Vackert till vardags

Jag har en serie födelsedagar framför mig, Birgittas, Kerstins och Viggos. Kerstin fyller år först, men henne ska vi fira tillsammans med Viggo, vars födelsedag ligger sist i raden. Birgittas födelsedag infaller under den New York-resa, som vi startar på söndag.

Birgittas födelsedag blir nog trevlig: Vi ska se ”Mamma Mia” på Broadway, och sen ska jag bjuda henne på middag. Men för att jag ska slippa släpa med presenterna till New York, får hon dem i morgon,

Och även om vi ska fira Viggo och Kerstin först efter New York-resan, har jag ansträngt mig för att hinna handla deras presenter innan vi åker.

Det betyder att jag har gått en hel del i olika slags butiker i centrala Uppsala de senaste dagarna. Bland annat har jag varit inne i butiker som säljes porslin och glas, sådana som Duka och Cervera, även Åhléns.

Visst finns där ett och annat köpbart – men jag slås också av hur dyra till exempel ”finglasen” från våra berömda glasbruk är. Jag kollar priset på en glasserie vi har och tycker om och finner, att sex ganska små glas av en viss typ kostar nästan 2.000 kronor. Nå, vi behöver för närvarande inte mer av just de här glasen.

Jag går runt utan bestämd avsikt, hoppas bara få syn på något med det där lilla extra: en glasvas, ett porslinskrus, ett prydnadsföremål eller något liknande. Och jag slås då av att jag tycker att nästan allt jag ser är så intetsägande, ibland rent av fult.

Vi klarar oss nog ändå: vårt hem är fullt av vackra saker, inköpta under sent femtiotal, under sextiotalet och under det tidiga sjuttiotalet. Kaffe- och tekoppar jag köpte som fattig student är fortfarande vackra, hett åtrådda på nätet och i butiker för begagnat porslin. Många vaser och prydnadsföremål köpte jag då och då som presenter till Birgitta, från det att vi från mitten av 1960-talet bildade par. Det rör sig i stor utsträckning om saker som tillverkades av Gustavsberg och Rörstrand samt av finska Arabia; även vårt lokala Uppsala-Ekeby åstadkom en del vackra och köpvärda saker.

Det intressanta var att mycket av det här kunde köpas till ett ganska måttfullt pris på köksavdelningen i kooperationens varuhus Forum. Mina inkomster var en bråkdel av vad de kom att bli senare, men jag hade ändå råd att handla där. Även mina föräldrar, som aldrig hade det fett, köpte till exempel en kaffeservis från Gustavsberg på Forum i Sundsvall. Kooperationen hade en devis som jag tror löd ”Vackrare vardagsvara” och tillverkade själv en hel del av det som salufördes via de egna varuhusen. Många av tidens bästa svenska formgivare arbetade för Gustavsberg.

Vår dotter Kerstin har på sin blogg – länk finns här intill – under lång tid då och då publicerat bilder och text i en serie med the- och kaffeserviser samt thekannor; hon har läst konsthistoria och är starkt designintresserad. Många av de här föremålen härstammar från just den här perioden. En banal förklaring är förstås att hon har fotograferat föremål som finns dels i vår lägenhet i Uppsala, dels i vårt sommarhus i Öregrund, givetvis också hemma hos henne själv. Men jag vet också, att hon liksom jag tycker, att mycket av det som tillverkades under den period jag har angivit faktiskt hör till det förnämnsta i svensk designhistoria.

Naturligtvis finns det även i dag vackert designade varor i det här segmentet, men då företrädesvis i nischbutiker. Den som söker den här sortens vackra vardagsvaror i butiker, tillgängliga för en stor allmänhet, kan – alltför ofta – känna sig blåst.

Varför blev det så här?