Hut går hem: meningen om Björn Jensen har nu tagits bort från min biografi i Wikipedia

Någon – jag vet inte vem – har nu plockat bort den irrelevanta meningen om Björn Jensen i min biografi i Wikipedia. Och den hade ju inget att göra just där.

Jag kan fortfarande tycka att det som står om mig är lite udda. Men det finns ju länk där till min egen blogg och därmed till Om Enn Kokk, som innehåller en mer heltäckande bild av mitt liv.

Året i bild och rimmad vers

Birgitta, som är väl förtrogen med mitt intresse för det klassiska svenska barnkulturarvet, köpte från sin bokklubb några bilderböcker av Elsa Beskow och gav mig i stället för till barnbarnen. (Men kommer de och hälsar på, kan nog morfar tänkas läsa böckerna för dem.)

”Årets saga” (Bonnier Carlsen, 2009, först utgiven 1927) har jag aldrig någonsin läst tidigare, men den innehåller illustrationer som jag känner igen, sannolikt från den läsebok jag använde i småskolan, Beskow-Siegvalds ”Vill du läsa?”.

Den börjar med sådant man fick lära sig utantill som barn, till exempel

Trettio dagar har november,
april, juni och september,
tjugoåtta en allen,
alla de övriga trettioen.

Eller Månaderna:

Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blomma mest.
Juli, augusti
och september
rika härliga framgå,
men oktober
och november
och december
äro grå.

Den här sista ramsan återges i Elsa Beskows egen textning infälld i en blomstergirland, så här finns verbens gamla pluralformer bevarade. Med tanke på dagens barn har texten annars oftast friserats på den punkten – men det finns rester kvar av de här formerna, då oftast betingat av att de är delar av rim.

Tiden har obönhörligt sprungit ifrån en del av det man hittar i Elsa Beskows verser och illustrationer. I ”Dagarna i veckan” mjölkar till exempel bildens lilla flicka, klädd i sjalett och förklä, Rosagull och Stjärna. Men det slår mig, att det jag och andra fortfarande under den första efterkrigstiden uppfattade som verklighet nog av dagens barn kan uppfattas som fantasi och saga – moderna bilderböcker kan ju innehålla betydligt mer fantastiska historier!

Jag ska gärna erkänna att framför allt många av bilderna i den här boken ger mig en häftig nostalgitripp, även i de fall där jag mindes lite fel. Ett exempel är januaris tre små vise män som jag i minnets gömslen förvarade som tre stjärngossar i luciatåget.

Februaribilden från kälkbacken ger mig ett helt annat slags rysningar än den snö jag just nu omges av. Aprilbilden, som jag inte minns alls, är verkligen själva sinnebilden för begreppet aprilväder, och majbilden är ett fantastiskt exempel på vilken skicklig natur- och landskapsmålare Elsa Beskow var: björkarnas skiftning i lila är så på pricken!

Junibildens badsjö är ytterligare ett exempel på hur oblygt Elsa Beskow kunde avbilda nakna barn – utan att för den skull sexualisera dem.

Julibilden, med skörd och trädgårdsland, är en påminnelse om att en mycket större andel av barnen år 1927 levde i lantlig miljö och var väl förtrogna med lantliga sysslor. Septemberbilden med äppelskörd är ytterligare ett exempel.

Oktobers bild av barn i en skog där lönnlöven lyser i rött och gula blad singlar ner på marken är en av höjdpunkterna i Elsa Beskows skildring av månaderna.

Och decemberbilden, där pappa bär granen i lätt snöfall medan barnen åker spark, får mitt annars vinterresistenta hjärta att bara smälta.

Jo, jag tror att det här är läsbart även för dagens barn, de som i många stycken har andra erfarenheter än de barn som Elsa Beskow skildrar. Dessutom: att förstå det land man växer upp i lär man sig inte bara genom att läsa böcker i historia. Och på den punkten kan man komplettera Elsa Beskows böcker med barnböcker som skildrar också mindre välmående samhällsklassers liv.

Pondus, nu hos Egmont Kärnan

Efter Schibsteds genomklappning på den svenska serietidningsmarknaden har nu även Pondus tagits över av Egmont Kärnan.

Det borde kunna gå vägen, eftersom större delen av innehållet har ungefär samma målgrupp, serieläsare som gillar ganska grovkornig humor. Huvudserien, norrmannen Frode Øverlis ”Pondus”, och samma tecknares ”Inrutat” anger ramen: öl, fotboll och damer. Eftersom det handlar om en serie i familjeseriegenren, förstår man därav att gränserna är annorlunda nu än på ”Blondies” tid.

Ytterligare två inslag förstärker det här lite grovkorniga intrycket av tidningen: dels Thomas Olssons serie ”Rogert”, dels, och framför allt, Hans Lindströms teckningar, publicerade under rubriken ”Lindström”.

Torbjørn Liens ”Kollektivet” vetter också lite åt det grovkorniga hållet, men dess stil är inte riktigt densamma. Och varför Mads Eriksens ”m” har fått utrymme begriper jag, som jag tidigare har skrivit, inte alls. Inte heller Niklas Erikssons ”Carpe Diem”, en serie med enbildsstrippar, hör, trots att den inte är så tokig, ändå riktigt hemma i den kategori jag skulle vilja ha renodlad. Lars Lauviks ”Uppkast” är allmänt umbärlig, och Peter Torséns ”Mitt Walter Ego” ännu mer umbärlig.

Vore jag redaktör för Pondus, skulle jag alltså renodla det drag som finns hos ”Pondus” och ”Lindström” samt även ”Rogert”.