Cornelis återutgiven

8 september 2008 14:59 | Musik, Politik | 6 kommentarer

Förra året kom en remastrad CD-utgåva av Cornelis Vreeswijks LP från 1966, ”Grimascher och Telegram” (Metronome/Rhino 5051442-0124-2, 2007). Det är en mycket välmotiverad nyutgåva; skivan innehåller verkligen några av Cornelis’ pärlor, och den blir inte sämre av att han assisteras av Jan Johanssons trio (utöver Jan Johansson märkligt nog ytterligare tre personer, Rune Gustafsson, gitarr, Egil Johansen, trummor, och Sture Nordin, bas) och, i ett par låtar, av Ann-Louise Hansson.

I Sverige debatterades vid den här tiden kriget i Vietnam, och skivan börjar följaktligen med ”Telegram för en bombad by”. Ännu ett strå vassare i antikrigsgenren är Corelis’ text ”Jag hade en gång en båt” till ”Sloop John B”. Den här insjungningen tillsammans med Ann-Louise Hansson hör definitivt hemma bland Cornelis-klassikerna.

Jag hade en gång en båt

Svensk text: Cornelis Vreeswijk, 1966
Musik: karibisk trad (”Sloop John B” / ”Wreck John B”)

Jag hade en gång en båt
Med segel och ruff och köl
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en dröm
Jag trodde att den var sann
Så väcktes jag ur min sömn och drömmen försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Det fanns en gång en soldat
Han kysste sin mor farväl
Han sa till sin flicka: Du, jag kommer igen
Svara mig du
Var är han nu?
Jag bara undrar… Var är han nu?

Det fanns en gång en stad
I parken där lekte barn
Så släppte man ner en bomb och staden försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en båt
Jag drömde en dröm en gång
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?

Tips om både tidigare och senare inspelningar hittar du under Kulturspegeln, Sångtexter, Jag hade en gång en båt.

Under Kulturspegeln, Musik, har jag skrivit en hel essä om Cornelis Vreeswik och hans förhållande både till musiken och politiken. Vid tiden för den här skivinspelningen var han fortfarande socialdemokrat. (Senare skulle han under en period vara vänsterpartist, men han återvände så småningom till socialdemokratin.)

Då, i mitten av 1960-talet, var han en legend i mina kretsar. Till detta bidrog att han under sin tid på Socialhögskolan, Sopis, var med i Socialdemokratiska studentklubben där. När SSU fyllde 50 år 1967 och firade detta med jubileumskampanjen “Utblick” (debatter om den framtida samhällsutvecklingen) ingick också en debattfilm med namnet “Makt och jämlikhet“. I den filmen ingick “Cylinderhatten“, en visa som Cornelis hade specialskrivit för SSU. Den gavs också ut av SSU på en single, producerad av Metronome (J 45-721); texten publicerades i SSUs tidskrift Frihet nummer 10 1966.

“Cylinderhatten” hamnade givetvis också i min sångbok “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) och blev, bland annat därigenom, mycket populär i hela arbetarrörelsen.

Cylinderhatten

Text och musik: Cornelis Vreeswijk, 1966

Cylinderhatt, cylinderhatt, säg minns du forna dagar
där societeten syntes, syntes Du i all Din glans.
Magnater och bankirer med cigarr och istermagar
bar upp Dig som en stolt symbol för makt och storfinans.
Förr satt den på en dignitär
nu sitter den på sotare Pär.
Då fick den bäras endast av en rik och mäktig man.
Nog var det väl beklagligt att det modet försvann?

Bankirer och baroner och ministrar och magnater
och den som förr i världen högt på samhällsstegen satt,
de skilde sig från mängden med fasoner och med later.
Och allihopa gick dom med cylinderhatt.
De skilde sig från plebsen
och Johansson med kepsen
behövde aldrig tvivla på hur herrarna såg ut.
Nog är det ganska synd att det modet tog slut?

Med höga svarta hattar och med ordnar och medaljer
slogs man för kapitalet och för Kung och fosterland.
Och dom som gick med kepsar på var slödder och kanaljer.
Dom skulle hålla käften med kepsen uti hand.
Hög hatt betydde: pengar.
Keps bars enbart av drängar.
Man såg på huvudbonaden vad slags person det var.
Nog vore det behändigt om det modet fanns kvar?

Cylinderhatt, cylinderhatt, var är revolutionen?
Envar skulle bli lika, nu skulle allt bli fritt.
– Cylinderhatt farväl! sa brukspartronen och barnonen
och köpte sig kostymer av demokratiskt snitt.
Och alla miljonärer
ser ut som proletärer.
“Adjö, adjö cylindrhatt, nu är jag folkets man.”
Men visst är det beklagligt att det modet försvann?

Men bakom stängda dörrar finns han nu. Han kalkylerar
på löner och på priser och på avbetalningsskuld.
Sen trycker han på knapparna; han styr och dirigerar.
Han ruvar som en höna på andras gods och guld.
Men ingen känner till han.
Vad heter han? Vad vill han?
Var är cylinderhatten som han alltid bar förut?
Nog är det väl beklagligt att det modet tog slut?

Men Johansson med kepsen, han tycker allt är toppen.
(Fast lönen är för liten, men regeringen är fin!)
Han hyr sig en cylinderhatt – den sätter han på knoppen
och gifter sig i kyrkan och köper diskmaskin.
Men kåken som han hyr i och trucken som han styr i
ägs av en anonym person; det finns det papper på.
Cylinderhatt, cylinderhatt – vad äger han då?

Men stackars lilla Lundström
han sitter där och grubblar
på priser som är höga och på lönen som är låg.
På dem som utan möda sin förmögenhet fördubblar
funderar lilla Lundström med ganska tveksam håg.
Visst är vi alla lika
men somliga är rika.
Men många fler är säkert lika fattiga som jag.
Cylinderhatt, cylinderhatt, var finns Du i dag?

Mer svårsmälta för rättänkande och moraliska människor ter sig förmodligen visorna om Fiffiga Nanette: ”Jubelvisa över Fiffiga Nanette” där Jan Johansson spelar boogiewoogiepiano och ”Får jag presentera Fiffiga Nanette” där samme Johansson kompar på dragspel. Men sådan var ju moralen när sexvallarna hade sprängts på 1960-talet, och Cornelis behövde ju inte för egen del direkt anstränga sig för att rätt spegla tidsandan. Själv tycker jag fortfarande, att ”Ångbåtsblues” med sitt inte bara lössläppta leverne utan också lössläppta drickande är en fruktansvärt rolig låt.

Men Mäster Cees behärskar också helt andra och mer finstämda musikgenrer: Ett exempel är ”En visa om ett rosenblad” (med musik av Georg Riedel). Ett annat är duetten med Ann-Louise Hansson i ”Medborgarinnan Agda Gustavssons lott” till musik av Carl Michael Bellman, där Jan Johansson spelar cembalo. Och så får vi inte glömma att nämna den vackra ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”.

Allra sist vill jag åter igen nämna att de uppbackande musikerna bidrar till att göra den här skivan så hörvärd. Ett exempel bland många är ”Telegram för min värdinna”, där kompositören, Jan Johansson, spelar jazzigt på piano och Rune Gustafsson ytterligare förhöjer effekten med hjälp av sin gitarr.