New York, New York!

22 september 2008 23:54 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag gillar New York, i många avseenden. Så när Birgitta erbjuder mig att följa med dit – hon är ordförande i svenska UNICEF och ska delta i ett UNICEF-möte i FN – tackar jag förstås tacksamt ja. Och för att genast undvika eventuella missförstånd: min del av den här resan betalar vi själva, och när UNICEF-mötet är slut, byter vi också hotell, eftersom vi vill stanna några extra dagar helt i egen regi.

Den här gången blir vistelsen i New York inledningsvis ganska jobbig. Jag har svår jetlag och får ingen ordning på dygnsrytmen. Jag svettas också på grund av att det under de första dagarna råder hög och fuktig värme, 29 grader och däromkring.

Och så kommer då det stora dråpslaget. Birgitta lyssnar av sin mobiltelefon och hittar likartade meddelanden från polisen, från Upsala Nya Tidning och från barnen: Vi har haft mordbrand på fritidsfastigheten i Öregrund, där vi numera bor halva året!

Svarta tankar virvlar runt i våra huvuden. Är nu det vi har byggt upp under årtionden helt ödelagt? Riktigt så illa är det inte, visar det sig när vi får tag på dottern, Kerstin. Boningshuset har inte brunnit; det är ett uthus längst nere i trädgården som har tänts på. Fast det var illa nog: där inne fanns mängder av saker, allt från den vävstol Birgitta ärvde efter sin mamma till den snöslunga, hittills helt oanvänd, som vi köpte förra vintern.

Vi ska ut dit nu i veckan men har redan hunnit vidta de första åtgärderna: talat med polisen och Folksam samt med ägaren till en lokal byggnadsfirma, som ska få hjälpa oss att bygga upp uthuset igen. Under vår vistelse i New York har vi redan fått god hjälp av sonen, Matti, som har talat med polis och försäkringsbolag och sen, under den senaste veckohelgen, tillsammans med sin Karin, åkt till Öregrund för personlig besiktning av eländet.

Till allt detta återkommer jag längre fram. Ämnet för den här texten är ju något helt annat, New York. Men ni kan ju förstå att vi den kvällen, då vi fick kännedom om att en brand hade ägt rum men fortfarande inte visste exakt vad som hade hänt, tappade all lust för att till och med gå ut och äta middag. Och visst är det så att den här anlagda branden – en av två i Öregrund samma natt – har kastat sin skugga över vad som skulle bli ett roligt återseende med miljöerna på Manhattan, en serie kulturevenemang och annat sådant. Till flera av ingredienserna i New York-vistelsen ska jag återkomma tematiskt.

Vår första boning fanns på 234 East 46th Street, i lägenhetshotellet AKA United Nations. Därifrån är det bara ett par kvarter ner till FN, där ju Birgitta hade sina möten. Kort väg för henne var det också till svenska delegationens lokaler, där det hölls förberedande möten klockan åtta på morgnarna.

Eftersom Birgitta var upptagen av möten under en stor del av dagen, rådde jag mig i stort sett själv under dagtid – kvällarna tillbringade vi naturligtvis tillsammans. Jag har bott i det här området förut, på Beekman Towers, som liksom FN-komplexet ligger ner mot East River, så jag kan omgivningarna och riktningarna ganska väl. Och som det vanedjur jag är gick jag förstås till den Deli mitt emot Beekman Towers där vi handlade när vi bodde på Beekman. Jag handlade hem naturell youghurt, mjukt men nyttigt bröd men även grovt svenskt Wasa-bröd, pålägg, Omega 3-margarin och så förstås New York Times.

Den lilla lägenhet vi bodde i var fräsch och ändamålsenlig. Den enda allvarligare anmärkning jag hade var att toalettpappershållaren var placerad så att man måste vara ormmänniska för att komma åt papperet.

Receptionisten hade, när vi anlände, försäkrat oss att det fanns kaffe och andra frukostattiraljer i det lilla caféet på nedervåningen och att frukosten ingick i rumspriset. Efter att den allra första morgonen ha konstaterat, att ”frukosten” bestod av två sorters söta kakor, fyllde vi förstås i stället kylen i vårt lilla pentry med det jag – se ovan – eller Birgitta handlade. Ett par morgnar hade vi till exempel som smörgåspålägg skivor av rostbiff som Birgitta sprang ut och köpte när vi fick det olycksaliga beskedet om branden i Öregrund.

Våra måltider på restaurang och restaurangmiljöerna ska jag skriva en särskild betraktelse om.

Under mina ensamma pass på morgnarna såg jag först mycket på TV, givetvis om den amerikanska valkampanjen. Sen tog jag promenadrundor, gick till exempel fram och tillbaka till Fifth Avenue eller strosade helt enkelt runt i kvarteren som ligger väster och norr om FN-komplexet. En liten bit norrut blir staden mer präglad av bostadshus än av affärer och restauranger. Det var förresten i det här området Greta Garbo, den gudomliga, levde ett tillbakadraget liv. Det enda förargliga med de här delarna av stan är att de är så överexploaterade. Bortser man från små undantag som den lilla plats med fontän, som har tillägnats minnet av Dag Hammarskjöld, hittar man sällan något ställe att vila sina trötta ben.

Taxi är billigt i New York, men i rusningstid i områden med mycket trafik och många människor i rörelse är det ofta mer effektivt att gå. När vi till exempel gjorde ett besök vid lunchtid på Museum of Modern Art – jag återkommer till detta – åkte vi taxi dit, men på återvägen valde vi att gå till fots.

En av mina egna längre fotvandringar gjorde jag från hotellet till Times Square och Virgin, där jag handlade CD. Sen gick jag hela vägen tillbaka till hotellet med dem.

Men jag ska villigt erkänna att min kondis inte längre är vad den en gång var, till exempel när jag till fots korsade hela Manhattan och också gick enormt långa sträckor i nord-sydlig och syd-nordlig riktning. Ischias och hjärtbesvär har satt bestående spår i både ben och kondis.

Så när vi en kväll, då vi fortfarande bodde på östsidan, skulle göra en utflykt till Greenwich Village, tog vi helt sonika taxi både dit och hem igen. Det var värt varenda dollar! På det sättet hann vi inte bara gå på Blue Note – jag återkommer till programmet – utan fick också tillfälle att i lugn och ro flanera på lummiga och fina gator som Bleecker Street samt återse miljöer som vi har sett förut; vi passerad till exempel The Village Vanguard.

När vi senare hade flyttat över till Upper West Side, var det å andra sidan lätt att ta Subway från en av stationerna vid Broadway och sen åka hela vägen ner till Chinatown. Där överväldigades jag åter igen av olust över hettan plus gyttret av människor, som ibland gjorde det mycket svårt att ta sig fram någorlunda effektivt. Å andra sidan hittade vi nästan med det samma ett par roliga batteridrivna badkarsleksaker åt Viggo och Klara.

Jag är ofta ganska duktig på att memorera miljöer och gångstråk från så att säga punkt till punkt, men i Chinatown, där jag alltså har varit tidigare, fungerade det här inte riktigt – fast det kan ju i sin tur bero på att något av det jag minns har rivits eller helt enkelt ersatts av något nytt. Men Birgitta hittade i vart fall efter mycket letande den affär med sidentextilier, där hon bland annat har handlat långklänningstyg. Vi promenerar vidare genom parken, där det sitter myriader av äldre kineser som vilar eller pratar med varann. Och bortanför den finns fortfarande den restaurang som vi är ute för att äta lunch på även den här gången.

Det som gång på gång slår mig i Chinatown är att så många, också av dem som arbetar i butikerna, talar en så begränsad engelska. De har lärt sig att klara enkla frågor om material och pris, men många mer komplicerade frågor klarar de inte att besvara, eftersom de uppenbarligen inte har förstått frågornas innebörd. USA är ju på många sätt öppet mot sina många invandrarkulturer och -språk, men visst är det lite märkligt att man uppenbarligen kan bo, ibland under mycket lång tid, i landet utan att behärska dess huvudspråk.

På Upper West Side, där vi under slutet av vår vistelse bor, finns sedan gammalt en stark judisk tradition, men vad jag förstår har de judiska immigranterna, fast de förvisso har behållit religion och kultur, i högre grad integrerats. Det gällde förstås främst de många intellektuella judar som kom över från det pogromhärjade och sedan nazisthärjade Östeuropa, men jag har en känsla av att enkla människor också här, i New York, levde sina liv i jiddischtalande ghetton. Ett känt och lysande exempel på den intellektuella judenheten är Isaac Bashevis Singer, som har fått W 86th Street parallelldöpt efter sig: Isaac Bashevis Singer Boulevard. Han är en av Birgittas favoritförfattare, så vi strosar en stund i hans spår. Innan vi hittar hans gata – vi kommer från Central Park-hållet – passerar vi också ett judiskt center, och på W 72nd Stret ser jag en affärsskylt med hebreisk text. (Fast längst ner på samma gata, åt Hudson River till, hittar vi även ett islamskt kulturcenter.)

Det hotell vi bytte till i Upper West Side var Tempo Apartments Woo Go Central Park på 240 W 73rd Street, ett enklare och billigare självbetjäningshotell. Det var inte mycket att bo på: Vi måste be om besprutning mot kryp. Kylen var nedisad och spisen nervsammanbrottsframkallande långsam. I badrummet saknades toapappershållare helt och hållet, röret för badhanddukar var minimalt och duschen takfast och enkelriktad. Persiennerna gick inte att manövrera, så vi hade dem ständigt neddragna och, vilket jag grejade genom att trycka på dem med händerna, ihopfällda. Utrymmet vid det lilla bordet var så litet att en av oss med nöd och näppe fick plats där. TVn hade högst tio kanaler. En enda av dem – det var inte CNN här – visade lite nyheter. En annan gjorde salvelsefull propaganda för kyrklig välgörenhet till fattiga(re) människor ute i världen. Exempel: gammal sängliggande gumma i Sibirien får äntligen en apelsin tack vare din godhet. När vi hemresesöndagen ville lämna in våra väskor innan det var dags att åka ut till flyget – utcheckningstiden var redan 11.00 – kostade det fem dollar per väska i extra betalning.

Men läget och omgivningarna var desto bättre. Broadway låg runt hörnet, och det gick att till fots ta sig både till Lincoln Center och till Central Park. Och i den här delen av stan är det gott om bänkar att slå sig ner på eller uteserveringar att slinka in på om man föredrog det.

Också det här är en del av New York som gav oss rika möjligheter att göra sentimental journeys till ställen som vi hade nära till och besökte den där julen för elva år sedan, då Birgitta bjöd hela familjen, mig, barnen med sina respektive samt de barnbarn som då fanns, på resan, som sen fortsatte till Jamaica och i mitt och Birgittas fall även till S:t Barthélemy. Då bodde vi på Beacon, ett våningshotell något kvarter längre upp på Broadway. På julafton bjöd Birgitta alla in till oss, där hon serverade egenhändigt kokt hummer från Chinatown – hon hade till och med tagit med en julduk och skaffat prydnader och ljus. På juldagen var vi allihop på italiensk restaurang, Peter’s på Columbus Avenue, och där åt nu Birgitta och jag lördagens lunch.

På lördagen – en fin dag med tycke av svensk sensommar – tog vi också en promenad till och i Central Park, där vi först hade tänkt äta lunch. Men den första restaurangen skulle börja servera lunch först om en timme, och den andra hade en kötid på en timme, så det fick bli sen lunch på Peter’s i stället.

Mitt gamla favoritställe i de trakter där vi nu bodde, Tower Records, finns inte längre, så det fick bli ett besök i källaren hos Barnes & Noble i stället. Där köpte jag fler CD.

På lördag, den 20 september, var det också Birgittas 71-årsdag. Jag hade uppvaktat henne med presenter innan vi for i väg till New York, men födelsedagar ska man ju fira, så på fredag eftermiddag knallade jag i väg till Fairway, den deli som finns tvärs över Broadway från Beacon sett, och köpte gott bröd, rimmad lax och färsk gurka samt, som ett slags efterrätt, färsk melon till födelsedagsmorgonens obligatoriska sänguppvaktning. Och så en bukett fina orangea solrosor.

På kvällen såg vi Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”, och så avslutade vi med sen middag på Sardis.

Det och andra detaljer tänker jag alltså återkomma till.

Men jag måste få avsluta min rundmålning av det här besöket med en bild av det vi gjorde i New York under söndagen: När vi hade packat klart och utrymt rummet, flanerade vi i solskenet ner längs W 73rd och kom då ganska snart ner till det park- och gångstråkområde som finns längs Hudsonfloden. Där spelar barn baseball och andra bollsporter. På andra ytor rastas hundar. På strandpromenaden ser man människor som löptränar och cyklar; många barn har liksom våra barnbarn Viggo och Klara sparkcykel. Det är rent och fint och ett nöje att sitta på någon av de många bänkar som finns i rader under lövträden.

På Hudson River glider kanoter omkring, och längre upp finns en marina med vita segelbåtar.

Solen glittrar på vattnet. I det New York vi lämnar är det fortfarande sensommar.

Pressgrodor

22 september 2008 15:33 | Citat | 1 kommentar

Hittat i Grönköpings Veckoblad nummer 7 2008:

”Han berättar att när uggleungarna ska ringmärkas slutar det alltid med blodvite, trots att de har hjälmar och visir på sig.”

Aftonblandet

”Då polisen kom till platsen konstaterades att en personbil mejat ner en lyktstolpe och ett staket och därefter lämnat platsen till fots.”

Borås Tidning

”Hej! Kvinna 170, pensionär sen i år. Önskar träffa trevlig man för förhållande om vi trivs ihop.”

Mitt i Solna

”Finnair tappar passagerare på inrikesflyg.”

Hufvudstadsbladet

”Vildsvin förökar sig som kaniner.”

Blekinge Läns Tidning

”Vi har inte hur mycket plats som helst, nu har vi fått köra över flera av våra katter och lämna dem till katthemmet i Oskarshamn.”

Gotlands Allehanda