Unga svenskar plus Sibelius

Inför gårdagskvällens konsert i Musikens hus anlände Birgitta med tåg från ett sammanträde i Stockholm, så det passade bra att gå på Hijazz i stationshuset och äta middag. Det blev först musslor och sedan berusad kyckling.

Konserten inleddes med två korta verk av de båda vinnarna i Uppsala tonsättartävling 2010. De som tror att ung, ny musik är svårtillgänglig hade fel åtminstone i de här fallen.

Konserten började med Andrea Tarrodis (född 1981) ”Zephyros” och följdes av Jonas Valfridssons (född 1980) ”The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name”, båda stämningsrika och utrycksfulla.

Före pausen fick vi också höra Rolf Martinssons (född 1956) flöjtkonsert ”Shimmering Blue”, ett stycke vars blueskänsla solisten Magnus Båge förhöjde genom att använda en egenkonstruerad flöjt som medger glissandon.

Avantgardist på sin tid var också Jean Sibelius (1865-1957), vars Symfoni nummer 1 i E-moll, opus 39, från 1898 vi hörde som avslutning efter pausen. Själv tyckte jag den här tidiga sibeliussymfonin, som rymmer både variation och en viss pompa, passade bra ihop med det vi före pausen hörde av de unga svenska tonsättarna. Jag har en ganska stor sibeliuskollektion i skivhyllorna och där finns väl ett och annat som är mer välspelat, men jag tyckte att det också var roligt att höra den här första symfonin med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi.

Roman om cynismens och marknadsliberalismens tid

Mordet på Olof Palme blev inte bara slutpunkten på den långa epok, då socialdemokratin, under Palme med ökande skärpa, satte sin prägel på samhällsutvecklingen i Sverige. Under åttiotalet började socialdemokratins Sverige ge plats för en allt mer marknadsliberal modell, där idéerna om jämlikhet och solidaritet fick ge vika, och den utvecklingen har fortsatt under nittiotalet och in i det sekel vi nu lever i.

Klas Östergrens roman ”Den sista cigarretten” (Bonniers, 2009) skildrar, utan att använda det slags ideologiska pekpinnar jag ger ovan, denna sköna nya värld, där allting är till salu och ingenting längre synes tillräckligt beständigt för att hållas fast vid. Allting är mycket osäkert, som Mumintrollet skulle ha sammanfattat saken, och det bidrar väl till att den här historien blir 441 sidor lång – allting måste ju vridas och vändas på flera gånger, detta utan att man ens därefter kan dra några säkra slutsatser.

Ibland blir det här i längsta laget. Men Östergren spelar också mycket skickligt på just osäkerheten, som till exempel i det djävulskt skickligt komponerade och nervpirrande kapitlet om vad som hände – eller inte hände – hemma hos Birgittas föräldrar.

Birgitta är en av de kvinnor som har funktionen av katalysator för bokens jagperson och författare, för övrigt med tydliga likheter med Klas Östergren själv. En annan är regissören Madeleine, genom vilken huvudpersonen/författaren kommer i kontakt med Jörgen, installationskonstnär och samtidigt finansvalp, båda fenomenen ju så typiska för den epok Östergren skildrar.

Jörgen iscensätter en makaber replik till Nils von Dardels ”Den döende dandyn”: fem lik, bland dem Birgittas döda syster, stjäls för fotografering för ändamålet, och bara slumpen avgör att verket inte kröns med att Jörgen målar över Dardels klassiska tavla, som han är nära att kunna ropa in vid en konstauktion.

Hur nära dagens konstverklighet det här i själva verket ligger påmindes man av i samband med Anna Odells provokativa iscensättning av ett låtsat självmordsförsök, och det finns dessutom betydligt värre exempel än så ur verkligheten. Här rör vi oss med en typ av klichéer som har präglat mycket konst under den tid romanhandlingen omspänner.

Också i övrigt är det lätt att känna igen sig: yuppies, MC-gäng, droger, spekulationsbubblor, mänskligt beteende som bara är teater, svindlerier – tiden och dess anda skildras med stark inlevelse av Klas Östergren, detta utan att han skulle ha behövt omge det med teoretisk analys, tillskriven den fiktive C M Gerber.

Och den sista cigarretten? Det ligger ju, i rökförbudets tid, nära att tro att det rör sig om ytterligare en tidsmarkör, i det här fallet från den stockholmska restaurangvärlden. Men för egen del tror jag titeln syftar på en klassisk ceremoni inför avrättningen – det här är nämligen en roman om en kamp på liv och död.