Vårkonsert med Orphei Drängar

I söndags var vi i universitetsaulan, på vårkonsert med Orphei Drängar. OD, den anrika manskören, har numera som dirigent en kvinna, Cecilia Rydinger Alin, och hon skötte sitt värv med känsla och elegans, presenterade dessutom på ett intresseväckande sätt de olika stycken som framfördes.

Programmet blev än mer hörvärt genom medverkan av slagverksgruppen Kroumata, till exempel i estländaren Veljo Tormis’ verk och finländaren Mikko Heiniös ”Tomumieli” – i det senare fallet anar jag en påverkan från Tormis – samt i några bejublade extranummer. Kroumata plus Folke Alin på piano bidrog också till att det officiella avslutningsnumret, delar av Carl Orffs och Johan Andreas Schmellers ”Carmina Burana”, blev så lyckat.

OD är ju en kör som hör hemma i det akademiska Uppsala, och som sig bör innehöll deras vårkonsert både dryckesvisor och vårsånger. Av de senare återhör jag själv gärna ”Under rönn och syren” (”Blommande sköna dalar”) med text av Zacharias Topelius och musik av Herman Palm.

Till de två finländska verk jag redan har nämnt kommer också Jean Sibelius’ ”Terve kuu” (där ”kuu” betyder ”måne”). Att ”terve” i den översättning som fanns i programhäftet återgavs som ”hell” kan möjligen förklaras av att sången är tagen ur Sibelius’ ”Kalevala”, men även om man kanske inte ska använda ”hej, måne”, tycker jag nog att man kunde välja något mindre högtidligt, till exempel ”var hälsad, måne”. Nå, det är en betraktelse lite i marginalen – OD framförde stycket mycket bra.

Helt uppenbart bemödar sig OD också om att studera in sånger från andra språkområden, till exempel det estniska, så att språkklang och betoningar låter rätt även i mina estniska öron. Och en eloge till Cecilia Rydinger Alin för att hon, vid presentationen av Tormis’ ”Vistel-vastel”, lyckades säga någon fras på estniska, så att en estnisktalande som jag förstod. Kanske har mycket musikaliska människor särskilt lätt för att lära sig hur andra språk ska låta?

Trots ett par sånger av Robert Schumann – inget ont om dem! – hade den här vårkonserten en tydlig tyngdpunkt i nordisk ton. De finländska och estniska (jag räknar Estland till den nordiska kulturkretsen) numren är redan nämnda. Vi hörde också ”Aftenstemning” med musik av Carl Nielsen och så August Södermans tonsättningar av Adam Oehlenschlägers ”Skjøn Jomfru! Luk dit vindve op” och Claus Pavels Riis’ ”Og jeg vil ha’e mig en hjertenskjær”.

Vårkonserter blir gärna idylliserande i sitt sångurval, men den här bröt på ett förtjänstfullt sätt den ramen. Veljo Tormis’ ”Pärismaalase lauluke” är ett exempel. Paula af Malmborg Wards hyllning till minskadade kvinnor i Angola, ”Tending Fields”, ett uruppförande, är ett annat exempel. Och så sjöng OD ”A Stopwatch and an Ordnance Map”, en dikt från spanska inbördeskriget av Stephen Spender med musik av Samuel Barber.

* * *

Fyllda av sångtexternas mening och sångernas skönhet gick vi ut i aprilkvällen. Birgitta har fler förrättningar framför sig och måste stanna ytterligare ett par dar i stan, medan jag skulle återvända till Öregrund.

Men dess förinnan ville vi äta middag tillsammans på restaurang. Både Hambergs och Hijazz visade sig vara söndagsstängda, så till slut hamnade vi på Amazing Thai i det som inte längre är Folket hus.

Deras Geng Ped Bed Yang, grillad anka i röd curry med äggplanta, rambutan, vindruvor, ananas, körsbärstomater, paprika, kokos, söt basilika och limeblad kan jag verkligen rekommendera. Däremot var väl inte det thailändska röda vinet Moonsoon Valley, som vi prövade, någon höjdare. Vi avslutade sen med var sin Irish Coffee.

På middag hos nye landshövdingen i Västmanland

Min hustru hade, när hon var först energiminister, sen miljö- och energiminister, sist miljöminister, en förmåga att rekrytera dugliga och också trevliga medarbetare. Några av dem har därefter jobbat som generaldirektörer; en av hennes statssekreterare, Rolf Annerberg, rekryterades av Margot Wallström till Bryssel för att bistå henne i arbetet som miljökommissionär.

Det intressanta med det här gänget av kunniga och kreativa tjänstemän är att de fortfarande efter alla dessa år håller kontakt sinsemellan och med sin gamla minister. Det brukar bli åtminstone någon gemensam middag per år, hemma hos någon i gänget. Jag känner dem också ganska väl efter att bland annat ha deltagit som medföljande på ett antal resor utomlands. Längst har jag känt Rolf (och även hans hustru Monica) Annerberg. Först så här post festum har jag lärt känna Håkan och Kerstin Heden – Håkan kom till departementet så pass sent att jag aldrig hann lära känna honom den vägen.

Även om kittet i den här församlingen är Birgittas och männens jobbgemenskap, har hustrurna och jag alltid ingått i den självklara umgängeskretsen. Också Monica arbetade på departementet redan innan hon och Rolf gifte sig. Både de och Kjell Jansson och hans hustru Ulla Svedjelid har hälsat på oss i Öregrund, och vi har ett par mycket vackra teckningar av Ullas hand inramade på väggen.

Värdpar vid lördagskvällens middag var Ingrid och Ingemar Skogö och platsen deras villa i Älvsjö. Vi trakterades med en mycket god middag, och mot slutet, när stämningen och ljudnivån var hög, vände jag mig till värdinnan och konstaterade att det västmanländska köket för mig var en angenäm nyhet – men varför var inte Västerås utan bara en massa franska orter utsatta på kartan på flaskan framför oss?

Det här måste kanske förklaras: Ingemar Skogö är tillträdande landshövding i Västerås.

Det skämtades glatt över det här middagsbordet, och samtalet verkade ta vid ungefär där det hade avslutats så sent som föregående dag. Naturligtvis pratade vi politik också, men dessa samtal refererar jag icke, eftersom mina samtalspartners var oförvitliga och ständigt objektiva byråkrater.

Hur som helst, plötsligt var klockan över 23.00 och Birgitta och jag måste hinna med sista förbindelsen hem till Uppsala.

Melodikrysset nr 16 2009

Strax innan jag hörde Vivaldis ”Våren” spelas i Ring så spelar vi, kom det ett lätt snöfall här i Öregrund. Men när vi i Melodikrysset hade kommit till ”Rudolf med röda mulen”, hade snön redan smält, även i skuggan. Den här sången, som i original heter ”Rudolph the Red-Nosed Reindeer”, minns vi äldre radiolyssnare med Alice Babs.

”Istanbul-Konstantinopel”, som vi här hörde med för mig okända The Champs, minns jag bland annat med Flickery Flies, bland vars medlemmar fanns Brita Borg, Allan Johansson och Oskar Rundkvist. Det land titeln skulle leda oss till är förstås Turkiet.

Vi fortsätter på gamlinglinjen.

Radioter i min ålder minns väl ”Titta in i min lilla kajuta” med text av Nils Gustaf Granath och musik av den fantastiske melodimakaren Jules Sylvain. Här skulle sångtiteln ge oss ordet titt.

”Någonting att äta, någonting att dricka” ingick i filmen ”Kärleksexpressen” från 1932, men jag gissar att flertalet – även jag – minns den med Sune Mangs.

Också ”Beatrice Aurore”, med text av Harriet Löwenhjelm, är en goding, men här hörde vi den med en fortfarande aktiv sångare, Tommy Körberg.

Från de gamla godingarna kan vi väl sen hoppa till melodifestivalbidragen.

Lättast att komma i håg bland dem är ”Mama Take Me Home” från 2006, detta för att den sjöngs så medryckande av gruppen Rednex.

Varför jag minns ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” från 1975 vet jag inte riktigt. I alla fall har jag inget som helst minne av sångerskan, Ann-Christine Bärnsten; jag fick googla för att komma på hennes namn.

Det senare fick jag också göra för att hitta Jimmy Jansson, vars bidrag 2005, ”Vi kan gunga”, jag heller inte minns.

Rebecca Törnqvist, här i ”One Hour Drive”, hade jag däremot ingen svårighet att identifiera. Men då har vi förstås lämnat melodifestivalerna bakom oss.

Med det menar jag inte att allt som framförs där är skräp. ABBA har ju till exempel gjort bra melodifestivallåtar, även om just ”Dancing Queen”, som vi hörde i dag, inte gjordes för någon melodifestival. Själv hörde jag den från scen förra året, i broadwayuppsättningen av ”Mamma Mia”.

Björk, som vi i dag hörde i ”Human Behaviour”, har jag faktiskt också hört live, vid Nordiska rådets kulturprisutdelning i rådhuset i København. Jag satt nästan längst fram, så det var en extra upplevelse att se och höra henne så nära. Och ni vet förstås själva att hon kommer från Island.

Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes ”Kajsas udde”, har jag också hört live några gånger. Tidigt en gång, på krogen. Men den mäktigaste upplevelsen av honom fick jag, när han 1970 medverkade i introduktionskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Kongresshallen i Stockholms Folkets hus var fullsatt, och publiken sjöng så att väggarna gungade.

Kvar att redovisa är då svaren på två frågor, som låg intill varann men var ganska olika. Men så ska det ju vara i melodikrysset.

Den irländska walesiska artist som vi hörde i ”Warwick Avenue” heter (Amee Anne) Duffy.

Och Norrlandsoperan, som vi hörde i ”Opp Amaryllis”, finns i Umeå, en stad vars kulturpolitik jag som kulturpolitiker (S) – jag sitter i kulturnämnden i min egen hemstad, Uppsala – värderar högt.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att anitingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att knappa på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

Hittade under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 4 2009:

”Alkohol stjäl 75 procent av polisens arbetstid.”

Östermalmsnytt

”Sexköparna ska få hjälp på gatan.”

Svenska Dagbladet

”Båtklubbar: hyror satta på fel grund.”

Täby Danderyds Tidning

”Barnböcker köpes av Elsa Beskow.”

Annons i Smålandsposten

Gräddfil in i evigheten

Även Grönköpings Sparbank har drabbats av en hätsk debatt om bankens bonusprogram, meddelar Grönköpings Veckoblad nummer 4 2009. Det gick så långt som till att fråga restes om skottpengar å Direktionen, vilket dock bordlades.

Bonusprogrammet avvecklades och ersattes i stället av ett Fonusprogram, ”vilket innebär att, när den dagen kommer, varje Direktionsledamot får en ståtlig begravning å bankens bekostnad, inkluderande en pampig gravsten i ädlaste Gökmassivsmarmor, där vederbörandes tjänsteställning i Sparbanken inknackas”.

Slottet passar inte som konsthall – bygg ett Konstens hus!

Lars Lambert och P O Sporrong argumenterar i Upsala Nya Tidning den 15 april 2009 för att Uppsala äntligen måste få ett nytt konstmuseum. Inte i någon ny variant på Uppsala slott – deras artikel heter ”Slottet passar inte som konsthall” – och inte i ett nytt provisorium, placerat i någon tillgänglig lokal, utan ett nybyggt, ändamålsenligt, arkitektoniskt vackert och centralt beläget Konstens hus. Förebilden är förstås vårt vackra och akustiskt mycket väl fungerande Musikens hus, Uppsalas eget konserthus.

Skribenterna övertolkar en smula kulturnämndens beslut att utreda alla de tre alternativ som nämns ovan. Att göra så hör till kommunal kutym – även jag som utan förbehåll är för nybyggnadslinjen ställde mig bakom det beslutet i kulturnämnden. Men jag måste ge dem rätt i att det för närvarande inte finns någon hållbar majoritet för att genast sätta ner foten och förorda nybyggnadslinjen.

I mitt eget parti, Socialdemokraterna, finns förvisso kulturpolitiskt engagerade människor som förordar nybyggnad. Andra är försiktiga, förmodligen brända av Musikens hus-bygget, som med all sannolikhet bidrog till att i förra valet välta den (S)-ledda majoriteten, där för övrigt Vänsterpartiet var för Musikens hus, medan Miljöpartiet var emot. Majoriteten för Musikens hus bildades den gången med hjälp av Folkpartiet – övriga borgerliga partier var emot Musikens hus.

I fallet Konstens hus är det svårare att få till en blocköverskridande majoritet, som vågar föra projektet i hamn. Ordförande i kulturnämnden är folkpartisten och före detta kulturministern Jan-Erik Wikström, som förvisso i många frågor är beredd att samarbeta med oss i vänsterblocket om en progressiv kulturpolitik. Men i den här frågan är han den före detta landshövdingen på Uppsala slott, han som i många sammanhang har argumenterat för att konstmuseet bör ligga i just slottet.

Och det är just placeringen uppe i Vasaborgen, belägen högst uppe på en med uppsaliensiska och mänskliga mått svårforcerad höjd och avskild från stans pulserande centrum, som är problemet, skälet till att konstmuseet i landets fjärde stad har en besöksfrekvens markant under museernas i klart mindre städer. Museichefen Elisabeth Fagerstedt, vars fögderi somliga skyller på, kan säkert ha sina sidor, men det är rena verklighetsflykten att inte inse, att museets placering uppe i slottet är det ojämförligt största problemet.

Somliga uppsalapolitiker förordar likafullt – på grund av rädsla för att debatten om Musikens hus kan upprepas, på grund av kommunalekonomiska skäl, på grund av bristande insikt eller vad det nu kan vara – alternativet att stanna kvar på slottet, dock med ombyggnad och utvidgning av lokalerna. De bortser då från dels avstånds- och höjdaspekten, det vill säga att slottet aldrig kommer att kunna fungera som mötesplats i det stadsrum där människorna rör sig, dels att lokalerna i en kulturmärkt byggnad, där man inte får riva väggar och ta upp nya fönster, aldrig, säger aldrig, kan fungera på det lockande sätt lokaler i ett modernt och ändamålsenligt museum skulle fungera.

Från dem som förordar det uppsnofsade slottsalternativet har jag också hört idéer som är rent nonsens: det gamla arkitektförslaget att ha entré och vissa utrymmen längst nere i Slottsbacken och sen därifrån leda en rulltrappa upp till lokalerna uppe i slottet, tanken att förse slottet med en ny, inglasad tillbyggnad och annat liknande. Åtminstone vi som i kulturnämnden ständigt fattar beslut i kulturminnesfrågor borde ju veta att den sortens ingrepp i en kulturminnesskyddad miljö, som dessutom inte ens ägs av staden, på sin höjd är önskedrömmar, om än farliga sådana.

För att vinna tid, i avvaktan på att man har hittat en lämplig och tillräckligt stor tomt nere i centrum, anordnat arkitekttävling efter premisser som har fastställts i en seriös utredning samt säkrat både politisk majoritet och finansiering, är det förvisso bättre att museet tills vidare finns kvar i slottet än att det hamnar i ett nytt provisorium.

Men målet måste vara att Uppsala får också det Konstens hus, som Socialdemokraterna var modiga nog att plädera för redan i början av 1970-talet. Ett hus som i skönhet kan tävla både med vårt eget Musikens hus och med det nya konstmuseet i till exempel det betydligt mindre Kalmar.

Märk att det inte är någon ko på isen – gör inget konkret förrän vi är ur den ekonomiska krisen! Låt oss ta god tid på oss för att lägga fast, vad ett nytt konstmuseum måste kunna inrymma och vilka krav detta ställer på lokalerna. Redan nu vet vi att det nya konstmuseet mer ändamålsenligt och kontinuerligt måste kunna exponera sådant som finns i dess ägo, till exempel upplandssamlingen, konst av enskilda uppländska konstnärer som Bruno Liljefors, Upsala Ekeby-samlingen och affischsamlingen, dessutom också Uppsala universitets stora konstsamling. Till det kommer behovet av lokaler för inlånade temautställningar med både äldre och nyare konst.

Utsikten att få nya utrymmen även för fler permanenta exponeringar borde förstås också få till följd att man inventerade vilka övriga betydande konstnärer med anknytning till Uppsala man borde skaffa fler verk av och ställa ut. Olle Hellström är ett givet namn. Det faktum att Bror Hjorth har ett eget museum borde ju heller inte hindra, att han fick ett eget rum även på Uppsala konstmuseum.

Och naturligtvis måste man inte begränsa sig till Uppsala och Uppland. Av Anders Wall har jag hört att han äger en stor Carl Kylberg-samling, som han eventuellt vore beredd att ställa ut i ett nytt konstmuseum. Jag har inte sett hans samling och kan alltså inte bedöma värdet av den, känner inte heller till villkoren för en överlåtelse, men ett alert museum i en så stor stad som Uppsala bör naturligtvis undersöka alla möjligheter att vidga sina samlingar. Ytterligare en idé: Uppsala och Uppland är som bekant ett mycket författartätt område, så det vore verkligen på sin plats att börja bygga upp en stor porträttsamling av författare som har bott och verkat i vår stad och vårt län, kanske också kompletterad med konst som har varit i deras ägo, ofta gåvor från konstnärsvänner. Porträttsamlingen bör sedan kompletteras med textskyltar på hus, där författarna i fråga har bott, samt en författarrundvandringsguide i tryck och på nätet.

Det finns också möjligheter att ge sig in på helt nya områden, till exempel komplettera affischsamlingen med en samling av politiska cartoons. Varför inte skapa en seriesamling, som säkert skulle kunna dra en stor, yngre publik till museet?

Vidare: ett nytt konstmuseum skulle kunna härbärgera och visa de dockor den nu döde dockteaterkonstnären Vojo Stankovski vid Totemteatern 1990 donerade till Uppsala stad (och som stadens kulturförvaltning i obegripligt oförstånd har varit nära att ge bort).

Både serierna och dockorna leder vidare till att man, om man tänker nytt och djärvt, borde tänka genreöverskridande. Kulturnämnden utreder till exempel just nu, hur staden skulle kunna hedra minnet av Ingmar Bergman, och tanken att kärnan i detta skulle kunna vara ett bergmanrum i konstmuseet känns inte främmande för mig i alla fall.

Till det kommer utrymmen som är självklara i alla moderna museer med många besökare; jag citerar på den punkten Lars Lambert och P O Sporrong: ”konstbibliotek, arkiv, lokaler för skapande verksamhet, restaurang/cafeteria och en välsorterad museishop”. Till det vill jag själv lägga till rum för film, föredrag, debatter och konstcirklar.

Lars Lamberts och P O Sporrongs debattartikel i UNT hittar du här.

EN KOKK?

Jag inte bara löser Melodikrysset. Jag förekommer själv i andra kryss också.

Rustan Rydman tipsar mig om att jag förekommer i Dagens Nyheters korsord den 14 april. Jag plockar förstås genast fram det och löser det. EN KOKK – ja vad kan det bli? Jag lägger till ett N, och det stämmer med det övriga.

Viggo och Klara i Öregrund

På annandagen kom Kerstin och Bo hit till Öregrund för att lämna Viggo och Klara hos oss för några dagar. Ungarna, fyra respektive snart sju, är trygga med att vara hos morfar och mormor och är hemtama också i sommarhuset i Öregrund. Avskedet från mamma och pappa blev därför helt odramatiskt: barnen stod vid grinden och vinkade till bilen som återvände till Uppsala, och sen var det bra med det.

Inför påskaftonens äggmålning på estniskt vis hade jag inte lyckats hitta några blåsippor, men jag tittade väl för lite och på fel ställen, för Kerstin lokaliserade genast ett antal blommande blåsippor i sitt gamla sommarland. Du kan se bildbevisen här.

Kerstin hann alltså gå runt i trädgården innan hon och Bo åkte, och före avfärden undfängnades de och vi övriga dessutom av Birgitta med lammstek och hasselbackspotatis. Även barnen åt av detta.

Men med barn i huset får man ju anpassa kosten också efter deras preferenser. När Viggo och Klara i dag var med mig och Birgitta till Konsum och jag frågade Klara vad hon ville ha till lunch, så pekade hon på ett paket varmkorv, så det fick det bli. Och i morse gick det åt rätt mycket Rice Krispies och Coops Choko Spooks, frukostflingor så söta att morfar med sin diabetes knappt vågar lukta på dem.

Barnen leker förstås mycket utomhus på vår stora, kuperade och omväxlande tomt, där de känner sig hemma, men de kan också förbluffande väl (med tanke på deras ålder) orientera sig i det övriga Öregrund, åtminstone den del som finns någorlunda nära vårt hus. Lilla Klara kan på långt håll peka ut vägen till vårt hus och känner förstås igen Konsum och lekparken som ligger på vägen dit. Och i dag då vi tog oss till en större lekpark, jag och Birgitta till fots och Viggo och Klara på sparkcykel, pekade hon på Café Floras trädgård och visste att vi hade fikat där i trädgården när familjen Kokk-Strömberg var här förra sommaren.

Lekparken vid Klockstapeln håller på att storrenoveras och har bland annat försetts med ett gigantiskt klätterskepp i två våningar, med repstegar och prång och klättervägg och rutschkana. Viggo tog genast skeppet i besittning, medan Klara avvaktade, grävde i den omgivande sanden med sin nya hink och spade och de övriga sandlådegrejor vi handlade på Konsum som ersättning för dem som gick åt i förra årets mordbrand.

Men sen klättrade hon, efter att ha lovats stöd och hjälp av morfar, en assistans som i själva verket inte behövdes, upp till storebror, och så var leken i full gång. Under sista passet var Klara Pippi Långstrump och hade bakat sandkakor åt Viggo som fick rollen som pappa Efraim.

Barnen har sina fasta sovrum här hos oss i Öregrund: Klara sover i sin mammas gamla rum och Viggo i morbror Mattis. Vi har ett bestånd leksaker och böcker här för barnbarnens skull, och jag och Birgitta turas om med att läsa saga för dem. I går kväll läste mormor för Klara och morfar för Viggo; i kväll gör vi tvärt om.

Viggo valde ut två böcker som han ville höra: Lena Arros och Catarina Kruusvals ”Fastrar och fullriggare” och Caroline Bruces och Ingela P Arrhenius’ ”Kjell och jag har ont i halsen”.

Klara sa tidigt att hon var trött och valde därför ut bara en bok, Maria Jönssons ”Spyflugan Astrid”. Mycket riktigt somnade hon nästan med det samma.

Men mitt under morfars sagoläsning för Viggo i rummet bredvid vaknade hon igen. Det räckte dock med att morfar lovade komma tillbaka när han hade läst klart för Viggo, och mycket riktigt låg Klara där, vaken, när morfar tittade in efter att ha släckt inne hos Viggo. Morfar och mormor hade tänkt se först Parlamentet, sen Håkan Nesser-filmen i TV, så Klara fick följa med morfar till TV-rummet, där det finns en säng. Mormor la Klaras täcke om henne, och efter en stund somnade hon tryggt, trots att TV-ljudet var på.

När filmen var till ända, drog vi ner persiennerna och lät henne sova kvar där hon var, lämnade dock en springa öppen till korridoren, där det var tänt.

En stund efter midnatt väcktes morfar av ett ljud utifrån köket, det rum som ligger mellan korridoren och vårt sovrum, och hittade där en vaken och lite bekymrad Klara, som genast lät sig tröstas i morfars famn. Nu ville hon i stället sova hos morfar.

Och det fick hon förstås.

Både morfar och Klara somnade snart bredvid varandra och sov lugnt och stilla till fram emot åtta. Det som väcke Klara då var att hon hörde att Viggo var vaken och ute i köket.

Pressgrodor

Hittade via Journalisten nummer 5 2009:

”Två personer kolliderar på E6. Det visar sig vara en singelolycka.”

Skånska Dagbladet

”Klamydia minskar länet”

Rubrik i Upsala Nya Tidning

”Eksjöfamilj får stanna i Sverige”

Rubrik i Smålands-Tidningen

”Med en bok om äldre kvinnors kärlek och sexualitet tog Elsie Johansson hem Sveriges Radios romanspris.”

Sändaren

I sista minuten

Alfred Hitchcock gjorde sin ”I sista minuten” (”North By Northwest”) 1959, det år då jag kom till Uppsala, och under en följd av år såg jag den sen alltid som sommarrepris på Fyris-biografen. När det blev möjligt, köpte jag den som VHS-film, och numera har jag den också på DVD.

”I sista minuten” är nog den film jag har sett om flest gånger, vilket väl har att göra med att det är en så rasande bra film: spännande, rolig, full av överraskningar.

I och för sig innehåller den element, som finns också i andra hitchcockfilmer: En oskyldig person, i det här fallet reklammannen Roger Thornhill (träffsäkert spelad av Cary Grant) blir misstänkt för ett brott han inte har begått. Där finns en sval blond skönhet, i den här filmen Eva Marie Saint, som spelar dubbelagenten Eve Kendall. Och huvudpersonen drivs i sin jakt på de verkliga brottslingarna in i den ena situationen värre än den andra. Och så ska man väl nämna att Hitchcock själv finns med på ett litet hörn: han kommer inte med bussen.

Hitchcock spelar, skickligare än någonsin, på slumpen. Roger Thornhill är på affärslunch och råkar, av en helt annan anledning, resa sig, när man via restaurangens högtalarsystem söker en George Kaplan. När Thorhill går till telefonen, tvingas han av två beväpnade män att följa med ut till en väntande bil. De kallar honom, trots hans protester, för Kaplan men säger i övrigt ingenting.

Bilen för honom till en lantegendom utanför staden, där han stängs in i biblioteket och efter en stund konfronteras med en man (James Mason) som försöker förmå honom att medge att han är George Kaplan. När Thornhill envist hävdar att han ingenting vet om någon Kaplan, överlämnas han för behandling av underhuggarna. De tvingar i honom en hela bourbon och sätter honom sen i framsätet på en bil. Just där vägen kommer till ett häftigt nerförslut, krokigt och på randen till ett bråddjup, hoppar skurkarna av, innan bilen med Thorhill tar fart.

Thornhill inser, mitt i sin våldsamma fylla, att han befinner sig några centimeter från döden och lyckas, genom någon lycklig slump, manövrera bilen bort från branten. Hans milt talat vingliga färd observeras av ett par polismän, som så småningom lyckas få stopp på den vådliga färden. Thornhill förs till en fyllecell men får ändå, innan han slocknar, tillfälle till ett kort samtal med sin mamma.

Nästa morgon infinner sig mamman samt hans advokat som, när Thorhill berättar sin märkliga historia, ändå får domaren att bevilja ett besök på lantegendomen dit han har förts. Samma hushållerska som dagen före öppnar och frågar oroligt hur det är med Roger: han blev milt talat full i går och lånade dessutom en bil som inte var hans. När Thornhill ber att få tala med värden, säger hon att Mr Townsend är i FN-skrapan på session.

Filmen är därefter uppbyggd som en rad episoder, var och en av dem både spännande och rolig, där Thorhill först jagar den Kaplan han tydligen förväxlas med men sen också den liga som kidnappade honom och som också är på jakt efter Kaplan.

Först går han tillsammans med sin mamma (Jessie Royce Landis), en dam som i hög grad misstror honom, till det hotell där Kaplan skulle bo och tar sig in i Kaplans tomma rum. Thornhill förstår att ingen i hotellpersonalen över huvud taget verkar ha sett Kaplan och hinner också konstatera att Kaplans nykemade kostym inte riktigt är i hans storlek. På hotellet får han i alla fall reda på att Kaplans nästa anhalt är ett hotell i Chicago. När telefonen i rummet ringer, tar han luren och finner att den som ringer är en av hans kidnappare från i går – kidnapparen blir nu förstås ännu mer övertygad om att Thorhill är Kaplan. Scenen där han och mamman i den överfulla hissen får sällskap av de två skurkarna från i går är kostlig men ändar i att Thorhill genom en fint lyckas fly undan sina förföljare och ta sig in i en taxi, vars förare han ber köra honom till FN-skrapan.

Där får han i receptionen veta att Mr Townsend strax ska tala i generalförsamlingen men beviljas ändå, efter det att receptionen har kontaktat Townsend, ett kort sammanträffande med denne. När Lester Townsend (Philip Ober) kommer ut i en foajé för att möta Thornhill, inser Thornhill att det här är en helt annan person än den som han mötte föregående kväll. Just som han börjar fråga Townsend om vilka han har mött på Townsends lantegendom, kastar en av kidnapparna som nu också har anlänt en kniv i ryggen på Townsend, som dör. Den häpne Thornhill drar ut kniven och fångas av en fotograf på bild med den blodiga kniven i handen. Snart är han på förstasidorna i alla tidningar och beryktad som ”FN-mördaren”.

Men dess förinnan har Thornhill själv förstått konsekvenserna och rymt sin kos.

Nästa gång vi möter honom, försöker han köpa biljett till chicagotåget. Trots att han har mörka glasögon på sig, känner biljettförsäljaren igen ”FN-mördaren” och larmar polisen. Men Thornhill anar vad som är på gång och flyr, tar sig också utan biljett upp på tåget till Chicago.

På tåget finns även filmens fatala blondin, Eve Kendall, som räddar honom undan polisens drev genom tåget och som sedan märkligt nog redan sitter i restaurangvagnen med en ledig plats framför sig när han går dit för att äta. Under middagskonversationen försöker han först dölja vem han är, men det är uppenbart att hon redan vet. När tåget stannar för en ny polisrazzia, tar hon honom hastigt till sin sovkupé och lägger honom i överslafen som sen skjuts upp i stängt läge.

Hon förhörs förstås om mannen som hon satt med i restaurangvagnen men hävdar att det var en vilt främmande karl som hon kallpratade med en stund.

Redan på det här stadiet förstår vi åskådare att det uppstår attraktion mellan Roger och Eve, även om hennes roll i dramat fortfarande är gåtfull.

Också berättelsen om hur de tillsammans tar sig igenom spärrarna av poliser på perrongen är kostlig.

Så Thornhill lyckas ta sig till hotellet där Kaplan förväntas bo – bara för att finna att han är lika försvunnen nu igen.

Jag avstår från att berätta hela det fortsatta händelseförloppet, men några av de följande nyckelscenerna hör till Hichcocks och kanske också filmhistoriens mest välgjorda.

Thornhill har, med Eves medverkan, lurats ut på landet någonstans i Mellanvästern – där ska han, tror han, få möta Mr Kaplan. Där, i en vägkorsning mellan majsfälten, står han och väntar på Kaplan, medan bilarna susar förbi och någon bonde stiger på bussen. Sen kommer det ett besprutningsplan, närmare och närmare. När det dyker rakt mot Thornhill förstår han plötsligt att allt inte står rätt till. Han försöker gömma sig i majsen, jagad där med först moln av ogräsmedel, sen kärvar från en kulspruta. Desperat tar han sig upp på landsvägen för att hejda en bil. Bilen, en tankbil, kör nästan över honom men träffas strax själv av det lågflygande flygplanet och exploderar. Roger flyr med en bil som han snor från en av de åskådare som snart samlas.

Nästa berömda nyckelscen är den på en konstauktion, där han dels hör den budgivande James Masons filmnamn, Phillip Vandamm, dels smädar Eve som nu finns i Vandamms sällskap. När han försöker ta sig ut från auktionen, ser han, att utgångarna vaktas av Vandamms hejdukar, de där som kidnappade honom i början av historien. Ur den knipan klarar han sig på ett fyndigt och mycket roligt sätt: Han ger vansinnesbud på olika föremål, bud som ligger långt under de pris de redan är uppe i, och spelar helt vrickad – förstås med resultatet att polis tillkallas och för ut honom. Varvid han hångarvar åt sina förföljare.

Poliserna är jätteglada när de förstår att de har knipit den beryktade FN-mördaren, men får strax en för dem obegriplig kontraorder. Thornhill ska överlämnas till ”Professorn” (Leo G Carroll), som helt uppenbart hör hemma i CIA.

Och så får Thorhill hela historien bakom det som syntes ske: Vandamm och hans liga är farliga spioner men hans vackra blonda följeslagerska är en inplacerad CIA-agent. Kaplan finns över huvud taget inte; han är en lockfågel som har skapats av CIA. Och nu står mycket på spel: Vandamm tänker lämna USA men bör varken hindras eller avslöjas, eftersom CIA vill veta mer om honom och hans verksamhet.

Professorn åker tillsammans med Thornhill till Mount Rushmore i South Dakota, där Vandamm har sitt högkvarter och varifrån han med hemligt flyg ska ge sig av – tillsammans med Eve, men det berättar inte Professorn för Thornhill.

Thornhill får ett kort möte med Eve men strax därpå arrangeras ett skådespel, där Eve med en pistol (laddad med lösa skott) låtsas skjuta Thornhill.

Sen låses Thornhill in av sina CIA-vakter men lyckas göra sig fri och ta sig upp mot huset på Mount Rushmore. I kvällsmörkret tar han sig ända upp på husets balkong och försöker, bland annat genom att kasta in sitt för Eve kända tändsticksplån med ROT på (Roger O Thornhill, där O står för nothing).

Eves dubbelspel avslöjas av skurkarna men hon lyckas, just när planet, som nu är tänkt att bli hennes död, har landat, fly tillsammans med Roger. Deras flykt bland presidentansiktena som har skulpterats direkt in i berget är klassisk thriller, och jag vill ogärna avslöja exakt hur det slutar.

Fast själva filmen slutar med en scenövergång, från att Roger försöker rädda upp Eve på en klippavsats till att han drar upp henne i överslafen i en sovvagnskupé och kallar henne Mrs Thornhill.

Det sista är en eftergift åt tidens sippa moral.