Piedmont-blues

Smithsonian Folkways har fortsatt Folkways’ arbete med att på skiva dokumentera blues och olika bluesstilar. 2008 utkom CDn ”Richmond Blues” med John Cephas, gitarr, och Phil Wiggins, munspel (Smithsonian Folkways SFW CD 40179), som med ett par undantag innehåller exempel på Piedmont Blues – inte bara exempel förresten; det svänger ordentligt om de här låtarna.

Paret Cephas och Wiggins har gett ut skivor tidigare på olika bolag, men Smithsonian Folkways har uppenbarligen spelat in dem just med avsikten att dokumentera piedmontbluesen. Tur att de hann – Cephas dog tidigare i år. Cephas, född 1930, låter annars allt annat än ålderstigen på den här plattan.

Piedmontbluesen är en afroamerikansk country blues som spelas längs södra delen av USAs ostkust, från Richmond i Virginia till Atlanta i Georgia. Den utmärks bland annat av sin pulserande rytm, där gitarren, i det aktuella fallet John Cephas’ gitarr, är det drivande instrumentet. En vanlig kombination är att ett munspel, i det aktuella fallet alltså Phil Wiggins’, står för ornamentiken. Dessutom sjunger gitarristen. Samma slags kombination hittar man tidigare bland annat hos två kända företrädare för piedmonttraditionen, Sonny Terry och Brownie McGhee. En annan legendar inom piedmonttraditionen är Blind Boy Fuller. Ytterligare en inspiratör, som nämns av Cephas själv. är Reverend Gary Davis.

Piedmontbluesen är släkt med deltabluesen men har också lånat drag av ragtime, ballader och old time music från Appalacherna. För att ta inlånen först: ”Pigmeat Crave”, som en gång spelades in av Blind Boy Fuller, har en dansant ragtimemelodi. Både Fuller och Reverend Gary Davis har spelat in ”Great Change”, som har drag av både ragtime och gospel. ”Going Down the Road Feeling Bad” med sina tre gånger upprepade rader har balladkaraktär, och detsamma gäller förstås ”Carless Love”, en ballad som har blivit blues – den finns med till exempel Fuller, Bessie Smith, Leadbelly och Josh White. Och ”Step It Up and Go”, 1941 en hit med Blind Boy Fuller, har, fastän den alltså görs på gitarr och munspel, boogie woogie-smak.

Ännu lite längre från piedmonttraditionen finns ”Going to the River”, en rythm and blues-låt med vacker melodi som vi minns med Fats Domino (1952), och så ”Dog Day of August”, som mer hör hemma i Delta- och Chicago-traditionen.

Till den mer utpräglade Piedmont-traditionen hör förstås titellåten ”Richmond Blues” och många andra låtar på den här CDn: ”Black Rat Swing” (som också Mephis Minnie har sjungit in), ”Crow Jane”, en Piedmont-standard, och ytterligare Blind Boy Fuller-låtar som ”Mamie” och ”Prison Bound Blues”.

Man måste här också nämna ”Key to the Highway”, som vi minns med Big Bill Broonzy, Sonny Terry och, senare, Eric Clapton. Broonzy är ett särskilt kapitel – han var, fast han hör till Delta-/Chicago-skolan, mycket älskad också i Piedmont-området, och frågan är om inte hans ”Keep Your Hands Off My Baby”, där Phil Wiggins spelar munspel helt suveränt, har blivit den här skivans bästa låt.

Åter igen noterar jag, att Smithsonian Folkways sviker den gamla Folkways-traditionen att låta ett texthäfte följa med skivan. ”Prison Bound Blues” skrevs till exempel av Blind Boy Fuller när han hade lyckats skjuta sin fru Cora i benet, och det hade varit kul att mer i detalj kunna läsa hur han reagerade på det som följde. En annan titel som lockar till mer textläsning är ”Pigmeat Crave”, detta eftersom begreppet ”pigmeat” i det här fallet syftar på en sexuellt tillgänglig kvinna, antingen ung och oerfaren men villig eller gammal och promiskuös.

Det är mycket man får lära sig också genom bluestexter.

Amerikansk blues (plus lite boogie woogie)

I Smithsonian Folkways’ förnämliga klassikerserie finns tidigare ett par samlingsskivor med blues – läs mer under Kulturspegeln, Musik. Dessa har sedan kompletterats med en mer specialiserad volym, ”Classic Piano Blues from Smithsonian Folkways” (SFW CD 40196, 2008).

I det här fallet kommer praktiskt taget hela materialet från Moe Aschs Folkways och föregångarna Asch och Disc; några upptagningar har gjorts senare, av det nutida bolaget Smithsonian Folkways.

Några av inspelningarna härstammar från tiden under och strax efter andra världskriget. På Aschs’ bolag fanns en rad radikala vita artister, och dessa hade, i ett USA som fortfarande starkt präglades av rasfördomar, ingenting emot att umgås och även spela med svarta musiker och sångare. Det är en av förklaringarna till att en mycket stor del av det till exempel Leadbelly spelade in gavs ut av Folkways.

På 1960-talet hörde Memphis Slim och Champion Jack Dupree till dem som gav ut skivor på Folkways. Dessutom gjorde Sam Charters, som då var knuten till Folkways, fantastiska insatser för bolaget genom att åka runt, bland annat i den amerikanska Södern, och spåra upp både nya och bortglömda svarta bluesartister och banda dem för Folkways’ räkning.

Allt det här gör att Smithsonian Folkways i sin ägo har en fantastisk skatt av bluesmusik, åtskilligt av den fortfarande outgiven. Jag ska som exempel nämna att pianisten Memphis Slim och basisten Willie Dixon plus Pete Seeger på banjo och tolvsträngad gitarr under två veckor 1960 framträdde på nattklubben The Village Gate i New Yorks Greenwich Village och att samtliga föreställningar, där de framträdde så väl solo som i olika konstellationer, bandades av Folkways. Det resulterade i tre LP, men där finns säkert fortfarande utgivningsbart material kvar. Sådant finns också på allt från gamla acetatskivor till Sam Charters bandningar. På den här CDn med pianoblues får vi dock från The Village Gate höra ett tidigare utgivet nummer med Memphis Slim och Willie Dixon, ”Wish Me Well”.

Jag har en liten invändning mot det här urvalet låtar, och vi kan då använda CDns allra första låt, ”Dedication to Pete Johnson”, med redan nämnde Memphis Slim (egentligen Peter Chatman) som exempel. Memphis Slim spelar som vanligt piano mycket bra, och min invändning gäller heller inte att låten innehåller en liten melodislinga från ”Frankie and Johnny”, men spelstilen lutar mer åt boogie woogie än åt blues.

Boogie woogie, som jag för övrigt gillar, kan väl sägas vara ett derivat ur bluesmusiken, i vart fall pianobluesen, och gränsen är inte alltid knivskarp. Blandformer finns här i Leadbellys – jo, han spelar faktiskt piano i det här fallet – ”Big Fat Woman” och i Roosevelt ”The Honeydripper” Sykes’ boogieartade blues ”Sweet Old Chicago”. Boogie woogie-influensen hörs uttryckligt redan i titeln på en låt som vi får höra med både Eurreal ”Little Brother” Montgomery och med Speckled Red (Rufus Perryman), ”Pinetop’s Boogie Woogie”, skriven av Clarence ”Pinetop” Smith. Också Meade ”Lux” Lewis’ ”Medium Blues” har, trots namnet, drag av boogie woogie.

Att boogie woogie utvecklades ur pianoblues är kanske inte så förvånande. Pianoblues måste, på grund av instrumentet, spelas i publika lokaler, vilket väldigt ofta var synonymt med krogar och bordeller. Och publiken där ville väl gärna höra på mer glad och dansant musik än bluesens blå toner.

Dock finns här också fullt upp med pianoblueslåtar med den grundton, som vi förknippar med just blues; titeln ”Early In the Morning”, här med Booker T Laury, sång och piano, Speckled Reds ”How Long Blues” och Henry Townsends ”All My Money’s Gone” kan tjäna som exempel.

På den här CDn hittar man ett brett spektrum av pianobluesartister, några av dem för mig inte kända: Sammy Price (”Harlem Parlor Blues”), Henry Brown, piano, och Edith North Johnson, sång (”Little Drops of Water”) samt Big Chief Ellis, en Black Creek-indian (”Dices Blues”).

Andra bland de redan nämnda artisterna hör till de mer kända. Memphis Slim bör nämnas en gång till, därför att han tillsammans med Jazz Gillum, sång och munspel, gör ”Key to the Highway”, som förmodligen fler har hört med Eric Clapton och Derek and the Dominos.

Memphis Slim gjorde många skivor för Folkways, och så gjorde även Champion Jack Dupree. Han stod inte ut med rasdiskrimineringen i USA och spelade mycket i Europa, så här får vi höra honom i ett par nummer inspelade i Zürich med schweiziska musiker, som för övrigt låter riktigt bra även de i ”Black Wolf Blues” och så i en låt med den talande titeln ”On My Way to See Moe Asch”.

Hörvärda är också Little Brother Montgomerys ”No Special Rider Blues” och sångerskan och pianisten Victoria Spivey i ”You’re My Man”.

Allra sist ett par riktiga bluesklassiker med James P Johnson, inspelade redan under andra världskriget för skivmärket Asch. Här hör vi honom i dels ”Hesitation Blues”, dels i ”Yellow Dog Blues”. Johnson är känd bland annat för att ha ackompanjerat artister som Bessie Smith, Ida Cox och Ethel Waters, men här får vi i stället, i ”Yellow Dog Blues”, höra honom ackompanjera sin egen dotter, Katherine Handy Lewis.

Mats Bergström och SU-EN får 100.000 vardera av kulturnämnden

I går delade kulturnämnden ut årets kulturstipendier. Två kulturarbetare fick 100.000 kronor vardera, tio andra 20.000 kronor vardera. Dessutom delades ett stipendium på 7.000 kronor ut till en ung skrivare, Tim Vågbratt.

Först var det vernissage på Munin av konststipendiaternas verk. En rad svart-vita, sinnrikt detaljrika grafiska blad hörde till det som gav den unge uppsalakonstnären Robin Montelius ett av 20.000 kronors-stipendierna. Lika mycket var fick också konsthantverkarna Anton Alvarez, på vernissagen representerad genom en harmoniskt rundad och balanserat formgiven stol, och Cecilia Boivie, som skapar både elegant och funktionell keramik.

Själva stipendieutdelningen ägde rum lite senare på kvällen, på Reginateatern, där vi från kulturnämnden och stipendiaterna först bjöds på ett glas vitt vin med tilltugg.

De två teaterstipendierna om vardera 20.000 kronor gick till två unga skådespelare, vars efternamn också är kända genom deras föräldrar: Ellen Fiske, Berättarteatern, och så Sam Kessel. 20.000 kronor gick till dansaren Josefine Löfblad, gruppen Autpilot.

Ett folkbildningspris på 20.000 kronor gick till förre akademiträdgårdsmästaren Gunnar Pettersson, expert bland annat på Linné och linneanska trädgårdar. Vi talades vid en stund, och det visade sig att han mycket väl kände till mitt och inte minst Birgittas trädgårdsintresse.

Tre stipendier på 20.000 kronor delades ut inom kategorin musik. Av stipendiaterna kunde inte sångaren och musikern Magnus Fagerberg närvara – ett framträdande tillsammans med elever fick gå före, vilket jag har all förståelse för. De båda övriga tackade för stipendiet genom att spela, Kirsten Holm på kantele och Erika Lindgren på fiol. Särskilt roligt var det att få höra hur skickligt unga Erika Lindgren för den uppländska spelmanstraditionen vidare.

Ännu gladare blev jag av att få höra Mats Bergström spela Bach på gitarr. Den här mannen, utbildad på Musikhögskolan i Stockholm och på Juilliard School of Music i New York, är inte bara en av Sveriges bästa gitarrister i olika genrer (jag har honom till exempel på skiva med Mikael Samuelson) utan också internationellt känd. Han är värd varenda krona av de 100.000 han fick.

Också Susanna Åkerlund, hemmahörande i Almunge men dansutbildad i Japan och därför känd som SU-EN, ledare för danskompaniet SU-EN Butoh Company, är värd sitt 100.000 kronors-stipendium. Hon arbetar som koreograf, dansare och performanceartist och verkar både här i Sverige och utomlands. Jag har sett henne dansa flera gånger, bland annat under linnéjubileet, och har varje gång imponerats av vad den här kvinnan kan uttrycka med sin kropp.

Det känns mycket meningsfullt, inte minst i dessa åtstramningstider, att få vara med om att på det här sättet stödja skickliga kulturarbetare av olika slag.

Men äras den som mest bör äras: min kollega (s) i kulturnämnden, till lika ordförande i stipendieutskottet, Bo Östen Svensson. Trots sitt svåra handikapp – han är blind – gör han ett fantastiskt jobb i urvalsprocessen. Det var, som vanligt, också han som från sitt blindskriftsmanus med fingertopparna läste av motiveringarna och sen delgav stipendiaterna och oss i publiken varför stipendierna gick just till dem som nu fick dem.

Protestsånger

Protestsånger har det funnits långt tillbaka i historien, men onekligen var genren särskilt stark under 1960- och 1970-talen. Vi som var unga då lyssnade mycket på protestsånger och protestsångare från USA och tog själva också efter.

Ett av den tidens bästa skivbolag, även när det gäller politisk musik, var Moe Aschs Folkways. Det räcker att nämna namn som Pete Seeger, Peggy Seeger, Woody Guthrie och Leadbelly för att man ska förstå vad det var för sångskapare Folkways hade i sitt stall.

Folkways hade också ett samarbete med Sis Cunninghams (en av medlemmarna i The Almanac Singers) och Gordon Friesens tidskrift Broadside, som publicerade och även spelade in radikala sånger av en yngre generation sångare. Folkways gav ut en hel serie Broadside-LP. Till dem som medarbetade i Broadside hörde Bob Dylan, Tom Paxton, Phil Ochs och Eric Anderson.

1970 grundade förre redaktören för Sing Out! Irwin Silber tillsammans med sångerskan Barbara Dane skivbolaget Paredon, som gav ut sång och musik och även agitatoriska talskivor från tidens många politiska krishärdar och revolutionära rörelser över hela världen.

Folkways skivor, inklusive Broadside-materialet förvaltas, liksom Paredon-skivorna, numera av Smithsonian Folkways i Washington och kan fortfarande samtliga beställas i form av CD-skivor.

Det gäller också skivor från det likaledes politiskt radikala Monitor samt från Fast Folk, ett folksångmagasin med egen skivutgivning av artister ännu yngre än de som förekom i Broadside.

Bland det myckna som Smithsonian Folkways ger ut som nya CD finns en hel serie klassiker med bestämt tema, till exempel bluesinspelningar gjorda på de olika skivmärken bolaget härbärgerar. I den serien har det nu utkommit en mycket hörvärd antologi med amerikanska protestsånger, ”Classic Protest Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways SFW CD 40197, 2009). CDn inleds mycket stilenligt med ”Freedom Now Chant”, medborgarrättsaktivister vid ett massmöte i Mississippi 1964.

Föga förvånande speglar många av protestsångerna på den här CDn just kampen mot rasdiskriminering i USA. Ett suveränt exempel är Leadbellys ”Bourgeois Blues”, men inte heller Big Bill Broonzys ”Black, Brown and White” går av för hackor – du hittar båda texterna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Ett annat exempel på den här genren är Janis Ians sång om kärlek över rasgränserna ”Baby, I’ve Been Thinking” (även känd under namnet ”Society’s Child”), ytterligare ett Champion Jack Duprees ”I’m Going to Write the Governor of Georgia”. I några andra fall har man tagit med rätt sånger men fel sångare. Att ”Strange Fruit” här görs av Brother John Sellers har väl sin förklaring i att Billie Holiday inte gjorde sin berömda version på något av bolagen som ingår i Smithsonian Folkways. Guy Carawan är visserligen en av textförfattarna till ”We Shall Overcome” – se åter igen Kulturspegeln, Sångtexter – men som sångare är han mycket underlägsen Pete Seeger.

Också andra förtryckta amerikanska minoriteter får sitt. Indianernas rättigheter försvaras av Peter La Farge, själv indian, i ”As Long As the Grass Shall Grow”. Migrantarbetarnas öden och villkor besjungs av Los Perros del Pueblo Nuevo i den mycket hörvärda ”Corrido de César Chávez”.

Den nyss nämnda medborgarrättsrörelsen är bara ett av många exempel på att religion i USA också kan användas som förändrande kraft. Över huvud taget innehåller sånger av politiskt mycket radikala sångare i USA, i motsats till här i Nordeuropa, ofta religiösa referenser. Ett exempel från den här CDn är Woody Guthries ”Jesus Christ”, där han – inte i blasfemiskt syfte – granskar vad som skulle kunna tänkas hända om Jesus återvände till 1940-talets USA.

I enlighet med vad som förefaller vara redigeringsprinciperna för den här antologin, får vi i flera fall ta del av andra versioner än upphovsmännens egna. Ett exempel är nämnde Guthries ”This Land Is Your Land” – se åter Kulturspegeln, Sångtexter, där det också finns två alternativa svenska översättningar. Den inspelning vi här får höra är överraskande bra och gjord av ett gäng ur Fast Folk-generationen: Steve Forbert, Jack Hardy, Jill Burkee och Mark Dann.

Depressionseran täcks på den här CDn inte av Guthrie utan av The New Lost City Ramblers, det vill säga Pete Seegers halvbror Mike Seeger, John Cohen och Tom Paley, som gör en mycket bra version av ”How Can a Poor Man Stand Such Times and Live”.

Mikes syster och Petes halvsyster Peggy Seeger får leverera en av de protestsånger som gjordes mot vietnamkriget, ”Agent Orange”. Udden mot samma krig har också Pete Seegers fantastiskt fina ”Waist Deep In the Big Muddy”, som du likaledes hittar under Kulturspegeln, Sångtexter.

Principen att inte låta samma artist ha med flera nummer på CDn drabbar här Pete Seegers ”Turn, Turn, Turn”. Liz Getz’ version är tyvärr mycket sämre.

Bob Dylan gjorde visserligen inspelningar som förvaltas av Smithsonian Folkways, men flertalet av de låtar som passar in på den här CDn sjöng han in för Columbia. Hans ”Blowing In the Wind” görs därför här av Broadside-gruppen New World Singers: Gil Turner, Bob Cohen, Dolores Dixon och Happy Traum. Traum har solo gjort dylantolkningar som är helt underbara, men den här insjungningen av ”Blowing In the Wind” är väl så där. Texten till ”Blowing In the Wind” finns under Kulturspegeln, Sångtexter.

Det senare gäller även för samme Dylans ”Masters of War”; där utreder jag också den melodistöld som ligger bakom Dylans succé. Om Dylans originainspelning av ”Masters of War” är suverän och Odettas tolkning av den också är det, kan man tyvärr inte säga samma sak om den cover The Bergerfolk gör på den här CDn.

Några av låtarna på denna CD med protestsånger handlar om mer enstaka ämnen och hatobjekt. Ett gott exempel är Sis Cunninghams ”Evicted Tenant”, ett annat Phil Ochs’ ”Talking Pay TV”.

Och så gör även en samlare och specialist till och med ett och annat fynd på den här samlings-CDn: Red Shadows ”Gone, Gone, Gone” till melodin till Beach Boys’ ”Fun, Fun, Fun” hade jag aldrig hört förut.

Musikaliskt allra bäst är ”When We Make It Through” med Barbara Dane. Den var titellåt på hennes LP från 1982 (Paredon P-1046) och spelades in på Cuba 1981. Bland de medverkande finns hennes son Paolo Mendez, åtminstone då bosatt på Cuba.

En invändning har jag också mot den här annars fina CD-utgåvan: den saknar sångtexter. Med de gamla Folkways-LPna följde det alltid ett texthäfte, och just i det här fallet, där innehållet i texterna är så väsentligt, hade det varit av stort värde, om man hade följt folkwaystraditionen.