Det ljusa minnet av Anna Lindh

9 september 2008 22:53 | Politik | 5 kommentarer

I kväll har jag tillsammans med Birgitta sett Malou von Sievers’ fina minnesprogram om Anna Lindh. Den här gången kändes TV4s reklampauser inte bara störande utan också stötande. Men det porträtt av Anna som Malou gjorde med hjälp av vänner och politikerkolleger var fint, på många sätt hjärterörande.

I mitt och Birgittas fall är det så att vi kom att lära känna Anna redan när hon var en mycket ung SSUare i uppsaladistriktet. Birgitta var i flera skeden på Annas begäran mentor åt henne, och jag kom regelbundet att ha kontakt med henne under hennes år i socialdemokratiska partiets VU och partistyrelse, allt i från hennes mandatperiod som SSU-ordförande; sidoorganisationernas ordförande är enligt partistadgarna adjungerade till dessa organ.

Det fanns en aura av ljus, intellektuell skärpa och humor hos Anna, som gjorde att man både imponerades av henne och tyckte mycket om henne. Jag vill på intet sätt påstå, att jag hörde till hennes personliga vänkrets, men vi hade alltid en bra relation, också i tider då vi, undantagsvis (som i EU-frågan), hamnade på olika linjer. Två saker gjorde att vi hade ganska regelbunden kontakt.

Jag var under många år vad som någon skämtsamt har kallat för VUs och partistyrelsens ”ständige sekreterare”: hanterade allt från att sätta upp ärenden på dagordningarna till att skriva protokoll och sen följa upp ärendena. Naturligtvis hände det att Anna, så väl som andra ledamöter, hade legitimt förhinder att närvara vid något av de här sammanträdena, som oftast ägde rum på fredagar. Anna utmärkte sig genom att vid sådana tillfällen, särskilt när det hade varit uppe något ärende som hon var intresserad av, på fredagskvällen, när jag hade hunnit hem till lägenheten i Uppsala, ringa. Samtalen började alltid med ”Hej, det är Anna”. Och så ville hon ha en redogörelse för vad som hade hänt på sammanträdet. Jag är ganska övertygad om att hon fick både kunniga redogörelser och korrekta analyser av vad som hade förevarit – annars skulle hon väl inte ha återkommit i liknande ärenden.

För det andra blev jag lite av hennes baltikumspecialist. Jag var nämligen också socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och levererade inför varje VU-sammanträde utförliga och, tror jag jag törs säga, sakkunniga rapporter om vad som hände inom politiken i våra grannländer – mina kunskaper fick jag genom resor, samtal och flitig tidningsläsning. Anna upptäckte snart att hon genom mig fick veta mer än hennes UD-apparat kunde åstadkomma, och hon frågade mig därför om hon fick lov att skicka en UD-tjänsteman till mig på Sveavägen 68 för konsultation och om hon fick lov att delge vederbörande mina rapporter. Jag sa OK – och fick i gengäld i fortsättningen rapporterna från ambassaderna i de baltiska staterna mig tillsända.

När jag till slut skulle gå i pension från tjänsten som nordisk och baltisk sekreterare, ringde hon mig hem och sa med en suck: ”Hur ska jag nu få reda på vad som egentligen händer i Baltikum?”

Att jag under tiden på partistyrelsen offentligt argumenterade mot svensk EU-anslutning och, under perioden före hennes död, satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU störde aldrig vår personliga relation. (Jag känner andra framstående s-politiker, som hade mycket svårt att klara det här och inte ens klarade att dölja det.)

När beskedet om attentatet kom – Birgitta och jag fick kännedom om det på väg till en födelsedagsmottagning på Slottet för riksmarskalken Gunnar Brodin – och när vi sedan fick det slutgiltiga beskedet, kände jag en djup, bottenlös, förtvivlad och svart sorg. Självklart hörde vi till dem som sedan köade för att skriva i kondoleansboken, och självklart var vi med vid minneshögtiden i Stadshuset. Det här var för oss inte hederbetygelser för en uppsatt politiker; vi hade båda känt henne under hela hennes politiskt aktiva period, också haft en personlig relation till henne.

För oss i Socialdemokrater mot EMU var det alldeles självklart att, när dödsbudet kom, lägga ner kampanjen. Inte för att vi (eller för den delen en stor majoritet av svenska folket, visade det sig) hade ändrat mening i EMU-frågan. Men nu var det tid att visa mänsklig respekt för en partivän, som visserligen i den aktuella stridsfrågan hade varit vår motståndare men som vi både respekterade och tyckte om.

Så komplicerade kan skiljelinjerna i politiken också vara.

5 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Hej,
    Jag läser din blogg med kärt intresse. Eftersom Anna Lindh och Bo Holmberg, som varit min kompis i lokala politiken,bodde en tid i Härnösand, fick vi nära kontakt. Sista gången jag träffade henne var utanför Centralen.Någon med en enkel ryggsäck och ljus röst ropade på mig. Det var Anna. Vi fick en pratstund innan jag for norrut och hon pendel hem till Nyköping där pojkarna väntade. Det kändes svårt att återuppleva de svåra stunder då man väntade förtvivlat på hur skadad hon var.

    Jag hoppas och känner hon fortfarande kan spela en postum roll. Vara en inspiration för unga och gamla som nu ska ro vidare mot 2010 och allt annat som ska hända.

    Comment by Tord Oscarsson — 2008 09 09 23:18 #

  2. Till Tord Oscarsson: När det gäller Anna och Bo har jag ett tidigt minne, en aha-upplevelse: En tidig morgon vid ett partistyrelseinternat med hotellboende upptäckte jag, att de här båda uppenbarligen hade delat rum.

    Men ska man överleva som ”ständig sekreterare” i VU och partistyrelsen, måste man vara diskret. Jag klarade det i många år.

    Comment by Enn Kokk — 2008 09 10 9:33 #

  3. Mitt första minne av Anna är från när hon som 13-årig skolflicka ringde mig för att få hjälp med Vietnamarbetet på sin skola. Hon kämpade i hårt motstånd. Jag var då ordförande i Svenska Kommittén för Vietnam och hade varit mycket aktiv i Vietnamarbetet ett antal år. Dessutom var jag ”hennes” riksdagsledamot – vi var ju båda från Uppsala län. Jag blev gripen av hennes mod, företagsamhet och förtroende. Hon fick naturligtvis den hjälp hon behövde – men det var hon som gjorde jobbet på sin skola.Sedan dess följdes vi åt på många sätt. Hon kom in i Riksdagen 1982 som ersättare för mig när jag blev statsråd och hade länge den funktionen. Hon efterträdde mig som miljöminister – en lysande miljöminister liksom senare utrikesminister. Vi möttes i partiets VU och i det dagliga arbetet. Vi – hennes vänner, Sverige och världen skulle behöva henne.

    Comment by Birgitta Dahl — 2008 09 10 15:39 #

  4. Det finns ingen politiker med hennes lyskraft i svensk politik idag. Jag kan bara bedöma hennes effekt på människor genom media,men den var avsevärd. Alla gillade Anna.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 09 10 18:48 #

  5. Fin kommentar både av dig och Birgitta. Men vad gör man åt dessa hemska reklamavbrott i en seriös TV-dokumentär?
    Vad har tagit åt denne en gång så kloke TV 4-chef Janne Scherman? Har han inget inflytande eller några synpunkter?

    Comment by Göran Baecklund — 2008 09 10 20:51 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^