rejäla högtalare skall det vara! Har sparat på skivspelare men givit bort mina Tandbergare till en kompis runt skogsbrynet däri Ångermanland, han uppskattar riktiga plattor och har en massa dylika i blandad form. Alltid kul att sitta med en wiskeypinne och spela igenom buntar med sextio och sjuttiotals musik med vissa tidigare inslag såsom Frankie eller favoriten Dean Martin som verkligen kunde sjunga och framföra sig på scen. Det var ett TV program om honom och hans TV producent för ett antal år sedan som jag har inspelad på gammal kasset, VCR. Hustrun och undertecknad brukar se detta program om och om igen för att sedan glömma bort till nästa sväng…..en rolig och mysig stund i regnet ibland.

    Comment by Urban Sjölander — 2010 05 29 10:28 #

  8. Till Fredrik Jansson: ”Oakie from Muskogee” uppfattades hur som helst på ett visst sätt av en ung och radikal generation, också här i landet. Men också jag pekar ju på förtjänsterna med att Merle Haggard i flera av sina sånger intar den lille mannens perspektiv – och jag håller helt med dig om den analys du gör av det slaget av sånger.

    Comment by Enn Kokk — 2010 05 29 12:05 #

  9. Till Urban Sjölander: Själv äger jag en raritet, en Sonab-grammofon, att spela vinyl på. Vi har vid det här laget ett jättebestånd av CD, men vi har ingalunda gjort oss av med vår stora LP- och EP-samling.

    Här ute på landet förvarar jag också ett ganska stort bestånd band, bland dem blandband med lite olika inriktning – det finns att välja på bland annat beroende på sinnesstämning.

    Comment by Enn Kokk — 2010 05 29 12:12 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^