En annan sida av Slas

12 juli 2009 18:29 | Konst & museum, Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

Jag har läst praktiskt taget allt av Stig Claesson (1928-2008), har faktiskt själv alla de här böckerna i bokhyllorna. Jag är också hyggligt förtrogen med hans bildvärld: har inte bara sett hans illustrationer till de egna böckerna och till kåserierna och artiklarna utan också sett hans grafik i många offentliga miljöer och beundrat till exempel hans målning av Tage Erlander i VU-våningen på Socialdemokratiska partistyrelsen, Sveavägen 68, som förr var min arbetsplats.

Jag läste tidigt, från 1950-talet och framåt, hans egenillustrerade texter i Folket i Bild och Aftonbladet, från det att jag i slutet av 1950-talet kom som student till Uppsala också alla böckerna, åtminstone en ny varje år. Det hann bli många, ett åttiotal verk.

Självfallet finns det i en så stor produktion inte bara toppar utan också vågdalar. Jag har ju inte haft möjlighet att recensera alla böcker av honom som jag har läst, men ett antal recensioner med skiftande omdömen finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Hans allra sista bok, ”God natt, fröken Ann” (2006), recenserade jag här på bloggen – även den, för övrigt kritiska, recensionen finns lagrad under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

När jag som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) beslöt att göra om detta partiorgan till socialdemokratiskt familjemagasin med plats inte bara för politik utan också kultur, var det närmast självklart att försöka få med Stig Claesson bland bidragsgivarna på kulturområdet. Eftersom tidningens nya linje lanserades i julnumret (nummer 20 1974, 12 december), föll det sig naturligt att be Slas om lov att få publicera en av mina personliga favoriter, novellen ”Julfrid” ur ”Ugnstekt gädda” (Cavefors, 1964). Det är en berättelse om den förnedring fattiga barn utsattes för även i juletid. ”Julfrid”, med Slas’ egna teckningar till, blev alltså en av startpunkterna för ansiktslyftningen av tidningen.

Det här är enda gången jag har haft personlig kontakt med Stig Claesson, och kontakten (om publiceringsrätt och ersättning) skedde per telefon. Jag kände honom alltså bara via böckerna och bilderna. Men det är klart att jag också på det här sättet kunde göra mig en bild av hans liv, till exempel resorna till Canada, Paris, Italien, Jugoslavien, Finland och så vidare. I en del av böckerna fanns också för mig igenkännliga verkliga personer, till exempel Pär Rådström som jag för övrigt också läste med samma glupande aptit.

En av Stig Claessons söner, Nils Claesson, har efter Stigs död skrivit en bok, ”Blåbärsmaskinen” (Ruin, 2009), om andra sidor hos fadern än dem vi möter i dennes böcker. Den har blivit en författarbiografi som är en sorgesång om ett far-son-förhållande som aldrig tycks ha fungerat; understundom skälver texten av förbittring. Bokens huvudsyfte tycks vara att visa att Stig gång på gång svek familjen, inte minst den hustru, Taki, som han hämtade hem från franska Canada (Quebec), så småningom skilde sig ifrån och som sen, före honom, avled i cancer.

Stig Claesson var alkoholist – det är ingen som helst tvekan om den saken – och sonen skildrar denna fysiskt och psykiskt nedbrytande alkoholism på ett sätt som inte döljer några förnedrande detaljer.

Nils Claessons starka lust att visa upp en annan och mörkare sida av författarens/konstnärns liv spelar honom möjligen därvidlag ändå ett och annat spratt. Mer som i förbigående noterar han att fadern vid något tillfälle hade ett ganska långt uppehåll i sitt drickande, och på ett annat ställe skriver han om den arbetsdisciplin Stig visade genom att hålla sig nykter på förmiddagarna och då i stället ägna sig åt fysiska aktiviteter samt skrivande och målande. Familjen levde, när barnen var yngre och äktenskapet mellan föräldrarna fortfarande bestod, heller inte i misär. Stigs produktivitet och framgångar gav inkomster som räckte både till lantvistelser och presenter på jular och födelsedagar.

Eftersom jag inte var med och i huvudsak bara har Nils Claessons berättelse som källa, vet jag förstås heller inte, om Stig Claessons förhållande till de båda andra barnen var lika spänt som uppenbart det till Nils. Men jag noterar att Stig gjorde en retrospektiv resa i sin ungdoms Europa tillsammans med en annan son, Leif Claesson, en resa som resulterade i den gemensamma boken ”Till Europa” (1994) – Leif fungerar här som fotograf.

De här invändningarna betyder inte, att jag ifrågasätter Nils Claessons rätt att skildra fadern på sitt sätt. Deras förhållande var uppenbarligen djupt problematiskt, även om Stig gjorde misslyckade försök att närma sig sonen, till exempel genom att ta med honom på en resa till Rhodos.

Nils Claesson visar sig också, hur subjektiv han än är, vara en utmärkt berättare. I själva verket finns det drag i hans prosa, till exempel de korta styckena, som ofta består av bara en eller två meningar, som påminner om pappa Stigs sätt att berätta.

Min huvudinvändning mot den här boken gäller i stället det som har gett boken dess titel, ”Blåbärsmaskinen”. Jag citerar:

”Bilden av Stig är Stig men inte. Bildens enkla, hederliga yta kräver ständiga omlackeringar av en fantastisk maskin som enbart Stig kan manövrera men som kräver bränsle från oss, från den riktiga världen,

Blåbärsmaskinen.

Maskinen räfsar i sig saker, äter upp dem, tuggar och maler, bearbetar för att sedan spritsa ut saker i den andra änden.

I blåbärsmaskinens ena ände står Apollon och Luther och ansar det som kommer ut.

Vid intaget, däremot, råder Kaos och härskar Dionysos.”

Med det här som mall analyserar Nils Claesson sedan inslag som finns i faderns verk.

Stig Claessons alkoholism hade utan tvekan förödande effekter på familjens liv, och kanske hade han också andra personlighetsdrag – jag vet inte, eftersom jag inte kände honom personligen – som bidrog till den lust att ge igen, som finns i sonens bok.

Men är inte alla författare, även de som inte är alkoholister och som har ett helt normalt förhållande till sina barn, ett slags blåbärsmaskiner i sitt skapande? De suger i sig människor och upplevelser ur det verkliga livet och omvandlar sedan detta till berättelser, som sällan har som utgångspunkt att skildra detta på ett exakt och avbildande sätt. Verkligheten lämnar råmaterial till berättelsen, och skrivandet blir alltid något av det som Nils Claesson jämför med en blåbärsmaskin.

Jag har, framför allt i yngre dar, haft en stark dragning till new criticism, det vill säga att bedöma verket som sådant, inte låta bedömningen färgas av helt andra faktorer, till exempel författarens liv.

Jag är inte riktigt lika sträng numera och kan därför tycka att Nils Claessons bok om sin far har intressanta sidor.

Men inte får den mig att omvärdera min mycket höga värdering av åtminstone några av Stig Claessons verk, till exempel ”Vem älskar Yngve Frej” (1968) och ”På palmblad och rosor” (1975).