Barnbok från Senegal

Sverige har många mycket fina barn- och ungdomsboksförfattare. Genom översättningar får vi också del av mycket av det bästa i de här genrerna från norra och västra Europa samt USA och Canada.

Tråkigt nog är inflödet av böcker från andra kulturer ganska blygsamt, även om nu bokförlaget Trasten (en avläggare till Tranan) försöker råda bot på försummelserna.

2006 gav Trasten ut den senegalesiske barnboksförfattaren Christian Epanyas egenillustrerade bilderbok ”Papa Diops taxi” (översättning Anna Gustafsson Chen). När den nu (2008) återutges av En bok för alla, får man hoppas att den når många nya barn, bland annat i förskolorna. För det är den värd!

För det första är det en bok, som sprakar av färgrika och detaljrika bilder i stort format. Den kan säkert ge upphov till samtal om miljöer, kläder och levnadssätt, men framför allt är den vacker. Det kan också vara lärorikt att se ett myller av människor, som alla har mörk hudfärg – men jag tror för egen del inte, att svenska barn i förskoleåldern har hunnit bli fördomsfulla.

För det andra knyter själva historien, den om Papa Diops taxi, som är en ganska rymlig minibuss, an till saker som är välkända också för pursvenska barn. Även om det som händer i och kring taxin/minibussen också innehåller element som de unga läsarna (eller snarare åhörarna) inte själva har stött på.

Utan tvekan är det här en värdefull introduktion på den svenska barnboksmarknaden.

Inte lätt att vara störst heller

Ett vanligt tema i böcker för barn är att det inte alltid är så lätt att vara minst i en syskonskara. Ett annat är att det inte heller alltid är så lätt att vara störst.

Ann Forslinds bilderbok ”Lilla stora syster” (i original på Alfabeta, 1996, nyutgåva på En bok för alla, 2008) är på det senare temat.

Bokens jag, en flicka, minns hur det var, när det var bara mamma, pappa och hon. Men så börjar mammas mage bli större och större, och så en dag får hon som nu plötsligt är storasyster följa med pappa till BB och se sin nyfödde lillebror: ”Det var en ful liten sak. Alldeles röd och skrynklig. Skrek så att jag fick ont i öronen gjorde han. När han inte sov.”

Och sen kom alla prövningarna: ”Pappa var på jobbet.” ”Mamma hade aldrig tid med mig längre.”

Till slut kommer storasyster på lösningen. Lillebror ligger ute i vagnen och sover. Storasyster går in till mamma och säger:

– Jag har dödat honom. Han ligger i vagnen och är DÖD. DÖÖÖÖÖD!

Men mamma springer inte ens ut och kollar. I stället tar hon storasyster i famnen och kramar henne. Mamma förstår hur det är fatt.

Och storasyster upplever faktiskt en förändring: mamma tar sig tid att läsa bok för henne, och pappa går med till gungparken.

Så småningom blir till och med lillebror roligare. Storasyster kan göra saker som får lillebror att skratta och klappa i händerna. Och lite stolt är hon nog, när hon kan tolka hans ”bubbla” till ”bulle”. Fast arg också, när han stökar till i hennes rum. Då kan det till och med hända att hon slår honom – och att han biter tillbaka.

Men snälla eller dumma – på något sätt blir de alltid sams igen. Och så är de ett oupplösligt litet par, som för det mesta håller varann i handen.