Harry Bosch bland glömda offer

Jag har läst hela raden av Michael Connellys till svenska översatta Harry Bosch-deckare. Det rör sig om spännande och väldokumenterade (vad gäller polisarbete, journalistik med mera) polisdeckare med Los Angeles som miljö.

I ”Fallet avslutat” (övesättning Eva Larsson, Norstedts, 2006, i amerikanskt original ”The Closers”, 2005) återvänder Hieronymus ”Harry” Bosch efter en period som privatspanare till polisyrket, nu till ett jobb på avdelningen för ouppklarade mord. Som parhäst får han Kiz Rider, som vi har mött i tidigare böcker om Harry Bosch. I deras första fall på nya jobbet är det, utöver att de är gamla vänner och samspelta, kanske också en poäng att Kiz är svart medan Harry är vit.

Det ouppklarade mordfall de startar med att försöka lösa är nämligen det på en ung färgad tjej, Becky Verloren (vars far är mörkhyad, medam modern är vit). Mycket pekar nämligen mot att mordet på den här flickan kan ha haft rasistiska förtecken: Den pistol hon har skjutits med innehåller nämligen nu analyserbara spår av DNA, som leder till en kille som fanns i ett samtida nynazistiskt ungdomsgäng med rashat på agendan – dock ser den här killen ut att ha alibi på mordkvällen.

Ett intressant sidotema till detta är att polisen, med målet att inte öka risken för raskravaller i det dåtida Los Angeles, tycks ha lagt locket på – kanske spelade det också en roll att sonen till en centralt placerad polis ingick i nazistgänget. I den här härvan blir maktkampen mellan Harry Bosch och en tidigare antagonist inom polisväsendet en viktig del av intrigen.

Men Harry Bosch låter sig inte avskräckas från att gå vidare, framför allt inte sedan han har träffat Becky Verlorens mamma, som lever i en oförändrad värld allt sedan hennes Betty ännu fanns i livet, och pappa, som efter en period av alkoholism nu lever i en annan del av Los Angeles.

Jakten på Bettys mördare tar, efter det att också pistolens ägare har mördats på ett brutalt och för polisen oväntat sätt, en ny och överraskande vändning, och gripandet av den verklige mördaren (och sättet att avslöja honom) blir en rejält spännande avslutning.

Fast en avslutning blir inte heller det. Någon, med ett starkt skäl att hata – verkligen hata . mördaren, hinner före rättvisan.

Det vilda och det milda hos lille Max

Lite av en slump så här i ALMA-tider fick jag av Birgitta ett alldeles eget exemplar av Maurice Sendaks bilderbok ”Till Vildingarnas land” (Bonnier Carlsen, svensk översättning Boris Persson, 1967, i amerikanskt original ”Where the Wild Things Are”, 1963).

ALMA, det är Astrid Lindgren Memorial Award, som han 2003 fick dela med den likaledes högt förtjänta Christine Nöstlinger.

Jag har många gånger läst den för våra barn, och Kerstin läser den numera för sina egna barn. När jag nu läser om den slås jag av textens enkelhet och bildernas magi.

Storyn är inte bara enkel utan också vanlig i verkligheten: Lille Max lever, som så många andra barn, bus, även om Sendak tar ut svängarna: iförd sin vargdräkt spikar Max i väggen och jagar hunden med en gaffel i högsta hugg, ända tills hans mamma till slut ropar ”Vilding!” till honom. När då Max morrar tillbaka, att han ska äta upp mamma, blir han skickad i säng utan middagsmat.

Och nu tar magin vid: Det börjar växa skog inne i Max’ rum, och snart försvinner väggarna bland alla träden. Plötsligt kommer han till havet och hittar där en egen båt, med vilken han seglar i väg ”genom nätter och dagar”.

På så sätt kommer han till vildingarnas land. Max betvingar vildingarna, trots att de ryter sina hemska rytanden, gnisslar med sina hemska tänder och rullar med sina hemska ögon – hur många gånger har jag inte själv gjort allt det där med stor inlevelse, när jag har läst för mina egna barn?

Och som det kan gå i sagorna, utnämner vildingarna honom då till kung i sitt land.

Sen följer flera textlösa bildsidor med Max bland de läskiga vildingarna, den ena hemskare än det andra. Där finns det mer plats för gräsliga tjut och vrål och morr i barnkammaren.

Så som vildingarna uppför sig, skickar kung Max dem i säng utan kvällsmat – men känner själv i samma ögonblick lukten av god mat långt bortifrån – och då struntar han i att vara kung i vildingarnas land och vill i stället segla hem. Och det gör han också, trots att vildingarna försäkrar, att de tycker så mycket om Max att de vill äta upp honom.

”Han seglade tillbaka i över ett år, vecka ut och vecka in, och under en hel dag.”

Och under över alla under: när han seglade in i sitt rum, stod middagen där och väntade på honom, ”och den var ännu varm”.

Det här är en fullkomligt suverän bilderbok för barn, och redan den – Maurice Sendak har gjort många flera – gör Sendak till en värdig mottagare av Astrid Lindgrens stora pris.

Schumann, en svårfångad kompositör

”Jubilaren Schumann” var temat för gårdagens konsert med Uppsala kammarorkester. Schumann, som dog 1856, föddes 1810, vilket senare betyder att det var 200 år sen han föddes.

Schumanns verk hör till de centrala inom romantiken, men jag måste bekänna att jag inte har lyssnat våldsamt mycket på hans verk. Men han finns naturligtvis i vår digra skivsamling – vi har till exempel hans ”Symfoni nummer 4 i d-moll”, opus 120 (1841 års version), som spelades som avslutning vid gårdagskvällens konsert.

Den kan användas för att beskriva ett drag i Schumanns verk, ett drag som ibland gör det svårt att åstadkomma entydiga karaktäristiker av musiken. Den här symfonin arbetar sålunda trots sin d-moll- beteckning också med dur.

I ”Pianokonsert i a-moll”, opus 54, finns också den här svängningen från moll till dur.

Det inledande stycket, ”Ouverture, Scherzo und Finale”, opus 52 från 1841, är ett slags stympad symfoni, medan ”Introduktion och Allegro appasionato i G”, opus 92, helt sonika kallas för ”Konsertstück für Klavier und Orchester”.

När jag lyssnar på de här verken, överväldigas jag, trots att de verkligen innehåller mycket omväxlande musik, ganska ofta av en känsla av sinnets monotoni – men så, plötsligt, finns där ett parti, som berör mig med sin skönhet.

Kvällens tillfällige dirigent, engelsmannen Roy Goodman, hade uppenbart arbetat med orkestern, så att den visade upp sina bästa sidor.

Och pianisten, holländaren Ronald Brautigam, spelade skickligt och samspelade väl med orkestern, vilket var viktigt, eftersom de två pianoverken i programmet var uppbyggda så, inte primärt som solostycken.

* * *

Som vanligt hade Birgitta och jag inlett konsertkvällen i Musikens hus med att äta middag ute. Den här gången valde vi att gå till Amazing Thai i närbelägna Kvarnen.