En rädd liten groda

Upphovsuppgifterna om Max Velthuijs’ ”Grodan är rädd” (En bok för alla, 2010, tidigare utgiven av Berghs förlag, 1994) är inte korrekta på en punkt. Visserligen har Gun-Britt Sundström översatt den från engelskan, utmärkt förresten, men originalets titel är ingalunda den angivna, ”Frog Is Frightened”.

Författaren, till lika illustratören Max Velthuijs (1923-2005) var, som man väl kan förstå av namnet, inte engelsman utan holländare, och boken heter i original ”Kikker is bang”.

Om grodan och hans vänner skapade Velthuijs sammanlagt 16 bilderböcker, av vilket man verkligen inte ska dra slutsatsen att han massfabricerade böcker för barn – tvärt om tog han mycket god tid på sig, vilket man nog kan ana, om man begrundar hans till synes enkla men i själva verket utstuderat noga avvägda illustrationer.

Böckerna om grodan och hans vänner innehåller ett persongalleri, lätt att identifiera också när det gäller personlighet och beteendemönster.

Huvudpersonen, grodan, är barnslig, naiv, i den här boken också mörkrädd. Inför nattens skrämmande ljud flyr han först till vännen ankan, och när samma sak upprepas där, springer de hem till grisen – och lyckas till slut somna, när de ligger tillsammans i grisens säng.

Ytterligare en av deras vänner, haren, blir rädd nästa morgon, när det är tomt hemma hos grodan och ankan, men när han sen har hittat dem hemma hos grisen och de sitter och äter frukost allesammans, försöker han reda ut det som har hänt – det är haren som är den mest filosofiskt anlagde i det här gänget.

Och sensmoralen? Alla blir rädda ibland, men det är lättare att hålla rädslan borta, om man har några att vara tillsammans med.

Ack våren, vore den här!

En bok för alla fortsätter återutgivningen av Kaj Beckmans makalöst fina årstidsserie, som samlingsvolym 1999 kallad ”Måns och Marie från vår till vinter”.

Men de här böckerna gavs ut som fyra separata böcker, och den nu återutgivna ”Måns och Mari om våren” (En bok för alla, 2010) utkom ursprungligen på Folket i Bilds förlag 1970. Våra två yngre barn är uppvuxna med dem, och jag vet att Kerstin, född 1969 och som själv älskar den allt sedan barndomen, helt nyligen läste den som godnattsaga för sina båda barn – hon skrev om det på sin blogg.

Boken börjar med några vinterbilder, då man knappt anar att snön snart ska ge vika för grönska. Men sen kommer allt det där som steg för steg förebådar våren: gyttjepölarna, tussilagona, påskriset, fågelsträcken.

Vårens tidiga högtid påsken får förstås utrymme, med påskkäringar och äggmålning. Valborgsmässoelden har sin plats, och till det riktigt sympatiska med den här boken är att också Första maj-demonstrationen får en given plats – Måns och Mari deltar tillsammans med mamma Matti och går bakom den mycket Helga Henschen-aktiga parollen ”Alla människor är syskon”.

Årstidssysslorna får också sitt: skräpplockning längs vägrenen så väl som lövkrattning i trädgården.

Och så får man lära sig känna igen vårens blommor, först rabattblommorna snödroppe, vintergäck samt gul och blå krokus. Sen möter man blåsipporna i en björkbacke med starar. Och på allra sista bilden, på gränsen mot sommaren, dukar Matti upp utflyktskorgen bland violer, gullvivor, gökärt och vitsippor. Måns klättrar i ett träd med skir grönska, och Mari vågar sig på att plaska med fötterna i bäcken under träden.

Över alltsammans flyger årets första citronfjäril. Ja, då är det nog snart också sommar.

Jag minns ingenting från melodifestivalfinalen

Jag har ett problem. Jag lyssnade på melodifestivalfinalen i går kväll, och jag minns Anna Bergendahl som vann men inte den låt hon vann med, ”This Is My Life”. Egentligen minns jag inte någon av låtarna, men jag minns i alla fall hur titelfrasen ”Jag vill om du vågar” lät i Pernilla Wahlgrens tappning.

Jag ser aldrig på TV-programmet Idiot heller, så snart är jag nog körd för gott som melodikrysslösare. Om inte ens finallåtarna i Melodifestivalen har så mycket schlagertycke att de fastnar i musikminnet, hur ska Anders Eldeman då kunna konstruera framtidens kryss?

Melodikrysset nummer 10 2010

Hustrun är på fältstudieresa i Nepal med UNICEF – hon är ordförande i den svenska sektionen, som nu har gått upp på första plats bland de organisationer som samlar in pengar för att hjälpa utsatta medmänniskor. Det är bäst att tillägga att hon inte uppbär lön för det här uppdraget; det rör sig om ideellt arbete.

Eftersom hon skulle till foten av Himalaja, föreslog jag att hon och de andra svenskarna skulle sjunga ”Hela familjen går ut med yetin”.

Dagens kryss innehöll både välbekant och obekant, men jag klarade också det jag inte spontant var bekant med. Att det var Malena Ernman som sjöng dagens sista inslag var ju ganska lätt att höra, men just ”Min plats på jorden” tror jag inte att jag hade hört förut, och alltid hjälpsamma Google hjälpte mig att komma på att den som har skrivit låten är Fredrik Kempe.

Peter Lundblad har jag förvisso hört förut men inte, som jag minns, hans och Lasse Tennanders ”Lika blå som dina ögon”.

Oasis har jag inget nära förhållande till, men så mycket vet jag om dem att bandet bildades av Liam Gallagher, först under namnet Rain. I dag hörde vi dem i ”Ain’t Got Nothing”.

Pink, det vill säga Alecia Beth Moore, har väl Anders Eldeman spelat tidigare i Melodikrysset. Det som skulle föra oss till henne var ”So What”, med den härliga upprepningsraden na na na na na na na.

Också filmen ”Pretty Woman” från 1990 har väl förekommit tidigare i Melodikrysset? Det som skulle föra oss dit var ”It Must Have Been Love” med sång av Marie Fredriksson i Roxette.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag gillar Alfred Hitchcock och att jag har skrivit utförliga artiklar om många av hans filmer – se ovan under Kulturspegeln, Film. En av de bättre är ”Mannen som visste för mycket” (”The Man Who Knew Too Much”, 1955) med James Stewart och Doris Day i huvudrollerna. I den sjunger Doris Day ”Que Sera, Sera”, som blev en schlager även här. På svenska döptes den här låten till ”Det som sker det sker”, och om jag inte minns galet sjöngs den in av Nora Brockstedt.

På 1950-talet, när jag växte upp, var Glenn Miller (tragiskt död 1944) och hans musik fortfarande mycket stora. Jag skulle tro att de flesta i min generation har dansat till ”Moonlight Serenade” från 1939, den som här skulle ge ordet månsken.

Folk i min ålder är också obotliga radioter. Den amerikanske svenskättlingen William Clausen har visserligen både bott och sjungit i Sverige, men själv är jag bekant med honom via just radion. ”Å, å, å, å, himlen är nära” sjöng han i sin svenska version av ”Cielito lindo”.

Utländskt påbrå har också Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros” från 1943. Den skrev han efter Robert Burns’ (1759-1796) ”A Red Red Rose” från 1794. Du hittar Taubes text och de här uppgifterna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Olle Adolphson finns, liksom Evert Taube, rikligt företrädd i min stora skivkollektion, och det är klart att jag har hans roliga ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” på skiva.

”Sjung med oss mamma” med Alice Babs och Titti Sjöblom och Torsten Tegnér sjungandes Alice Tegner, musikaliskt beledsagade av Bengt Hallberg, fanns i vårt hem, när barnen var små, men när Birgitta fyllde 60 kunde jag inte vara utan den längre utan köpte en CD-utgåva åt henne. På den finns förstås ”Bä, bä, vita lamm”, som i dag förekom som ljudillustration. I skivkonvolutet finns bland annat Elsa Beskows klassiska illustration till den här visan. Är ni roade, kan ni bläddra ner en smula på bloggen och där (eller ovan under Kulturspegeln, Barnkultur) hitta vad jag har skrivit om fyra Beskow-bilderböcker jag nyligen fick i present av samma Birgitta.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Unga svenskar plus Sibelius

Inför gårdagskvällens konsert i Musikens hus anlände Birgitta med tåg från ett sammanträde i Stockholm, så det passade bra att gå på Hijazz i stationshuset och äta middag. Det blev först musslor och sedan berusad kyckling.

Konserten inleddes med två korta verk av de båda vinnarna i Uppsala tonsättartävling 2010. De som tror att ung, ny musik är svårtillgänglig hade fel åtminstone i de här fallen.

Konserten började med Andrea Tarrodis (född 1981) ”Zephyros” och följdes av Jonas Valfridssons (född 1980) ”The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name”, båda stämningsrika och utrycksfulla.

Före pausen fick vi också höra Rolf Martinssons (född 1956) flöjtkonsert ”Shimmering Blue”, ett stycke vars blueskänsla solisten Magnus Båge förhöjde genom att använda en egenkonstruerad flöjt som medger glissandon.

Avantgardist på sin tid var också Jean Sibelius (1865-1957), vars Symfoni nummer 1 i E-moll, opus 39, från 1898 vi hörde som avslutning efter pausen. Själv tyckte jag den här tidiga sibeliussymfonin, som rymmer både variation och en viss pompa, passade bra ihop med det vi före pausen hörde av de unga svenska tonsättarna. Jag har en ganska stor sibeliuskollektion i skivhyllorna och där finns väl ett och annat som är mer välspelat, men jag tyckte att det också var roligt att höra den här första symfonin med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi.

Roman om cynismens och marknadsliberalismens tid

Mordet på Olof Palme blev inte bara slutpunkten på den långa epok, då socialdemokratin, under Palme med ökande skärpa, satte sin prägel på samhällsutvecklingen i Sverige. Under åttiotalet började socialdemokratins Sverige ge plats för en allt mer marknadsliberal modell, där idéerna om jämlikhet och solidaritet fick ge vika, och den utvecklingen har fortsatt under nittiotalet och in i det sekel vi nu lever i.

Klas Östergrens roman ”Den sista cigarretten” (Bonniers, 2009) skildrar, utan att använda det slags ideologiska pekpinnar jag ger ovan, denna sköna nya värld, där allting är till salu och ingenting längre synes tillräckligt beständigt för att hållas fast vid. Allting är mycket osäkert, som Mumintrollet skulle ha sammanfattat saken, och det bidrar väl till att den här historien blir 441 sidor lång – allting måste ju vridas och vändas på flera gånger, detta utan att man ens därefter kan dra några säkra slutsatser.

Ibland blir det här i längsta laget. Men Östergren spelar också mycket skickligt på just osäkerheten, som till exempel i det djävulskt skickligt komponerade och nervpirrande kapitlet om vad som hände – eller inte hände – hemma hos Birgittas föräldrar.

Birgitta är en av de kvinnor som har funktionen av katalysator för bokens jagperson och författare, för övrigt med tydliga likheter med Klas Östergren själv. En annan är regissören Madeleine, genom vilken huvudpersonen/författaren kommer i kontakt med Jörgen, installationskonstnär och samtidigt finansvalp, båda fenomenen ju så typiska för den epok Östergren skildrar.

Jörgen iscensätter en makaber replik till Nils von Dardels ”Den döende dandyn”: fem lik, bland dem Birgittas döda syster, stjäls för fotografering för ändamålet, och bara slumpen avgör att verket inte kröns med att Jörgen målar över Dardels klassiska tavla, som han är nära att kunna ropa in vid en konstauktion.

Hur nära dagens konstverklighet det här i själva verket ligger påmindes man av i samband med Anna Odells provokativa iscensättning av ett låtsat självmordsförsök, och det finns dessutom betydligt värre exempel än så ur verkligheten. Här rör vi oss med en typ av klichéer som har präglat mycket konst under den tid romanhandlingen omspänner.

Också i övrigt är det lätt att känna igen sig: yuppies, MC-gäng, droger, spekulationsbubblor, mänskligt beteende som bara är teater, svindlerier – tiden och dess anda skildras med stark inlevelse av Klas Östergren, detta utan att han skulle ha behövt omge det med teoretisk analys, tillskriven den fiktive C M Gerber.

Och den sista cigarretten? Det ligger ju, i rökförbudets tid, nära att tro att det rör sig om ytterligare en tidsmarkör, i det här fallet från den stockholmska restaurangvärlden. Men för egen del tror jag titeln syftar på en klassisk ceremoni inför avrättningen – det här är nämligen en roman om en kamp på liv och död.

Spår av ett liv

Skivbolagen försöker numera hitta anledningar för en tänkbar publik att köpa hela skivan i stället för att ladda ner enstaka spår. Ett beprövat sätt, fortfarande användbart i ett fall som rockpoeten Tomas Andersson Wij, är att man då också får texterna – men när det gäller hans senaste CD, ”Spår” (Ebeneser Recordings EBENCDD 001, 2010, distribution Amigo), får man inte texterna till de extralåtar som finns på den särskilt åtråvärda specialupplagan. I ett fall, ”Allt är bättre än ingenting”, spelar det här ingen roll, eftersom det handlar om demon till en låt som finns på den ordinarie delen av skivan. Men det hade varit bra att få texterna till de två andra extralåtarna, den retrospektiva ”Min första resa” (där färden går över Småland till Köpenhamn) och så ”Vikten”, detta eftersom de är högst hörvärda båda två.

Köper man CDn med extramaterialet, får man också en DVD, som faktiskt ger värdefulla nycklar till flera av låtarna. Det gäller i högsta grad ”Allt är bättre än ingenting”, i vars text Tomas Andersson Wij mixar sitt eget barns födelse med förlusten av en vän – egentligen dör två vänner, berättar han på DVDn – och hur nära sammanflätade i tid de här båda händelserna är med varann.

Gud finns närvarande i hans, men inte min, föreställningsvärld, men det är nog egentligen andra delar av vår respektive livshållning, som skiljer oss åt. När man är så gammal som jag och har ett helt livs erfarenheter, personliga/privata så väl som samhälleliga/poltiska, bakom sig, kan man trots de smällar man själv har fått i livet tycka, att Tomas Andersson Wij trots sin relativa ungdom har en för mörk livssyn, men kanske är han en mer svartsynt människa än jag. Relationstexter som den vackra men innehållsligt ganska hemska ”Svenska zombies”, den inledande ”Jag hör dig dåligt” med sin sensommarstämning och ”Allt är bättre än ingenting”, ger exempel. Ibland ger sångerna uttryck för att vi drabbas av ett socialt arv eller ett familjearv -tittellåten ”Spår” är ett bra exempel”; en låt heter rent av ”Mina dåliga gener”.

”Sov ut alla bilder av oss” ger lite mer förtröstan. Stämningen i den lätt rockiga ”Det ligger i luften” känns också bra.

Och så noterar jag, när jag lyssnar på ”Allt”, att det finns intressanta likheter mellan det ganska ensamma livet som resande musiker respektive ombudsman.

Putte bland blåbär och lingon

Det slår mig, när jag nu för första gången på länge läser om Elsa Beskows ”Puttes äventyr i blåbärsskogen” (Bonnier Carlsen, 2009, först utgiven 1901), hur feminint tecknad Putte är: med långt ljust hår, röd hatt, skor med spänne och lång skjorta à la klänning, under vilken kortbyxorna skymtar fram.

Tecknarstilen är ännu inte så elaborerad som i Beskows senare verk, och texten, på vers, faktiskt också ganska enkel.

Men den beskowska magin finns ändå även i den här mycket tidiga bildsagan. Putte vilar sig, med tomma korgar, på en stubbe i skogen, och då, plötsligt, står en liten, liten gubbe – självaste blåbärsfar – framför honom. Blåbärskungen förvandlar också Putte till en pyssling och tillkallar två ekorrar för att bära de två korgarna. Spindlar och myror blir plötsligt hemskt stora, och ormbunkarna vajar som palmer i vinden. Men vad är det för träd som har blå äpplen?

Jo det är förstås blåbär, och Putte får hjälp av de sju blåbärspojkarna att fylla den ena korgen. Beskows sinne för detaljer som förhöjer bildernas värde är utvecklat redan här: blåbärspojkarna är blåa både runt munnen och på fingrarna.

En färd, först i barkbåt med ett lönnlöv som segel, därefter ritt på musrygg, leder vidare till lingonmor och hennes fem döttrar, som hjälper Putte att fylla den andra korgen och sen låter honom pröva sin spindelvävsgunga.

Rätt som det är vaknar Putte till på sin stubbe. Har han drömt alltihop? Men de båda korgarna står ju där, fyllda med blåbär respektive lingon.

Sen slutar sagan med bilden av ett bord med bärkorgarna och en kruka med ringblommor. Bredvid finns ett kort med texten, som Putte har fått lite hjälp med av Fina:

Mamma glattereras af putte

Hut går hem: meningen om Björn Jensen har nu tagits bort från min biografi i Wikipedia

Någon – jag vet inte vem – har nu plockat bort den irrelevanta meningen om Björn Jensen i min biografi i Wikipedia. Och den hade ju inget att göra just där.

Jag kan fortfarande tycka att det som står om mig är lite udda. Men det finns ju länk där till min egen blogg och därmed till Om Enn Kokk, som innehåller en mer heltäckande bild av mitt liv.

Året i bild och rimmad vers

Birgitta, som är väl förtrogen med mitt intresse för det klassiska svenska barnkulturarvet, köpte från sin bokklubb några bilderböcker av Elsa Beskow och gav mig i stället för till barnbarnen. (Men kommer de och hälsar på, kan nog morfar tänkas läsa böckerna för dem.)

”Årets saga” (Bonnier Carlsen, 2009, först utgiven 1927) har jag aldrig någonsin läst tidigare, men den innehåller illustrationer som jag känner igen, sannolikt från den läsebok jag använde i småskolan, Beskow-Siegvalds ”Vill du läsa?”.

Den börjar med sådant man fick lära sig utantill som barn, till exempel

Trettio dagar har november,
april, juni och september,
tjugoåtta en allen,
alla de övriga trettioen.

Eller Månaderna:

Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blomma mest.
Juli, augusti
och september
rika härliga framgå,
men oktober
och november
och december
äro grå.

Den här sista ramsan återges i Elsa Beskows egen textning infälld i en blomstergirland, så här finns verbens gamla pluralformer bevarade. Med tanke på dagens barn har texten annars oftast friserats på den punkten – men det finns rester kvar av de här formerna, då oftast betingat av att de är delar av rim.

Tiden har obönhörligt sprungit ifrån en del av det man hittar i Elsa Beskows verser och illustrationer. I ”Dagarna i veckan” mjölkar till exempel bildens lilla flicka, klädd i sjalett och förklä, Rosagull och Stjärna. Men det slår mig, att det jag och andra fortfarande under den första efterkrigstiden uppfattade som verklighet nog av dagens barn kan uppfattas som fantasi och saga – moderna bilderböcker kan ju innehålla betydligt mer fantastiska historier!

Jag ska gärna erkänna att framför allt många av bilderna i den här boken ger mig en häftig nostalgitripp, även i de fall där jag mindes lite fel. Ett exempel är januaris tre små vise män som jag i minnets gömslen förvarade som tre stjärngossar i luciatåget.

Februaribilden från kälkbacken ger mig ett helt annat slags rysningar än den snö jag just nu omges av. Aprilbilden, som jag inte minns alls, är verkligen själva sinnebilden för begreppet aprilväder, och majbilden är ett fantastiskt exempel på vilken skicklig natur- och landskapsmålare Elsa Beskow var: björkarnas skiftning i lila är så på pricken!

Junibildens badsjö är ytterligare ett exempel på hur oblygt Elsa Beskow kunde avbilda nakna barn – utan att för den skull sexualisera dem.

Julibilden, med skörd och trädgårdsland, är en påminnelse om att en mycket större andel av barnen år 1927 levde i lantlig miljö och var väl förtrogna med lantliga sysslor. Septemberbilden med äppelskörd är ytterligare ett exempel.

Oktobers bild av barn i en skog där lönnlöven lyser i rött och gula blad singlar ner på marken är en av höjdpunkterna i Elsa Beskows skildring av månaderna.

Och decemberbilden, där pappa bär granen i lätt snöfall medan barnen åker spark, får mitt annars vinterresistenta hjärta att bara smälta.

Jo, jag tror att det här är läsbart även för dagens barn, de som i många stycken har andra erfarenheter än de barn som Elsa Beskow skildrar. Dessutom: att förstå det land man växer upp i lär man sig inte bara genom att läsa böcker i historia. Och på den punkten kan man komplettera Elsa Beskows böcker med barnböcker som skildrar också mindre välmående samhällsklassers liv.