Marita Ulvskog – och hennes efterträdare

Att Leif Pagrotsky inte ville komma till EU-parlamentet visste jag mycket långt innan det hade blivit offentligt. Jag talade i telefon med Leif, och han sa då, mycket bestämt, att han inte var intresserad.

Nu löser man det här problemet genom en lösning i samma anda: Ska det gå att lappa ihop det i EU-frågan svårt söndrade socialdemokratiska partiet, så att det också ska kunna locka sina EU-skeptiker, i själva verket en majoritet av partiets anhängare, måste man ha en känd och självständig EU-kritiker högt upp på listan. Med Marita Ulvskog som förstanamn får de socialdemokratiska EU-skeptikerna någon att rösta på som de kan lita på spjärnar emot när det krävs.

Jag har känt Marita länge, allt sedan hon var anställd i Ingvar Carlssons stab i statsrådsberedningen. Vi deltog under ett antal år båda i statsrådsberedningens och partiexpeditionens gemensamma överläggningar i Vålådalen och fann då att vi var likasinnade, inte bara i EU-frågan. I motsats till väldigt många andra bytte vi heller aldrig åsikt i den frågan när våra respektive chefer och större delen av vår omgivning som genom ett slags kollektiv samtidig ingivelse bytte ståndpunkt. Så sent som i EMU-omröstningen övervägde vi att skriva en gemensam debattartikel i frågan. Det blev aldrig av, men där blev ju resultatet utmärkt i alla fall.

Som hennes efterträdare på posten som partisekreterare utpekas Peter Hultqvist. Om någon tror att man då passar på att byta ut Marita mot en EU-entusiast, tror han eller hon fel. Peter, ordförande för partidistriktet i Dalarna, är en god företrädare för den EU-kritiska miljö han representerar. Jag vill peka på att han i debatten om Laval-domen förespråkade den linje till exempel jag själv förespråkade: ingen ratificering av EU-fördraget förrän EU har backat från EU-domstolens dumma beslut.

Marita Ulvskog har som partisekreterare haft det emot sig, att hon, åtminstone till att börja med, saknade tillräcklig kunskap om just partiorganisationen. Den här sortens invändningar kan inte resas mot Peter. Han har, allt sedan SSU-tiden till sitt nuvarande partidistriktsordförandeskap, en förkrossande kunskap om partiet, dess sätt att arbeta och de stämningar som finns bland medlemmarna. Också honom känner jag själv sedan länge: han var en av mina efterträdare på chefredaktörsposten för Aktuellt i politiken (s); vi träffades regelbundet, bland annat i partiexpeditionens ledningsgrupp, vars sekreterare jag var. Jag känner honom som en man med ideologisk ryggrad och med båda fötterna på jorden. Därefter har han säkert lärt sig ännu mer om rikspolitiken inklusive om de andra partierna – han har suttit också i riksdagen.

Så vitt jag begriper vore det här alltså sammantaget en lyckad rockad (s).