Spår av ett liv

Skivbolagen försöker numera hitta anledningar för en tänkbar publik att köpa hela skivan i stället för att ladda ner enstaka spår. Ett beprövat sätt, fortfarande användbart i ett fall som rockpoeten Tomas Andersson Wij, är att man då också får texterna – men när det gäller hans senaste CD, ”Spår” (Ebeneser Recordings EBENCDD 001, 2010, distribution Amigo), får man inte texterna till de extralåtar som finns på den särskilt åtråvärda specialupplagan. I ett fall, ”Allt är bättre än ingenting”, spelar det här ingen roll, eftersom det handlar om demon till en låt som finns på den ordinarie delen av skivan. Men det hade varit bra att få texterna till de två andra extralåtarna, den retrospektiva ”Min första resa” (där färden går över Småland till Köpenhamn) och så ”Vikten”, detta eftersom de är högst hörvärda båda två.

Köper man CDn med extramaterialet, får man också en DVD, som faktiskt ger värdefulla nycklar till flera av låtarna. Det gäller i högsta grad ”Allt är bättre än ingenting”, i vars text Tomas Andersson Wij mixar sitt eget barns födelse med förlusten av en vän – egentligen dör två vänner, berättar han på DVDn – och hur nära sammanflätade i tid de här båda händelserna är med varann.

Gud finns närvarande i hans, men inte min, föreställningsvärld, men det är nog egentligen andra delar av vår respektive livshållning, som skiljer oss åt. När man är så gammal som jag och har ett helt livs erfarenheter, personliga/privata så väl som samhälleliga/poltiska, bakom sig, kan man trots de smällar man själv har fått i livet tycka, att Tomas Andersson Wij trots sin relativa ungdom har en för mörk livssyn, men kanske är han en mer svartsynt människa än jag. Relationstexter som den vackra men innehållsligt ganska hemska ”Svenska zombies”, den inledande ”Jag hör dig dåligt” med sin sensommarstämning och ”Allt är bättre än ingenting”, ger exempel. Ibland ger sångerna uttryck för att vi drabbas av ett socialt arv eller ett familjearv -tittellåten ”Spår” är ett bra exempel”; en låt heter rent av ”Mina dåliga gener”.

”Sov ut alla bilder av oss” ger lite mer förtröstan. Stämningen i den lätt rockiga ”Det ligger i luften” känns också bra.

Och så noterar jag, när jag lyssnar på ”Allt”, att det finns intressanta likheter mellan det ganska ensamma livet som resande musiker respektive ombudsman.