Roman om cynismens och marknadsliberalismens tid

Mordet på Olof Palme blev inte bara slutpunkten på den långa epok, då socialdemokratin, under Palme med ökande skärpa, satte sin prägel på samhällsutvecklingen i Sverige. Under åttiotalet började socialdemokratins Sverige ge plats för en allt mer marknadsliberal modell, där idéerna om jämlikhet och solidaritet fick ge vika, och den utvecklingen har fortsatt under nittiotalet och in i det sekel vi nu lever i.

Klas Östergrens roman ”Den sista cigarretten” (Bonniers, 2009) skildrar, utan att använda det slags ideologiska pekpinnar jag ger ovan, denna sköna nya värld, där allting är till salu och ingenting längre synes tillräckligt beständigt för att hållas fast vid. Allting är mycket osäkert, som Mumintrollet skulle ha sammanfattat saken, och det bidrar väl till att den här historien blir 441 sidor lång – allting måste ju vridas och vändas på flera gånger, detta utan att man ens därefter kan dra några säkra slutsatser.

Ibland blir det här i längsta laget. Men Östergren spelar också mycket skickligt på just osäkerheten, som till exempel i det djävulskt skickligt komponerade och nervpirrande kapitlet om vad som hände – eller inte hände – hemma hos Birgittas föräldrar.

Birgitta är en av de kvinnor som har funktionen av katalysator för bokens jagperson och författare, för övrigt med tydliga likheter med Klas Östergren själv. En annan är regissören Madeleine, genom vilken huvudpersonen/författaren kommer i kontakt med Jörgen, installationskonstnär och samtidigt finansvalp, båda fenomenen ju så typiska för den epok Östergren skildrar.

Jörgen iscensätter en makaber replik till Nils von Dardels ”Den döende dandyn”: fem lik, bland dem Birgittas döda syster, stjäls för fotografering för ändamålet, och bara slumpen avgör att verket inte kröns med att Jörgen målar över Dardels klassiska tavla, som han är nära att kunna ropa in vid en konstauktion.

Hur nära dagens konstverklighet det här i själva verket ligger påmindes man av i samband med Anna Odells provokativa iscensättning av ett låtsat självmordsförsök, och det finns dessutom betydligt värre exempel än så ur verkligheten. Här rör vi oss med en typ av klichéer som har präglat mycket konst under den tid romanhandlingen omspänner.

Också i övrigt är det lätt att känna igen sig: yuppies, MC-gäng, droger, spekulationsbubblor, mänskligt beteende som bara är teater, svindlerier – tiden och dess anda skildras med stark inlevelse av Klas Östergren, detta utan att han skulle ha behövt omge det med teoretisk analys, tillskriven den fiktive C M Gerber.

Och den sista cigarretten? Det ligger ju, i rökförbudets tid, nära att tro att det rör sig om ytterligare en tidsmarkör, i det här fallet från den stockholmska restaurangvärlden. Men för egen del tror jag titeln syftar på en klassisk ceremoni inför avrättningen – det här är nämligen en roman om en kamp på liv och död.