Skeppet som sjönk

15 mars 2010 20:53 | Barnkultur | 8 kommentarer

Historien om regalskeppet Vasa, som sjönk 1628 trots att det var alldeles nybyggt, är en märklig historia. Jag minns lite av publiciteten när det återfanns 1956 av Anders Franzén, och från 1961 då skeppet bärgades minns jag bilder i den då fortfarande svartvita TVn. Jag kommer fortfarande i håg att en dykare vid namn Fälting var inblandad i det här.

Trots att jag är intresserad av historia, har jag aldrig på djupet (!) känt något våldsamt intresse för Vasa – det är symptomatiskt att jag aldrig har besökt Vasamuseet i Stockholm, där ju det senare restaurerade skeppet förevisas. Även om där finns många tidstypiska föremål att beskåda, kan jag inte riktigt komma runt det faktum att skeppet uppenbarligen sjönk för att det var felkonstruerat.

Jag läste alltid med stort intresse Bertil Almqvists (1902-1972), signaturen Bertilas, tecknade kommentarer för Aftonbladet under rubriken ”På tapeten”, och jag är ganska förtjust i hans stenåldersskildringar för barn, de om Barna Hedenhös.

1965 lockades han att också publicera ”Sagan om Vasa” (Bonniers), vilket väl är begripligt mot bakgrund av den väldiga uppmärksamhet bärgningen och restaureringen av Vasa väckte. Den återutges nu (2010) av En bok för alla, och frågan är varför.

Inte så att jag ogillar det Bertil Almqvist har åstadkommit. Han var duktig både som tecknare och som skribent, och han ger i den här boken en god bild av vad som hände när Vasa byggdes och sjönk, när vraket bärgades och när skeppet i uppsnyggat skick slutligen hamnade på museum.

Men trots bilderboksuppläggningen är det här knappast en bok för mindre och allra minst för om Vasa helt okunniga barn. När jag mäter boken med mina barnbarn som mått, skulle jag kunna tänka mig att Viggo, som redan går i skolan och dessutom är faktaintresserad, kunde ha utbyte av den, men kanske helst först efter ett besök på Vasamuseet.

Så det är nog där en stor del av den nya upplagan borde försäljas.

En rädd liten groda

15 mars 2010 12:12 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Upphovsuppgifterna om Max Velthuijs’ ”Grodan är rädd” (En bok för alla, 2010, tidigare utgiven av Berghs förlag, 1994) är inte korrekta på en punkt. Visserligen har Gun-Britt Sundström översatt den från engelskan, utmärkt förresten, men originalets titel är ingalunda den angivna, ”Frog Is Frightened”.

Författaren, till lika illustratören Max Velthuijs (1923-2005) var, som man väl kan förstå av namnet, inte engelsman utan holländare, och boken heter i original ”Kikker is bang”.

Om grodan och hans vänner skapade Velthuijs sammanlagt 16 bilderböcker, av vilket man verkligen inte ska dra slutsatsen att han massfabricerade böcker för barn – tvärt om tog han mycket god tid på sig, vilket man nog kan ana, om man begrundar hans till synes enkla men i själva verket utstuderat noga avvägda illustrationer.

Böckerna om grodan och hans vänner innehåller ett persongalleri, lätt att identifiera också när det gäller personlighet och beteendemönster.

Huvudpersonen, grodan, är barnslig, naiv, i den här boken också mörkrädd. Inför nattens skrämmande ljud flyr han först till vännen ankan, och när samma sak upprepas där, springer de hem till grisen – och lyckas till slut somna, när de ligger tillsammans i grisens säng.

Ytterligare en av deras vänner, haren, blir rädd nästa morgon, när det är tomt hemma hos grodan och ankan, men när han sen har hittat dem hemma hos grisen och de sitter och äter frukost allesammans, försöker han reda ut det som har hänt – det är haren som är den mest filosofiskt anlagde i det här gänget.

Och sensmoralen? Alla blir rädda ibland, men det är lättare att hålla rädslan borta, om man har några att vara tillsammans med.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^