I sista minuten

13 april 2009 19:10 | Deckare, Film, Politik | 13 kommentarer

Alfred Hitchcock gjorde sin ”I sista minuten” (”North By Northwest”) 1959, det år då jag kom till Uppsala, och under en följd av år såg jag den sen alltid som sommarrepris på Fyris-biografen. När det blev möjligt, köpte jag den som VHS-film, och numera har jag den också på DVD.

”I sista minuten” är nog den film jag har sett om flest gånger, vilket väl har att göra med att det är en så rasande bra film: spännande, rolig, full av överraskningar.

I och för sig innehåller den element, som finns också i andra hitchcockfilmer: En oskyldig person, i det här fallet reklammannen Roger Thornhill (träffsäkert spelad av Cary Grant) blir misstänkt för ett brott han inte har begått. Där finns en sval blond skönhet, i den här filmen Eva Marie Saint, som spelar dubbelagenten Eve Kendall. Och huvudpersonen drivs i sin jakt på de verkliga brottslingarna in i den ena situationen värre än den andra. Och så ska man väl nämna att Hitchcock själv finns med på ett litet hörn: han kommer inte med bussen.

Hitchcock spelar, skickligare än någonsin, på slumpen. Roger Thornhill är på affärslunch och råkar, av en helt annan anledning, resa sig, när man via restaurangens högtalarsystem söker en George Kaplan. När Thorhill går till telefonen, tvingas han av två beväpnade män att följa med ut till en väntande bil. De kallar honom, trots hans protester, för Kaplan men säger i övrigt ingenting.

Bilen för honom till en lantegendom utanför staden, där han stängs in i biblioteket och efter en stund konfronteras med en man (James Mason) som försöker förmå honom att medge att han är George Kaplan. När Thornhill envist hävdar att han ingenting vet om någon Kaplan, överlämnas han för behandling av underhuggarna. De tvingar i honom en hela bourbon och sätter honom sen i framsätet på en bil. Just där vägen kommer till ett häftigt nerförslut, krokigt och på randen till ett bråddjup, hoppar skurkarna av, innan bilen med Thorhill tar fart.

Thornhill inser, mitt i sin våldsamma fylla, att han befinner sig några centimeter från döden och lyckas, genom någon lycklig slump, manövrera bilen bort från branten. Hans milt talat vingliga färd observeras av ett par polismän, som så småningom lyckas få stopp på den vådliga färden. Thornhill förs till en fyllecell men får ändå, innan han slocknar, tillfälle till ett kort samtal med sin mamma.

Nästa morgon infinner sig mamman samt hans advokat som, när Thorhill berättar sin märkliga historia, ändå får domaren att bevilja ett besök på lantegendomen dit han har förts. Samma hushållerska som dagen före öppnar och frågar oroligt hur det är med Roger: han blev milt talat full i går och lånade dessutom en bil som inte var hans. När Thornhill ber att få tala med värden, säger hon att Mr Townsend är i FN-skrapan på session.

Filmen är därefter uppbyggd som en rad episoder, var och en av dem både spännande och rolig, där Thorhill först jagar den Kaplan han tydligen förväxlas med men sen också den liga som kidnappade honom och som också är på jakt efter Kaplan.

Först går han tillsammans med sin mamma (Jessie Royce Landis), en dam som i hög grad misstror honom, till det hotell där Kaplan skulle bo och tar sig in i Kaplans tomma rum. Thornhill förstår att ingen i hotellpersonalen över huvud taget verkar ha sett Kaplan och hinner också konstatera att Kaplans nykemade kostym inte riktigt är i hans storlek. På hotellet får han i alla fall reda på att Kaplans nästa anhalt är ett hotell i Chicago. När telefonen i rummet ringer, tar han luren och finner att den som ringer är en av hans kidnappare från i går – kidnapparen blir nu förstås ännu mer övertygad om att Thorhill är Kaplan. Scenen där han och mamman i den överfulla hissen får sällskap av de två skurkarna från i går är kostlig men ändar i att Thorhill genom en fint lyckas fly undan sina förföljare och ta sig in i en taxi, vars förare han ber köra honom till FN-skrapan.

Där får han i receptionen veta att Mr Townsend strax ska tala i generalförsamlingen men beviljas ändå, efter det att receptionen har kontaktat Townsend, ett kort sammanträffande med denne. När Lester Townsend (Philip Ober) kommer ut i en foajé för att möta Thornhill, inser Thornhill att det här är en helt annan person än den som han mötte föregående kväll. Just som han börjar fråga Townsend om vilka han har mött på Townsends lantegendom, kastar en av kidnapparna som nu också har anlänt en kniv i ryggen på Townsend, som dör. Den häpne Thornhill drar ut kniven och fångas av en fotograf på bild med den blodiga kniven i handen. Snart är han på förstasidorna i alla tidningar och beryktad som ”FN-mördaren”.

Men dess förinnan har Thornhill själv förstått konsekvenserna och rymt sin kos.

Nästa gång vi möter honom, försöker han köpa biljett till chicagotåget. Trots att han har mörka glasögon på sig, känner biljettförsäljaren igen ”FN-mördaren” och larmar polisen. Men Thornhill anar vad som är på gång och flyr, tar sig också utan biljett upp på tåget till Chicago.

På tåget finns även filmens fatala blondin, Eve Kendall, som räddar honom undan polisens drev genom tåget och som sedan märkligt nog redan sitter i restaurangvagnen med en ledig plats framför sig när han går dit för att äta. Under middagskonversationen försöker han först dölja vem han är, men det är uppenbart att hon redan vet. När tåget stannar för en ny polisrazzia, tar hon honom hastigt till sin sovkupé och lägger honom i överslafen som sen skjuts upp i stängt läge.

Hon förhörs förstås om mannen som hon satt med i restaurangvagnen men hävdar att det var en vilt främmande karl som hon kallpratade med en stund.

Redan på det här stadiet förstår vi åskådare att det uppstår attraktion mellan Roger och Eve, även om hennes roll i dramat fortfarande är gåtfull.

Också berättelsen om hur de tillsammans tar sig igenom spärrarna av poliser på perrongen är kostlig.

Så Thornhill lyckas ta sig till hotellet där Kaplan förväntas bo – bara för att finna att han är lika försvunnen nu igen.

Jag avstår från att berätta hela det fortsatta händelseförloppet, men några av de följande nyckelscenerna hör till Hichcocks och kanske också filmhistoriens mest välgjorda.

Thornhill har, med Eves medverkan, lurats ut på landet någonstans i Mellanvästern – där ska han, tror han, få möta Mr Kaplan. Där, i en vägkorsning mellan majsfälten, står han och väntar på Kaplan, medan bilarna susar förbi och någon bonde stiger på bussen. Sen kommer det ett besprutningsplan, närmare och närmare. När det dyker rakt mot Thornhill förstår han plötsligt att allt inte står rätt till. Han försöker gömma sig i majsen, jagad där med först moln av ogräsmedel, sen kärvar från en kulspruta. Desperat tar han sig upp på landsvägen för att hejda en bil. Bilen, en tankbil, kör nästan över honom men träffas strax själv av det lågflygande flygplanet och exploderar. Roger flyr med en bil som han snor från en av de åskådare som snart samlas.

Nästa berömda nyckelscen är den på en konstauktion, där han dels hör den budgivande James Masons filmnamn, Phillip Vandamm, dels smädar Eve som nu finns i Vandamms sällskap. När han försöker ta sig ut från auktionen, ser han, att utgångarna vaktas av Vandamms hejdukar, de där som kidnappade honom i början av historien. Ur den knipan klarar han sig på ett fyndigt och mycket roligt sätt: Han ger vansinnesbud på olika föremål, bud som ligger långt under de pris de redan är uppe i, och spelar helt vrickad – förstås med resultatet att polis tillkallas och för ut honom. Varvid han hångarvar åt sina förföljare.

Poliserna är jätteglada när de förstår att de har knipit den beryktade FN-mördaren, men får strax en för dem obegriplig kontraorder. Thornhill ska överlämnas till ”Professorn” (Leo G Carroll), som helt uppenbart hör hemma i CIA.

Och så får Thorhill hela historien bakom det som syntes ske: Vandamm och hans liga är farliga spioner men hans vackra blonda följeslagerska är en inplacerad CIA-agent. Kaplan finns över huvud taget inte; han är en lockfågel som har skapats av CIA. Och nu står mycket på spel: Vandamm tänker lämna USA men bör varken hindras eller avslöjas, eftersom CIA vill veta mer om honom och hans verksamhet.

Professorn åker tillsammans med Thornhill till Mount Rushmore i South Dakota, där Vandamm har sitt högkvarter och varifrån han med hemligt flyg ska ge sig av – tillsammans med Eve, men det berättar inte Professorn för Thornhill.

Thornhill får ett kort möte med Eve men strax därpå arrangeras ett skådespel, där Eve med en pistol (laddad med lösa skott) låtsas skjuta Thornhill.

Sen låses Thornhill in av sina CIA-vakter men lyckas göra sig fri och ta sig upp mot huset på Mount Rushmore. I kvällsmörkret tar han sig ända upp på husets balkong och försöker, bland annat genom att kasta in sitt för Eve kända tändsticksplån med ROT på (Roger O Thornhill, där O står för nothing).

Eves dubbelspel avslöjas av skurkarna men hon lyckas, just när planet, som nu är tänkt att bli hennes död, har landat, fly tillsammans med Roger. Deras flykt bland presidentansiktena som har skulpterats direkt in i berget är klassisk thriller, och jag vill ogärna avslöja exakt hur det slutar.

Fast själva filmen slutar med en scenövergång, från att Roger försöker rädda upp Eve på en klippavsats till att han drar upp henne i överslafen i en sovvagnskupé och kallar henne Mrs Thornhill.

Det sista är en eftergift åt tidens sippa moral.