Astrid Lindgren Memorial Award 2010 till Kitty Crowther

24 mars 2010 22:36 | Barnkultur, Politik | 2 kommentarer

Den belgiska barnboksillustratören och barnboksförfattaren Kitty Crowther (född 1970) har tilldelats Astrid Lindgren Memorial Award – prissumman är fem miljoner kronor.

Hon har gett ut 24 egna böcker på franska och holländska, men på svenska finns bara fem av dessa plus en bilderbok där hon har stått för illustrationerna men inte texten. Ingen av hennes föräldrar kommer ursprungligen från Belgien. Hennes far är engelsman och hennes mor svenska.

Trots den här svenska anknytningen och trots att hon nu alltså har belönats med världens mest prestigefyllda barnbokspris, kan man väl inte säga att hon hittills har fått något riktigt stort genomslag här i Sverige. Jag har, trots att jag är starkt intresserad av barnkultur, tidigare inte läst henne, men efter en rond bland Uppsalas bokhandlar är jag nu i tillfällig besittning av alla de böcker av henne, vilka finns tillgängliga på svenska. Tillfällig för att jag på lördag tänker ge dem i present till barnbarnet Klara, som i morgon fyller fem år.

Juryn, som delar ut det här barnlitteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, motiverar sitt val så här:

”Kitty Crowther är linjens mästare, men också stämningens. Hon förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboksberättandet. I hennes värld står dörren mellan fantasi och verklighet vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt men verkningarna starka och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där svaghet kan vändas till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap.”

Begreppet humanism är här förmodligen valt som en princip; Crowthers bilderböcker befolkas nämligen av fåglar, grodor och andra mer obestämda djur – hennes Ivo och Vera har huvuden som kunde vara hämtade ur muminvärlden, men de är likt insekter försedda med fyra armar.

Den av hennes böcker som först översattes till svenska är ”Min vän Jim” (översättning Karolina Eriksson, Eriksson & Lindgren, 1998, i original ”Mon ami Jim”, 1996). Dess huvudfigur är koltrasten Jack, och Jim som blir hans vän är fiskmås.

Det mänskliga hos de här båda fåglarna plus alla andra fiskmåsarna vid kusten dit Jack anländer för att hälsa på Jim understryks av att de alla bär kläder. En för människosläktet välkänd konflikt illustreras inte bara av att Jack är en främling utifrån utan också genom att han är svart och alla de andra vita. Så Jack blir utfrusen efter ett mönster som vi känner igen från vår egen mänskliga värld. Men Crowther har en fiffig lösning för att få de vita att acceptera den svarte främlingen: Jack visar sig vara en fantastisk sagoberättare, och snart samlas alla måsarna varje kväll för att få höra honom läsa sina fängslande historier.

”Sov gott, lilla groda” (översättning Karin Nyman, Eriksson & Lindgren, 2005, i original ”Scritch scratch dip caplote!”, 2002) är på ytan en rar, till kärnan konventionell historia om hur det är att vara liten och mörkrädd när man måste lägga sig. Men eftersom den lille rädde i det här fallet av Crowther tecknas som groda, skiljer sig miljön i den här boken från många andra med samma tema. Alla vadar till exempel i vatten, även på golvet i barnkammaren. Och när källorna till nattmörkrets alla hemska ljud har avslöjats, somnar lilla grodan och pappa grodan tillsammans på ett näckrosblad.

De nämnda flygfäna Ivo och Vera figurerar i ”Vakna Ivo!” (översättning Moa Brunnberg, Eriksson & Lindgren, 2005, i origninal ”Le réveil”, 2005). Det här är en vardagsberättelse, där det är barnet som vaknar först och också klär på sig (i en klänning med fyra ärmar) samt gör frukost åt sig och pappa, som bara sover och sover.

Också i ”Ivo & Vera på bio” (översättning Moa Brunnberg, Eriksson & Lindgren, 2007, i original ”Poka & Mine au cinéma”, 2006) består persongalleriet således av insekter – men trots sitt från oss avvikande utseende går de förstås på bio. Fast i övrigt beter sig bokens Vera ungefär som sina mänskliga likar: tar med alla gosedjuren, blir plötsligt alldeles enormt törstig och så vidare. Hur mycket lilla Vera egentligen får se av filmen är mycket osäket, men på bokens sista rad utbrister hon lika fullt:

– Jag älskar bio!

”Är det dags?” (översättning Gun-Britt Sundström, Berghs, 2008, i original ”Alors?”, 2005) är en bildberättelse riktad till ganska små dagisbarn. Scenen är dagis tidigt på morgonen, då inga barn ännu har anlänt. På plats finns personal av obestämbar art, och så kommer alla leksakerna – nallen, kaninen, pingvinen, ugglan och så vidare – och ställer alla samma fråga i lite olika form:

– Har han kommit än?

Och där är han till slut, en liten kille vars byxa putar ut av blöjan. Sen slutar historien med att alla gosedjuren och personalen (som också ser ut som djur) och vår lille rundkindade pojke allesammans ligger och sover tillsammans i en säng. (Jag har också läst en alternativ tolkning av den här nästan ordlösa boken, att handlingen utspelar sig i en barnkammare.)

Allt det här målar Kitty Crowther i milda färger, och det intressanta är att hennes bilder trots att handlingen inte saknar dramatik ändå inte är skrämmande. Hennes medel som illustratör är ganska återhållna, och handlingen, trots att den alltså oftast synes handla om djur, insekter och fåglar, fint anpassad för små människor.