Protestsånger

1 juni 2009 13:04 | Musik, Politik | 8 kommentarer

Protestsånger har det funnits långt tillbaka i historien, men onekligen var genren särskilt stark under 1960- och 1970-talen. Vi som var unga då lyssnade mycket på protestsånger och protestsångare från USA och tog själva också efter.

Ett av den tidens bästa skivbolag, även när det gäller politisk musik, var Moe Aschs Folkways. Det räcker att nämna namn som Pete Seeger, Peggy Seeger, Woody Guthrie och Leadbelly för att man ska förstå vad det var för sångskapare Folkways hade i sitt stall.

Folkways hade också ett samarbete med Sis Cunninghams (en av medlemmarna i The Almanac Singers) och Gordon Friesens tidskrift Broadside, som publicerade och även spelade in radikala sånger av en yngre generation sångare. Folkways gav ut en hel serie Broadside-LP. Till dem som medarbetade i Broadside hörde Bob Dylan, Tom Paxton, Phil Ochs och Eric Anderson.

1970 grundade förre redaktören för Sing Out! Irwin Silber tillsammans med sångerskan Barbara Dane skivbolaget Paredon, som gav ut sång och musik och även agitatoriska talskivor från tidens många politiska krishärdar och revolutionära rörelser över hela världen.

Folkways skivor, inklusive Broadside-materialet förvaltas, liksom Paredon-skivorna, numera av Smithsonian Folkways i Washington och kan fortfarande samtliga beställas i form av CD-skivor.

Det gäller också skivor från det likaledes politiskt radikala Monitor samt från Fast Folk, ett folksångmagasin med egen skivutgivning av artister ännu yngre än de som förekom i Broadside.

Bland det myckna som Smithsonian Folkways ger ut som nya CD finns en hel serie klassiker med bestämt tema, till exempel bluesinspelningar gjorda på de olika skivmärken bolaget härbärgerar. I den serien har det nu utkommit en mycket hörvärd antologi med amerikanska protestsånger, ”Classic Protest Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways SFW CD 40197, 2009). CDn inleds mycket stilenligt med ”Freedom Now Chant”, medborgarrättsaktivister vid ett massmöte i Mississippi 1964.

Föga förvånande speglar många av protestsångerna på den här CDn just kampen mot rasdiskriminering i USA. Ett suveränt exempel är Leadbellys ”Bourgeois Blues”, men inte heller Big Bill Broonzys ”Black, Brown and White” går av för hackor – du hittar båda texterna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Ett annat exempel på den här genren är Janis Ians sång om kärlek över rasgränserna ”Baby, I’ve Been Thinking” (även känd under namnet ”Society’s Child”), ytterligare ett Champion Jack Duprees ”I’m Going to Write the Governor of Georgia”. I några andra fall har man tagit med rätt sånger men fel sångare. Att ”Strange Fruit” här görs av Brother John Sellers har väl sin förklaring i att Billie Holiday inte gjorde sin berömda version på något av bolagen som ingår i Smithsonian Folkways. Guy Carawan är visserligen en av textförfattarna till ”We Shall Overcome” – se åter igen Kulturspegeln, Sångtexter – men som sångare är han mycket underlägsen Pete Seeger.

Också andra förtryckta amerikanska minoriteter får sitt. Indianernas rättigheter försvaras av Peter La Farge, själv indian, i ”As Long As the Grass Shall Grow”. Migrantarbetarnas öden och villkor besjungs av Los Perros del Pueblo Nuevo i den mycket hörvärda ”Corrido de César Chávez”.

Den nyss nämnda medborgarrättsrörelsen är bara ett av många exempel på att religion i USA också kan användas som förändrande kraft. Över huvud taget innehåller sånger av politiskt mycket radikala sångare i USA, i motsats till här i Nordeuropa, ofta religiösa referenser. Ett exempel från den här CDn är Woody Guthries ”Jesus Christ”, där han – inte i blasfemiskt syfte – granskar vad som skulle kunna tänkas hända om Jesus återvände till 1940-talets USA.

I enlighet med vad som förefaller vara redigeringsprinciperna för den här antologin, får vi i flera fall ta del av andra versioner än upphovsmännens egna. Ett exempel är nämnde Guthries ”This Land Is Your Land” – se åter Kulturspegeln, Sångtexter, där det också finns två alternativa svenska översättningar. Den inspelning vi här får höra är överraskande bra och gjord av ett gäng ur Fast Folk-generationen: Steve Forbert, Jack Hardy, Jill Burkee och Mark Dann.

Depressionseran täcks på den här CDn inte av Guthrie utan av The New Lost City Ramblers, det vill säga Pete Seegers halvbror Mike Seeger, John Cohen och Tom Paley, som gör en mycket bra version av ”How Can a Poor Man Stand Such Times and Live”.

Mikes syster och Petes halvsyster Peggy Seeger får leverera en av de protestsånger som gjordes mot vietnamkriget, ”Agent Orange”. Udden mot samma krig har också Pete Seegers fantastiskt fina ”Waist Deep In the Big Muddy”, som du likaledes hittar under Kulturspegeln, Sångtexter.

Principen att inte låta samma artist ha med flera nummer på CDn drabbar här Pete Seegers ”Turn, Turn, Turn”. Liz Getz’ version är tyvärr mycket sämre.

Bob Dylan gjorde visserligen inspelningar som förvaltas av Smithsonian Folkways, men flertalet av de låtar som passar in på den här CDn sjöng han in för Columbia. Hans ”Blowing In the Wind” görs därför här av Broadside-gruppen New World Singers: Gil Turner, Bob Cohen, Dolores Dixon och Happy Traum. Traum har solo gjort dylantolkningar som är helt underbara, men den här insjungningen av ”Blowing In the Wind” är väl så där. Texten till ”Blowing In the Wind” finns under Kulturspegeln, Sångtexter.

Det senare gäller även för samme Dylans ”Masters of War”; där utreder jag också den melodistöld som ligger bakom Dylans succé. Om Dylans originainspelning av ”Masters of War” är suverän och Odettas tolkning av den också är det, kan man tyvärr inte säga samma sak om den cover The Bergerfolk gör på den här CDn.

Några av låtarna på denna CD med protestsånger handlar om mer enstaka ämnen och hatobjekt. Ett gott exempel är Sis Cunninghams ”Evicted Tenant”, ett annat Phil Ochs’ ”Talking Pay TV”.

Och så gör även en samlare och specialist till och med ett och annat fynd på den här samlings-CDn: Red Shadows ”Gone, Gone, Gone” till melodin till Beach Boys’ ”Fun, Fun, Fun” hade jag aldrig hört förut.

Musikaliskt allra bäst är ”When We Make It Through” med Barbara Dane. Den var titellåt på hennes LP från 1982 (Paredon P-1046) och spelades in på Cuba 1981. Bland de medverkande finns hennes son Paolo Mendez, åtminstone då bosatt på Cuba.

En invändning har jag också mot den här annars fina CD-utgåvan: den saknar sångtexter. Med de gamla Folkways-LPna följde det alltid ett texthäfte, och just i det här fallet, där innehållet i texterna är så väsentligt, hade det varit av stort värde, om man hade följt folkwaystraditionen.