Melodikrysset nummer 12 2010

Trots att mycket annat är på gång i dag har jag tagit mig tid att lösa Melodikrysset.

Sonen, Matti, är här för att hjälpa oss utrymma de rum och det förråd, som berörs av den förestående stamrenoveringen – själva flyr vi i nästa vecka ut till sommarhuset i Öregrund. I eftermiddag ska vi gå över till hans syster Kerstin för att fira lilla Klara, som har fyllt fem i veckan.

Krysset var delvis svårt i dag, ännu svårare på grund av att det började med en fråga som jag inte spontant kunde. Jag tragglade sen med den här frågan under en stor del av krysset, vilket ledde till att jag ibland tappade koncentrationen, när det gällde en del kommande frågor. Vilka var det alltså som sjöng ”Barcelona”? Genom de ledbokstäver jag så småningom fick kom jag till slut fram till att en av de två som sjöng måste komma från popgruppen Queen. Med hjälp av Google nystade jag sen upp den här härvan: Vi hörde Freddie Mercury från Queen tillsammans med Montserrat Caballé.

En annan fråga gjorde Anders Eldeman svårare än den egentligen var genom att spela låten, som skulle ge en geografisk plats, i ett arrangemang som faktiskt gjorde det svårt att först uppfatta, vad det var för melodi som spelades. Men visst var det ”Streets of London”!

Petra Sanna Nielsen hade jag för min del ännu inte hört i ”Devotion”, men visst var det hon som sjöng.

Och stycket före, vad det nu hette, kom otvivelaktigt från Indien.

Men vi återvänder till den svenska populärmusikvärlden.

Den innehåller musik av mycket olika karaktär. Där finns till exempel både Evert Taube, i dag representerad av ett potpurri med Rönnerdahl i huvudrollen, och sångparet Sonja Aldén och Uno Svenningsson i ”Du är en del av mig”. Och för den delen också Povel Ramels parodi på sjömansvisan om Axel Öman.

Flera av de svenska populärmelodierna i dag var för övrigt inte purunga. ”Så gick det till när farfar var ung” kunde handla om mig, även om jag är morfar. Fast till och med innan jag kom upp i lämplig ålder, sjöng man sådant som ”Tänk att man kan bli så kär” – jag var två år gammal när Ulla Billquist sjöng in den – så skillnaderna mellan generationerna ska kanske inte överdrivas.

Som övergång till det utländska materialet kan vi använda Stikkan Anderssons ”Det finns ingenting att hämta”, som sjöngs av Anna-Lena Löfgren. Stikkan skrev den svenska texten, men dess förinnan hade vi hört den med Eydie Gorme, då som ”Blame It On the Bossanova”.

Vidare hörde vi ”Maria, Maria, Maria” ur ”West Side Story” av Leonard Bernstein och Tina Turner i ”The Man Is Crazy”.

Kvar att redovisa är då bara ”Love Is the Seventh Wave” med Sting, det vill säga Gordon Sumner. Honom har jag en del plattor med, om ni undrar.