New York, New York!

Jag gillar New York, i många avseenden. Så när Birgitta erbjuder mig att följa med dit – hon är ordförande i svenska UNICEF och ska delta i ett UNICEF-möte i FN – tackar jag förstås tacksamt ja. Och för att genast undvika eventuella missförstånd: min del av den här resan betalar vi själva, och när UNICEF-mötet är slut, byter vi också hotell, eftersom vi vill stanna några extra dagar helt i egen regi.

Den här gången blir vistelsen i New York inledningsvis ganska jobbig. Jag har svår jetlag och får ingen ordning på dygnsrytmen. Jag svettas också på grund av att det under de första dagarna råder hög och fuktig värme, 29 grader och däromkring.

Och så kommer då det stora dråpslaget. Birgitta lyssnar av sin mobiltelefon och hittar likartade meddelanden från polisen, från Upsala Nya Tidning och från barnen: Vi har haft mordbrand på fritidsfastigheten i Öregrund, där vi numera bor halva året!

Svarta tankar virvlar runt i våra huvuden. Är nu det vi har byggt upp under årtionden helt ödelagt? Riktigt så illa är det inte, visar det sig när vi får tag på dottern, Kerstin. Boningshuset har inte brunnit; det är ett uthus längst nere i trädgården som har tänts på. Fast det var illa nog: där inne fanns mängder av saker, allt från den vävstol Birgitta ärvde efter sin mamma till den snöslunga, hittills helt oanvänd, som vi köpte förra vintern.

Vi ska ut dit nu i veckan men har redan hunnit vidta de första åtgärderna: talat med polisen och Folksam samt med ägaren till en lokal byggnadsfirma, som ska få hjälpa oss att bygga upp uthuset igen. Under vår vistelse i New York har vi redan fått god hjälp av sonen, Matti, som har talat med polis och försäkringsbolag och sen, under den senaste veckohelgen, tillsammans med sin Karin, åkt till Öregrund för personlig besiktning av eländet.

Till allt detta återkommer jag längre fram. Ämnet för den här texten är ju något helt annat, New York. Men ni kan ju förstå att vi den kvällen, då vi fick kännedom om att en brand hade ägt rum men fortfarande inte visste exakt vad som hade hänt, tappade all lust för att till och med gå ut och äta middag. Och visst är det så att den här anlagda branden – en av två i Öregrund samma natt – har kastat sin skugga över vad som skulle bli ett roligt återseende med miljöerna på Manhattan, en serie kulturevenemang och annat sådant. Till flera av ingredienserna i New York-vistelsen ska jag återkomma tematiskt.

Vår första boning fanns på 234 East 46th Street, i lägenhetshotellet AKA United Nations. Därifrån är det bara ett par kvarter ner till FN, där ju Birgitta hade sina möten. Kort väg för henne var det också till svenska delegationens lokaler, där det hölls förberedande möten klockan åtta på morgnarna.

Eftersom Birgitta var upptagen av möten under en stor del av dagen, rådde jag mig i stort sett själv under dagtid – kvällarna tillbringade vi naturligtvis tillsammans. Jag har bott i det här området förut, på Beekman Towers, som liksom FN-komplexet ligger ner mot East River, så jag kan omgivningarna och riktningarna ganska väl. Och som det vanedjur jag är gick jag förstås till den Deli mitt emot Beekman Towers där vi handlade när vi bodde på Beekman. Jag handlade hem naturell youghurt, mjukt men nyttigt bröd men även grovt svenskt Wasa-bröd, pålägg, Omega 3-margarin och så förstås New York Times.

Den lilla lägenhet vi bodde i var fräsch och ändamålsenlig. Den enda allvarligare anmärkning jag hade var att toalettpappershållaren var placerad så att man måste vara ormmänniska för att komma åt papperet.

Receptionisten hade, när vi anlände, försäkrat oss att det fanns kaffe och andra frukostattiraljer i det lilla caféet på nedervåningen och att frukosten ingick i rumspriset. Efter att den allra första morgonen ha konstaterat, att ”frukosten” bestod av två sorters söta kakor, fyllde vi förstås i stället kylen i vårt lilla pentry med det jag – se ovan – eller Birgitta handlade. Ett par morgnar hade vi till exempel som smörgåspålägg skivor av rostbiff som Birgitta sprang ut och köpte när vi fick det olycksaliga beskedet om branden i Öregrund.

Våra måltider på restaurang och restaurangmiljöerna ska jag skriva en särskild betraktelse om.

Under mina ensamma pass på morgnarna såg jag först mycket på TV, givetvis om den amerikanska valkampanjen. Sen tog jag promenadrundor, gick till exempel fram och tillbaka till Fifth Avenue eller strosade helt enkelt runt i kvarteren som ligger väster och norr om FN-komplexet. En liten bit norrut blir staden mer präglad av bostadshus än av affärer och restauranger. Det var förresten i det här området Greta Garbo, den gudomliga, levde ett tillbakadraget liv. Det enda förargliga med de här delarna av stan är att de är så överexploaterade. Bortser man från små undantag som den lilla plats med fontän, som har tillägnats minnet av Dag Hammarskjöld, hittar man sällan något ställe att vila sina trötta ben.

Taxi är billigt i New York, men i rusningstid i områden med mycket trafik och många människor i rörelse är det ofta mer effektivt att gå. När vi till exempel gjorde ett besök vid lunchtid på Museum of Modern Art – jag återkommer till detta – åkte vi taxi dit, men på återvägen valde vi att gå till fots.

En av mina egna längre fotvandringar gjorde jag från hotellet till Times Square och Virgin, där jag handlade CD. Sen gick jag hela vägen tillbaka till hotellet med dem.

Men jag ska villigt erkänna att min kondis inte längre är vad den en gång var, till exempel när jag till fots korsade hela Manhattan och också gick enormt långa sträckor i nord-sydlig och syd-nordlig riktning. Ischias och hjärtbesvär har satt bestående spår i både ben och kondis.

Så när vi en kväll, då vi fortfarande bodde på östsidan, skulle göra en utflykt till Greenwich Village, tog vi helt sonika taxi både dit och hem igen. Det var värt varenda dollar! På det sättet hann vi inte bara gå på Blue Note – jag återkommer till programmet – utan fick också tillfälle att i lugn och ro flanera på lummiga och fina gator som Bleecker Street samt återse miljöer som vi har sett förut; vi passerad till exempel The Village Vanguard.

När vi senare hade flyttat över till Upper West Side, var det å andra sidan lätt att ta Subway från en av stationerna vid Broadway och sen åka hela vägen ner till Chinatown. Där överväldigades jag åter igen av olust över hettan plus gyttret av människor, som ibland gjorde det mycket svårt att ta sig fram någorlunda effektivt. Å andra sidan hittade vi nästan med det samma ett par roliga batteridrivna badkarsleksaker åt Viggo och Klara.

Jag är ofta ganska duktig på att memorera miljöer och gångstråk från så att säga punkt till punkt, men i Chinatown, där jag alltså har varit tidigare, fungerade det här inte riktigt – fast det kan ju i sin tur bero på att något av det jag minns har rivits eller helt enkelt ersatts av något nytt. Men Birgitta hittade i vart fall efter mycket letande den affär med sidentextilier, där hon bland annat har handlat långklänningstyg. Vi promenerar vidare genom parken, där det sitter myriader av äldre kineser som vilar eller pratar med varann. Och bortanför den finns fortfarande den restaurang som vi är ute för att äta lunch på även den här gången.

Det som gång på gång slår mig i Chinatown är att så många, också av dem som arbetar i butikerna, talar en så begränsad engelska. De har lärt sig att klara enkla frågor om material och pris, men många mer komplicerade frågor klarar de inte att besvara, eftersom de uppenbarligen inte har förstått frågornas innebörd. USA är ju på många sätt öppet mot sina många invandrarkulturer och -språk, men visst är det lite märkligt att man uppenbarligen kan bo, ibland under mycket lång tid, i landet utan att behärska dess huvudspråk.

På Upper West Side, där vi under slutet av vår vistelse bor, finns sedan gammalt en stark judisk tradition, men vad jag förstår har de judiska immigranterna, fast de förvisso har behållit religion och kultur, i högre grad integrerats. Det gällde förstås främst de många intellektuella judar som kom över från det pogromhärjade och sedan nazisthärjade Östeuropa, men jag har en känsla av att enkla människor också här, i New York, levde sina liv i jiddischtalande ghetton. Ett känt och lysande exempel på den intellektuella judenheten är Isaac Bashevis Singer, som har fått W 86th Street parallelldöpt efter sig: Isaac Bashevis Singer Boulevard. Han är en av Birgittas favoritförfattare, så vi strosar en stund i hans spår. Innan vi hittar hans gata – vi kommer från Central Park-hållet – passerar vi också ett judiskt center, och på W 72nd Stret ser jag en affärsskylt med hebreisk text. (Fast längst ner på samma gata, åt Hudson River till, hittar vi även ett islamskt kulturcenter.)

Det hotell vi bytte till i Upper West Side var Tempo Apartments Woo Go Central Park på 240 W 73rd Street, ett enklare och billigare självbetjäningshotell. Det var inte mycket att bo på: Vi måste be om besprutning mot kryp. Kylen var nedisad och spisen nervsammanbrottsframkallande långsam. I badrummet saknades toapappershållare helt och hållet, röret för badhanddukar var minimalt och duschen takfast och enkelriktad. Persiennerna gick inte att manövrera, så vi hade dem ständigt neddragna och, vilket jag grejade genom att trycka på dem med händerna, ihopfällda. Utrymmet vid det lilla bordet var så litet att en av oss med nöd och näppe fick plats där. TVn hade högst tio kanaler. En enda av dem – det var inte CNN här – visade lite nyheter. En annan gjorde salvelsefull propaganda för kyrklig välgörenhet till fattiga(re) människor ute i världen. Exempel: gammal sängliggande gumma i Sibirien får äntligen en apelsin tack vare din godhet. När vi hemresesöndagen ville lämna in våra väskor innan det var dags att åka ut till flyget – utcheckningstiden var redan 11.00 – kostade det fem dollar per väska i extra betalning.

Men läget och omgivningarna var desto bättre. Broadway låg runt hörnet, och det gick att till fots ta sig både till Lincoln Center och till Central Park. Och i den här delen av stan är det gott om bänkar att slå sig ner på eller uteserveringar att slinka in på om man föredrog det.

Också det här är en del av New York som gav oss rika möjligheter att göra sentimental journeys till ställen som vi hade nära till och besökte den där julen för elva år sedan, då Birgitta bjöd hela familjen, mig, barnen med sina respektive samt de barnbarn som då fanns, på resan, som sen fortsatte till Jamaica och i mitt och Birgittas fall även till S:t Barthélemy. Då bodde vi på Beacon, ett våningshotell något kvarter längre upp på Broadway. På julafton bjöd Birgitta alla in till oss, där hon serverade egenhändigt kokt hummer från Chinatown – hon hade till och med tagit med en julduk och skaffat prydnader och ljus. På juldagen var vi allihop på italiensk restaurang, Peter’s på Columbus Avenue, och där åt nu Birgitta och jag lördagens lunch.

På lördagen – en fin dag med tycke av svensk sensommar – tog vi också en promenad till och i Central Park, där vi först hade tänkt äta lunch. Men den första restaurangen skulle börja servera lunch först om en timme, och den andra hade en kötid på en timme, så det fick bli sen lunch på Peter’s i stället.

Mitt gamla favoritställe i de trakter där vi nu bodde, Tower Records, finns inte längre, så det fick bli ett besök i källaren hos Barnes & Noble i stället. Där köpte jag fler CD.

På lördag, den 20 september, var det också Birgittas 71-årsdag. Jag hade uppvaktat henne med presenter innan vi for i väg till New York, men födelsedagar ska man ju fira, så på fredag eftermiddag knallade jag i väg till Fairway, den deli som finns tvärs över Broadway från Beacon sett, och köpte gott bröd, rimmad lax och färsk gurka samt, som ett slags efterrätt, färsk melon till födelsedagsmorgonens obligatoriska sänguppvaktning. Och så en bukett fina orangea solrosor.

På kvällen såg vi Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”, och så avslutade vi med sen middag på Sardis.

Det och andra detaljer tänker jag alltså återkomma till.

Men jag måste få avsluta min rundmålning av det här besöket med en bild av det vi gjorde i New York under söndagen: När vi hade packat klart och utrymt rummet, flanerade vi i solskenet ner längs W 73rd och kom då ganska snart ner till det park- och gångstråkområde som finns längs Hudsonfloden. Där spelar barn baseball och andra bollsporter. På andra ytor rastas hundar. På strandpromenaden ser man människor som löptränar och cyklar; många barn har liksom våra barnbarn Viggo och Klara sparkcykel. Det är rent och fint och ett nöje att sitta på någon av de många bänkar som finns i rader under lövträden.

På Hudson River glider kanoter omkring, och längre upp finns en marina med vita segelbåtar.

Solen glittrar på vattnet. I det New York vi lämnar är det fortfarande sensommar.

Pressgrodor

Hittat i Grönköpings Veckoblad nummer 7 2008:

”Han berättar att när uggleungarna ska ringmärkas slutar det alltid med blodvite, trots att de har hjälmar och visir på sig.”

Aftonblandet

”Då polisen kom till platsen konstaterades att en personbil mejat ner en lyktstolpe och ett staket och därefter lämnat platsen till fots.”

Borås Tidning

”Hej! Kvinna 170, pensionär sen i år. Önskar träffa trevlig man för förhållande om vi trivs ihop.”

Mitt i Solna

”Finnair tappar passagerare på inrikesflyg.”

Hufvudstadsbladet

”Vildsvin förökar sig som kaniner.”

Blekinge Läns Tidning

”Vi har inte hur mycket plats som helst, nu har vi fått köra över flera av våra katter och lämna dem till katthemmet i Oskarshamn.”

Gotlands Allehanda

Melodikrysset nr 37 2008 – inget kryss från min sida nästa vecka

Dagens melodikryss sändes från Motala, och som så ofta när det görs inför publik var det inte särskilt svårt.

Jag kan tänka mig att en och annan kan ha haft besvär med namnet på en av de många amerikanska blues- och soulsångarna, men med hjälp av alla ledbokstäverna bör det inte ha varit alltför besvärligt att lista ut, att den som sjöng ”Stand By Me” var Ben E King.

I andra fall kunde man få god hjälp av att regelbundet ha lyssnat på och löst Melodikrysset. Nino Rota är en kompositör av filmmusik, som Anders Eldeman gärna återvänder till; i det här fallet hörde vi musik ur ”Gudfadern”.

Och har vi inte hört också Siw Malmkvists ”Mamma är lik sin mamma” på tyska förut?

Några melodifestivalmelodier var det förstås också med. Vi hörde ”Upp över mina öron” med Anders Glenmark (AG) och Tomas Orup Eriksson från 1989 och ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark från 2007. Och hela krysset inleddes med ”För kung och fosterland”, som Magnus Uggla sjöng 2007.

Som mina läsare vet, är jag ingen fan av dansbandsmusik. ”Det är du, det är jag, det är vi” med Sven-Erik Magnusson och Sven-Ingvars fick mig inte att ändra uppfattning.

Östen Warnerbring är då en sångare jag normalt håller högre. Men just ”Det måste va sången och glädjen”, som vi hörde i dag, tycker jag inte hör till det bästa han har gjort.

Då var det mer fart över ”Sofia dansar go-go”, som vi i dag hörde med Mats Olssons orkester men som vi väl ursprungligen (i Sverige vill säga) hörde med Stefan Rudén.

Men ännu bättre var ”Snabbköpskassörskan”, åtminstone i sin ursprungliga version med Göran Ringbom, den med den kärlekskranke manlige kunden som ideligen ställde sig i kö framför kassan i snabbköpet, mest för att åter igen komma nära den underbara snabbköpskassörskan. (Jag passar på att hälsa till kassörskorna i Konsum, Öregrund, Annika, Jessica, Marina och Siw.)

Lite rameliana fanns det också i dagens kryss och då från en annan typ av butik, en uraffär. ”Det är de små små detaljerna som gör det” skulle få oss att tänka på var alla klockorna kom ifrån, ett urmakeri.

Sen är det bara en uppgift kvar att redovisa. Vi hörde Helen Sjöholm och Tommy Körberg sjunga ett potpurri på gamla schlager: ”Ett glatt humör”, ”Säg det med ett leende”, ”Bättre och bättre dag för dag”. Den orkester som spelade var BAO, Benny Anderssons orkester.

Det leder mig vidare till något som ligger en smula utanför Melodikrysset, i vart fall dagens upplaga.

I morgon bitti åker jag och hustrun i väg till New York. Eftersom Birgitta fyller år – 71 – den 20 september, har jag morgonfirat henne i dag, med böcker, filmer, CD, blomsterlökar och så en bukett röda gladiolus plus egenhändigt gjorda smörgåsbakelser. Men i New York ska vi, på själva födelsedagen, se Björns och Bennys ”Mamma Mia” på Broadway, och efteråt ska jag bjuda födelsedagsbarnet på middag.

Jag nämner det här av en speciell anledning: Nästa lördag befinner jag mig på Manhattan, så då blir det för ovanlighetens skull inget melodikryssande från min sida.

Men mina kära läsare är som vanligt välkomna att för egen maskin utbyta åsikter om rätt svar här på bloggen.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Vackert till vardags

Jag har en serie födelsedagar framför mig, Birgittas, Kerstins och Viggos. Kerstin fyller år först, men henne ska vi fira tillsammans med Viggo, vars födelsedag ligger sist i raden. Birgittas födelsedag infaller under den New York-resa, som vi startar på söndag.

Birgittas födelsedag blir nog trevlig: Vi ska se ”Mamma Mia” på Broadway, och sen ska jag bjuda henne på middag. Men för att jag ska slippa släpa med presenterna till New York, får hon dem i morgon,

Och även om vi ska fira Viggo och Kerstin först efter New York-resan, har jag ansträngt mig för att hinna handla deras presenter innan vi åker.

Det betyder att jag har gått en hel del i olika slags butiker i centrala Uppsala de senaste dagarna. Bland annat har jag varit inne i butiker som säljes porslin och glas, sådana som Duka och Cervera, även Åhléns.

Visst finns där ett och annat köpbart – men jag slås också av hur dyra till exempel ”finglasen” från våra berömda glasbruk är. Jag kollar priset på en glasserie vi har och tycker om och finner, att sex ganska små glas av en viss typ kostar nästan 2.000 kronor. Nå, vi behöver för närvarande inte mer av just de här glasen.

Jag går runt utan bestämd avsikt, hoppas bara få syn på något med det där lilla extra: en glasvas, ett porslinskrus, ett prydnadsföremål eller något liknande. Och jag slås då av att jag tycker att nästan allt jag ser är så intetsägande, ibland rent av fult.

Vi klarar oss nog ändå: vårt hem är fullt av vackra saker, inköpta under sent femtiotal, under sextiotalet och under det tidiga sjuttiotalet. Kaffe- och tekoppar jag köpte som fattig student är fortfarande vackra, hett åtrådda på nätet och i butiker för begagnat porslin. Många vaser och prydnadsföremål köpte jag då och då som presenter till Birgitta, från det att vi från mitten av 1960-talet bildade par. Det rör sig i stor utsträckning om saker som tillverkades av Gustavsberg och Rörstrand samt av finska Arabia; även vårt lokala Uppsala-Ekeby åstadkom en del vackra och köpvärda saker.

Det intressanta var att mycket av det här kunde köpas till ett ganska måttfullt pris på köksavdelningen i kooperationens varuhus Forum. Mina inkomster var en bråkdel av vad de kom att bli senare, men jag hade ändå råd att handla där. Även mina föräldrar, som aldrig hade det fett, köpte till exempel en kaffeservis från Gustavsberg på Forum i Sundsvall. Kooperationen hade en devis som jag tror löd ”Vackrare vardagsvara” och tillverkade själv en hel del av det som salufördes via de egna varuhusen. Många av tidens bästa svenska formgivare arbetade för Gustavsberg.

Vår dotter Kerstin har på sin blogg – länk finns här intill – under lång tid då och då publicerat bilder och text i en serie med the- och kaffeserviser samt thekannor; hon har läst konsthistoria och är starkt designintresserad. Många av de här föremålen härstammar från just den här perioden. En banal förklaring är förstås att hon har fotograferat föremål som finns dels i vår lägenhet i Uppsala, dels i vårt sommarhus i Öregrund, givetvis också hemma hos henne själv. Men jag vet också, att hon liksom jag tycker, att mycket av det som tillverkades under den period jag har angivit faktiskt hör till det förnämnsta i svensk designhistoria.

Naturligtvis finns det även i dag vackert designade varor i det här segmentet, men då företrädesvis i nischbutiker. Den som söker den här sortens vackra vardagsvaror i butiker, tillgängliga för en stor allmänhet, kan – alltför ofta – känna sig blåst.

Varför blev det så här?

En kulturinstitution i Uppsala slår igen

Skivbutiksdöden skördar offer efter offer, också här i Uppsala. För inte så länge sen klappade Rocks ihop. Butiken i Gränby centrum spelade inte så stor roll för mig, men det hände att jag handlade i butiken i Svava-gallerian. Akademibokhandeln inrättade, kortvarigt, en skivavdelning, men den säljer numera bara DVD-film.

Men bäst av skivbutikerna i Uppsala under de senaste 30 åren har Musikörat varit. Den startades på Sysslomansgatan av ett gäng musiker, som satte kvalitet framför kvantitet och dålig smak, och har sedan, under epoken på Drottninggatan, fullföljt denna linje.

Så småningom har jag, i egenskap av återkommande och likasinnad kund, blivit bekant med killarna på Musikörat, framför allt Hemming Hedenström och Peter Ericson. Peter Ericson påminner mig ibland om att jag i Aktuellt i politiken (s) sågade en platta med bandet Rävjunk, där han ingick, men jag har kollat vad jag skrev och tycker inte att recensionen var en ren sågning. Nå, numera garvar vi mest åt detta då, som var 1970-talet.

Det roliga med att handla på ett ställe som Musikörat har varit att man alltid har kunnat få sakkunnig hjälp: Den man har talat med har inte sett ut som ett X när man har frågat efter en ovanlig artist eller svåråtkomlig skiva, och har den skiva man frågade efter inte funnits inne, har man fått hjälp med att beställa hem den. Eftersom de här killarna har vetat vad jag är intresserad av har det flera gånger hänt, att de själva har föreslagit vad jag borde köpa. Och jag kan bara konstatera att de har haft god känsla för vad jag kunde tänkas vara intresserad av.

Musikörat säljer fortfarande bra av till exempel jazz och folkmusik, men som de flesta skivaffärer har också den här butiken tappat kraftigt när det gäller försäljningen av popmusik. Butiken är inte längre lönsam, så i oktober är det dags att slå igen den.

Det känns sorgligt, verkligen inte bara för att jag vid det här laget känner dem som arbetar där. Det är sakkunskapen jag kommer att sakna, den som inte finns bland de ganska själlösa skivracken på, säg, Åhléns.

Delvis är det främst den yngre musikpubliken som bär skulden till den här utvecklingen, den som till mycket stor del har ersatt skivköpen med nedladdningar från nätet, i någon mån också inköp via nätet. Själv har jag ganska god koll på nyproduktionen i USA av det slags skivor jag är intresserad av och känner också till kanalerna för att handla hem de här skivorna, ofta direkt från bolagen i fråga. Men jag har genom åren envisats med att be skivaffärer beställa hem skivorna åt mig, förr i världen oftast Skivakademien i Stockholm, under senare år Musikörat i Uppsala, detta för att jag gärna, med personalens och skivbutikernas hjälp, vill ha spridningseffekter, så att andra musikintresserade också får chans att ta del av det jag själv vurmar för.

Tidigare i dag var jag inne på Musikörat för att hitta något åt dottern, Kerstin, till hennes födelsedag. Naturligtvis passade jag då också på att beklaga nedläggningen.

Men Peter Ericson gav mig nytt hopp. Han kommer nämligen att i oktober starta en ny skivaffär på Kungsgatan, i huset mitt emot Stadsteatern – i det där huset finns sedan gammalt också en musikaffär, alltså en som säljer instrument.

Just nu är det här en av Uppsalas värsta miljöer, eftersom nästan hela järnvägsområdet är en enda stor byggarbetsplats. Men placeringen har en stor potential: Redan nu strömmar mängder av människor förbi, på väg till eller från Uppsala C eller till eller från länsbussarna. Mängder av stadsbussar har hållplatser längs Kungsgatan eller längs den bussgata som går inne på stationsområdet. Och när alltihop blir färdigt – den nya stationsbyggnaden, den nya järnvägsparken och gångtunneln under järnvägen – bör det här vara ett hyggligt läge för en skivbutik.

Det gäller bara att hålla ut, så länge byggkaoset pågår, så håll ut, Peter!

Själv kommer jag att titta in och även handla så fort du öppnar.

Von Holsteins insatser för kulturen

Käre Enn,
vill inte undanhålla dig Mana-grundaren Babak Rahimis kommentar till den olyckan von Holsteins avgång. Kan läsas i dag på Manas hemsida:

”Från Manas sida vill vi påpeka att von Holsteins betydelse för kulturlivet i Sverige var betydligt större än så. Delvis lyckades han med sina råa kommentarer göra myndigheten känd för vanliga medborgare och omedvetet aktualisera vikten av offentliga insatser för kultur. Samtidigt gjorde han i egenskap av myndighetsperson, tillsatt av en borgerlig regering, allt för att skingra myten om kommunismens död. Så sent som idag hävdade han i en intervju i DN att ’bara rödvinskommunister går på teater’.

Förmodligen kommer hans avgång också att ha betydelse för kulturlivet. Förhoppningsvis drar kulturministern lärdom av det faktum att när entreprenörer i valet mellan profit och kultur väljer profit behövs det även i framtiden omfattande offentligt stöd för de kulturarbetare, som till skillnad från Svenska Dagbladets ledarredaktion gör sin plikt för kulturen även om arvodet är lågt.”

Björn Kumm
Journalist

Sing Out! håller stilen

På den CD som följer med nummer 2 2008 av det amerikanska folkmusikmagasinet Sing Out! finns bland annat ”After the Revolution” av och med David Rovics. Rovics har jag bland annat hört på ABF-huset i Stockholm, och jag finns sen dess på hans mailing list. Rovics hör avgjort till de bästa politiska sångarna i USA av i dag.

I Sing Out! finns, i detta fall som när det gäller alla andra sånger som förekommer på CDn – sammanlagt 20 – också text, noter och ackord.

After the Revolution

Text och musik: David Rovics, 2008

It was a time I’ll always remember
Because I could never forget
How reality came down around us
Like some Western movie set
And once the dust all settled
The sun shone so bright
And a great calm came over us
Like it was all gonna be alright
That’s how it felt to be alive
After the revolution

From Groton to Tacoma
On many a factory floor
The workers talked about solidarity
And refused to build weapons of war
No more will we make missiles
We’re gonna do something different
And for the first time
Their children were proud of their parents
And somewhere in Gaza, a little boy smiled and cried
After the revolution

Prison doors swung up
And mothers hugged their sons
The Liberty Bell was ringing
When the cops put down their guns
A million innocent people
Lit up in the springtime air
And Mumia and Leonard and Sarah Jane Olson
Took a walk in Tomkins Square
And they talked about what they’d do now
After the revolution

The debts were all forgiven
In all the neo-colonies
And the soldiers left their bases
Went back to their families
And a non-agression treaty
Was signed with every sovereign state
And all the terrorist groups disbanded
With no empire left to hate
And they all started planting olive trees
After the revolution

George Bush and Henry Kissinger
Were sent off to the World Court
Their plans for global domination
Were pre-emptively cut short
Their weapons of mass destruction
Were inspected and destroyed
The battleships were dismantled
Never again to be deployed
And the world brethed a sigh of relief
After the revolution

Solar panels were on the rooftops
Trains upon the tracks
Organic food was in the markets
And all the billionaires
Had to learn how to share
And Bill Gates was told to quit his whining
When he said it wasn’t fair
And his mansion became a collective farm
After the revolution

And all the political poets
Couldn’t think of what to say
So they all decided
To live life for today
I spent a few years catching up
With all my friends and lovers
Sleeping ’til eleven
Home beneath the covers
And I learned how to play the banjo
After the revolution

Fast det är förstås svårt att föreställa sig hur en sådan här samhällsomvälvning skulle gå till i USA.

Hur som helst: en fin låt är det!

Visst finns det också andra låtar med politisk underton i det här numret av Sing Out! Ett exempel är Sara Thomsens ”A Women’s Place”, som börjar:

”I am a woman, and my place is in the home
And my home is the whole world around.”

Och Billy Bragg, från Storbritannien, bidrar med ”Hard Times of Old England”, en kampsång för familjejordbruken, här dock textlöst framförd av Eliza Carthy på fiol.

Sing Out! presenterar således inte bara amerikansk musik. I det här numret finns det till exempel en artikel om Habib Koité från Mali, och Koité presenteras på CDn med ”Namania”.

Och åtminstone halvfransk är gruppen Les Primitifs du Futur, med vilken man får höra ”Je cherche après Titine” – som innehåller Charlie Chaplins märkliga solonummer som servitör i filmen ”Moderna tider”. (Läs mer under Kulturspegeln, Film.)

Mycket av sångmaterialet i det här numret är hörvärt: Kevin Welch med ”I Wish I Had That Mandoline”, Lissa Schneckenburger med den sorgsna balladen ”The Drowsy Sleeper”, Dawn Landes med ”Tired of This Life”, körduetten mellan Robin och Linda Williams i gospeln ”Feed My Sheep”, The Nephews i Carter Family-låten ”Bear Creek Blues”, Pop Wagner och Dakota Dave Hull i gamla kära ”Cindy”, Ike O Sheldon i ”Hey Little Darlin” och Susan Warner i den religionskritiska ”(Why Is Your) Heaven So Small”.

Till det kommer mängder av artiklar och skivrecensioner. Och i avdelningen Last Chorus läser jag med vemod Rosalie Sorrels’ dödsruna över Bruce ”Utah” Phillips, som jag själv har skrivit en del om.

Gå in på Sing Out!s hemsida och kolla mera. Och prenumerera!

Det ljusa minnet av Anna Lindh

I kväll har jag tillsammans med Birgitta sett Malou von Sievers’ fina minnesprogram om Anna Lindh. Den här gången kändes TV4s reklampauser inte bara störande utan också stötande. Men det porträtt av Anna som Malou gjorde med hjälp av vänner och politikerkolleger var fint, på många sätt hjärterörande.

I mitt och Birgittas fall är det så att vi kom att lära känna Anna redan när hon var en mycket ung SSUare i uppsaladistriktet. Birgitta var i flera skeden på Annas begäran mentor åt henne, och jag kom regelbundet att ha kontakt med henne under hennes år i socialdemokratiska partiets VU och partistyrelse, allt i från hennes mandatperiod som SSU-ordförande; sidoorganisationernas ordförande är enligt partistadgarna adjungerade till dessa organ.

Det fanns en aura av ljus, intellektuell skärpa och humor hos Anna, som gjorde att man både imponerades av henne och tyckte mycket om henne. Jag vill på intet sätt påstå, att jag hörde till hennes personliga vänkrets, men vi hade alltid en bra relation, också i tider då vi, undantagsvis (som i EU-frågan), hamnade på olika linjer. Två saker gjorde att vi hade ganska regelbunden kontakt.

Jag var under många år vad som någon skämtsamt har kallat för VUs och partistyrelsens ”ständige sekreterare”: hanterade allt från att sätta upp ärenden på dagordningarna till att skriva protokoll och sen följa upp ärendena. Naturligtvis hände det att Anna, så väl som andra ledamöter, hade legitimt förhinder att närvara vid något av de här sammanträdena, som oftast ägde rum på fredagar. Anna utmärkte sig genom att vid sådana tillfällen, särskilt när det hade varit uppe något ärende som hon var intresserad av, på fredagskvällen, när jag hade hunnit hem till lägenheten i Uppsala, ringa. Samtalen började alltid med ”Hej, det är Anna”. Och så ville hon ha en redogörelse för vad som hade hänt på sammanträdet. Jag är ganska övertygad om att hon fick både kunniga redogörelser och korrekta analyser av vad som hade förevarit – annars skulle hon väl inte ha återkommit i liknande ärenden.

För det andra blev jag lite av hennes baltikumspecialist. Jag var nämligen också socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och levererade inför varje VU-sammanträde utförliga och, tror jag jag törs säga, sakkunniga rapporter om vad som hände inom politiken i våra grannländer – mina kunskaper fick jag genom resor, samtal och flitig tidningsläsning. Anna upptäckte snart att hon genom mig fick veta mer än hennes UD-apparat kunde åstadkomma, och hon frågade mig därför om hon fick lov att skicka en UD-tjänsteman till mig på Sveavägen 68 för konsultation och om hon fick lov att delge vederbörande mina rapporter. Jag sa OK – och fick i gengäld i fortsättningen rapporterna från ambassaderna i de baltiska staterna mig tillsända.

När jag till slut skulle gå i pension från tjänsten som nordisk och baltisk sekreterare, ringde hon mig hem och sa med en suck: ”Hur ska jag nu få reda på vad som egentligen händer i Baltikum?”

Att jag under tiden på partistyrelsen offentligt argumenterade mot svensk EU-anslutning och, under perioden före hennes död, satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU störde aldrig vår personliga relation. (Jag känner andra framstående s-politiker, som hade mycket svårt att klara det här och inte ens klarade att dölja det.)

När beskedet om attentatet kom – Birgitta och jag fick kännedom om det på väg till en födelsedagsmottagning på Slottet för riksmarskalken Gunnar Brodin – och när vi sedan fick det slutgiltiga beskedet, kände jag en djup, bottenlös, förtvivlad och svart sorg. Självklart hörde vi till dem som sedan köade för att skriva i kondoleansboken, och självklart var vi med vid minneshögtiden i Stadshuset. Det här var för oss inte hederbetygelser för en uppsatt politiker; vi hade båda känt henne under hela hennes politiskt aktiva period, också haft en personlig relation till henne.

För oss i Socialdemokrater mot EMU var det alldeles självklart att, när dödsbudet kom, lägga ner kampanjen. Inte för att vi (eller för den delen en stor majoritet av svenska folket, visade det sig) hade ändrat mening i EMU-frågan. Men nu var det tid att visa mänsklig respekt för en partivän, som visserligen i den aktuella stridsfrågan hade varit vår motståndare men som vi både respekterade och tyckte om.

Så komplicerade kan skiljelinjerna i politiken också vara.

Cornelis återutgiven

Förra året kom en remastrad CD-utgåva av Cornelis Vreeswijks LP från 1966, ”Grimascher och Telegram” (Metronome/Rhino 5051442-0124-2, 2007). Det är en mycket välmotiverad nyutgåva; skivan innehåller verkligen några av Cornelis’ pärlor, och den blir inte sämre av att han assisteras av Jan Johanssons trio (utöver Jan Johansson märkligt nog ytterligare tre personer, Rune Gustafsson, gitarr, Egil Johansen, trummor, och Sture Nordin, bas) och, i ett par låtar, av Ann-Louise Hansson.

I Sverige debatterades vid den här tiden kriget i Vietnam, och skivan börjar följaktligen med ”Telegram för en bombad by”. Ännu ett strå vassare i antikrigsgenren är Corelis’ text ”Jag hade en gång en båt” till ”Sloop John B”. Den här insjungningen tillsammans med Ann-Louise Hansson hör definitivt hemma bland Cornelis-klassikerna.

Jag hade en gång en båt

Svensk text: Cornelis Vreeswijk, 1966
Musik: karibisk trad (”Sloop John B” / ”Wreck John B”)

Jag hade en gång en båt
Med segel och ruff och köl
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en dröm
Jag trodde att den var sann
Så väcktes jag ur min sömn och drömmen försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Det fanns en gång en soldat
Han kysste sin mor farväl
Han sa till sin flicka: Du, jag kommer igen
Svara mig du
Var är han nu?
Jag bara undrar… Var är han nu?

Det fanns en gång en stad
I parken där lekte barn
Så släppte man ner en bomb och staden försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en båt
Jag drömde en dröm en gång
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?

Tips om både tidigare och senare inspelningar hittar du under Kulturspegeln, Sångtexter, Jag hade en gång en båt.

Under Kulturspegeln, Musik, har jag skrivit en hel essä om Cornelis Vreeswik och hans förhållande både till musiken och politiken. Vid tiden för den här skivinspelningen var han fortfarande socialdemokrat. (Senare skulle han under en period vara vänsterpartist, men han återvände så småningom till socialdemokratin.)

Då, i mitten av 1960-talet, var han en legend i mina kretsar. Till detta bidrog att han under sin tid på Socialhögskolan, Sopis, var med i Socialdemokratiska studentklubben där. När SSU fyllde 50 år 1967 och firade detta med jubileumskampanjen “Utblick” (debatter om den framtida samhällsutvecklingen) ingick också en debattfilm med namnet “Makt och jämlikhet“. I den filmen ingick “Cylinderhatten“, en visa som Cornelis hade specialskrivit för SSU. Den gavs också ut av SSU på en single, producerad av Metronome (J 45-721); texten publicerades i SSUs tidskrift Frihet nummer 10 1966.

“Cylinderhatten” hamnade givetvis också i min sångbok “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) och blev, bland annat därigenom, mycket populär i hela arbetarrörelsen.

Cylinderhatten

Text och musik: Cornelis Vreeswijk, 1966

Cylinderhatt, cylinderhatt, säg minns du forna dagar
där societeten syntes, syntes Du i all Din glans.
Magnater och bankirer med cigarr och istermagar
bar upp Dig som en stolt symbol för makt och storfinans.
Förr satt den på en dignitär
nu sitter den på sotare Pär.
Då fick den bäras endast av en rik och mäktig man.
Nog var det väl beklagligt att det modet försvann?

Bankirer och baroner och ministrar och magnater
och den som förr i världen högt på samhällsstegen satt,
de skilde sig från mängden med fasoner och med later.
Och allihopa gick dom med cylinderhatt.
De skilde sig från plebsen
och Johansson med kepsen
behövde aldrig tvivla på hur herrarna såg ut.
Nog är det ganska synd att det modet tog slut?

Med höga svarta hattar och med ordnar och medaljer
slogs man för kapitalet och för Kung och fosterland.
Och dom som gick med kepsar på var slödder och kanaljer.
Dom skulle hålla käften med kepsen uti hand.
Hög hatt betydde: pengar.
Keps bars enbart av drängar.
Man såg på huvudbonaden vad slags person det var.
Nog vore det behändigt om det modet fanns kvar?

Cylinderhatt, cylinderhatt, var är revolutionen?
Envar skulle bli lika, nu skulle allt bli fritt.
– Cylinderhatt farväl! sa brukspartronen och barnonen
och köpte sig kostymer av demokratiskt snitt.
Och alla miljonärer
ser ut som proletärer.
“Adjö, adjö cylindrhatt, nu är jag folkets man.”
Men visst är det beklagligt att det modet försvann?

Men bakom stängda dörrar finns han nu. Han kalkylerar
på löner och på priser och på avbetalningsskuld.
Sen trycker han på knapparna; han styr och dirigerar.
Han ruvar som en höna på andras gods och guld.
Men ingen känner till han.
Vad heter han? Vad vill han?
Var är cylinderhatten som han alltid bar förut?
Nog är det väl beklagligt att det modet tog slut?

Men Johansson med kepsen, han tycker allt är toppen.
(Fast lönen är för liten, men regeringen är fin!)
Han hyr sig en cylinderhatt – den sätter han på knoppen
och gifter sig i kyrkan och köper diskmaskin.
Men kåken som han hyr i och trucken som han styr i
ägs av en anonym person; det finns det papper på.
Cylinderhatt, cylinderhatt – vad äger han då?

Men stackars lilla Lundström
han sitter där och grubblar
på priser som är höga och på lönen som är låg.
På dem som utan möda sin förmögenhet fördubblar
funderar lilla Lundström med ganska tveksam håg.
Visst är vi alla lika
men somliga är rika.
Men många fler är säkert lika fattiga som jag.
Cylinderhatt, cylinderhatt, var finns Du i dag?

Mer svårsmälta för rättänkande och moraliska människor ter sig förmodligen visorna om Fiffiga Nanette: ”Jubelvisa över Fiffiga Nanette” där Jan Johansson spelar boogiewoogiepiano och ”Får jag presentera Fiffiga Nanette” där samme Johansson kompar på dragspel. Men sådan var ju moralen när sexvallarna hade sprängts på 1960-talet, och Cornelis behövde ju inte för egen del direkt anstränga sig för att rätt spegla tidsandan. Själv tycker jag fortfarande, att ”Ångbåtsblues” med sitt inte bara lössläppta leverne utan också lössläppta drickande är en fruktansvärt rolig låt.

Men Mäster Cees behärskar också helt andra och mer finstämda musikgenrer: Ett exempel är ”En visa om ett rosenblad” (med musik av Georg Riedel). Ett annat är duetten med Ann-Louise Hansson i ”Medborgarinnan Agda Gustavssons lott” till musik av Carl Michael Bellman, där Jan Johansson spelar cembalo. Och så får vi inte glömma att nämna den vackra ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”.

Allra sist vill jag åter igen nämna att de uppbackande musikerna bidrar till att göra den här skivan så hörvärd. Ett exempel bland många är ”Telegram för min värdinna”, där kompositören, Jan Johansson, spelar jazzigt på piano och Rune Gustafsson ytterligare förhöjer effekten med hjälp av sin gitarr.

En askungesaga

Lisa Tetzners ”Flickan i sjuglasvagnen” (översättning Arne Holmström, Eklund/Tiden, 1959) är en askungesaga. Men där finns inga elaka styvsystrar, ingen elak styvmor, ingen hjälpsam fe och inte ens någon riktig prins. Den här sagan utspelar sig i Londons fattigkvarter och, mot slutet, på en cirkus,

Sagans hjältinna, Jennifer, bor ett långt ifrån guldkantat liv tillsammans med sin sjuke och sängliggande far. Strax före jul hittar hon i snömodden i hamnkvarteren i London en välfylld plånbok. Frestelsen att behålla den är stor, men Jennifer lämnar ändå in den på en polisstation i närheten.

Där befinner sig, utöver poliserna, också en notisjagande journalist, som ser en bra story i den fattiga flickans ärlighet. Och en hjärtknipande historia blir det! ”Askungen kan inte gå på balen” lyder rubriken – den syftar på den nyårsbal för mindre bemedlade barn och ungdomar, som Jennifer har sett en affisch om den där kvällen då hon hittade plånboken.

Detta leder till att mängder av människor och även firmor bestämmer sig för att på julafton skicka det ena paketet efter det andra till Jennifer. Och så får vår fattiga unga flicka klänningar, jackor, kappor och skor i sådan mängd att det nästan inte får plats hemma hos henne.

Vår unga dam har också en pojke, Charly, som hon beundrar på avstånd; han har bott i kvarteret men finns nu vid en cirkus. Med sagans logik befinner sig den här cirkusen och alltså Charly också i London över nyåret. Även han får veta vad som har hänt Jennifer.

Alltså får han idén att låna cirkusens reklamvagn à la imiterad sjuglasvagn dragen av ett hästspann till att föra ”Askungen” – Jennifer – till balen. Med på färden är också Dick, den puckelryggige och krumbente clownen Brokige herrn.

Allt som händer under den här festen – historien om Askungens borttappade sko, Brokige herrns byxnederlag och flykt bort med sjuglasvagnen och hästarna och annat sådant – lämnar jag åt tillkommande läsare att själva ta del av.

Men får prinsen sin Askunge?

Jo, när Charly tar med Jennifer till cirkusen, ser cirkusdirektören genast den möjlighet till ett nytt nummer som Jennifers askungesaga, välkänd genom pressen, erbjuder. Så det blir slottsbal, borttappad sko, flykt i Sjuglasvagnen med en jagande prins, Charly, efter på hästryggen.

Och i den jublande publiken återfinns också Jennifers sjuke far.

Boken slutar med att Jennifer dessutom ska få hittelön för den inlämnade plånboken. Men de här pengarna ska hon nog ge sin fattige och sjuke pappa, nu när cirkusdirektören har lovat henne fast jobb vid cirkusen.

Det blir nästan för mycket av det goda.

Men vi ska ju komma i håg, att det här bara är en saga.