Dagar i juli

Vädret växlar. I går eftermiddag gick jag ut i trädgården för att rensa det nyrenoverade stenpartiet men hann inte så långt innan det började regna.

I dag har vädret varit fint, och jag har rensat större delen av stenpartiet, har bara en liten sträckning kvar åt bastun till. Jag rensar färdigt i morgon – om det inte regnar då.

En intressant iakttagelse: det har inte bara kommit in ogräs i stenpartiet där jag har bytt jord. Jag har hittat ett par vallmoplantor, som jag inte har satt eller sått frö till, en i blom och en i knopp. Och så har jag hittat två pyttesmå aklejor.

Aklejor sprider sig ju ständigt till nya ställen i trädgården, korsar sig också med varann, så att man får ännu fler färger och färgnyanser. Hur vallmofröna har förts dit vet jag inte. Fåglar? Vind?

På kvällarna fortsätter vi att se sommardeckarserierna i TV. I måndags var det ”Kommissarie Montalbanao” igen. I går kväll snöt hyllningsprogrammet till Victoria oss på ”Morden i Midsomer”, men sent på kvällen fick vi ändå se Hitchcocks ”Trollbunden” (”Spellbound”) – den hör väl inte till Hitchcocks bästa filmer, men jag ska försöka skriva om den; jag återkommer. Och i kväll var det dags för en förhållandevis ny version av Agatha Christies ”4.50 från Paddington” (”4.50 From Paddington”). Den var för all del inte i klass med den gamla svart-vita filmatiseringen från 1961 med Margaret Rutherford, den som kallades ”Murder She Said”, men ändå klart sevärd.

Boken, som först kom ut 1957, hör till Christies bättre.

När stora daldammen brister…

I dagarna, när jag i TV ser bilder från den hotande översvämningskatastrofen i Dalarna, kommer jag att tänka på en sång från proggeran:

Harmageddon Boogie

Text och musik: Ove Karlsson, 1980

När storkommunens pampar blir för stora i truten
då samlas kommunalstrala djävlar runt knuten
Dom hjälper till att så och dom hjälper till att skörda
och dom är både blåa gröna bruna grå och röda

Refräng:
När allting går på sne och stora daldammen brister
då kan man inte laga den med Karlssons klister
då är det bara å kuta
dä ä inte värt å sluta
på Pilkalampinoppis topp

När oljan sprutar ut i sjön och vattnet förstör
då blir det inga fiskar åt vår broilerfabrikör
och ingen fisk går heller till hans hundmatsfabrik,
stackars gullisnuttan våran kockerspanieltik

När allting…

När drivhuseffekten gör atmosfären kvav
och polerna smälter och jorden blir till hav
då kunde väl delfinerna ta över kommersen
men dom dog ju redan i första versen

När allting…

När skogsbolaget huggit ner den sista lilla granen
då finns det ingen luft mer i ballongerna åt barnen
då blir det till att hålla andan hela dagen lång
och medan vi gör det sjunger jag på min sång

När allting…

När bomberna faller från himmelen ned
så är det skit detsamma om den fattige har nån sked
då blir allting ingenting på ett enda litet kick
och jämlikheten inför sig i samma ögonblick

När allting…

Som ni ser så är sätten att dö på flera
och innan vi slår till hittar vi säkert på mera
Man tycker att det räckte med ett sätt åt gången
men vi ska vara värst och dö av hela kånkarången

Mänskan är en skit som guppar kring i tidens älv
och visste hon det så skulle hon släppa sig själv
men hon verkar vara nöjd med att va fängslad i en ända
för om man släpper ut sig kan ju vad som helst hända
Hon kunde kanske flyta in till tidens strand
Hon kunde kanske rent av bli spolad i land
Hon kunde kanske hitta en sol att sova hos
Hon kunde bli förvandlad från dynga till ros

Mer att läsa om gruppen som sjöng den här låten, Arbete & Fritid, och om skivan de sjöng in den på finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Filmklassiker med Povel Ramel

”I dur och skur” från 1953 förknippar vi gärna med Povel Ramel och gänget kring honom – Martin Ljung har en hel rad roller i filmen – men för regi och manus stod Stig Olin, och för originalmusiken stod dels Ramel, dels Stig Rybrant.

Jag såg den redan i unga år men kommer nu, när jag ser om den på DVD, inte ihåg särskilt mycket av handlingen. Dock kommer jag tydligt ihåg början och slutet. Filmen börjar med en imitation av Ranks gong-gong-intro: Martin Ljung missar gong-gongen. Och så slutar den med att samme Ljung misslyckas med att av lösa jättebokstäver få ihop ordet SLUT varefter han försöker hänga upp en mindre skylt med texten THE END. När den ramlar i golvet, vänder han sig till publiken och säger: ”Det är slut. Ni kan gå hem nu.”

1953 var den här filmen en nyhet i den crazy-genre, som Povel Ramel odlade. Publiken strömmade till i stora massor. I Stockholm fanns filmen på repertoaren i hela 48 veckor.

I dag känns den fortfarande stark i enskildheter – jag har gett ett par exempel – men den känns ganska rörig, dock inte så rörig som ”Hoppsan!”, som jag också har skrivit om.

I filmens huvudhandling, en ung sångerskas (Alice Babs) så småningom lyckade försök att bli sedd av och komma fram på scenen med hjälp av teaterdirektören och artisten Stig ”Sid” Hassler (Povel Ramel), finns à la tidens crazyhumor på scenen mängder av löst påhängda karaktärer och händelser.

Ett exempel är hur Sids reklamchef Peter (Sven Lindberg) i PR-syfte får Sid att ta om hand ett gäng vilda pojkar och hur man på ett varuhus åt de här pojkarna försöker inhandla leksaker – det senare blir en katastrof redan i varuhuset, eftersom försäljaren spelas av Martin Ljung. Ljung har för övrigt många sådana här roligt genomförda småroller i en rad episoder, som knappast alls har med huvudhandlingen att göra.

Crazydraget i filmen förstärks också av att Povel Ramel får spela två olika roller, utöver Sid också hans tvillingbror Filbert, vilket förstås utnyttjas till att ge filmen inslag av förväxlingskomedi. Det senare finns till exempel i den relationskarusell som snurrar med Sid, Sids väninna Ulla Berg (Yvonne Lombard), hennes svartsjuke man Oskar Berg (Sigge Fürst) samt även Sids bror Filbert som agerande.

Till att filmen trots sin rörighet blir sevärd bidrar vidare att rollerna, också smårollerna, spelas av mycket rutinerade skådespelare som Siw Ericks, Dagmar Ebbesen, Torsten Lilliecrona och Olof Thunberg. Och eftersom här finns sång-, revy- och musikinslag medverkar även till exempel Mille Schmidt, Gunwer Bergkvist, Simon Brehm och Flickery Flies.

På det här sättet blir filmen ett starkt, och bitvis riktigt roligt, tidsdokument från det tidiga 1950-talet.

Viggos och Klaras riddarborg har kommit hem

Jag ligger på sängen och lyssnar på ”Sommar” i P1. Plötsligt kommer Birgitta in och säger:

– Kom ut, ska du få se något nere vid grinden!

Jag tar på mig tofflorna och följer efter henne.

Innanför grinden står den där, riddarborgen som blåste bort och som jag spårade till ett par hus snett över den allmänning som kallas Floraparken. Där fanns den dock inte kvar längre. Den verkade ha blåst vidare.

Det här var nu så pass länge sen att jag hade gett upp hoppet, tänkte köpa ett nytt lektält åt barnbarnen nästa gång jag var inne i Uppsala.

Nu vet jag inte ens vem jag ska tacka. Någon har ställt riddarborgen/tältet innanför grinden utan att gå upp till huset och berätta om dess vidare öden.

Tack hur som helst, okände/okända vän! Jag blev glad.

Ännu gladare kommer Viggo och Klara att bli nästa gång de kommer och hälsar på morfar och mormor.

En annan sida av Slas

Jag har läst praktiskt taget allt av Stig Claesson (1928-2008), har faktiskt själv alla de här böckerna i bokhyllorna. Jag är också hyggligt förtrogen med hans bildvärld: har inte bara sett hans illustrationer till de egna böckerna och till kåserierna och artiklarna utan också sett hans grafik i många offentliga miljöer och beundrat till exempel hans målning av Tage Erlander i VU-våningen på Socialdemokratiska partistyrelsen, Sveavägen 68, som förr var min arbetsplats.

Jag läste tidigt, från 1950-talet och framåt, hans egenillustrerade texter i Folket i Bild och Aftonbladet, från det att jag i slutet av 1950-talet kom som student till Uppsala också alla böckerna, åtminstone en ny varje år. Det hann bli många, ett åttiotal verk.

Självfallet finns det i en så stor produktion inte bara toppar utan också vågdalar. Jag har ju inte haft möjlighet att recensera alla böcker av honom som jag har läst, men ett antal recensioner med skiftande omdömen finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Hans allra sista bok, ”God natt, fröken Ann” (2006), recenserade jag här på bloggen – även den, för övrigt kritiska, recensionen finns lagrad under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

När jag som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) beslöt att göra om detta partiorgan till socialdemokratiskt familjemagasin med plats inte bara för politik utan också kultur, var det närmast självklart att försöka få med Stig Claesson bland bidragsgivarna på kulturområdet. Eftersom tidningens nya linje lanserades i julnumret (nummer 20 1974, 12 december), föll det sig naturligt att be Slas om lov att få publicera en av mina personliga favoriter, novellen ”Julfrid” ur ”Ugnstekt gädda” (Cavefors, 1964). Det är en berättelse om den förnedring fattiga barn utsattes för även i juletid. ”Julfrid”, med Slas’ egna teckningar till, blev alltså en av startpunkterna för ansiktslyftningen av tidningen.

Det här är enda gången jag har haft personlig kontakt med Stig Claesson, och kontakten (om publiceringsrätt och ersättning) skedde per telefon. Jag kände honom alltså bara via böckerna och bilderna. Men det är klart att jag också på det här sättet kunde göra mig en bild av hans liv, till exempel resorna till Canada, Paris, Italien, Jugoslavien, Finland och så vidare. I en del av böckerna fanns också för mig igenkännliga verkliga personer, till exempel Pär Rådström som jag för övrigt också läste med samma glupande aptit.

En av Stig Claessons söner, Nils Claesson, har efter Stigs död skrivit en bok, ”Blåbärsmaskinen” (Ruin, 2009), om andra sidor hos fadern än dem vi möter i dennes böcker. Den har blivit en författarbiografi som är en sorgesång om ett far-son-förhållande som aldrig tycks ha fungerat; understundom skälver texten av förbittring. Bokens huvudsyfte tycks vara att visa att Stig gång på gång svek familjen, inte minst den hustru, Taki, som han hämtade hem från franska Canada (Quebec), så småningom skilde sig ifrån och som sen, före honom, avled i cancer.

Stig Claesson var alkoholist – det är ingen som helst tvekan om den saken – och sonen skildrar denna fysiskt och psykiskt nedbrytande alkoholism på ett sätt som inte döljer några förnedrande detaljer.

Nils Claessons starka lust att visa upp en annan och mörkare sida av författarens/konstnärns liv spelar honom möjligen därvidlag ändå ett och annat spratt. Mer som i förbigående noterar han att fadern vid något tillfälle hade ett ganska långt uppehåll i sitt drickande, och på ett annat ställe skriver han om den arbetsdisciplin Stig visade genom att hålla sig nykter på förmiddagarna och då i stället ägna sig åt fysiska aktiviteter samt skrivande och målande. Familjen levde, när barnen var yngre och äktenskapet mellan föräldrarna fortfarande bestod, heller inte i misär. Stigs produktivitet och framgångar gav inkomster som räckte både till lantvistelser och presenter på jular och födelsedagar.

Eftersom jag inte var med och i huvudsak bara har Nils Claessons berättelse som källa, vet jag förstås heller inte, om Stig Claessons förhållande till de båda andra barnen var lika spänt som uppenbart det till Nils. Men jag noterar att Stig gjorde en retrospektiv resa i sin ungdoms Europa tillsammans med en annan son, Leif Claesson, en resa som resulterade i den gemensamma boken ”Till Europa” (1994) – Leif fungerar här som fotograf.

De här invändningarna betyder inte, att jag ifrågasätter Nils Claessons rätt att skildra fadern på sitt sätt. Deras förhållande var uppenbarligen djupt problematiskt, även om Stig gjorde misslyckade försök att närma sig sonen, till exempel genom att ta med honom på en resa till Rhodos.

Nils Claesson visar sig också, hur subjektiv han än är, vara en utmärkt berättare. I själva verket finns det drag i hans prosa, till exempel de korta styckena, som ofta består av bara en eller två meningar, som påminner om pappa Stigs sätt att berätta.

Min huvudinvändning mot den här boken gäller i stället det som har gett boken dess titel, ”Blåbärsmaskinen”. Jag citerar:

”Bilden av Stig är Stig men inte. Bildens enkla, hederliga yta kräver ständiga omlackeringar av en fantastisk maskin som enbart Stig kan manövrera men som kräver bränsle från oss, från den riktiga världen,

Blåbärsmaskinen.

Maskinen räfsar i sig saker, äter upp dem, tuggar och maler, bearbetar för att sedan spritsa ut saker i den andra änden.

I blåbärsmaskinens ena ände står Apollon och Luther och ansar det som kommer ut.

Vid intaget, däremot, råder Kaos och härskar Dionysos.”

Med det här som mall analyserar Nils Claesson sedan inslag som finns i faderns verk.

Stig Claessons alkoholism hade utan tvekan förödande effekter på familjens liv, och kanske hade han också andra personlighetsdrag – jag vet inte, eftersom jag inte kände honom personligen – som bidrog till den lust att ge igen, som finns i sonens bok.

Men är inte alla författare, även de som inte är alkoholister och som har ett helt normalt förhållande till sina barn, ett slags blåbärsmaskiner i sitt skapande? De suger i sig människor och upplevelser ur det verkliga livet och omvandlar sedan detta till berättelser, som sällan har som utgångspunkt att skildra detta på ett exakt och avbildande sätt. Verkligheten lämnar råmaterial till berättelsen, och skrivandet blir alltid något av det som Nils Claesson jämför med en blåbärsmaskin.

Jag har, framför allt i yngre dar, haft en stark dragning till new criticism, det vill säga att bedöma verket som sådant, inte låta bedömningen färgas av helt andra faktorer, till exempel författarens liv.

Jag är inte riktigt lika sträng numera och kan därför tycka att Nils Claessons bok om sin far har intressanta sidor.

Men inte får den mig att omvärdera min mycket höga värdering av åtminstone några av Stig Claessons verk, till exempel ”Vem älskar Yngve Frej” (1968) och ”På palmblad och rosor” (1975).

Melodikrysset nr 28 2009

Dagens melodikryss sändes från studio men var inte svårt det heller. Vi hörde många bekanta från tidigare kryss.

Lena Philipsson har till exempel ofta spelats i krysset. I dag inleddes det med ”Unga pojkar & äldre män”. Av det senare drar jag slutsatsen att jag fortfarande, vid fyllda 72, är att räkna med.

Också Kent förekommer då och då i melodikrysset. Originellt nog hade Eldeman i dag valt en Kent-låt om en helt annan årstid än den som nu råder:

Columbus

(Från albumet ”Tillbaka till samtiden”, 2007)

Du har tänkt allt som sagts om mig
Du kan tro allt du hört om mig
Du kan ställa frågor om sanningen
Finns det en eller finns det tusen?
Svara rakt från hjärtat nu
Ditt medlidande kan jag va utan
Om det här ska vara allt vi hann
Så håll mig hårt,
håll mig älskling nu

Stockholm vaknar långsamt på droger och på sorg
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholms torg
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en okänd kontinent

Släpp snälla, släpp taget nu
Jag kan stå, gå eller krypa härifrån
Om det här är allt vi hinner med,
så håll mig hårt min älskling

Nu vaknar staden långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld för skiten bara känns
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en oändlig kontinent

Stockholm vaknar långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholmen
Det känns som när vi kom hit till möjlighetens land
Vi kan följa mina spår hem
Columbus var mitt namn

Dagens äldre svenska schlager var ”Två små fåglar på en gren” av trion Dick Fryman, Sven Paddock och Åke Söderblom.

Den, liksom ”Fryksdalsdans nr 2″, här i Bengt Hallbergs tappning, har ett mer somrigt innehåll. Den senare börjar ”Dansen den går på ängarna”.

Somrig är också Astrid Lindgrens ”Sommarsången”, som Georg Riedel skrev musik till, om jag inte minns fel för ”På rymmen med Pippi Långstrump”. Läs gärna mer om Riedel under Kulturspegeln, Musik.

Ett långt sommaräventyr är också Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”, som blev en sevärd film med Allan Edwall som luffaren och Erik Lindgren som Rasmus. Musiken vi hörde, av Lillebror Söderlundh, fanns också med i en tidigare filmatisering, ”Luffaren och Rasmus” (1956) med Åke Grönberg och Eskil Dahlenius i motsvarande roller. Om både Edwall och Söderlundh kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Till barnkulturkategorin hör även Walt Disneys ”Lejonkungen”, som här illustrerades med ”Can You Feel the Love Tonight” av och med Elton John och Tim Rice. För egen del har jag inte bara sett filmen utan också scenuppsättningen på Broadway.

Ännu mer barnkultur förekom det i dagens kryss: Vi hörde en arg visa ur norrmannen Thorbjørn Egners ”Folk og røvere i Kardemomme by” (1955), som blev en lika stor succé på svenska men då med titeln ”Folk och rövare i Kamomilla stad”.

Från Norge över till Danmark och Kim Larsen. Han och gruppen Gasolin fick på 1970-talet en jättehit – mycket välförtjänt – med ”Hva’ gør vi nu, lille du?”, som på svenska blev ”Vad gör vi nu, lilla du?”.

Centraleuropa representerades i dag av Ungern: Vi hörde ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

Pjotr Tjajkovskij var ryss. Vi hörde ett stycke ur hans ”Svansjön” från 1871, som jag har sett på Operans balettscen.

Den amerikanske bluessångaren och gitarristen B B King fick Polarpriset 2004. Här hörde vi honom i ”Too Good To You Baby”.

Med den här spridningen på kompositörernas och artisternas hemländer passar det väl då bra att avsluta med ”De komma från väst och öst”, en religiös sång som skrevs av Amanda Sandbergh efter det att hon hade deltagit i Frälsningsarméns kongress i London 1914.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingengå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Fantastisk musik från Hellsingland

Lennart Hellsing, född 1919 och nyss fyllda 90, är still going strong. Han är en av de stora i svensk barnlitteratur och bidrog tillsammans med bland andra Astrid Lindgren till att göra KFs Rabén & Sjögren till Sveriges utan konkurrens ledande barnboksförlag.

Hans språkliga djärvhet och innovativa berättarförmåga bidrog tidigt till att Sverige blev något av ett föregångsland på barnlitteraturens område. Själv minns jag fortfarande tydligt vilket intryck hans ”Det var så roligt” (i Knut Brodins tonsättning, men det visste jag inte då) gjorde på mig och mina små kamrater i Nylands skola, när vi sjöng om den där märkliga trekantiga gubben med hatten kantad av korvaskinn:

Det var så roligt

Text: Lennart Hellsing
Musik: Knut Brodin

Det var så roligt jag måste skratta
det kom en trekantig gubbe in.
Han hade träskor och näverjacka
och hatten kantad av korvaskinn.

Han satte sig på en pall i köket
och drog ur fickan sitt munspel opp
och börja spela så allting dansa
med skrim och skrammel och tjo och hopp.

Det var så roligt jag måste skratta
det gick en spelande gubbe ut
och allting dansade bort med honom
så hela köket blev tomt till slut.

Det var så längesen som det hände
men jag blev sittande där jag var.
Först blev jag morfar, så blev jag farfar
så blev jag farfarsfars farfars far.

Lennart Hellsing har lästs och sjungits i vårt hem, i omgångar för alla tre barnen. I vårt hem fanns förstås också de viktigaste verserna/sångerna på skiva, den där Lennart Hellsings hustru Yvonne Lombard medverkar. Senare har jag och Birgitta tillsammans med Annas döttrar varit på Konserthuset i Stockholm och sett en fantastisk sång- och musikföreställning med moderniserade versioner av Hellsings visor. De som framträdde var göteborgsgruppen Amanda – jag har förstås också det här på CD.

Hellsing själv har jag recenserat böcker av men personligen träffat en enda gång. Då var han av min hustru, den dåvarande talmannen Birgitta Dahl, inbjuden till en vårmiddag i riksdagen; middagen gick i barnkulturens tecken. Värdinnan hade Lennart Hellsing till bordskavaljer, och han kvitterade vänligheten med att hålla ett tacktal, fullt av spiritualitet och vitterhet.

Lagom till 90-årsdagen har Lennart Hellsings gamla förlag, Rabén & Sjögren, passat på att ge ut en bok, som är ett måste för alla er som har barn eller barnbarn – det räcker för övrigt med att själv vara barnslig. Den heter ”Visor och ramsor i Hellsingland” och är redigerad av dottern Susanna Hellsing plus Birgitta Westin.

Jag gissar att de flesta av er som är intresserade av barnkultur och av Lennart Hellsing kan ganska många av de 20 texterna utantill, kanske till och med klarar att sjunga melodin till de flesta. Melodierna är så integrerade med sångtexterna att många nog tror att det är Hellsing själv som har skrivit musiken, men så är det inte. Melodierna är skrivna av Knut Brodin, Hans-Åke Gäfvert och Tryggve Eeg-Olofsson, och skulle ni nu till äventyrs inte kunna några av dem, finns här noter och ackord till de notkunniga. Övriga kan lämpligen lära sig med hjälp av den CD som följer med boken.

CDn, producerad av Gisela Björklund och likaledes KF-ägda skivbolaget Gammafon, är ett fullvärdigt komplement till boken. Det spritter i benen, och man får lust att sjunga med, när man hör den. Och den är modern på just det sätt som man nästan förväntar sig av en skiva med Hellsings ofta mycket djärva texter.

Artisterna är många och passande, och musikstilarna är lekfullt valda. Ungarna kommer att älska de här kombinationerna av text, sång och musik, ni också förresten.

”Här dansar Herr Gurka” med pianospel och snygga basgångar plus sång av Ulf Stureson smakar jazz. ”Krakel Spektakel” med sång av Theodor Jensen samt Saga och Signe Brodersen görs som country. ”Tre små rädisor” med Nina Ramsby, Iris Lundquist och Oskar Lindgren har drag av dragspelsvals. Rolf Lassgård har i den nämnda ”Det var så roligt” ett komp som för tankarna till folkmusik. ”Klipp, klipp” gör Saga och Signe Brodersen som ett slags rap. Stefan Sundströms ”Opsis Kalopsis” lutar åt Armstrong-jazz. Samme Sundström lyckas tillsammans med Freddie Wadling omge ”Trollkarlen” med all tillbörlig mystik. Så där kunde jag fortsätta att räkna upp – jag har till exempel inte nämnt Lena Nymans, Claes Månssons och Staffan Westerbergs medverkan, trots att jag borde ha gjort det.

Till det lysande resultatet bidrar förstås också Lennart Hellsings sångtexter, som ibland faktiskt innehåller saker som man undrar hur de har kunnat passera de vuxnas censur. Ett exempel är den sångtitel som här skrivs ”Nicko Ticko Tin”, men som väl alla vi vuxna genast associerar till det nikotin, som Lennart Hellsing själv fortfarande vid 90 års ålder inhalerar i riklig mängd. Här sjungs den till calypsokomp av Stefan Sundström samt Askebyskolans barnkör. (Fast lugn: på skivan finns också ”Sipa, lipa lakrispipa” med sång av Janne Åström och Lars Almqvist.)

Lennart Hellsing finns med på tre sätt till, utöver alltså sina texter. Dels sjunger han, assisterad av Askebyskolans barnkör, i ”Trollringen”. Dels har han komponerat ”Gubben Höst”. Och i helsidesillustrationen till den av Charlotte Ramel ser man Lennart Hellsing själv virvla omkring bland höstlöven som en annan Gubben Höst.

Också de stora och vackra illustrationerna – boken har bilderboksformat – bidrar till att göra ”Visor och ramsor i Hellsingland” till en riktig önskebok för både unga och gamla. Här finns förstås ett antal av de klassiska illustrationerna, signerade Stig Lindberg och Poul Ströyer, de som har präglat vår bild av Krakel Spektakel och hans vänner. Men här finns också underbara bilder av Eva Eriksson, Fibben Hald, Pija Lindenbaum, Sven Nordqvist, Tord Nygren och alltså Charlotte Ramel.

Den här boken med medföljande skiva är ett måste, inte bara för de yngsta.

Själv fick jag den av min hustru på 72-årsdagen.

Leonard Cohen i helfigur

Jag har ofta mycket tidigt upptäckt sångare och sångerskor, värda att lyssna på och som sen har följt mig genom livet. Så förhöll det sig inte med Leonard Cohen. Jag hörde Judy Collins sjunga hans ”Suzanne”, gillade den också, men det dröjde ganska länge innan jag mer systematiskt började lyssna på Cohen.

Sen köpte jag, så där som jag ofta gör, allt som fanns med honom i skivaffärerna. I bokhyllan finns också hans ”Sköna förlorare” (Bakhåll, 1998).

Cohen är utan tvekan en skicklig låtmakare med poetiska kvalitéer i texterna, dessutom en hörvärd scen- och skivartist, så jag har ibland funderat på varför det dröjde innan jag på allvar började lyssna på honom. Ett delsvar är väl att jag i de yngre år vi talar om var starkt fixerad vid att hitta sånger och sångare med politiska budskap. Och Leonard Cohens texter handlar oftast om känslor och kärleksrelationer.

Nu finns ett slags Best of Cohens sånger på dubbel-CDn ”Live In London” (Columbia 88697405022, distribution Sony, 2009) – den är inspelad live under den turné Cohen gjorde 2008. Många av låtarna minns man från olika skivor med Cohen, men de känns ändå inte helt lika: kompmusikerna är här, även om tonvikten i de olika låtarna kan variera mellan instrumenten, ständigt desamma, och de kvinnliga körmedlemmarna – Sharon Robinson och systrarna Charley och Hattie Webb – hörs ständigt i bakgrunden. Någon gång, som i ”Anthem”, kan det bli lite för smörigt, men oftast fungerar uppbackningen fint. Också Cohens prat-sjungande röst fungerar fortfarande fint – han är faktiskt snart 75; på skivan hörs han till londonpubliken självironiskt säga ”Excuse me for not dying”.

Till det som låter bra här hör ”The Future” och ”Tower of Song” – i den senare finns ett fint pianosolo, och så funkar damkören. ”Hey, That’s No Way To Say Goodbye” blir hörvärd bland annat med hjälp av Dino Saldos munspel.

Den redan nämnda ”Suzanne”, med Cohen själv ursprungligen på ”Songs of Leonard Cohen”, 1967, känns fortfarande fräsch, så också ”So Long, Marianne” från samma skiva. Samma omdöme gäller ”I’m Your Man” och ”First We Take Manhattan” med sitt snabba bakgrundstempo, båda från ”I’m Your Man”, 1988. Ännu bättre blir här ”Take This Waltz” som fanns på samma platta. Ännu senare, från ”The Future”, 1992, är ”Closing Time”, här framförd med snabbt, utmärkt kompspel.

Och politiken finns där faktiskt också, om än sparsamt och utan särskilt enkla budskap. Lyssna till exempel på ”Democracy”, där Cohen sjunger ”Democracy is coming to the USA”.

Men oftare smeker alltså Cohen med sin beslöjade röst den kvinnliga publiken. Den tjuter tillbaka, som tonåringar, tänker man – tills man inser att det här rör sig om mogna damer som själva redan har alla de olika erfarenheter Cohen sjunger om.

Chandler hos Christie

I min deckarhylla står Raymond Chandlers böcker strax före Agatha Christies, dock med G K Chestertons däremellan.

I kväll såg jag i TV filmatiseringen av Christies ”Mordet i prästgården” (”Murder at the Vicarage”), som jag förstås har läst.

I filmen exponerades tre gånger den bok som Miss Marple, försatt i ett tillstånd av orörlighet, sitter och läser: ”Farwell, My Lovely”, som på svenska heter ”Mord, min älskling”.

Den är skriven av Raymond Chandler, en amerikan ur den hårdkokta skolan och således en författare som skrev deckare som var mycket olika Christies pusseldeckare. Så vad gjorde den där? Är det över huvud taget sannolikt att Christies Miss Marple skulle ha fallit för just Chandlers Philip Marlowe? Knappast.

Men så kommer jag på det: Regissören, eller vem det nu är, exponerar boktiteln, ”Farwell, My Lovely”, och det av två skäl.

Dels speglar filmen retrospektivt hur Miss Marple en gång i yngre dar tog farväl av sin egen käraste, han som aldrig kom tillbaka från kriget.

Dels speglar Chandlers boktitel vad som i slutet av filmen händer bokens och filmens två mördare, de som dödade för att de älskade varann.

Hitchcock om krypande oro och växande misstankar

Alfred Hitchcocks film från 1941 kallas på svenska för ”Illdåd planeras”, men egentligen är den amerikanska originatiteln, ”Suspicion”, mycket mer adekvat. Filmen handlar nämligen om hur en förälskad kvinna brutalt och dessutom gång på gång väcks upp ur den tillit hon hyser för den man hon efter en kort tid av berusande kärlek har gift sig med.

Filmen börjar som en lantlig kärlekssaga. Den kvinnliga hjältinnan Lina (Joan Fontaine) möter en charmerande man, Johnnie Aysgarth (Cary Grant), och faller, trots hans nyckfullhet, pladask för honom. Och trots märkliga inslag i hans beteende, olika människors varningar för att han är en odåga samt föräldrarnas svala attityd gifter hon sig med honom.

Johnnie bjuder sin Lina på en fantastisk bröllopsresa, och vid hemkomsten visar det sig att han har köpt ett lika fantastiskt hus, där ett hembiträde står för markservicen.

Sen så kommer de chockerande insikterna slag i slag. Johnnie har varken jobb eller inkomster. Han lovar visserligen att skaffa sig jobb och gör det – men Lina upptäcker att han nästan omedelbart har blivit av med det, eftersom han har förnillat pengar (och nu är skyldig att betala tillbaka dem). Han spelar, med växlande framgång, på hästar och har också bookmakers efter sig. En dag upptäcker Lina de antika stolar de har fått av hennes föräldrar i en antikaffär… Och varje gång hon konfronterar honom med obehagliga fakta, svänger han sig skickligt, dukar upp en historia som kanske kunde vara sann.

In i historien kommer nu också en av Johnnies kompisar, Beaky (Nigel Bruce), som har mer gott om pengar än om förstånd. Johnnie får honom att satsa pengar i ett gemensamt mark- och byggbolag, som ska bygga en semesterby längs kusten.

Olika händelser väcker en krypande oro hos Lina: Är hennes älskade Johnnie en helt annan än han syntes vara? Och när Johnnie och Beaky talar om att bryta avtalet om byggprojektet och en tidig morgon försvinner ut till den branta kusten, där semesterbyn skulle ligga, övergår hennes misstankar till panik: Tänker Johnnie mörda Beaky?

Det sker nu inte, men ett gemensamt besök hos en vän, en deckarförfattarinna, där man diskuterar svårspårbara metoder för giftmord, får Linas rädsla för att själv bli mördad att blomma ut: Hon dricker inte det glas mjölk Johnnie lämnar vid hennes säng. Den här scenen, då Johnnie kommer med mjölkglaset, hör för övrigt genom ljussättningen till de mest utstuderade i filmen.

När sedan Johnnie och Beaky ger sig av på en gemensam resa och Beaky dör efter att ha druckit ett stort glas cognac – Beaky har i hennes och Johnnies närvaro tidigare reagerat med förgiftningssymtom på en betydligt mindre dos cognac – blir hon förvissad, särskilt som polisen kommer hem och frågar henne, om hennes make, som fortfarande inte har kommit hem, kan ha varit tillsammans med Beaky när denne dog.

Vid det här laget är Lina förvissad om makens skuld och avsikter också gent emot henne; hon har bland annat vittjat hans post i ett livförsäkringsärende som gällde en livförsäkring på henne själv.

Hon packar för att flytta hem till sin mamma och tvingas motvilligt, när Johnnie kommer hem, acceptera att bli skjutsad av maken i bil. Den här bilfärden längs vägen med sina bråddjupa klippstup ner i havet blir en riktig nagelbitare…

Exakt hur filmen slutar tänker jag inte avslöja för tillkommande tittare.

Men jag har av texter som jag har läst om filmen förstått att Hitchcock själv laborerade med ett alternativt slut, annat än det vi nu får se.