Rapport från Donau: Wien 27-28 maj

Vi anländer till Wien per flyg från Arlanda, och innan vi tar vårt fartyg i besittning, får vi en guidad tur per buss runt Wien. Vi gör också ett uppehåll vid Stefanskyrkan – vi går in i kyrkan – och under en ledig stund för oss själva försöker vi, förgäves (tiden är för kort), hinna få en dubbel espresso på en uteservering i solen på Stefansplatsen.

Rundturer av den här typen går oftast till kyrkor (jag har sammantaget under den här resan fått mitt behov av kyrkor tillgodosett fram till döden; jag undanber mig dessutom begravning i någon kyrka), till palats och historiska minnesmärken, men den här hade fördelen att dessutom visa oss ganska mycket av Wiens moderna arkitektur, som är djärv, inte minst om man ser till formen. Efterföljansvärt!

Ett par höjdpunkter var ett par byggnader, färgsatta av konstnären Friedensreich Hundertwasser (egentligen Friedrich Stowasser, 1928-2000): Hundertwasserhaus, där fasaden till varje enskild lägenhet har sin egen med de övriga harmonierande färg och där huset delvis är inklätt i klättrande grönska, och så värmeverket i Spittelau. Det senare är ett fantastiskt exempel: se där, hur fabriker, värmeverk och annat liknande s k u l l e kunna se ut! Som konstverk! Hundertwasser lämnade förresten i förbittring Österrike i samband med landets EU-inträde och bosatte sig på andra sidan jordklotet, på Nya Zeeland; han dog under en resa i Stilla havet.

På eftermiddagen installerade vi oss på Victoria Amazonica, som låg vid kaj i förstaden Nussdorf. Före middagen hann vi ta en promenad upp till Nussdorfs lilla centrum: hittade ett utomhuscafé och satte oss i solen med var sin stor god öl. På vägen tillbaka till båten hittade Birgitta ett bestånd blommande rödklöver, av vilket det blev en bukett i ett tandborstglas i hytten. Den höll sig fräsch under större delen av resan.

Nästa dag hade många bokat sig för en utflykt till Schönbrunn, men inte vi – vi har varit där tidigare. Vi gick i stället till stationsplanen i Nussdorf och åkte därifrån med spårvagn, linje D, in till museikvarteren i centrum. Det regnade, så dagen var som gjord för museibesök.

Vi startade med Kunsthistorisches Museum vid Maria Theresien-Platz och vandrade först igenom den egyptiska avdelningen. (Har människan egentligen förändrats så mycket genom årtusendena?) När det gäller det klassiska europeiska måleriet, var intrycken i ögon och hjärna närmast bedövande. Av det myckna vi såg vill jag nämna åtminstone ett litet, kvalitativt mycket fint urval: Rubens´”Den sovande Emilia”, Hendrick Avercamps vinterlandskap med is och skridskoåkare från 1600, Rembrandt Harmensz van Rijns serie självporträtt, Jan Breughel den äldres blommotiv och vägöverfall (detaljrikt målat, bland annat med kyrkbåtar), Lucas Cranach den äldre (1472-1563) vars bildkomposition känns förvånande modern, Hans Holben den yngres särpräglade porträtt, Albrecht Dürers porträtt av Kaiser Maximilian I samt de mycket snarlika hjortjaktsmotiv, som har målats av både Lucas Cranach den äldre och Lucas Cranach den yngre.

Vid det här laget var vi hungriga och sökte en lunchrestaurang. Den vi hittade föreföll att ha wienerschnitzel – vad annars ska man äta i Wien? – men när servitrisen berättade, att deras schintzel var gjord på kalkon, nöjde vi oss med ett glas vin och gick sen vidare till restaurangen på Leopold Museum, som vi hade utsett till vår nästa anhalt; där fanns naturligtvis inte heller wienerschnitzel, men vi åt en hygglig lunch under samspråk med ett amerikanskt par.

Leopoldmuseet innehåller en (tidigare privat) samling österrikisk konst från 1800- och 1900-talen, hopsamlad av Rudolf Leopold.

Museets stolthet är en stor och representativ samling målningar av Egon Schiele (1890-1918, från Wien). Till det jag fäste mig vid bland hans målningar hörde en solnedgång i rosa-lila skiftningar, den utsökt komponerade ”Krummau vid Moldau”. ”Kalvarienberg” från 1912, ”Kardinal och nunna” i omfamning, svart-röd, nedmonterad till detaljer och hopsatt igen, vidare stiliserade blommor i lila och en aning orange och så en charmfull målning av kastanjeblad i grönt och orangegult.

Av Gustav Klimt (1862-1918, född nära Wien) fäste jag mig vid ”Aufziehendes Wetter” med dess mörka molnhimmel och en jättepoppel samt ”Albertsee” med oändliga vatten i grått och turkos.

Alfons Walde (1891-1958, Kitzbühel) med sin expressionism var påverkad av både Klimt och Schiele. Jag är imponerad av hur väl han behärskar att måla ljuset i ett i huvudsak vitt vinterlandskap (”Bäckenichl”, ett snölandskap), men jag tycker att hans närmast naturalistiska alpmotiv ofta blir kitschiga à la turistbroschyr.

En fin målning är Wilhelm Nicolaus Prachenskys (1898-1912) ”Hus i snö”. I ljussättning och perspektiv för den mina tankar till vår Björn Jonson.

Museiiakttagelserna är mina egna, nerklottrade i ett block. Jag har inte kollat några av de uppgifter jag förmedlar i något konstlexikon, så jag ber om tillgift för eventuella missförstånd, sannolikt i så fall vållade av att jag ibland har svårt att tyda min egen handstil.

Efter middag (28 maj) var det dags för avfärd per buss till Palais Auersperg för klassisk konsert med Wiener Residenzorchester. Konsertens första avdelning bestod av musik, komponerad av Wolfgang Amadeus Mozart: ouvertyren till ”Figaros bröllop”, Papagenos och Papagenas duett ur ”Trollflöjten”, första satsen ur ”Divertimento D-dur, kv 136″, andra satsen ur ”Violinkonsert, G-dur”, en duett ur ”Don Juan”, en aria ur ”Figaros bröllop” och ”Katzenduett”. Andra avdelningen ägnades Johann Strauss: ”Kejsarvalser”, polkan ”Eljen a Magyar”, aria ur ”Zigenarbaronen”, ”Tick Tack Polka”, ”Winer Blut” (valser), Donau-valser och ”Radetzkymarsch”. De unga musikerna, sångsolisterna och dansarna var mycket drivna, urvalet med förlov sagt turistanpassat (”klassiska pärlor”); de musikovana turisterna roades dessutom med gags av typen att den kvinnliga cellisten kom in på scenen och låtsades ha glömt cellon. Men trots dessa invändningar var det, rent musikaliskt, en väl använd kväll.

Klockan 23.00 lade Victoria Amazonica ut för sin första sträcka på Donau, den mellan Nussdorf och Bratislava.

Välsignade regn!

De senaste dagarna har varit nästan outhärdligt varma. I går var jag dessutom tvungen att åka fram och tillbaka in till stan för att släppa in hantverkarna och vicevärden för en tiominuterskontroll av ventilerna på elementen; vi har speciallås i lägenheten sen Birgittas statsråds- och talmanstid. När jag kom tillbaka till huset i Öregrund, var luften i huset kvalmig och obehagligt varm. Nu måste man vattna krukväxterna varje dag. Detsamma gäller änglatrumpeterna i sina krukor utomhus, givetvis också det som finns i Birgittas växthus.

Värmen har drivit på det som händer utomhus: Min skära stora bondpion har slagit ut i slänten ner mot vägen, och runt omkring i trädgården har aklejorna, Birgittas favoritblommor, börjat blomma. Under asken nere vid grinden doftar det starkt av alla blommande liljekonvaljer, som trivs i det stora trädets skugga.

Rönnarna blommar, men äppelträden har blommat ut. Hoppas att det inte innebär, att rönnbärsmalen har tagit de små äppelembryona i besittning; äppelblom är de här krypens alternativ, när det inte finns blommande rönn att tillgå.

I går, när jag kom tillbaka från Uppsala, konstaterade jag, att jag, om det inte sker ett väderomslag, måste börja vattna trädgården. Trädgården är stor, med många rabatter och land överallt, och ska man slangvattna effektivt, tar det mycket lång tid att genomföra.

Men i morse var det mulet och lite svalkande vind, och när jag gick hem från Konsum efter att ha handlat, kom de första regndropparna. Sen har det fortsatt: ett milt, fint regn faller nu över trädgården. Välsignade regn!

Hoppas det kommer mera.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten 19 / 2006:

”Höghus måste ha markkontakt”

(Dagens Nyheter)

Rapport från Donau: Nussdorf-Giurgiu

Man kunde också ange rutten som Wien-Bukarest, men själva båtfärden startar i Wiens förstad Nussdorf, och eftersom Bukarest inte ligger vid Donau, blir den sista hamnen båten angör Giurgiu i Rumänien, varifrån man körs per buss till huvudstaden.

För övrigt är det så att båtresan hela tiden kompletteras med utflykter i land, till fots – ibland i grupp med guide, ibland för egen maskin – och ofta också i form av guidade bussturer. Uppehållen är i flera fall långa och generösa, så vi hinner under de elva dagar resan varar (27 maj-6 juni) se förbluffande mycket av de hela sju länder Donau vindlar sig igenom: Österrike, Slovakien, Ungern, Kroatien, Serbien, Rumänien, Bulgarien och så Rumänien igen. Det finns dels utflykter som ingår i grundpriset, dels utflykter som man beställer och betalar tillägg för. Vi hade förhandsbeställt alla utflykter utom en.

Båt nerför Donau är ett mycket bekvämt sätt att resa: man har samma ”hotellrum” under hela resan, slipper packa upp och packa ner. Hytterna, som har dusch och toa, är i och för sig inte särskilt stora, men de tillgängliga utrymmena är väl utnyttjade för olika typer av förvaring. Vår enda större anmärkning var att läslamporna var så konstigt placerade, att de nästan inte gick att använda för sängläsning. Men det här är ett vanligt problem för oss som reser; också många hotell har usel läsbelysning.

Alla måltider – frukost, lunch och middag – åts med något enstaka undantag, som jag ska återkomma till, i matsalen ombord. Frukostarna var goda men kanske lite enahanda. De rikliga flerrätters luncherna och middagarna desto mer omväxlande; middagarna (fyrarätters plus sallad; som diabetiker hoppade jag konsekvent över efterrätterna) varierades efter det land man för tillfället befann sig i. Ville man – och det ville man – beställa vin till maten, fanns det en kollektion från regionen; Montenegro har till exempel en del riktigt bra röda viner till hyggligt pris.

Besättningen var rumänsk, engelsktalande; båten, Victoria Amazonica, ägs dock numera av ett nederländskt rederi. Den svenska delen av resenärerna hade med sig en svensk guide och reseledare, Tage. I övrigt fanns det en grupp amerikaner med egen guide (amerikan men ursprungligen från Serbien) med på resan. Oftast hade vi våra utflykter i separata bussar.

I de olika delarna av resan, som jag ska återkomma till, ingick sightseeingar och mycket kultur, även historia; resan var inte bara en färd på Donau och till de stater som i dag finns längs floden utan också en färd tillbaka in i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkins historia. En god portion nutidshistoria blev det likaså, särskilt när vi kom till de länder, som har varit delar av det nu upplösta Jugoslavien. Inte bara så att vi fick se de ännu färska spåren av kriget (urblåsta hus, skotthål, oröjda minfält) – den serbisk-amerikanske guiden gav en kväll på båten en mycket lång föreläsning om konflikten och lyckades, kanske just genom sin egen serbiska bakgrund, ge en hyggligt balanserad bild av vad som hade förevarit.

En del av förflyttningarna mellan hamnarna skedde nattetid. Däremellan tuffade vi nedströms i dagsljus, tyvärr inte så ofta i solljus. (Vissa dagar var vädret riktigt uselt.) Till att börja med var stränderna låga och ganska enahanda, lövskog som delvis fortfarande var översvämmad. Vi befann oss knappast ”An der schönen blauen Donau” – vattnet var mer grönbrunt än blått, vilket bland annat lär bero på att det är järnhaltigt. Men när vi åkte in i den ganska långa sträckningen kring Järnporten, blev landskapet dramatiskt – och solen sken! Vi satt på soldäck och fotograferade branta berg, klängande byar och småstäder och givetvis de väldiga slussarna i flera steg.

De resdagar, då vädret inte inbjöd till vistelse på soldäck, kunde man sitta i en soffa i den generöst tilltagna baren med dess stora fönster, ömsom tittandes på utsikten, ömsom läsandes. Birgitta läste bland annat Jörn Donners ”Rapport från Donau”, som jag redan har skrivit om, och så Mustafa Cans – hörde ni hans fantastiska sommarprogram? – ”Tätt intill dagarna. Berättelsen om min mor” (Norstedts, 2006), som jag uppvaktade henne med på mors dag, som inföll under resan. Jag läste en sällsam blandning av böcker, som alltid utmärker mitt läsande: Sonja Åkessons ”Vara vit mans slav och helt andra dikter” (i urval av Jenny Tunedal, Norstedts, 2006), Marjane Satrapis seriebok ”Broderier” (Ordfront/Galago, 2006), Edward S Ellis´ indianbok ”Hjortfot” (FiB:s ungdomsböcker, 1954), Annika Korpis roman ”Hevonen Häst” (En bok för alla, 2003) och Michael Connelys deckare ”Fällan” (Norstedts, 2004).

I baren huserade ett litet rumänskt husband (heter det så på en båt?). Bandet hade en rätt så duktig violinist och leddes av keyboardisten Elvis (jo, det är sant!). Sångerskan var inget att hänga i julgran, fast hon försökte se ut som en julgransprydnad, men hon och de andra ansträngde sig i alla fall ge oss en zigensk afton (som inte kändes särskilt zigensk). Roligare var då kvällsbesöket av den mycket professionella serbiska folkdansensemblen ”Talija”; jag passade också på att köpa en DVD med den.

Samma kväll var det modevisning: några unga damer visade upp långa mönstrade tröjor från en stad i västra Serbien, Sirogojno. Där finns ett modehus, som verkligen gör utsökt vackra tröjor (av isländsk ull!). På båten såldes de för en tredjedel av det pris man tar för dem i en modebutik på Manhattan, och jag fick nöjet att komplettera min morsdagsbok till Birgitta med ytterligare en present.

Under måltiderna och utflykterna träffade vi förstås en mängd nya, för oss tidigare obekanta människor. Men med på resan fanns också, till vår stora överraskning, min gamla arbetskamrat Jaan Ungerson med hustru Eivor. Paret Ungerson är några av de mest beresta människor jag känner till, och nu överdriver jag inte.

Utflykterna, miljöerna, kulturevenemangen tänker jag återkomma till, land för land.

Jag tänker ta med er på min färd nerför Donau.

Vad skulle dom ha en kraschad dator till?

”Silja Line och Tallink gör en deal. Keijo Mehtonen (Tallink), Enn Pant (Tallink – med ryggen mot kameran) och Siljas Antti Pankakoski, väntar på en kraschad dator innan presskonferensen kan komma igång.”

(Ekonomidelen i Dagens Nyheter 13 juni 2006)

IB än en gång

Först en positionsbestämning:

Jag betraktar mig som marxist, om än inte av den bokstavstroende sorten. Hur som helst har Karl Marx med sin klassanalys och med historiematerialismen gett oss instrument att förstå världen och att förändra den.

Jag är vänsterradikal – vänstersocialist är en ganska adekvat beteckning – men också orubblig demokrat och förhärdad reformist. Mina politiska förebilder är tidiga socialdemokrater som Axel Danielsson och Hjalmar Branting, även Ernst Wigforss och Olof Palme.

Organisatoriskt har jag varit socialdemokratin trogen sedan ungdomsåren. Min politiska biografi kan man ta del av ovan under Om Enn Kokk.

Min långa bana i socialdemokratins tjänst innebär inte, att jag okritiskt har ställt mig bakom allt som mitt parti har företagit sig, särskilt under de senaste årtiondena. Som exempel räcker att jag under folkomröstningskampanjen om svenskt EU-medlemskap pläderade för nej och sen också röstade nej, vidare att jag i EMU-kampanjen satt i kampanjledningen för Socialdemokrater mot EMU. Den som vill veta mer om mina politiska ställningstaganden kan lämpligen läsa mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, till laboremusantologin ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustafsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002).

Där berättar jag också om mitt livslånga intresse för kultur.

***

Den här mixen – ett socialdemokratiskt vänsterperspektiv och mycket om kultur, inte minst om socialistisk kultur – har lockat ganska många att regelbundet läsa min blogg.

Särskilt gläder jag mig åt att många unga socialdemokrater ur SSUs och studentförbundets radikala falang har hittat till min blogg.

Men jag är också lite fascinerad av att så pass många unga vänsterpartister läser min blogg, till och med skriver kommentarer. Där spelar Ali Esbati (som jag personligen inte känner) en aktiv roll: han har ett par gånger lagt ut länkar till saker på min blogg, som han har funnit läsvärda; jag ber att få tacka för draghjälpen. (Men han var faktiskt inte först; en längre bana som läsare av min blogg har signaturen ”Daglönare”.)

Jag har genom årtiondena förvärvat en rik erfarenhet av umgänge med liksom konfrontation med vänsterpartister/kommunister. Generationskamrater gick under 1960- och 1970-talen över från socialdemorkatin till VPK eller till de maoistiska och trotskistiska med flera småpartierna. Jag känner omvänt också många som, ibland efter en livslång gärning i SKP/VPK, har gått över till (i några fall återvänt till) socialdemokratin.

När jag i början av 1968, mitt under vänsteruppsvinget, kom direkt från universitetsmiljön i Uppsala till partistyrelsen (s) i Stockholm, kom jag att ganska snart få på min lott att granska och skriva argumentationsmaterial mot tidens yttervänsterrörelser: jag skrev småskrifter om KFML(r), SKP och VPK i författarfirma med Pär Fagerström och en hel egen bok om VPK och SKP. KFML(r)-skriften skällde Proletären ut – men medgav samtidigt, att den, när det gällde fakta om KFML(r), mycket väl kunde användas i förbundets egna studiecirklar. Vänsterpartisten Lars Bäckström, som också han brukar benämna sig vänstersocialist (inte kommunist, inte socialdemokrat!), har en gång i samband med en middag på Villa Bonnier sagt ungefär så här om det jag skrev om VPK: – Du kan ju själv tänka dig, hur förbannade vi blev. Och så, eftersinnande: – Men du hade ju rätt.

Att det blev just jag som fick ta fighten med kommunisterna har huvudsakligen att göra med två saker: Dels kände jag från min egen studenttid många av de agerande plus de grupperingar de tillhörde. Dels var jag (och är jag) mycket beläst i arbetarrörelsens (hela arbetarrörelsens) historia, och jag kan dess idéströmningar. Jag har inte bara läst Marx och Engels och de socialdemokratiska ledare jag refererar till ovan utan också Lenin, Mao, Trotskij, Luxemburg, Gramsci, Mandel med flera i original.

Hur jag har reagerat på det jag har läst framgår av artiklar – i många fall recensioner – jag har publicerat. Jag nöjer mig här med att konstatera, att jag, när det gäller verk av till exempel Lenin och Mao, har varit starkt kritisk i mina kommentarer. Eftersom jag är väl förtrogen med Marx – jag läste ”Kommunistiska manifestet” och ytterligare några andra verk redan under min gymnasietid i Sundsvall på 1950-talet – behöver jag ingen undervisning om det kommunistiska klasslösa samhället. Men jag hävdar benhårt, att den leninistiska (alltså inte bara stalinistiska) ”vidareutvecklingen” av den tanketraditionen ledde till konsekvenser, som borde göra det omöjligt att i dag kalla sig kommunist. Till denna teoretiska insikt kommer familjeerfarenheter (från Estland) av vad kommunistisk diktatur i praktiken innebär.

Sålunda har jag, trots min vänsterradikalism, aldrig frestats att verka inom eller rösta på något kommunistiskt parti (eller något parti, där alltför många fortfarande kallar sig kommunister). Tvärt om har jag bekämpat kommunisterna. Av egen övertygelse och med intellektuella argument, aldrig något annat än argument.

Därför smärtade det mig en smula, när Ali Esbati vid introduktionen av ett av mina republikinlägg här på bloggen skrev följande:

”Enn Kokk har en blogg. Det är i sig smått fantastiskt. Man kan tycka mycket om den mannen. Han är på gott och ont sammanvuxen med socialdemokratin som parti. (Läs hans CV!). Inblandningen därigenom i socialdemokratins bidrag till den skändliga registreringen av kommunister – en som han sedan fick partiets uppdrag att skriva vitbok om! – är till exmpel trist. Men som helhet betraktat är detta en imponerande herre av bästa folkrörelsesnitt. Jag läser hans utläggningar med största intresse och nyfikenhet.”

Alltså: jag har aldrig någonsin för egen del registrerat några kommunister, och jag har gjort ett gediget och genomhederligt arbete, när jag skrev min 500-sidiga ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen.”

Boken bygger på bandade intervjuer. (De oredigerade banden har lämnats till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.) De redigerade – bara i språklig och dispositionsmässig mening! – intervjuerna har skriftligt godkänts av de intervjuade. (Även detta material har lämnats till ARAB.) När det gäller dem som arbetade ute på fältet framträder ett intressant mönster, som bäst illustreras av två partidistriktsombudsmän i Norrbotten: den ene var IB-rapportör, medan hans kollega, som satt i rummet bredvid, inte hade en aning om den här verksamheten. Jag har också intervjuat ett antal nyckelpersoner i ledande ställning i partiet respektive IB (bland dem IB-chefen Birger Elmér strax innan han dog) och har fått den här bilden bekräftad: Det har aldrig varit uppe till beslut i partiets VU eller partistyrelsen (inte ens diskuterats där), att IB skulle få använda partiaktivister för sin registrering, och det var en mycket liten grupp som (i största hemlighet) rekryterades för det här ändamålet. Flertalet socialdemokrater har förvisso bekämpat kommunister i till exempel fackföreningsrörelsen, men de har gjort det av helt normala partipolitiska skäl.

Jag har – med gott resultat, visade Säkerhetstjänstkommissionens senare publicerade mastodontutredning – kartlagt exakt det som hände. Men jag har också, vilket förargade en del vänsterpartister och en del av dem som på sin tid tillhörde 1960- och 1970-talens sektvänster, också skrivit ett par kapitel om de registrerade gruppernas ideologier och, i fallet SKP/VPK, dess moskvaberoende. Det här måste nämligen också redovisas, om man ska få den fullständiga och korrekta bilden. Inte så att jag tror (eller hävdar i boken) att den extensiva registrering som ägde rum på något sätt var ändamålsenlig. Men om man inte redovisar i vilken miljö registreringen ägde rum, blir den ju fullständigt obegriplig!

Jag vet inte, om Ali Esbati verkligen har läst min IB-bok. En tänkbar förklaring till de lite sliriga formuleringarna i citatet ovan skulle ju kunna tänkas vara, att han minns några av de mer reflexmässiga och högljudda kommentarerna från vänsterfolk av lite olika schatteringar, personer som när de fällde sina kommentarer över huvud taget inte hade haft tillgång till boken!

Min bok väckte en fullständigt våldsam publicitet; jag har tre knökfulla A 4-pärmar med pressklipp. De mer grova påhoppen ville jag förstås bemöta, och jag valde att göra det samlat i en enda artikel, avsedd att publiceras på DN Debatt.

Det manus jag skickade dit var för långt, och jag kom i telefon överens med en av debattredaktörerna, Dick Ljungberg, om att redaktionen skulle göra vissa av mig godkända strykningar.

Sen åkte jag till Australien.

När jag kom hem, hade artikeln inte publicerats. Jag ringde förstås DN Debatt och undrade och fick en massa undvikande krumbukter till svar. Kontentan var hur som helst, att artikeln vid det här laget saknade aktualitet. Tala om maktens arrogans!

Jag har kvar det oavkortade manuskriptet, och det här kan vara ett lämpligt tillfälle att äntligen publicera det:

Enn Kokk svarar sina kritiker:

”IB mer självsvåldig än politiskt styrd”

Att jag som IB-utredare skulle mötas av misstro var väntat: kan någon som så länge har arbetat i socialdemokratins inre cirklar tänkas presentera en sanningsenlig bild av det som hände? Personligen är jag benägen att ta den sortens misstro med jämnmod. Jag är övertygad om att de som läser min ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” utan förutfattade meningar kommer att inse, att jag – kanske just genom mina nära relationer till många av dem jag har intervjuat – på åtskilliga punkter har kommit längre än andra före mig har gjort.

En del av den kritik boken har mött tycks dess värre ha att göra med att somliga av dem som uttalade sig gjorde det, innan de hade läst den 500-sidiga utredningen. Snäppet värre var den reporter från Sydsvenska Dagbladet, Lasse Wierup, som inte ens orkade lyssna på vad jag vid presskonferensen sa inför en tämligen fullsatt sal. Han påstod nämligen (SDS den 29 augusti), att till de ”nya fakta” jag hade presenterat hörde att ”partiledningen” (!) ”fortsatte att rapportera vpk:are och personer på yttersta vänsterkanten till det militära underrättelseorganet IB. Enligt Kokk var t ex 22 000 socialdemokratiska arbetsplatsombud instruerade att ange kolleger som misstänktes vara kommunister eller Sovjetsympatisörer”. Detta är rent sinnessvagt. Är det något jag effektivt lyckas klarlägga i boken – se till exempel mina många intervjuer från Norrbotten – och också framförde vid presskonferensen, är det att den helt överväldigande delen av dessa arbetsplatsombud i n t e sysslade med att registrera kommunister åt IB, ja inte ens åt det egna partiet.

Peter Bratts invändning i Dagens Nyheter (28 augusti), att det måste ha registrerats fler människor än 4-5000, skulle ha varit mycket berättigad, om det hade varit jag som hade slagit fast denna siffra som sanning. Den här siffran är en utsaga från Ingvar Paues. Redan av min intervju med Paues framgår, att det angivna antalet rör en viss tidpunkt och att det totala antalet – eftersom det ständigt tillkom respektive ströks personer – måste ha varit större över tiden. Bratt åberopar för sin del uppgifter i P G Vinges bok ”Säpochef 1962-70″ om en betydligt vidare registrering. Själv har jag tre referenser till den här skriften i min bok. På sidan 116 konstaterar jag, att Vinge där ”återger faksimil av sidor i IBs register, vilka pekar mot att IB i realiteten registrerade kommunister på ett bredare sätt, än vad som kan anses motiverat av strikta försvars- och säkerhetsskäl”.

Däremot har jag ingen berättigad uppfattning om exakt hur stort antalet registrerade var. Det är en frågeställning, som den statliga Säkerhetstjänstkommissionen har bättre möjligheter än jag att bedöma, eftersom den i motsats till mig kommer åt de rester av registren som fortfarande finns kvar.

Också professorn i historia Klas Åmark ställer i Östgöta Correspondenten (11 september) frågor om registren, vilka förmodligen av samma skäl bättre kan besvaras av Säkerhetstjänstkommissionen. Men Åmark har fel, när han hävdar, att jag inte har ställt frågor om användningen av registren. Den fråga Åmark ställer om vem som bearbetade de uppgifter Ingvar Paues´ avdelning av IB, Inhämtning, samlade in (med hjälp av ett hemligt och till numerären relativt litet nätverk inom arbetarrörelsen), besvaras av Paues själv med att de lämnades över till en annan avdelning inom IB, Bearbetning, för vidare analys.

Ganska många av mina kritiker har ifrågasatt det de av mig intervjuade, både de IB-anställda och rörelsefolket, säger, nämligen att de (få) socialdemokrater som faktiskt arbetade för IB visserligen förde politiska resonemang med de IB-anställda men egentligen aldrig, eller – vem kan vara till hundra procent tvärsäker i sådana här frågor? – i vart fall i ytterst sällsynta fall, fick något riktigt substantiellt tillbaka. Föreställningen, att IB i själva verket registrerade kommunister åt socialdemokraterna, lever alltså envist kvar.

Detta trots att mina många intervjuer relativt entydigt talar mot tesen, att IBs kommunistregistrering i själva verket skulle ha gjorts för socialdemokratiska partiets räkning. Men även om vi för resonemangets skull antar, att alla mina sagesmän ljuger (vilket i så fall kan få mycket obehagliga följder, när de under straffansvar hörs av den statliga Säkerhetstjänstkommissionen), kvarstår en fråga, som de som driver den här tesen inte har kunnat ge något rimligt svar: Vad skulle partiet ha alla de här uppgifterna till?

Flertalet av dem som har yttrat sig om den här frågan saknar – i motsats till mig – praktisk erfarenhet av partiarbete, fackliga val, kommunistbekämpning och annat liknande, som åtminstone teoretiskt kanske skulle kunna kopplas ihop med kommunistregistreringen, och kan därför inte, i likhet med mig, konstatera, att så här gick det inte till. Men det kan väl inte vara helt fel att tillämpa vanligt sunt bondförnuft på den här frågan?

Jag redovisar i min bok exempel på att IB uppdrog åt enskilda socialdemokrater på någon arbetsplats, dit det hade flyttat en kommunist med utbildning i Moskva, att hålla koll på den här personen och hans kontakter. Om i det här fallet de av IB städslade socialdemokraterna inte själva tidigare kände till den ditflyttade kommunistens öststatsutbildning, kan det säkert tänkas, att de använde den här utbildningen mot vederbörande i till exempel kampanjerna inför fackliga val.

Jag har funnit exempel på att fackliga företrädare som var socialdemokrater samarbetade med arbetsgivarsidan för att förhindra att kommunister (till exempel 1970-talets av sina partier aktivt utplacerade nyrevolutionärer) fick den anställning de sökte. Jag kan naturligtvis inte utesluta, att IB någon gång, som i specialfallet de på Sirolainstitutet utbildade finländska kommunisterna, kan ha haft ett finger med i spelet, men det enkla och naturliga för låt oss säga socialdemokratiska fackliga företrädare i de norrbottniska gruvorna kan knappast ha varit att gå omvägen via IB. När det dök upp någon politiskt tvivelaktig person med låt oss säga tidigare jobb på något av varven i Göteborg, måste den enkla och naturliga åtgärden ha varit att ringa till en ledande facklig s-företrädare på varvet i fråga och undra, vad det här var för en gök egentligen…

Min poäng med de här exemplen är, att hur man än räknar, handlar det om ett ganska ringa antal fall och att detta, plus det faktum att det alltså fanns enklare vägar än IB, talar emot att socialdemokraterna hos militären skulle ha byggt upp ett register för egen användning. Och om man ändå envisas att tro på den här teorin, varför skulle man i så fall placera det här registret hos militären och inte på partiexpeditionen i Stockholm?

I de helt övervädigande antalet fall, där socialdemokratin har haft sina konfrontationer med kommunisterna – fackliga val, allmänna val med mera – har ju dessutom register över kommunister ingen som helst rimlig användning; i själva verket är det ju också så, att orimligheten i teorin att IB skulle registrera kommunister för socialdemokratiska partiets räkning ökar, ju större och mer allmänt ett sådant register är.

Val vinner man med argument och mobilisering, inte genom att inneha register över politiska motståndare.

De fackliga valen är inget undantag. De många socialdemokrater med bakgrund i socialdemokraternas arbetsplatsorganisation jag har intervjuat säger alla – det är väl det Klas Åmark finner så tråkigt med boken – att det i varje fackligt val gäller att få de egna att gå och rösta och att med hjälp av argument för den socialdemokratiska respektive mot den kommunistiska linjen få så många som möjligt av de indifferenta (”marginalväljarna”) att välja den socialdemokratiska listan. Däremot spillde man inte krut på att försöka omvända de övertygade kommunisterna.

Vilka som hörde till vilken av de här tre kategorierna kände de socialdemokratiska företrädarna själva till; det handlade ju om arbetskamrater som man dagligen pratade och munhöggs med. Av detta följer att det inte finns något rimligt skäl att tro, att de här på lokala arbetsplatser verksamma socialdemokraterna skulle behöva gå till något centralt register för att få reda på vilka som var kommunister.

Dessutom: IBs kommunistregister upprättades visserligen inte av de 22 000 socialdemokratiska arbetsplatsombuden i gemen utan av ett hemligt och smalt kontaktnät, men också detta senare kontaktnät hade lika fullt sina yttersta utposter just ute på arbetsplatserna. Det är en helt absurd tanke, att de som utgjorde IBs kunskapsbas ute på arbetsplatserna när det blev fackliga val skulle behöva gå till IBs register för att hämta uppgifter, som de själva hade levererat!

”IB sköttes av regeringen” är den vanligaste rubriken över en artikel från TT, införd i rader av tidningar den 4 september och vars bakgrund är intervjuer med de båda militärerna Bo Westin och Stig Synnergren i Sydsvenska Dagbladet dagen före. Det låter ju bestickande, och många kommentatorer har av de här utsagorna dragit alldeles för vittgående slutsatser. Och dessutom på fel område: föreställer de sig, att IB-chefen Birger Elmér vid sina samtal med Sven Andersson och Olof Palme överlämnade lådor med registerkort över kommunister till dessa båda socialdemokrater? Min egen gissning, som baseras på att Sven Andersson var försvarsminister och Olof Palme extremt intresserad av säkerhetsfrågor, är att Elmér, när han träffade de båda herrarna, talade med dem om omvärlden snarare än inrikesverksamheten, för så vitt denna inte (se vad Elmér i min intervju med honom säger om kommunistisk infiltration från Finland) hade ett direkt samband med till exempel underrättelseverksamheten gent emot Sovjetunionen.

Av intresse för den här bedömningen är följande avsnitt i min intervju med Stig Synnergren: ”Också Stig Synnergren själv var, när han var chef för Försvarsstaben och sedan ÖB, inriktad på hur sådant som hände i omvärlden påverkade Sveriges säkerhet. Synnergren säger, att han flera gånger per år hade samtal med statsministern, Tage Erlander, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin, och att dessa samtal då främst rörde, vad som hände i världen. Även inhemska frågor togs emellanåt upp, men IB berördes `få gånger´, säger han. Han gör vidare en distinktion: Särskilt en försvarsminister – Sven Andersson – var införstådd med att IB förde register över personer `som man borde hålla reda på´. Också Olof Palme var intresserad av IB och kände ju dessutom Birger Elmér från sin egen tid på Försvarsstaben, för övrigt på samma avdelning som Elmér. Men Palme var, i linje med sitt eget stora intresse för omvärlden, säger Synnergren, mest intresserad av vad underrättelsedelen av IB lyckades få fram.”

Jag vill, apropå intervjuerna med Bo Westin och Stig Synnergren efter publiceringen av min bok, påminna om att Bo Westin var underrättelseansvarig chef i Försvarsstaben och Stig Synnergren försvarsstabschef respektive ÖB långt efter det att Försvarsstaben i början av 1950-talet slöt överenskommelsen med ledande socialdemokrater om det som skulle bli IB och även efter det att Birger Elmér 1957 hade blivit chef för B-kontoret och kommunistregistreringen därmed fick större effektivitet och bredd. I min av Synnergren godkända intervju konstateras också mycket riktigt, att Synnergren saknar egen erfarenhet av vad som hände vid starten. Han vidimerar dock – med ett eget exempel – det som bland andra Birger Elmér anger som ett av skälen för kommunistregistreringen, nämligen att amerikanarna för att exportera avancerad vapenteknologi till Sverige krävde åtgärder mot kommunister, som på de aktuella arbetsplatserna kunde befaras medverka till en vidareexport till Sovjetunionen.

Westin hör inte till den i huvudsak socialdemokratiska krets jag har koncentrerat mig på för att nå fördjupad kunskap om förbindelsetrådarna mellan militären och arbetarrörelsen. Jag skulle naturligtvis ändå ha intervjuat honom, om jag hade trott, att han hade någon värdefull kunskap i ämnet. Men eftersom jag hade läst intervjun med honom i rapporten från Försvarets underrättelsenämnd (FUN), spillde jag inte tid på honom, eftersom han så uppenbart saknade relevant kunskap. Av så väl FUNs rapport som flera av de intervjuer som nu har gjorts med Westin framgår att ”såväl Thede Palm som Birger Elmér föredrog att rapportera direkt till ÖB och försvarsministern”. Av detta följer att Westin saknar kunskap om vad som sades vid de här kontakterna och således också om de eventuella råd eller direktiv de båda honom formellt underställda sektionscheferna fick.

Av intervjun i DN (4 september) kan man också dra slutsatsen, att det här nog mer hade med arbetsplatsintriger och självsvåld än med partipolitik att göra: ”Herrarna var inte roade av att gå till mig. I verkligheten rapporterade de direkt till regeringen när det så passade.” För min slutsats talar också det faktum, att inte bara socialdemokraten Elmér utan också högermannen Palm hellre gick till den socialdemokratiske försvarsministern än till Westin. Utan att på något vis vilja förneka, att IB för sin kommunistregistrering hade uppbackning av till exempel Sven Andersson, vågar jag som ett samlat intryck av många samtal hävda, att IB när organisationen väl var i gång snarare var självgående än politiskt styrd, i vissa avseenden rent av självsvåldig.

Intressant i sammanhanget är den slutsats också Thomas Kanger och Jonas Gummesson drar beträffande avpolletteringen av Thede Palm 1965 från posten som chef för T-kontoret, varvid Birger Elmér blev chef för både inrikes- och utrikesverksamheten: ”Det främsta skälet till nyordningen var dock att dåvarande chefen för sektion 2, Bo Westin, var missnöjd med de underrättelserapporter som T-kontoret presterade. Man hoppades på en uppryckning med Elmér som chef.” I DN-intervjun sparkar Westin undan underlaget för teorin, att Elmér skulle ha fått det här jobbet på politiska meriter; ”Westin föreslog Elmér som chef. – Jag kommer väl ihåg mitt samtal med Sven Andersson då. `Är Elmér tillräckligt stor för det då?´, frågade Andersson”, berättar Westin för DN.

I intervjun i Sydsvenska Dagbladet hävdar Stig Synnergren, att militären själv aldrig skulle ha bedrivit inrikespolitiskt spioneri. Om han med det blott och bart menar, att IB använde sig av enskilda socialdemokrater runt om i landet för kunskapsinhämtning och registrering och att detta gjordes med några socialdemokratiska statsråds goda minne, är det en upprepning av något länge känt, som min bok nu ger ytterligare kunskaper om.

Men ledningen, till exempel Elmér och Bertil Wenblad som båda har lämnat viktiga bidrag till min bok, kom från den militära sidan, och själva initiativet – Elmér är i min intervju med honom på denna punkt mycket tydlig och konkret – kom också därifrån.

Efter publiceringen av min bok har de två första banden av Tage Erlanders dagböcker getts ut. I första bandet finns från den 1 juni 1949 en dagboksanteckning, som svart på vitt visar, att militären på egen hand och innan socialdemokratin kom in i bilden hade startat en IB-artad verksamhet: ”Mossbergs och Folke Thunborgs berättelse den 30/5 om hur försvarsstabens inrikesavdelning höll på att bygga upp en kommunistisk övervakningsorganisation är ett nytt bevis för militärens monumentala omdömeslöshet. Och naturligtvis göres detta utan kontakt med Vougt!” (Eje Mossberg var inrikesminister 1947-1951, Folke Thunborg statssekreterare i inrikesdepartementet 1947-1953. Allan Vougt var försvarsminister 1945-1951.)

Mot den här bakgrunden verkar Elmérs berättelse om hur han i början av 1950-talet via Arne Pettersson hos Sven Andersson och Torsten Nilsson fick OK för sin idé att utnyttja folk inom arbetarrörelsen för det som skulle bli IB ännu mera rimlig. Det som Erlander i sina dagböcker upprepade gånger skriver om, det sovjetiska hotet mot det dåtida Sverige, passar också det väl in i den bild Elmér och andra ger av den världspolitiska bakgrunden till att IB kom till.

Stig Synnergren är självfallet ett trovärdigt (och i den intervju jag har gjort med honom dessutom ett mycket frispråkigt) vittne, när det gäller hans eget fögderi på Försvarsstaben, till exempel när det gäller den fortsatta inrikesverksamheten på 1970-talet, då IB inte längre skulle ägna sig åt denna. Även här är hans motiveringar, trots att jag lägger ut en krok om strejken i Malmfälten, knutna till försvar och säkerhet; han hänvisar till att SKP, KFMLr med flera infiltrerade armén och att bevakningen av dessa grupper därmed var en fråga för försvaret självt, inte för säkerhetspolisen.

Han tar på sig det fulla ansvaret för det här beslutet, men när jag därefter ställer den självklara uppföljningsfrågan, om beslutet att fortsätta också var förankrat hos försvarsministern, svarar han undvikande. Har han mer att säga i denna fråga, bör han säga det; notera, att j a g inte har försökt lägga något lock på utan tvärt om har publicerat hans tvetydiga svar som det gavs i intervjun.

Allra sist: just Stig Synnergren har för mig betonat, att just inrikesspionaget på kommunister aldrig var Elmérs och IBs viktigaste uppgift. På den här punkten är han helt ense med Jan Guillou, när denne i en artikel i Aftonbladet (29 augusti) utdelar följande verbala rundpall: ”När således den andra kvällstidningens ledarsida i går krävde att Peter Bratt och jag skulle få upprättelse för vår tid i fängelset till följd av det vi avslöjade, så kan man le gott åt saken. Det är ett kul förslag. Men ledarskribenten är ung, han tror att IB-affären handlade om åsiktsregistrering. Det var emellertid inte för det vi skrev om den saken som vi åkte in.”

Jag håller helt med Synnergren och Guillou, när de påpekar, att IBs utrikes affärer var vida viktigare än dess inrikes affärer. Av slutsatsen att utrikesspionaget nog, vilket mått man än använder. var viktigare än kommunistregistreringen drar Guillou slutsatsen, att jag har undvikit de verkligt brännande frågorna.

Kontentan är, att jag borde ha skrivit en annan bok.

Jag beklagar, men det var inte min uppgift att gå till botten med just det Guillou har intresserat och intresserar sig för. Inte för att dessa frågor var mer obehagliga och därför borde undvikas. Utan för att åsiktsregistreringen, som också Guillou själv konstaterar, i mer än tio år har dominerat debatten om IB och min uppdragsgivare, socialdemokratiska partiet, därför tyckte, att det nu var dags att få upp alla kort på bordet och därvid också ge bakgrunden till det som gjordes.

Enn Kokk

***

Jag minns tydligt det VU-sammanträde, då jag fick det uppdrag jag redovisar allra sist i artikeln, som alltså aldrig kom in i DN: Alla var helt överens om att den här gången skulle all information fram, punkt slut! Dels genom en statlig kommission med extraordinära befogenheter. Dels genom en vitbok från partiets egen sida. Frågan var bara, vem som skulle göra partidelen av arbetet.

Och så fick Göran Persson syn på mig och sa: – Du kan göra det! Och då syftade han på det jag skrev om inledningsvis i den här långa bloggtexten: min kunskap om arbetarrörelsens olika grenar, också om historien, människorna och tiden. (Och naturligtvis frågade han, för säkerhet skull: – Du har väl aldrig själv varit inblandad i det här? Vilket jag snabbt kunde svara ett bestämt nej på.)

Jag inbillar mig också, att Göran Perssons och därpå hela VUs beslut att ge mig uppdraget hade att göra med att jag var känd för att vara en envis jävel, en vars övertygelser och handlande man inte kunde rubba. När några i medierna efter offentliggörandet av det uppdrag jag hade fått ifrågasatte, om jag med mitt arbete och min bakgrund var rätt man för jobbet – jag kunde ju bevars frestas att ta order om vilka jag skulle intervjua respektive inte intervjua och om vilka slutsatser jag skulle dra – skrattade några av mina dåtida arbetskamrater, så att tårarna rann.

När Säkerhetstjänstkommissionen med alla sina historiker och jurister sen la fram sina rapporter, fick jag full credit för mitt arbete. Min bok citerades flitigt och då inte i syfte att kullkasta det jag hade kommit fram till, snarare då bekräfta, ibland fylla i luckor med upplysningar, som också de bekräftade eller fördjupade det jag hade kommit fram till:

Lars Olof Lampers: ”Det grå brödraskapet – en berättelse om IB”, forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen, Statens offentliga utredningar SOU 2002:92. Referenser till min ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen”, 2001, finns inte bara i litteraturförteckningen (sidan 514) utan också mer specifikt på sidorna 20, 26, 48, 54, 55, 56, 100, 101, 102, 103, 105, 107, 170, 176, 181, 213, 214, 226, 227, 228, 229, 239, 241, 243, 265, 266, 267, 279, 281, 289, 296, 307, 310, 311, 315, 317, 327, 328, 329, 341, 344, 345, 450, 462 och 500.

Magnus Hjort: ”Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m m 1965-2002”, forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen, Statens offentliga utredningar SOU 2002:91. I litteraturförteckningen på sidan 791 finns min ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen”, 2001, samt min och Pär Fagerströms “KFML(r) Mål, organisation och arbetsmetoder”, 1973.

Säkerhetstjänstkommissionens betänkande: ”Rikets säkerhet och den personliga integriteten. De svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet sedan år 1945”, Statens offentliga utredningar SOU 2002:87. Även huvudbetänkandet har med min ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen”, 2001, i litteraturförteckningen (sidan 627). I kapitlet ”De hemliga underrättelse- och säkerhetstjänsternas skyddande verksamhet”, avsnitten ”Grupp B” återges en lång bit av min intervju med Birger Elmér (sidan 509). Ytterligare en referens finns på sidan 524. I kapitlet ”Säkerhetstjänsternas samarbete med partier, organisationer m m” finns referenser på sidorna 585, 587, 598, 590 och 609. På sidorna 591-592 refereras utförligt slutsatserna i mitt efterord till vitboken, varefter säkerhetstjänsten konkluderar: ”Denna bild stämmer väl överens med vad kommissionen kommit fram till.” Kommissionen tillägger, att den själv dock i vissa avseenden har kunnat komma längre, eftersom jag ju, ”till skillnad från kommissionen, inte haft tillgång till myndigheternas hemliga arkiv och inte heller till möjligheten att höra personer under sanningsplikt”.

Det är sammantaget ett mycket gott betyg, speciellt som jag ju har utfört ett rent soloarbete.

Ingen av dem som skrek högst, när jag publicerade min bok, har dock, heller efter det att Säkerhetstjänstkommissionen publicerade sitt facit, hörts av med några erkännanden.

Trosbekännelse

Låtom oss nu gemensamt bekänna vår kapitalistiska tro:

Vi tro på Gud Äganderätten, maktens och välståndets skapare.

Vi tro ock på Penningpåsen, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av Konkurrensmentaliteten, född av Hagalenskapen, skändad under Marx och Engels, dock aldrig död och begraven, stundom nedgrävd i jorden, men alltid uppstånden igen, tronande på Gud Äganderättens högra sida, därifrån dömande socialister och andra galningar.

Vi tro ock på Konkurrensmentaliteten, en helig, allmännelig Höger, de konservativas samfund, pengarnas räntabilitet, klassgränsernas uppståndelse och ett behagligt liv.

Amen.

***

Detta publicerade jag på ledarsidorna i Libertas nummer 5 1962. Min ”Trosbekännelse” blev flitigt citerad, ibland också bespottad, på landets ledarsidor av olika politisk kulör.

Inofficiell studentsång

Sjung hur studenten knäckt oss brutalt
Med depressioner och blödande magsår
Snart klappar hjärtat ihop totalt
Och än ska vi plugga i flera år
Ingen rast och ro
I våra sinnen bo
Hoppet är ett hån
Med dagens studielån
På vår utbrända färd mot den värld
Där vi snart gå i förtidspension
Där vi snart gå i förtidspension
HURRA!

Caroline Jungner, student från Ekerö, på Svenska Dagbladets insändarsida Synpunkt den 12 juni 2006

Tillbaka i den svenska sommaren

Vi kom tillbaka från donaukryssningen – som jag ska återkomma till – sent på kvällen den 6 juni. Tidigt nästa morgon åkte Birgitta i väg igen, nu till ett UNICEF-möte i New York; hon skulle dessutom träffa Jan Eliasson.

Eftersom jag kvällen därpå skulle ha styrelsemöte med Ordfront i Uppsala, kunde jag inte fortsätta ut till Öregrund. I avvaktan på sammanträdet och efter detta skrev jag bloggtexterna om Jörn Donners ”Rapport från Donau”, om Molly Åsbrink och ”Which Side Are You On” och olika svenska översättningar av den samt om Helmut Qualtinger.

För Ordfronts styrelse redovisade jag, att jag har fått Yvonne Hirdman att i oktober ställa upp för ett möte om Alva Myrdal – Yvonne kommer snart med en bok om Alva på Ordfront. Vi har fler spännande möten på gång också för hösten. Dem ska jag redovisa lite senare. När vi bröt kvällens möte, lovade Kjell Eriksson titta in hos oss i Öregrund, någon gång när han passerar på väg till Gräsö. Han vill bland annat titta på de rosor han har sålt till oss på den tiden då han var trädgårdsmästare.

Men jag kommer inte ut till Öregrund nästa morgon heller. På kvällen ringer vicevärden och meddelar, att den av bostadsrättsföreningen anlitade rörfirman nu – i morgon! – äntligen ska justera elementen i vår våning (liksom i alla andras) – saken har varit på gång i ett par år.

Väntan igen, och jag skriver in större delen av texten om Tom Lehrer i datorn. Först efter lunch på torsdag kan jag äntligen ta bussen ut till Öregrund.

Jag kör den första av fyra maskiner tvätt, efterbörden av donauresan, och hänger upp tvätten på strecket över natten.

Nästa morgon – nu är det fredag – fortsätter jag tvättandet. Det är lysande torkväder. Även de kraftiga marimekkoskjortorna torkar snabbt i solen. Själv sitter jag på tvättstuge-/bastutrappan och läser de senaste två veckornas tidningar. Jag väntar in brevbäraren för att få ut två veckors lagrad post. Den visar sig vara lagrad i Östhammar, men hon säger, att hon ändå ska dit på eftermiddagen och erbjuder sig att hämta vår post, vilket jag tacksamt tar emot.

Efter lunch tar jag itu med att klippa gräsmattan, som nu har fått växa ostört i två veckor. Gräset är högt. Eftersom tomten är stor med många fruktträd och delvis är kuperad, tar det tid, över tre timmar. Jag gör av med två fulla tankar bensin. Medan jag klipper körsbärsträdgården bakom huset – det som vi ibland kallar Körsbärsdalen – regnar det ner vitrosa blomblad, som lägger sig i håret. Det blommande täcket av tusensköna under körsbärsträden stryker också med, där jag far fram med gräsklipparen. Det skär i hjärtat, men jag vet ju av erfarenhet, att där snart kommer att finnas lika många blommor igen. Dessutom sprider gräsklipparen tusenskönorna till nya och nya ställen.

På lördag morgon kommer Birgitta hem från New York, närmare bestämt till Idrottsgatan. Dit åker jag också – vi ska nämligen senare på dagen åka till Stockholm för att fira Peter Larsson på hans 50-årsdag. Innan jag tar bussen in till Uppsala, tar jag en tur runt trädgården och plockar en födelsedagsbukett: trädgårdklint, lupiner, några exemplar av de snart utblommade tulpanerna (ett par grön/vita och ett par nästan svarta), jättegetrams och så bondsyrener; här ute har de senare just börjat blomma.

I sitt tal för Peter på födelsedagsfesten erinrar Birgitta om hur de tillsammans – han ordförande i Miljöförbundet och Linje 3are, hon energiminister och Linje 2are och sen både energi- och miljöminister – skrev en gemensam artikel på DN-debatt om att gräva ner stridsyxorna och gemensamt arbeta för en konstruktiv avvecklingspolitik samt för andra angelägna miljöpolitiska mål.

Både talaren och jubilaren mindes den här tiden – Peter blev sen medarbetare i miljödepartementet – som en lycklig och framgångrik tid. Det framgick att båda hade mycket övrigt att önska vad gäller fortsättningen – efter deras tid, alltså.

Som på alla födelsedagsfester förekom det förstås mängder av aktiviteter och hyss: den bordsgrupp jag hade tilldelats (med min gamla arbetskamrat Stina Andersson som ledare; vid vårt bord satt också teatermannen Kent Ekberg, som jag en gång i världen lärde känna genom Eva Swedenmark) skulle till exempel framföra ett fiktivt telegram, och jag åstadkom följande:

”Om du hör nåt i luften som surrar,
är det ett vindkraftverk som snurrar.

Birgitta Dahl”

Mycket sång blev det förstås också. Eftersom festkommittén och allsången leddes av Tjia Torpe, i sin ungdom anställd på MNW, blev det förstås mycket progg: ”Vi måst höja våra röster”, ”Stena Olssons Compagnie”, ”Livet är en fest” och ”Vem kan man lita på”.

En sång, given när så många miljöengagerade människor fanns församlade, var den här, som jag tyvärr missade, eftersom vi måste hasta i väg till sista tåget mot Uppsala:

ÄNGLAMARK

Text och musik: Evert Taube

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så sköna!

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar,
låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så skööööna!

Miljöaktivister, jo. Annars var det påtagligt många medlemmar ur förnyarkretsen i Stockholms arbetarekommun med på den här festen. Till dem har jag ett ambivalent förhållande: Det är bra att de har angripit de auktoritära strukturerna i Stockholms arbetarekommun. Mindre förtjust är jag i att de inte är tillräckligt principfasta i förhållandet till den gemensamma sektorn – jag är en kommun- och landstingskramare, vill att verksamheten ska drivas i offentlig regi. De jag känner bland dem är förtjusande människor.

***

Under samlingen inför den egentliga festen kom jag i slang med Mats Engström från Aftonbladets ledarsida, också han före detta medarbetare på miljödepartementet. Det visade sig, att han läser – och till och med uppskattar, tror jag – min blogg. Han hänvisade till flera detaljer, så det kan inte vara fråga om ytlig och tillfällig läsning. Han visste till och med, att Ali Esbati läser och ibland länkar sina egna läsare till min blogg. (Till det senare ska jag snart återkomma.)

Kjell Eriksson berättade förresten vid sammanträdet här om kvällen, att han vid ett besök i Halland nyligen, i egenskap av uppsalabo, hade fått en positiv kommentar om min blogg. Bloggvärlden är märklig!

***

På söndag morgon skildes mina och Birgittas vägar igen. Birgitta har uppdrag hela nästa vecka och måste stanna i stan. Jag for ut till Öregrund och sommaren.

Nu är sommaren fantastisk. Luften dallrar av värme – i eftermiddags var det + 29 i skuggan. Jag åt en ensam lunch ute vid trädgårdsbordet: melon och skinka och till det iskyld cider light (Signum, med aspartam – jag är diabetiker).

På det dryga dygn jag har varit härifrån har körsbärsträden blommat över, också några av de övriga fruktträden. Men flertalet äppelträd blommar ännu, och syrenerna doftar runt vårt röda hus med vita knutar.

BONDSYRENER

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

(Ur ”Blått och svart”, 1957)

Tom Lehrer

Tom Lehrer (född 1928) är egentligen matematiker men började under studietiden på Harvard skriva satiriska sånger; han debuterade 1952 med ett framträdande på en nattklubb. Hans ordekvilibristik påminner om Danny Kayes. Hans sånger med sin svarta humor blev mycket populära under 1950- och 1960-talen. De har skarp udd, ibland med en så dödligt insinuant ton, att den kan vara svår att fånga i en översättning. Lehrer hade också en ironisk distans till den miljö av radikala sångare han ingår i; i en sång skojade han med ”The Folk Song Army”.

I Innerspalten på Aftonbladets kultursidor skrev jag den 7 september 1967 – anonymt förstås – följande:

TOM LEHRER

Tom Lehrer, vår sjuke vän från USA, är knappast protestsångare i vedertagen mening. Det kan man lätt konstatera, om man lyssnar till ”The Folk Song Army”, som handlar om alla dessa unga män med sina 88-strängade gitarrer, som sjunger om fred och rättvisa och broderskap. Man måste beundra deras mod, menar Lehrer på Reprise-LPn ”That Was the Year That Was” (RS-6179); alla i publiken är ju mot dem.

Ändå fungerar många av hans sånger som effektiva opinionsbildare. ”We Will All Go Together When We Go” från ”An Evening Wasted With Tom Lehrer” (Decca LK 4332) är väl det mest kända exemplet. Den är den mest realistiska skildringen av kärnvapenkriget vi känner till.

”That Was the Year That Was” är en enda lång tidskommentar. ”National Brotherhood Week” är ett mästerstycke, men den har goda konkurrenter på samma skiva, till exempel hyllningen till den amerikanske folkhjälten Wernher von Braun eller varför inte ”The Vatican Rag”. De troskyldiga amerikanska radikalerna, som trodde så mycket på paret Johnson-Humphrey, hånas i ”Whatever Became of Hubert?”.

Vi kan slutligen inte neka oss nöjet att citera ett stycke ur ”Send the Marines”:

When someone makes a move,
Of which we don´t approve,
Who is it that always intervenes?
UN and OAS
They have their place I guess,
But first – send the Marines!

Nu ska Tom Lehrer besöka Danmark och Norge, läser vi i vårt kära SvD. Till Sverige kommer han inte. ”Ingen har bjudit mig”, säger han.

Går det inte att få hit Lehrer själv, bör svensk TV åtminstone köpa in de två program han gör för televisionen i Danmark.

Så långt min Lehrer-presentation i Innerspalten. Till den kan läggas att båda de nämnda LP-skivorna förstås numera finns tillgängliga som CD; ”That Was the Year That Was” från 1965 har CD-nummer 6179-2, Reprise.

På ”An Evening Wasted With Tom Lehrer” (LP Decca LK 4332, 1959, CD Reprise 6199-2, 1995) finns den här låten, vars brutala detaljrikedom gjorde den till alla tiders mest effektiva sång mot kärnvapen:

WE WILL ALL GO TOGETHER WHEN WE GO

Amerikansk text och musik: Tom Lehrer, 1950-talet

When you attend a funeral,
It is sad to think that sooner or
Later those you love will do the same for you.
And you may have thought it tragic,
Not to mention other adjec-
Tives, to think of all the weeping they will do.
But don´t you worry.
No more ashes, no more sackcloth.
And an armband made of black cloth
Will some day never more adorn a sleeve.
For if the bomb that drops on you
Gets your friends and neighbours too,
There´ll be nobody left behind to grieve.

And we will all go together when we go.
What a comforting fact that is to know.
Universal bereavement,
An inspiring achievement,
Yes, we all will go together when we go.

We will all go together when we go.
All suffuse with an incandescent glow.
No one will have the endurance
To collect on his insurance,
Lloyds of London will be loaded when they go.

We will all go together when we fry.
We´ll be French fried potatoes by and by.
There will be no more misery
When the world is our rotisserie,
Yes, we will all fry together when we fry.

Down by the old maelstrom,
There´ll be a storm before the calm.

And we will all bake together when we bake.
There´ll be nobody present at the wake.
With complete participation
In that grand incineration,
Nearly three billion hunks of well-done steak.

Oh we will all char together when we char.
And let there be no moaning of the bar.
Just sing out a Te Deum
When you see that I.C.B.M.,
And the party will be “come as you are.”

Oh we will all burn together when we burn.
There´ll be no need to stand and wait your turn.
When it´s time for the fallout,
And Saint Peter calls us all out,
We´ll just drop our agendas and adjourn.

You will all go directly to your respective Valhallas.
Go directly, do not pass Go, do not collect two hundred dolla´s.

And we will all go together when we go.
Ev´ry Hottentot and ev´ry Eskimo.
When the air becomes uranious,
And we will all go simultaneous.
Yes we all will go together
When we all go together,
Yes we all will go together when we go.

Text och noter hittar man i ”Tom Lehrer´s Second Song Book” (Elek Books, 1968). I den finns också ”National Brotherhood Week”, ”The Folk Song Army”, ”Whatever Became of Hubert?”, ”The Vatican Rag”, ”Send the Marines” och många andra, till exempel den suveräna ”Who´s Next?”

Många av Tom Lehrers sånger är översatta till svenska av skivbolaget Amigos skapare Per-Anders Boquist – skickligt, vilket verkligen inte är lätt med tanke på hur associationsrika originaltexterna är. De blev också mycket populära här, i Lars Ekborgs insjungning. Ett dussin Tom Lehrer-låtar gavs ut på LPn ”Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld” (Amigo AMLP 803, 1967), som numera också finns tillgänglig som CD med samma namn.

Jag har redan noterat, hur svåra att översätta Lehrers texter är. Lehrers humor är dock sjuk, och där har tidskrifter som Mad och Hjälp! språkligt banat väg.

Alltså kändes Boquists översättningar helt rätt i fall som ”Jag tar din hand i min” (bokstavligen!) och ”En irländsk ballad” med dess köttragu på styckad moster.

Oftast är Per-Anders Boquists översättningar kongeniala: ”När vi osar av uranium, sneglar kranium på kranium…” (”Vi går tillsammans den dagen det är slut”). Men ibland tar sig Boquist friheter, som man dock knappast kan ha några invändningar mot – som när han fogar in de rimmande raderna ”mandom mod och morske män / går i flock till himmelen”.

Lars Ekborg är absolut rätt man att sjunga Tom Lehrers texter på svenska. Leif Asps pianoackompanjemang framhäver ytterligare den lehrerska krogkabaréstämningen.