IB än en gång
12 juni 2006 23:06 | Politik | 43 kommentarerFörst en positionsbestämning:
Jag betraktar mig som marxist, om än inte av den bokstavstroende sorten. Hur som helst har Karl Marx med sin klassanalys och med historiematerialismen gett oss instrument att förstå världen och att förändra den.
Jag är vänsterradikal – vänstersocialist är en ganska adekvat beteckning – men också orubblig demokrat och förhärdad reformist. Mina politiska förebilder är tidiga socialdemokrater som Axel Danielsson och Hjalmar Branting, även Ernst Wigforss och Olof Palme.
Organisatoriskt har jag varit socialdemokratin trogen sedan ungdomsåren. Min politiska biografi kan man ta del av ovan under Om Enn Kokk.
Min långa bana i socialdemokratins tjänst innebär inte, att jag okritiskt har ställt mig bakom allt som mitt parti har företagit sig, särskilt under de senaste årtiondena. Som exempel räcker att jag under folkomröstningskampanjen om svenskt EU-medlemskap pläderade för nej och sen också röstade nej, vidare att jag i EMU-kampanjen satt i kampanjledningen för Socialdemokrater mot EMU. Den som vill veta mer om mina politiska ställningstaganden kan lämpligen läsa mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, till laboremusantologin ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustafsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002).
Där berättar jag också om mitt livslånga intresse för kultur.
***
Den här mixen – ett socialdemokratiskt vänsterperspektiv och mycket om kultur, inte minst om socialistisk kultur – har lockat ganska många att regelbundet läsa min blogg.
Särskilt gläder jag mig åt att många unga socialdemokrater ur SSUs och studentförbundets radikala falang har hittat till min blogg.
Men jag är också lite fascinerad av att så pass många unga vänsterpartister läser min blogg, till och med skriver kommentarer. Där spelar Ali Esbati (som jag personligen inte känner) en aktiv roll: han har ett par gånger lagt ut länkar till saker på min blogg, som han har funnit läsvärda; jag ber att få tacka för draghjälpen. (Men han var faktiskt inte först; en längre bana som läsare av min blogg har signaturen ”Daglönare”.)
Jag har genom årtiondena förvärvat en rik erfarenhet av umgänge med liksom konfrontation med vänsterpartister/kommunister. Generationskamrater gick under 1960- och 1970-talen över från socialdemorkatin till VPK eller till de maoistiska och trotskistiska med flera småpartierna. Jag känner omvänt också många som, ibland efter en livslång gärning i SKP/VPK, har gått över till (i några fall återvänt till) socialdemokratin.
När jag i början av 1968, mitt under vänsteruppsvinget, kom direkt från universitetsmiljön i Uppsala till partistyrelsen (s) i Stockholm, kom jag att ganska snart få på min lott att granska och skriva argumentationsmaterial mot tidens yttervänsterrörelser: jag skrev småskrifter om KFML(r), SKP och VPK i författarfirma med Pär Fagerström och en hel egen bok om VPK och SKP. KFML(r)-skriften skällde Proletären ut – men medgav samtidigt, att den, när det gällde fakta om KFML(r), mycket väl kunde användas i förbundets egna studiecirklar. Vänsterpartisten Lars Bäckström, som också han brukar benämna sig vänstersocialist (inte kommunist, inte socialdemokrat!), har en gång i samband med en middag på Villa Bonnier sagt ungefär så här om det jag skrev om VPK: – Du kan ju själv tänka dig, hur förbannade vi blev. Och så, eftersinnande: – Men du hade ju rätt.
Att det blev just jag som fick ta fighten med kommunisterna har huvudsakligen att göra med två saker: Dels kände jag från min egen studenttid många av de agerande plus de grupperingar de tillhörde. Dels var jag (och är jag) mycket beläst i arbetarrörelsens (hela arbetarrörelsens) historia, och jag kan dess idéströmningar. Jag har inte bara läst Marx och Engels och de socialdemokratiska ledare jag refererar till ovan utan också Lenin, Mao, Trotskij, Luxemburg, Gramsci, Mandel med flera i original.
Hur jag har reagerat på det jag har läst framgår av artiklar – i många fall recensioner – jag har publicerat. Jag nöjer mig här med att konstatera, att jag, när det gäller verk av till exempel Lenin och Mao, har varit starkt kritisk i mina kommentarer. Eftersom jag är väl förtrogen med Marx – jag läste ”Kommunistiska manifestet” och ytterligare några andra verk redan under min gymnasietid i Sundsvall på 1950-talet – behöver jag ingen undervisning om det kommunistiska klasslösa samhället. Men jag hävdar benhårt, att den leninistiska (alltså inte bara stalinistiska) ”vidareutvecklingen” av den tanketraditionen ledde till konsekvenser, som borde göra det omöjligt att i dag kalla sig kommunist. Till denna teoretiska insikt kommer familjeerfarenheter (från Estland) av vad kommunistisk diktatur i praktiken innebär.
Sålunda har jag, trots min vänsterradikalism, aldrig frestats att verka inom eller rösta på något kommunistiskt parti (eller något parti, där alltför många fortfarande kallar sig kommunister). Tvärt om har jag bekämpat kommunisterna. Av egen övertygelse och med intellektuella argument, aldrig något annat än argument.
Därför smärtade det mig en smula, när Ali Esbati vid introduktionen av ett av mina republikinlägg här på bloggen skrev följande:
”Enn Kokk har en blogg. Det är i sig smått fantastiskt. Man kan tycka mycket om den mannen. Han är på gott och ont sammanvuxen med socialdemokratin som parti. (Läs hans CV!). Inblandningen därigenom i socialdemokratins bidrag till den skändliga registreringen av kommunister – en som han sedan fick partiets uppdrag att skriva vitbok om! – är till exmpel trist. Men som helhet betraktat är detta en imponerande herre av bästa folkrörelsesnitt. Jag läser hans utläggningar med största intresse och nyfikenhet.”
Alltså: jag har aldrig någonsin för egen del registrerat några kommunister, och jag har gjort ett gediget och genomhederligt arbete, när jag skrev min 500-sidiga ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen.”
Boken bygger på bandade intervjuer. (De oredigerade banden har lämnats till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.) De redigerade – bara i språklig och dispositionsmässig mening! – intervjuerna har skriftligt godkänts av de intervjuade. (Även detta material har lämnats till ARAB.) När det gäller dem som arbetade ute på fältet framträder ett intressant mönster, som bäst illustreras av två partidistriktsombudsmän i Norrbotten: den ene var IB-rapportör, medan hans kollega, som satt i rummet bredvid, inte hade en aning om den här verksamheten. Jag har också intervjuat ett antal nyckelpersoner i ledande ställning i partiet respektive IB (bland dem IB-chefen Birger Elmér strax innan han dog) och har fått den här bilden bekräftad: Det har aldrig varit uppe till beslut i partiets VU eller partistyrelsen (inte ens diskuterats där), att IB skulle få använda partiaktivister för sin registrering, och det var en mycket liten grupp som (i största hemlighet) rekryterades för det här ändamålet. Flertalet socialdemokrater har förvisso bekämpat kommunister i till exempel fackföreningsrörelsen, men de har gjort det av helt normala partipolitiska skäl.
Jag har – med gott resultat, visade Säkerhetstjänstkommissionens senare publicerade mastodontutredning – kartlagt exakt det som hände. Men jag har också, vilket förargade en del vänsterpartister och en del av dem som på sin tid tillhörde 1960- och 1970-talens sektvänster, också skrivit ett par kapitel om de registrerade gruppernas ideologier och, i fallet SKP/VPK, dess moskvaberoende. Det här måste nämligen också redovisas, om man ska få den fullständiga och korrekta bilden. Inte så att jag tror (eller hävdar i boken) att den extensiva registrering som ägde rum på något sätt var ändamålsenlig. Men om man inte redovisar i vilken miljö registreringen ägde rum, blir den ju fullständigt obegriplig!
Jag vet inte, om Ali Esbati verkligen har läst min IB-bok. En tänkbar förklaring till de lite sliriga formuleringarna i citatet ovan skulle ju kunna tänkas vara, att han minns några av de mer reflexmässiga och högljudda kommentarerna från vänsterfolk av lite olika schatteringar, personer som när de fällde sina kommentarer över huvud taget inte hade haft tillgång till boken!
Min bok väckte en fullständigt våldsam publicitet; jag har tre knökfulla A 4-pärmar med pressklipp. De mer grova påhoppen ville jag förstås bemöta, och jag valde att göra det samlat i en enda artikel, avsedd att publiceras på DN Debatt.
Det manus jag skickade dit var för långt, och jag kom i telefon överens med en av debattredaktörerna, Dick Ljungberg, om att redaktionen skulle göra vissa av mig godkända strykningar.
Sen åkte jag till Australien.
När jag kom hem, hade artikeln inte publicerats. Jag ringde förstås DN Debatt och undrade och fick en massa undvikande krumbukter till svar. Kontentan var hur som helst, att artikeln vid det här laget saknade aktualitet. Tala om maktens arrogans!
Jag har kvar det oavkortade manuskriptet, och det här kan vara ett lämpligt tillfälle att äntligen publicera det:
Enn Kokk svarar sina kritiker:
”IB mer självsvåldig än politiskt styrd”
Att jag som IB-utredare skulle mötas av misstro var väntat: kan någon som så länge har arbetat i socialdemokratins inre cirklar tänkas presentera en sanningsenlig bild av det som hände? Personligen är jag benägen att ta den sortens misstro med jämnmod. Jag är övertygad om att de som läser min ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” utan förutfattade meningar kommer att inse, att jag – kanske just genom mina nära relationer till många av dem jag har intervjuat – på åtskilliga punkter har kommit längre än andra före mig har gjort.
En del av den kritik boken har mött tycks dess värre ha att göra med att somliga av dem som uttalade sig gjorde det, innan de hade läst den 500-sidiga utredningen. Snäppet värre var den reporter från Sydsvenska Dagbladet, Lasse Wierup, som inte ens orkade lyssna på vad jag vid presskonferensen sa inför en tämligen fullsatt sal. Han påstod nämligen (SDS den 29 augusti), att till de ”nya fakta” jag hade presenterat hörde att ”partiledningen” (!) ”fortsatte att rapportera vpk:are och personer på yttersta vänsterkanten till det militära underrättelseorganet IB. Enligt Kokk var t ex 22 000 socialdemokratiska arbetsplatsombud instruerade att ange kolleger som misstänktes vara kommunister eller Sovjetsympatisörer”. Detta är rent sinnessvagt. Är det något jag effektivt lyckas klarlägga i boken – se till exempel mina många intervjuer från Norrbotten – och också framförde vid presskonferensen, är det att den helt överväldigande delen av dessa arbetsplatsombud i n t e sysslade med att registrera kommunister åt IB, ja inte ens åt det egna partiet.
Peter Bratts invändning i Dagens Nyheter (28 augusti), att det måste ha registrerats fler människor än 4-5000, skulle ha varit mycket berättigad, om det hade varit jag som hade slagit fast denna siffra som sanning. Den här siffran är en utsaga från Ingvar Paues. Redan av min intervju med Paues framgår, att det angivna antalet rör en viss tidpunkt och att det totala antalet – eftersom det ständigt tillkom respektive ströks personer – måste ha varit större över tiden. Bratt åberopar för sin del uppgifter i P G Vinges bok ”Säpochef 1962-70″ om en betydligt vidare registrering. Själv har jag tre referenser till den här skriften i min bok. På sidan 116 konstaterar jag, att Vinge där ”återger faksimil av sidor i IBs register, vilka pekar mot att IB i realiteten registrerade kommunister på ett bredare sätt, än vad som kan anses motiverat av strikta försvars- och säkerhetsskäl”.
Däremot har jag ingen berättigad uppfattning om exakt hur stort antalet registrerade var. Det är en frågeställning, som den statliga Säkerhetstjänstkommissionen har bättre möjligheter än jag att bedöma, eftersom den i motsats till mig kommer åt de rester av registren som fortfarande finns kvar.
Också professorn i historia Klas Åmark ställer i Östgöta Correspondenten (11 september) frågor om registren, vilka förmodligen av samma skäl bättre kan besvaras av Säkerhetstjänstkommissionen. Men Åmark har fel, när han hävdar, att jag inte har ställt frågor om användningen av registren. Den fråga Åmark ställer om vem som bearbetade de uppgifter Ingvar Paues´ avdelning av IB, Inhämtning, samlade in (med hjälp av ett hemligt och till numerären relativt litet nätverk inom arbetarrörelsen), besvaras av Paues själv med att de lämnades över till en annan avdelning inom IB, Bearbetning, för vidare analys.
Ganska många av mina kritiker har ifrågasatt det de av mig intervjuade, både de IB-anställda och rörelsefolket, säger, nämligen att de (få) socialdemokrater som faktiskt arbetade för IB visserligen förde politiska resonemang med de IB-anställda men egentligen aldrig, eller – vem kan vara till hundra procent tvärsäker i sådana här frågor? – i vart fall i ytterst sällsynta fall, fick något riktigt substantiellt tillbaka. Föreställningen, att IB i själva verket registrerade kommunister åt socialdemokraterna, lever alltså envist kvar.
Detta trots att mina många intervjuer relativt entydigt talar mot tesen, att IBs kommunistregistrering i själva verket skulle ha gjorts för socialdemokratiska partiets räkning. Men även om vi för resonemangets skull antar, att alla mina sagesmän ljuger (vilket i så fall kan få mycket obehagliga följder, när de under straffansvar hörs av den statliga Säkerhetstjänstkommissionen), kvarstår en fråga, som de som driver den här tesen inte har kunnat ge något rimligt svar: Vad skulle partiet ha alla de här uppgifterna till?
Flertalet av dem som har yttrat sig om den här frågan saknar – i motsats till mig – praktisk erfarenhet av partiarbete, fackliga val, kommunistbekämpning och annat liknande, som åtminstone teoretiskt kanske skulle kunna kopplas ihop med kommunistregistreringen, och kan därför inte, i likhet med mig, konstatera, att så här gick det inte till. Men det kan väl inte vara helt fel att tillämpa vanligt sunt bondförnuft på den här frågan?
Jag redovisar i min bok exempel på att IB uppdrog åt enskilda socialdemokrater på någon arbetsplats, dit det hade flyttat en kommunist med utbildning i Moskva, att hålla koll på den här personen och hans kontakter. Om i det här fallet de av IB städslade socialdemokraterna inte själva tidigare kände till den ditflyttade kommunistens öststatsutbildning, kan det säkert tänkas, att de använde den här utbildningen mot vederbörande i till exempel kampanjerna inför fackliga val.
Jag har funnit exempel på att fackliga företrädare som var socialdemokrater samarbetade med arbetsgivarsidan för att förhindra att kommunister (till exempel 1970-talets av sina partier aktivt utplacerade nyrevolutionärer) fick den anställning de sökte. Jag kan naturligtvis inte utesluta, att IB någon gång, som i specialfallet de på Sirolainstitutet utbildade finländska kommunisterna, kan ha haft ett finger med i spelet, men det enkla och naturliga för låt oss säga socialdemokratiska fackliga företrädare i de norrbottniska gruvorna kan knappast ha varit att gå omvägen via IB. När det dök upp någon politiskt tvivelaktig person med låt oss säga tidigare jobb på något av varven i Göteborg, måste den enkla och naturliga åtgärden ha varit att ringa till en ledande facklig s-företrädare på varvet i fråga och undra, vad det här var för en gök egentligen…
Min poäng med de här exemplen är, att hur man än räknar, handlar det om ett ganska ringa antal fall och att detta, plus det faktum att det alltså fanns enklare vägar än IB, talar emot att socialdemokraterna hos militären skulle ha byggt upp ett register för egen användning. Och om man ändå envisas att tro på den här teorin, varför skulle man i så fall placera det här registret hos militären och inte på partiexpeditionen i Stockholm?
I de helt övervädigande antalet fall, där socialdemokratin har haft sina konfrontationer med kommunisterna – fackliga val, allmänna val med mera – har ju dessutom register över kommunister ingen som helst rimlig användning; i själva verket är det ju också så, att orimligheten i teorin att IB skulle registrera kommunister för socialdemokratiska partiets räkning ökar, ju större och mer allmänt ett sådant register är.
Val vinner man med argument och mobilisering, inte genom att inneha register över politiska motståndare.
De fackliga valen är inget undantag. De många socialdemokrater med bakgrund i socialdemokraternas arbetsplatsorganisation jag har intervjuat säger alla – det är väl det Klas Åmark finner så tråkigt med boken – att det i varje fackligt val gäller att få de egna att gå och rösta och att med hjälp av argument för den socialdemokratiska respektive mot den kommunistiska linjen få så många som möjligt av de indifferenta (”marginalväljarna”) att välja den socialdemokratiska listan. Däremot spillde man inte krut på att försöka omvända de övertygade kommunisterna.
Vilka som hörde till vilken av de här tre kategorierna kände de socialdemokratiska företrädarna själva till; det handlade ju om arbetskamrater som man dagligen pratade och munhöggs med. Av detta följer att det inte finns något rimligt skäl att tro, att de här på lokala arbetsplatser verksamma socialdemokraterna skulle behöva gå till något centralt register för att få reda på vilka som var kommunister.
Dessutom: IBs kommunistregister upprättades visserligen inte av de 22 000 socialdemokratiska arbetsplatsombuden i gemen utan av ett hemligt och smalt kontaktnät, men också detta senare kontaktnät hade lika fullt sina yttersta utposter just ute på arbetsplatserna. Det är en helt absurd tanke, att de som utgjorde IBs kunskapsbas ute på arbetsplatserna när det blev fackliga val skulle behöva gå till IBs register för att hämta uppgifter, som de själva hade levererat!
”IB sköttes av regeringen” är den vanligaste rubriken över en artikel från TT, införd i rader av tidningar den 4 september och vars bakgrund är intervjuer med de båda militärerna Bo Westin och Stig Synnergren i Sydsvenska Dagbladet dagen före. Det låter ju bestickande, och många kommentatorer har av de här utsagorna dragit alldeles för vittgående slutsatser. Och dessutom på fel område: föreställer de sig, att IB-chefen Birger Elmér vid sina samtal med Sven Andersson och Olof Palme överlämnade lådor med registerkort över kommunister till dessa båda socialdemokrater? Min egen gissning, som baseras på att Sven Andersson var försvarsminister och Olof Palme extremt intresserad av säkerhetsfrågor, är att Elmér, när han träffade de båda herrarna, talade med dem om omvärlden snarare än inrikesverksamheten, för så vitt denna inte (se vad Elmér i min intervju med honom säger om kommunistisk infiltration från Finland) hade ett direkt samband med till exempel underrättelseverksamheten gent emot Sovjetunionen.
Av intresse för den här bedömningen är följande avsnitt i min intervju med Stig Synnergren: ”Också Stig Synnergren själv var, när han var chef för Försvarsstaben och sedan ÖB, inriktad på hur sådant som hände i omvärlden påverkade Sveriges säkerhet. Synnergren säger, att han flera gånger per år hade samtal med statsministern, Tage Erlander, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin, och att dessa samtal då främst rörde, vad som hände i världen. Även inhemska frågor togs emellanåt upp, men IB berördes `få gånger´, säger han. Han gör vidare en distinktion: Särskilt en försvarsminister – Sven Andersson – var införstådd med att IB förde register över personer `som man borde hålla reda på´. Också Olof Palme var intresserad av IB och kände ju dessutom Birger Elmér från sin egen tid på Försvarsstaben, för övrigt på samma avdelning som Elmér. Men Palme var, i linje med sitt eget stora intresse för omvärlden, säger Synnergren, mest intresserad av vad underrättelsedelen av IB lyckades få fram.”
Jag vill, apropå intervjuerna med Bo Westin och Stig Synnergren efter publiceringen av min bok, påminna om att Bo Westin var underrättelseansvarig chef i Försvarsstaben och Stig Synnergren försvarsstabschef respektive ÖB långt efter det att Försvarsstaben i början av 1950-talet slöt överenskommelsen med ledande socialdemokrater om det som skulle bli IB och även efter det att Birger Elmér 1957 hade blivit chef för B-kontoret och kommunistregistreringen därmed fick större effektivitet och bredd. I min av Synnergren godkända intervju konstateras också mycket riktigt, att Synnergren saknar egen erfarenhet av vad som hände vid starten. Han vidimerar dock – med ett eget exempel – det som bland andra Birger Elmér anger som ett av skälen för kommunistregistreringen, nämligen att amerikanarna för att exportera avancerad vapenteknologi till Sverige krävde åtgärder mot kommunister, som på de aktuella arbetsplatserna kunde befaras medverka till en vidareexport till Sovjetunionen.
Westin hör inte till den i huvudsak socialdemokratiska krets jag har koncentrerat mig på för att nå fördjupad kunskap om förbindelsetrådarna mellan militären och arbetarrörelsen. Jag skulle naturligtvis ändå ha intervjuat honom, om jag hade trott, att han hade någon värdefull kunskap i ämnet. Men eftersom jag hade läst intervjun med honom i rapporten från Försvarets underrättelsenämnd (FUN), spillde jag inte tid på honom, eftersom han så uppenbart saknade relevant kunskap. Av så väl FUNs rapport som flera av de intervjuer som nu har gjorts med Westin framgår att ”såväl Thede Palm som Birger Elmér föredrog att rapportera direkt till ÖB och försvarsministern”. Av detta följer att Westin saknar kunskap om vad som sades vid de här kontakterna och således också om de eventuella råd eller direktiv de båda honom formellt underställda sektionscheferna fick.
Av intervjun i DN (4 september) kan man också dra slutsatsen, att det här nog mer hade med arbetsplatsintriger och självsvåld än med partipolitik att göra: ”Herrarna var inte roade av att gå till mig. I verkligheten rapporterade de direkt till regeringen när det så passade.” För min slutsats talar också det faktum, att inte bara socialdemokraten Elmér utan också högermannen Palm hellre gick till den socialdemokratiske försvarsministern än till Westin. Utan att på något vis vilja förneka, att IB för sin kommunistregistrering hade uppbackning av till exempel Sven Andersson, vågar jag som ett samlat intryck av många samtal hävda, att IB när organisationen väl var i gång snarare var självgående än politiskt styrd, i vissa avseenden rent av självsvåldig.
Intressant i sammanhanget är den slutsats också Thomas Kanger och Jonas Gummesson drar beträffande avpolletteringen av Thede Palm 1965 från posten som chef för T-kontoret, varvid Birger Elmér blev chef för både inrikes- och utrikesverksamheten: ”Det främsta skälet till nyordningen var dock att dåvarande chefen för sektion 2, Bo Westin, var missnöjd med de underrättelserapporter som T-kontoret presterade. Man hoppades på en uppryckning med Elmér som chef.” I DN-intervjun sparkar Westin undan underlaget för teorin, att Elmér skulle ha fått det här jobbet på politiska meriter; ”Westin föreslog Elmér som chef. – Jag kommer väl ihåg mitt samtal med Sven Andersson då. `Är Elmér tillräckligt stor för det då?´, frågade Andersson”, berättar Westin för DN.
I intervjun i Sydsvenska Dagbladet hävdar Stig Synnergren, att militären själv aldrig skulle ha bedrivit inrikespolitiskt spioneri. Om han med det blott och bart menar, att IB använde sig av enskilda socialdemokrater runt om i landet för kunskapsinhämtning och registrering och att detta gjordes med några socialdemokratiska statsråds goda minne, är det en upprepning av något länge känt, som min bok nu ger ytterligare kunskaper om.
Men ledningen, till exempel Elmér och Bertil Wenblad som båda har lämnat viktiga bidrag till min bok, kom från den militära sidan, och själva initiativet – Elmér är i min intervju med honom på denna punkt mycket tydlig och konkret – kom också därifrån.
Efter publiceringen av min bok har de två första banden av Tage Erlanders dagböcker getts ut. I första bandet finns från den 1 juni 1949 en dagboksanteckning, som svart på vitt visar, att militären på egen hand och innan socialdemokratin kom in i bilden hade startat en IB-artad verksamhet: ”Mossbergs och Folke Thunborgs berättelse den 30/5 om hur försvarsstabens inrikesavdelning höll på att bygga upp en kommunistisk övervakningsorganisation är ett nytt bevis för militärens monumentala omdömeslöshet. Och naturligtvis göres detta utan kontakt med Vougt!” (Eje Mossberg var inrikesminister 1947-1951, Folke Thunborg statssekreterare i inrikesdepartementet 1947-1953. Allan Vougt var försvarsminister 1945-1951.)
Mot den här bakgrunden verkar Elmérs berättelse om hur han i början av 1950-talet via Arne Pettersson hos Sven Andersson och Torsten Nilsson fick OK för sin idé att utnyttja folk inom arbetarrörelsen för det som skulle bli IB ännu mera rimlig. Det som Erlander i sina dagböcker upprepade gånger skriver om, det sovjetiska hotet mot det dåtida Sverige, passar också det väl in i den bild Elmér och andra ger av den världspolitiska bakgrunden till att IB kom till.
Stig Synnergren är självfallet ett trovärdigt (och i den intervju jag har gjort med honom dessutom ett mycket frispråkigt) vittne, när det gäller hans eget fögderi på Försvarsstaben, till exempel när det gäller den fortsatta inrikesverksamheten på 1970-talet, då IB inte längre skulle ägna sig åt denna. Även här är hans motiveringar, trots att jag lägger ut en krok om strejken i Malmfälten, knutna till försvar och säkerhet; han hänvisar till att SKP, KFMLr med flera infiltrerade armén och att bevakningen av dessa grupper därmed var en fråga för försvaret självt, inte för säkerhetspolisen.
Han tar på sig det fulla ansvaret för det här beslutet, men när jag därefter ställer den självklara uppföljningsfrågan, om beslutet att fortsätta också var förankrat hos försvarsministern, svarar han undvikande. Har han mer att säga i denna fråga, bör han säga det; notera, att j a g inte har försökt lägga något lock på utan tvärt om har publicerat hans tvetydiga svar som det gavs i intervjun.
Allra sist: just Stig Synnergren har för mig betonat, att just inrikesspionaget på kommunister aldrig var Elmérs och IBs viktigaste uppgift. På den här punkten är han helt ense med Jan Guillou, när denne i en artikel i Aftonbladet (29 augusti) utdelar följande verbala rundpall: ”När således den andra kvällstidningens ledarsida i går krävde att Peter Bratt och jag skulle få upprättelse för vår tid i fängelset till följd av det vi avslöjade, så kan man le gott åt saken. Det är ett kul förslag. Men ledarskribenten är ung, han tror att IB-affären handlade om åsiktsregistrering. Det var emellertid inte för det vi skrev om den saken som vi åkte in.”
Jag håller helt med Synnergren och Guillou, när de påpekar, att IBs utrikes affärer var vida viktigare än dess inrikes affärer. Av slutsatsen att utrikesspionaget nog, vilket mått man än använder. var viktigare än kommunistregistreringen drar Guillou slutsatsen, att jag har undvikit de verkligt brännande frågorna.
Kontentan är, att jag borde ha skrivit en annan bok.
Jag beklagar, men det var inte min uppgift att gå till botten med just det Guillou har intresserat och intresserar sig för. Inte för att dessa frågor var mer obehagliga och därför borde undvikas. Utan för att åsiktsregistreringen, som också Guillou själv konstaterar, i mer än tio år har dominerat debatten om IB och min uppdragsgivare, socialdemokratiska partiet, därför tyckte, att det nu var dags att få upp alla kort på bordet och därvid också ge bakgrunden till det som gjordes.
Enn Kokk
***
Jag minns tydligt det VU-sammanträde, då jag fick det uppdrag jag redovisar allra sist i artikeln, som alltså aldrig kom in i DN: Alla var helt överens om att den här gången skulle all information fram, punkt slut! Dels genom en statlig kommission med extraordinära befogenheter. Dels genom en vitbok från partiets egen sida. Frågan var bara, vem som skulle göra partidelen av arbetet.
Och så fick Göran Persson syn på mig och sa: – Du kan göra det! Och då syftade han på det jag skrev om inledningsvis i den här långa bloggtexten: min kunskap om arbetarrörelsens olika grenar, också om historien, människorna och tiden. (Och naturligtvis frågade han, för säkerhet skull: – Du har väl aldrig själv varit inblandad i det här? Vilket jag snabbt kunde svara ett bestämt nej på.)
Jag inbillar mig också, att Göran Perssons och därpå hela VUs beslut att ge mig uppdraget hade att göra med att jag var känd för att vara en envis jävel, en vars övertygelser och handlande man inte kunde rubba. När några i medierna efter offentliggörandet av det uppdrag jag hade fått ifrågasatte, om jag med mitt arbete och min bakgrund var rätt man för jobbet – jag kunde ju bevars frestas att ta order om vilka jag skulle intervjua respektive inte intervjua och om vilka slutsatser jag skulle dra – skrattade några av mina dåtida arbetskamrater, så att tårarna rann.
När Säkerhetstjänstkommissionen med alla sina historiker och jurister sen la fram sina rapporter, fick jag full credit för mitt arbete. Min bok citerades flitigt och då inte i syfte att kullkasta det jag hade kommit fram till, snarare då bekräfta, ibland fylla i luckor med upplysningar, som också de bekräftade eller fördjupade det jag hade kommit fram till:
Lars Olof Lampers: ”Det grå brödraskapet – en berättelse om IB”, forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen, Statens offentliga utredningar SOU 2002:92. Referenser till min ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen”, 2001, finns inte bara i litteraturförteckningen (sidan 514) utan också mer specifikt på sidorna 20, 26, 48, 54, 55, 56, 100, 101, 102, 103, 105, 107, 170, 176, 181, 213, 214, 226, 227, 228, 229, 239, 241, 243, 265, 266, 267, 279, 281, 289, 296, 307, 310, 311, 315, 317, 327, 328, 329, 341, 344, 345, 450, 462 och 500.
Magnus Hjort: ”Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m m 1965-2002”, forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen, Statens offentliga utredningar SOU 2002:91. I litteraturförteckningen på sidan 791 finns min ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen”, 2001, samt min och Pär Fagerströms “KFML(r) Mål, organisation och arbetsmetoder”, 1973.
Säkerhetstjänstkommissionens betänkande: ”Rikets säkerhet och den personliga integriteten. De svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet sedan år 1945”, Statens offentliga utredningar SOU 2002:87. Även huvudbetänkandet har med min ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen”, 2001, i litteraturförteckningen (sidan 627). I kapitlet ”De hemliga underrättelse- och säkerhetstjänsternas skyddande verksamhet”, avsnitten ”Grupp B” återges en lång bit av min intervju med Birger Elmér (sidan 509). Ytterligare en referens finns på sidan 524. I kapitlet ”Säkerhetstjänsternas samarbete med partier, organisationer m m” finns referenser på sidorna 585, 587, 598, 590 och 609. På sidorna 591-592 refereras utförligt slutsatserna i mitt efterord till vitboken, varefter säkerhetstjänsten konkluderar: ”Denna bild stämmer väl överens med vad kommissionen kommit fram till.” Kommissionen tillägger, att den själv dock i vissa avseenden har kunnat komma längre, eftersom jag ju, ”till skillnad från kommissionen, inte haft tillgång till myndigheternas hemliga arkiv och inte heller till möjligheten att höra personer under sanningsplikt”.
Det är sammantaget ett mycket gott betyg, speciellt som jag ju har utfört ett rent soloarbete.
Ingen av dem som skrek högst, när jag publicerade min bok, har dock, heller efter det att Säkerhetstjänstkommissionen publicerade sitt facit, hörts av med några erkännanden.
43 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Trevligt att bli omnämnd i texten.
Fråga: Du skriver i början att du kallar dig marxist. Om det tänker jag inte diskutera då jag inte vet. Men jag funderar på hur du ser på det socialdemokratiska partiet, såväl nu som förr.
Är partiet på något sätt marxistiskt? Nu, och tidigare?
Och finns det någon möjlighet för det socialdemokratiska partiet, enligt dig, att åter bli den progressiva samhällskraft man tidigare var? En kraft som jag inte anser att man är idag, åtminstone inte på riksplanet.
Comment by Daglonare — 2006 06 12 23:31 #
Tack för spännande och intressant läsning.
Mvh Erik Laakso
Comment by Erik Laakso — 2006 06 12 23:44 #
Det är inget som helst tvivel om att partiets allra första program, skrivet 1897 av Axel Danielsson, var marxistiskt. Intressantare är då att det tredje partiprogrammet, det som skrevs 1920, alltså efter partisprängningen då vänsterfalangen lämnade partier, är det mest utrerat marxistiska programmet i socialdemokratins programhistoria: hela begreppsapparaten (utsugning et cetera) användes. Detta program kom att gälla ända fram till 1944, då Ernst Wigforss skrev programtexten. Även han var ju skolad i marxismen – han har till exempel skrivit en skrift om materialistisk historieuppfattning – men han moderniserade programtexten: tonade ner själva vokabulären men de marxistiska tankegångarna fanns förstås kvar. Den utvecklingen fortsatte i pendelns riktning, när en programkommission under Tage Erlanders ledning 1960 presenterade ett nytt partiprogram för partikongressen.
Jag kom in i bilden inför 1975 års programrevision, som gjordes under ledning av Olof Palme; jag blev då för flera årtionden framåt programkommissionens huvudsekreterare. I 1975 års partiprogram blev den marxistiska analysen åter igen mer tydlig (än i 1960 års partiprogram).
Faktiskt ännu mer tydligt blir det marxistiska inflytandet i 1990 års partiprogram. Jörn Svensson har läst det och kan intyga det, råkar jag veta.
Inför nästa programrevision skrev jag rådslagsmaterialet “Socialdemokratins program”, utgivet 1999. Där finns en analys i marxistiska termer av hela 1990 års partiprogram. Skriften avslutas med en ordbok och en kort introduktion till de viktigaste tankemönstren inom marxismen.
År 2001 utkom boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (redaktör Klaus Misgeld, utgiven av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek), i vilken jag ger den politiska och ideologiska bakgrunden till de olika partiprogrammen, som återges in extenso.
Som framgår av Om Enn Kokk ovan, hoppade jag på grund av EMU-frågan av uppdraget som programkommissionens huvudsekreterare. Jag har alltså inte haft min hand med i det senaste, fortfarande gällande partiprogrammet. Där finns fortfarande kvar referenser till marxismen (men tyvärr också, för första gången, polemik mot missuppfattade element i marxismen, till exempel ”ödestron”).
Inför 1975 års programrevision genomfördes mycket omfattande ideologiska studier, vilket också inkluderade utgivning av böcker, både klassiker och nya. Olle Svenning har i sin bok om Olof Palme ifrågasatt, om det är någon mening med att ha referenser i partiprogrammet till marxismens tankegods i ett läge då de flesta i regeringen inte skulle begripa innebörden av dessa referenser. (Jag vet dock några som kan.)
Men ingenting är ju ohjälpligt. I den avslutande delen av kapitlet ”Vart tog den där elden vägen?” i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront 2002) finns svaret på din huvudfråga, däribland krav på återutgivning av och studiecirklar kring vissa namngivna böcker.
Comment by Enn Kokk — 2006 06 13 0:23 #
Tackar för svaret.
I övrigt kan jag glädja dig med att jag till hösten kommer att läsa på Wendelsbergs folkhögskola. Du har ju skrivit en del om den tidigare.
Comment by Daglonare — 2006 06 13 20:56 #
Intressant artikel om efterdyningarna til IB-affären. Är det inte dax att nu ta ställning till om SAP och den socialdemokratiska regeringens agerande under framväxten och driften av IB var förkastligt eller nödvändigt. Jag inser att det är svårt att svara i svart/vita termer, men jag tror att många skulle känna respekt för en rakryggad hållning i frågan oavsett svaret.
Svalan
Comment by Svalan — 2006 06 14 1:11 #
Till Svalan: Jag har själv gjort ett sådant försök i det korta, sammanfattande och personliga slutkapitlet i min IB-bok. Konklusionen, om vi tar den stenkort, är just att verksamheten, om man ser den från den militära säkerhetstjänstens perspektiv, inte kan beskrivas i svart/vita termer, men att en stor del av verksamheten ändå inte kan anses ha varit ändamålsenlig (massor av människor som inte borde ha registrerats registrerades) och, framför allt: som verksamheten lades upp, blev det en olycklig sammanblandning mellan stat och parti.
Eftersom jag inte tror på arvsynden, finner jag det meningslöst att av dagens partiledning (s) kräva ursäkter för de missgrepp som gjordes – ingen i den var ju på något sätt inblandad. Däremot tycker jag man kan ge partiledningen (den som fanns när jag fick mitt uppdrag och den som intierade Säkerhetskommissionen) credit för att den tog initiativ till att, äntligen, gräva upp sanningen och inget annat än sanningen.
Comment by Enn Kokk — 2006 06 14 9:23 #
Kommentar: se http://www.svalan.webblogg.se
IB affären
Vi är många som inte tror på arvsynden. När det gäller IB-affären och Enn Kokks blogg vill jag delvis hålla med. Det finns ingen anledning att hänga ut eller kräva ursäkter från dagens ledning inom socialdemokratin. Sammanblandningen av stat och parti i IB-affären är den del av kritiken som dock fortfarande är aktuell.
Socialdemokratin har alltid strävat efter att hålla rent på vänsterkanten och hålla ett öga på kommunister i fackföreningsrörelsen, kooperationen, hyresgästföreningen och inom de olika politiska instanserna. Denna historiska uppgift har dock under senare år kommit på skam inom socialdemokratin i Norge och i Sverige. Betydelsen av denna renhållning under efterkrigstiden ska inte underskattas, men formerna blev i vissa fall mer än tveksamma. IB-affären är ett exempel på detta, då statens uppgift mixades med SAP:s mission.
Jag tillhörde själv den grupp i samhället som var mycket upprörd när IB avslöjades, men idag har jag precis som många andra en mer nyanserad syn på IB:s verksamhet.
Svalan Flyger
2006-jun-14 @ 18:12:17
Comment by Svalan — 2006 06 14 18:15 #
Jag antar att du syftar på Arbeiderpartiets regeringssamarbete med Socialistisk Venstreparti i Norge respektive den svenska socialdemokratins mer lösliga majoritetssamarbet med bland annat Vänsterpartiet.
Exemplet Norge är tveksamt. SVs föregångare SF var en utbrytning ur Arbeiderpartiet; SV har sålunda ingen bakgrund som kommunistparti (även om avhoppade medlemmar ur Norges kommunistiska parti också senare anslöt sig till det nya partiet – men de lämnade ju därmed kommunismen bakom sig).
Det svenska Vänsterpartiet är däremot, via Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), historisk arvtagare till Sveriges kommunistiska parti (SKP). Det säger sig inte vara ett kommunistiskt parti – minns att K:et har tagits bort. Det rymmer avhoppade socialdemokrater och andra vänstermänniskor, som aldrig har kallat sig kommunister. Ett kvarstående problem är dock, att enskilda medlemmar (osäkert hur många) fortfarande envisas med att kalla sig kommunister. Skulle det nuvarande budgetsamarbetet utvidgas till ett formellt regeringssamarbete, är det här e n av flera frågor, vars vikt och bäring den socialdemokratiska partiledningen och dess ordförande, därmed regeringsbildare, får bedöma.
Comment by Enn Kokk — 2006 06 14 18:45 #
Rörelse mellan sanning och lögn (Göteborgs-Posten 3/9-2001)
Den vitbok om IB-affären som SAP beställt av partiveteranen Enn Kokk har mött skarp skepsis. Dennis Töllborg, som är expert på säkerhetstjänsten, har läst den och ser mönstret där lögnen stegvis legaliseras av den politiska makten.
Enn Kokks ”vitbok” om IB-affären och den politiska åsiktsregistreringen är en bok av rörelsen för rörelsen – den socialdemokratiska självbilden är närmast förblindande boken igenom. Redan efter att ha kommit en kort bit in i Enn Kokk’s ”vitbok” slås man av med vilken nästan reflexmässig lagbundenhet som det svenska politiska och juridiska etablissemanget hanterar dessa frågor.
I fas ett, det första kritiska läget när skandalen just exploderat, reagerar man från ansvarigt håll med kategoriskt förnekande, parallellt med insinuationer om inkompetens eller andra förklenande, ofta med politiska övertoner, omdömen om kritikens upphovsmän.
Klarar kritikerna att motstå motangreppet kommer makthavarna att anpassa sig till den nya situationen. I fas två smyger fram allt tydligare officiella erkännanden av att kritiken är berättigad, åtminstone såtillvida att faktapåståendena är i huvudsak korrekta och att praxis lämplighet kan ifrågasättas. I det läget kommer makthavarna att ha glädje av möjligheten till det som brukar kallas deniability i det offentliga hyckleriets underbara värld: den ger dem nu till och med möjlighet att i ett pressat läge sälla sig till kritikerna. Om nödvändigt kommer nu ett kraftfullt avståndstagande från kritiserad praxis: missförhållandena definieras just som missförhållanden, och avståndstagandet är kategoriskt.
I det här läget kan man räkna med att makthavarna kommer att framhålla vikten av att statsmakten tillser att säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten håller sig inom lagens råmärken. Om nödvändigt avskedas några tjänstemän och det tillsätts rentav en utredning, i första hand av ett etablerat – väldisciplinerat – kontrollorgan (jfr den moderate riksdagsmannen Anders Björks utredning från 1998) och, om absolut nödvändigt, i form av en särskilt utsedd kommission (jfr den pågående säkerhetstjänstkommissionen under ledning av riksmarskalk Gunnar Brodin).
Detta är det andra kritiska läget: hur ser direktiven ut och vilka utses som utredare. Betydelsen härav är en av de viktigaste slutsatserna man kan dra av de internationella utredningar på området som mött störst respekt.
Den tredje fasen kan vi kalla ”insinuationsfasen”. Man säger: ”OK, det var inte riktigt snällt, OK, ett antal oskyldiga blev lidande, men var inte det ett pris vi var tvungna att betala?” Här återkommer de klassiska argument vi nu alla är så bekanta med. Redan på sjuttiotalet ”konstaterade” för övrigt JO, i IB-skandalens spår, att ”konspirationer måste mötas med konspirativa motmedel” när det blev uppenbart att lögnen uppfattades som ett centralt instrument för politisk styrning. Man börjar tala om ”demokratins rätt till självförsvar”. Argumenten var och är alltjämt – som ju Kokk’s pamflett så tydligt visar – alla variationer av de klassiska argumentet: för att få fast fortköraren måste vi trots allt köra fortare än fortköraren. Ändamålet helgar mao medlen, fast det är ju knappast ett uttryckssätt man så gärna använder sig av, särskilt som ändamålet kanske inte alltid är så kristallklart.
Den fjärde, avslutande, fasen tillhandahåller ”lösningen”. Acceptans har nu nåtts för att vi måste vara elaka mot de elaka för att kunna skydda oss mot just dem. Praxis, som i inledningsfasen med emfas förnekades och sedan blev föremål för kategoriska avståndstaganden, skall nu tillåtas (jfr buggningsdiskussionen i dess olika faser). Praxis skall legaliseras, men bara i begränsade och strikt lagreglerade former och endast under fortlöpande domstols-, JO- eller rentav ”Anders Björk”- eller ”Riksmarskalk”-kontroll.
Man kan naturligtvis ironisera över denna utveckling, och tankarna för rentav till en ny möjlig fråga för Bengt Magnusson i ”Vem vill bli miljonär?”. Den självklara frågan är: ”I vilken fas befinner vi oss nu?”. Det svaret är emellertid så enkelt (för den som inte krökt rygg för makten så länge att de bara klarar av att se rakt ned i marken) att det hamnar på tusenkronorsnivån. Snart är vi ju alla en del av det som kallas ”den cyniska generationen”.
Ändå är situationen så mycket allvarligare. Såsom jag ser det – fostrad i detta land med dess demokratiska ideal och professionellt skolad i detta lands juristutbildning – är det inte möjligt, åtminstone inte med någorlunda bevarad heder, att acceptera en sådan smygande rättsutveckling, ledande oss allt längre bort från det liberalt demokratiska rättsstatliga idealet.
Enligt min uppfattning har vi ett slags kollektiv plikt att verka för ett system för säkerhetsskydd som uppfyller tillfredsställande effektivitetskrav men också är, om inte rättvist så, åtminstone någorlunda civiliserat. Det betyder att vi måste acceptera och vara tillfredsställda med att traditionella rättssäkerhetsgarantier visserligen inte är kortsiktigt, men väl långsiktigt, effektiva. Värdet av förtroende för de operativa organen – som SÄPO, IB, MUST etc – och för den politiska makten är med andra ord på lång sikt mer centralt än att man med hjälp av sekretess och administrativa fiktioner låter (det aldrig så goda) ändamålet helga medlen.
Det är oacceptabelt, och mycket farligt, att man istället för att ta en öppen och hederlig diskurs i dessa frågor närmast systematiskt gömmer sig bakom allmänna påståenden om hot mot den nationella säkerheten. Så länge centrala begrepp som ”rikets säkerhet”, ”terrorism” och ”medborgerligt pålitlig” tillåts flyta runt utan att man vågar utveckla vad man egentligen åsyftar, än mindre exemplifiera, får man räkna med att medborgarna lägger helt olika innebörd i begreppen.
Lögnen blir därmed – i namn av skydd för rikets säkerhet – närmast institutionaliserad, och till slut rentav internaliserad. Man ljuger så man till slut tror sig själv! Myten blir så viktigare än verkligheten, och till slut blir hela samhällsbygget ett slags kollektiv livslögn. Jag har svårt att se att detta är ett pris värt att betala, bara för att (beroende på en kanske aldrig så genuint upplevd rädsla) kunna, utan att behöva ta aktivt ansvar därför, hindra gamla FNL-are från att bli snickare på marinmuseum (Leanderfallet). Ja, det är enligt min uppfattning inte ett pris värt att betala ens för att förhindra att det ”vid FRA kan komma att anställas en person som är medlem i Revolutionära Marxisters Förbund (eller att) som värnpliktig kryptör kan komma att placeras en person som är välkänd agitator eller skribent för Förbundet Kommunist” , och det oberoende av att jag själv tycker hemskt illa både om de båda nämnda politiska organisationerna och rentav hyser förakt för de flesta av de nyttomaximerare som en gång dominerade dessa vänstersekteristiska rörelser.
Det må nämligen vara en sak hur man personligen uppfattar dessa rörelser, ja till och med att man med eller utan rätt uppfattar viss politisk uppfattning som innebärande att dess bärare per definition utgör en säkerhetsrisk, men det är en helt annan och mycket allvarligare sak att man döljer detta ställningstagande bakom lagstiftning och därtill i riksdagen aktivt förnekar just det man samtidigt ålägger de operativa organen att genomföra. Transparens är demokratins livsglöd, just för att den ställer krav och därmed hjälper oss att gemensamt tänka efter före.
Georg Branting, en av den socialdemokratiska ”partivänsterns förgrundsfigurer”, enligt Kokk, fick efter kriget i uppdrag att utreda den omfattande STASI, eller IB-liknande kontroll svenska medborgare utsattes för under kriget. Hans slutsats, hans slutord, var helt annorlunda än Kokks. Branting skrev (SOU 1948:7, s 478): ”Vill man, till slut, fatta säkerhetstjänstens inrättande trevande försök att inrätta sig efter omständigheterna under en svår tid, kan sägas, att detta experiment gav åtskilliga lärdomar men främst kanske den, att det troligen är omöjligt i praktiken att finna demokratiskt tillfredsställande former för en hemlig politisk polis. Bäst är, enligt min mening, att på de politiska fälten låta demokratin hålla reda på sig själv. Den äger därtill en egen kraft, alltid framträdande i offentlighetens ljus.”
Så vad lärde socialdemokraterna egentligen av historien och vad har vi lärt oss idag. Hur stark är dagens tilltro till demokratins egna kraft, när man i sin politiska smarthet t o m går så långt att man förskjuter säkerhetstjänstkommissionens rapport till efter valet, just så att denna inte skall kunna bli föremål för politisk diskurs. Vilken fas kommer vi att gå in i med denna efterlängtade rapport, när nu Kokk förklarat för oss sakernas egentliga tillstånd?
Dennis Töllborg
Professor i rättsvetenskap,
Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet
1. Dåvarande chefen för FST/Säk:s, Gösta Lundström, i största hemlighet framförda argument för att åsiktsregistreringen skulle fortsätta, oberoende av åsiktsregistreringsförbudet, se Registernämndens rapport av den 16 december 1998, s 46
Comment by Dennis Töllborg — 2006 06 14 19:45 #
Som framgår av mitt ursprungliga inlägg, har jag tre knökfulla A4-pärmar med pressklipp från debatten om min IB-bok. Jag konstaterade där också, att många av de mest högljudda kommentarerna gjordes redan innan kommentatorerna hade haft tillfälle att läsa den. Till det kan man tillägga, att några av de här kommentarerna tycks bygga på snabbläsning av boken, eller åtminstone valda delar av den, i avsikt att få kommentatorns egna förutfattade meningar bekräftade. Dennis Töllborgs artikel i GP förefaller att höra hemma i den senare kategorin.
Läs hans text – och lägg då märke till att de uttryckliga referenserna till min bok är få. Artikeln är en betraktelse över hur Töllborg uppfattar att IB-frågan har hanterats genom årtiondena.
En sådan betraktelse kan ha sina poänger. Men vad säger den egentligen om sanningshalten i min bok?
Om vi för enkelhetens skull accepterar Töllborgs schema för hur IB-frågan har hanterats, finns där en avgörande brytpunkt vid den tidpunkt, då den socialdemokratiska partiledningen beslutar sig för att ge mig mitt uppdrag respektive att i samråd med de övriga partierna låta tillsätta Säkerhetstjänstkommissionen: Denna partiledning, som själv inte hade haft någon del i inrättandet av IB, var urless på att IB-frågan förstörde valrörelse på valrörelse och sa sig – jag var som sekreterare med på de här sammanträdena och hörde resonemangen – att nu måste allt som gick att gräva fram om IB-historien grävas fram. Det var utgångspunkten för både mitt och Säkerhetstjänstkommissionens arbete.
Jag arbetade helt fritt och väjde heller inte för att tränga en mångårig arbetskamrat som förre partikassören Nils Gösta Damberg in i ett hörn; det var inte roligt men nödvändigt, eftersom det var mitt uppdrag och Damberg tredskades.
Så frågan är, vad jag har gjort för fel, i detaljer eller slutsatser. Som jag har visat i mitt ursprungliga inlägg ovan, kom ju sedan Säkerhetstjänstkommissionen med alla sina historiker och jurister till i stort sett samma slutsats – i några fall fördjupade den, eftersom den ju kom åt hemligstämplat material och kunde höra folk under straffansvar, materialet i min bok, men så att säga i pendelns riktning. För att ta ett exempel: den tvingade Ingvar Paues att medge, att den version jag publicerade om Nils Gösta Dambergs roll i rekryteringen av en agent, Hjalmar Rantanen, till IB var alldeles korrekt.
Så jag antar, att om det var något grundläggande fel med min bok, måste samma grundläggande fel också vidlåda Säkerhetstjänstkommissionens rapport.
Comment by Enn Kokk — 2006 06 14 21:01 #
Rätt. Kvaliten på Säkerhetstjänstkommissionens arbete korresponderar mot kvaliten, och den etiska höjden, i din vitbok.
Comment by Dennis Töllborg — 2006 07 25 20:31 #
På det må alla historierna, juristerna med flera i kommissionen svara. Och då kan ju Lars-Olof Lampers, Karl Molin och alla de andra också passa på att tala om i vems ledband de har gått och varför.
Men läsarna av min blogg kan ju själva notera, att Dennis Töllborgs kommentar rymmer noll argumentation i sak för det hårda omdöme han avger.
Comment by Enn Kokk — 2006 07 25 22:39 #
Har inte läst varenda ord i denna omfångsrika men vad jag kan se mycket intressanta debatt. (sparar det för senare)
Däremot har jag läst Enn Kokks bok med stort intresse.
Debatt blev det, men jag hade nästan väntat mig ännu mer.
Än tystare har det blivit i denna fråga. Och jag hör defintivt inte till dem som tycker att partiets nuvarande ledning kan lastas. Men lite konstigt är det med den okunskap och det ointresse som jag möter. Det är ju trots allt inte så länge sedan, om man jämför med tvångssteriliseringar, tyska trupptransiteringarna etc som ibland fortfarande förmår uppröra människor.
Nu senast framträdde en f d ”IB-agent” på AB:s debattsida och förklarade att han stod upp för det han gjorde när det begav sig, utan puff på framsidan, utan puffar på webben, utan att någon journalist gick in och bad honom berätta mer. Är inte det lite konstigt. (http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,873395,00.html)
Min egen bok ”Tvåfrontskrig” som berättar en del dittills okända detaljer om bakgrunden till IB förbigicks helt med tystnad när den kom 2002.
Då var ämnet ”stendött” i medierna – är min bild.
Comment by Anna-Lena Lodenius — 2006 08 30 10:01 #
Till Anna-Lena Lodenius: Hej, jag minns mycket väl när vi träffades, när du gjorde research för din bok, som förvisso är utmärkt och förtjänar läsare.
Min bok väckte mycken debatt, också osaklig sådan – jag har tre packade A4-pärmar med pressklipp. Sen kom Säkerhetstjänstkommissionen med sin mastodontrapport i fler volymer, som ju i alla bärande delar bekräftade den bild jag hade gett.
Åren därefter har det, som du själv konstaterar, varit tämligen tyst om IB. Kanske har det helt enkelt att göra med att de flesta anser, att den bild som vid det här laget finns av IBs verksamhet och dess bakgrund är hyggligt korrekt.
Jag hör själv till dem som tycker så. Säkert finns det ytterligare detaljer, personuppgifter och händelser, som är okända, men rimligen rubbar de inte helhetsbilden. Till det kommer att allt fler av dem som var inblandade dör vart efter åren går.
Comment by Enn Kokk — 2006 08 30 10:22 #
Hej
Mitt namn är Anna och jag studerar andra året på Campoen Frigymnasium. Jag ska skriva en uppsats om IB. Jag undrar om du möjligtvis skulle kunna tänka díg att svara på enkät eller dylikt?
Tack på förhand
Comment by Anna — 2008 03 12 10:17 #
Till Anna: Det mesta som jag har att säga om IB finns i boken ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” (Hjalmarson & Högberg, 2001), som förstås finns att låna på bibliotek. Mina kommentarer till den debatt boken föranledde finns i den text (publicerade här på bloggen), som du har knutit din fråga till.
Naturligtvis kan jag, om det behövs, också svara på kompletterande frågor. Adress och telefon hittar du i uppsalakatalogen.
Comment by Enn Kokk — 2008 03 12 12:06 #
Boken är redan lånad och det ska bli mycket intressant att få läsa den. Min lärare har sagt att vi måste ha primärkällor. Då jag ska skriva om IB känns det en smula svårt. Jag undrade om du kanske visste vart jag kan finna sådan information? Om det finns pressmeddelande eller offentliga dokument som kan vara av intresse?
Mvh Anna
Comment by Anna — 2008 03 12 15:14 #
Till Anna: Primärkällor i ordets egentliga mening lär du inte klara att ta del av (ens om du fick) – det skulle fordra långvarig arkivforskning av ett slag som kanppast krävs för en gymnasieuppsats. Men parallellt med att jag skrev min bok gjordes en gigantisk offentlig utredning, vars objektivitet knappast kan ifrågasättas. Om du klickar ovan på Om Enn Kokk och bläddrar dig fram till slutet, hittar du en lista på böcker jag själv har skrivit eller där jag är omnämnd. Där finns också ett par av delarna i den här utredningsserien nämnda. Även de finns att få tag på på bibliotek. Och som du kommer att se (jag har sidhänvisningar i min bokförteckning under Om Enn Kokk), har den offentliga utredningen inget allvarligt att invända mot framställningen i min bok, tvärt om.
Comment by Enn Kokk — 2008 03 12 15:22 #
Till Enn: Ett senkommet tack för IB-boken du förärade mig. Jag sitter inte inne med några
egna djupare kunskaper om IB-problematiken. Och läsningen av vitboken fick väl mig inte direkt att gå i taket. Det mesta förefall ganska välbekant och tidstypiskt. IB-tänkandets bakgrund i världskrigets praxis kunde dock ha framhävts. Den norska Lund-kommissionen lyfte på ett förtjänstfullt sätt fram det perspektivet vad gäller motsvarande verksamhet i Norge. Till stor del började den norska övervakningen och sammanblandningen mellan politiska och militära organ i exilmiljön i Sverige. Förmodligen lät man sig inspireras av det speciella stämningsläget i Sverige. En och annan jag talat med av de intervjuade verkar heller inte sagt sista ordet. Och nu är väl nästan alla av dem borta.
Som vanlig medborgare och politiskt intresserad hyser jag en stor förståelse för Dennis Töllborgs resonemang om att statens intressen (ofta ganska odefinierade intressen) måste väga lätt, när det kommer till frågan om vaktslåendet om den enskildes rättigheter. Vi lever ju inte i någon milítärstat. Men just på den punkten – i fråga om den historiska bedömningen – så verkar det inte som du och Tönnis T. har en så avvikande hållning, eftersom du inte solidariserar dig med det förgångnas praxis. Däremot tycker jag att vi framgent aldrig får släppa vår vaksamhet att kritiskt granska olika myndighetsförslag, när det gäller att i statsnyttans namn, urholka rättsskyddet och medborgarnas rätt att fritt välja t ex levnadsbanor och vistelseorter utan att behöva riskerade att bli särbehandlade på grund av bakgrund eller politiska, religiösa och kulturella orsaker. Det är av den anledning som jag exempelvis just dessa dagar är djupt chockad över SAP-ledningens nya linje om att staten måste få kontrollera nyanlända flyktingars boende under de första vistelseåren här i landet.( Refererar till Mona Sahlins samtal med riksdagsjournalisterna) Under krigsåren fanns det en sådan bosättningsbegränsning för utländska medborgare – det var förbjudet för utlänningar att vistas i vissa gränsomtrakteer och i hamn- och garnisonsstäder – men det var motiverat av militära säkerhetsskäl, inte av några andra byråkratiska skäl. Och den regeln avskaffades genast, när kriget var över.
Men tillbaka till åsiksövervakningen och IB-frågan. Det görs stort nummer av att socialdemokratiskan fackliga företrädare lät registrera organiserade kommunister. I likhet med dina sagesmän förefaller det vara ett underligt pespektiv. De aktiva kommunisterna behövde väl inte registreras av socialdemokratiska funktionärer, de var väl kända av socialdemokrater på lokalplanet och på arbetsplatserna.? Jag minns, när jag intervjuade Håkon Lie, det norska arbetarpartiets mångårige
partisekreterare, och kom in på frågan om åsiktsregistrering, en praxis som hans parti varit djupt involverad i. Han betonade då att det som främst intresserade ute på arbetsplatserna var
dem vars åsikter man inte kände till, de som
satt ”i mitten” i folkets-hus lokalerna vid de fackliga mötena. Det var om den gruppen som den fackliga, politiska striden gällde. Det var vad som försiggick i den här gruppen av ”obestämda”, som man inte hade några kunskaper om, som det alltså enligt Lie fanns en anledning att ägna ett intresse åt. Samma sak kan sägas gälla
polisens och säkerhetsorganens registrering. Ser man tillbaka på historien så är det bland gruppen ”obestämda” som utländska organisationer främst har funnit och rekrytera sina spioner och agenter, inte bland de aktiva och exponerade partimänniskorna. Det är i den här gruppen som rättsskyddets hållbarhet ställs på prov. Några års studier av avhemligade papper, framförallt av SÄPO:s akter från krigsåren, har givit mig insikten att det är dessa vanliga ”Svensson-medborgare” som har största anledningen att kräva att det finns en transparans i säkerhetsorganens verksamhet, så att det är möjligt att hålla ett vakande öga vad registrerings- och övervakningsorganen sysslar med och undvika att hanteringen inte får oönskade konsekvenser för de berörda. T ex i form av politiskt inspirerade läckor. Det är t ex oroande
att säkerhetsorganen så hårdnackat har vägrat att acceptera, att enskilda ”övervakade” efter en tid av resultatlös spaning blir informerade om att de varit föremål för intresse. Här måste SAP ställa krav som inte kan kompromissas bort:
Det måste vara möjligt att kika i övervaknings-praxisens ”backspegel”. En demokratisk rättstat är inte en sådan, om det inte har modet att visa fram sin egen historia.
Comment by Anders Thunberg — 2008 03 12 16:38 #
Till Anna söker du en ”primärkälla” kanske du borde försöka närma dig SAPs:s tidigare internationelle sekreterare (under Erlander-epoken) Kaj Björk, han är mycket pigg och med klart minne och intellekt. Hans nummer finns i telefonkatalogen.
Comment by Anders Thunberg — 2008 03 12 17:01 #
Till Anders T: vad menar du med ”IB-tänkandets bakgrund i världskrigets praxis kunde dock ha framhävts. Den norska Lund-kommissionen lyfte på ett förtjänstfullt sätt fram det perspektivet vad gäller motsvarande verksamhet i Norge. Till stor del började den norska övervakningen och sammanblandningen mellan politiska och militära organ i exilmiljön i Sverige.” Exakt vad är världskrigets praxis?
Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 03 12 20:22 #
Ann Christin S: Du känner säkert till det skymmingsläge som vårt samhällsskick befann sig i under krigsåren. Böcker som stoppades med hjälp av den s k diplomatparagrafen enligt en bortglömd bestämmelse som inte hade tagits i bruk sen kung Carl Johans tid . På riksarkivet finns det en hel kortlåda med tryckta skrifter som blev förbjudna under krigsåren. Låt mig fortsätta: Interneringen av flyktingar, som var politiskt aktiva, liksom inrättande av arbetsläger för kommunister, transportförbudet mot viss press ( som t ex Ture Nermans Trots Allt), indragning av artiklar som betraktades som misshagliga , tex mot kritiska inlägg i Arbetaren men också i Handelstidningen m fl borgerliga tidningar. Det öppnades brev och avlyssnades samtal i en oerhört stor omfattning. Det var defintivt inte åklagare och domstolar som höll den här polisstatsverksamheten inom vissa gränser utan enbart polisens och säkerhetsorganens personalresurser. I praktiken var det fritt fram att göra husrannsakningar utan domstolsbeslut. Och att avlyssna vem man önskade. Allt det här utifrån motiveringen att vi inte fick reta vår granne i söder. Och riksdagen hade ingen insyn i verksamheten. Jag vill inte påstå att andra demokratier var så mycket annorlunda. Vi hade trots allt ingen officiell statlig censur, men att vårt samhällskick befann sig i ett skymningsläge det torde väl ingen nutida betraktare kunna bestrida. Och det är klart: vänjer sig statens tjänare vid sådana här möjligheter att sätta de medborgerliga fri- och rättigheterna ur spel, så är det kanske inte så lätt att hålla fingrarna borta, när den yttre motiveringen till inskränkningarna (dvs världskriget) har fallit bort. Med det ”kalla kriget” skapades det nya hotbilder, som medförde att man på sina håll med gott sanvete kunde fortsätta med verksamheten i det här skymningslandet…
Comment by Anders Thunberg — 2008 03 12 21:44 #
PS till Ann Kristin> S> Rekommenderar Janne Flygheds R’ttsstat i kris@
Comment by Anders Thunberg — 2008 03 12 22:38 #
Till Anders Thunberg: Mitt uppdrag omfattade ju uttryckligen IB-epoken. Men jag har – till exempel i kapitlet ”Kampen mot kommunisterna” – förstås också, som en bakgrund, tagit upp det sena trettiotalets och krigsårens erfarenheter, vilka ju låg till grund för IBs senare verksamhet.
Jag har där även noterat, att övervakningen under de här orosåren också gällde nazister.
Comment by Enn Kokk — 2008 03 13 11:22 #
Till Anders Thunberg och Anna: Jag samtalade själv, när jag skrev IB-boken, med Kaj Björk, men han avböjde (se sidorna 76 och 77) en regelrätt intervju med motiveringen, att han själv inte var inblandad i skapandet av IB och att han under den aktuella perioden för egen del saknade kunskap om verksamheten.
Comment by Enn Kokk — 2008 03 13 11:29 #
Till Enn: Kanske uttryckte jag mig lite oklart. Jag menade att en kontakt med Kaj Björk kanske kunde visa vägen till en ”primärkälla” av den typ som Anna söker. Han var ju ”samtida” med dem som skapade organisationen och fanns ju på SAP:s partiexpedition.
Comment by Anders Thunberg — 2008 03 13 12:15 #
Till Anders Thunberg: Problemet är att de där andra i motsats till Kaj Björk alla är döda.
Comment by Enn Kokk — 2008 03 13 12:21 #
Jag har förstått det, Enn. Men i motsats till oss andra i dag levande, så umgicks och arbetade KB med de här människorna under den tid då IB skapades. Han bör alltså ha vissa förutsättningar att ge en inblick i hur de människorna resonerade och i vilket politiskt klimat de levde i. Intervjuar man – som du på ett förtjänstfullt och grundligt sätt har gjort i arbretet med IB-boken – de som själva var aktörer och ber dem värdera något som ligger långt tillbaka i deras liv, så är sannolikhetenb stor att man får en tillrättalagd bild av vad som hände, en bild som mer säger om samtiden än dåtiden. Det här är säkert något som du var medveten om, när du gjorde dina intervjuer. En som däremot fanns med men som inte direkt var inblandad behöver inte ha samma känslomässiga och intellektuella spärrar, när det gäller att föra ”dåtidshistorien” vidare. Det här är en problematik som intresserar mig mycket, eftersom jag har senare år har haft tillfälle att i ganska oskyldiga frågor intervjua aktörer från krigsåren, som inte alls vill kännas vid sånt som dom sagt och finns upptecknat från avlyssnade telefonsamtal. Jag vill inte hävda att personerna generellt medvetet ljuger, det är bara det att ”nutiden” fungerar som ett raster för det vi ”minns”. Det här kan låta lite abstrakt och lösryckt från temat, men det är viktigt när vi
diskuterar och beskriver sånt som har ”hänt”.
Comment by Anders Thunberg — 2008 03 13 15:24 #
Till Anders Thunberg: Jag fick en lång pratstund med Kaj Björk hemma hos honom, och jag har i min bok följaktligen en rad referenser till vad han har sagt. Men någon sammanhängande intervju om just IB ville han inte ge, med den uttryckliga motiveringen att han, när det begav sig, varken var inblandad eller visste något om andras aktiviteter. Så även hans bild är rimligen påverkad av vad han senare fick reda på.
Comment by Enn Kokk — 2008 03 13 15:30 #
Det vore intressant att höra din åsikt angående beröringen av detta ämne i SVTs utmärkta serie ”Upp Till Kamp” från 2007. Hur tycker du att serien har skildrat saken? Vad anser du om seriens övriga skildring av det dåvarande politiska klimatet?
Comment by Adam Kuylenstierna — 2008 11 06 2:38 #
Till Adam Kuylenstierna: Jag såg delar av serien men minns skamligt nog mycket lite av detaljer som den du frågar om. Skildringen av det politiska klimatet och miljön uppfattade jag, med reservation för ovanstående, som ganska tidsenlig.
Ett problem som jag hade med den här serien var att jag mycket ofta hade svårt att uppfatta vad som sas – den var helt uppenbart konstigt ljudsatt – vilket väl bidrar till min diffusa minnesbild när det gäller olika enskildheter.
Comment by Enn Kokk — 2008 11 06 16:57 #
På många sätt är det ju endast en mycket välregisserad återgivning av dessa tio år (1966-76). Serien är samtidigt dramabaserad, och därför inte direkt utredande. Men trots allt kan man, som bekant, tolka eventuella ställningstagande, upptäcka historisk revisionism eller vinklingar, bara genom skildringen av karaktärer och miljö. Jag blev egentligen mest bara nyfiken. Men antagligen är det inte lönt att spekulera nämnvärt i det hela . Konstigt ljudsatt? Det upplevde inte jag. Den tycktes mig fulländad på de flesta plan, tekniskt, estetiskt, dramturgiskt. I övrigt finns ju också texttillval!
Comment by Adam Kuylenstierna — 2008 11 06 18:17 #
Jo. På många sätt är det ju endast en mycket välregisserad återgivning av dessa tio år (1966-76). Serien är samtidigt dramabaserad, och därför inte direkt utredande. Trots allt kan man, som bekant, tolka eventuella ställningstagande, upptäcka historisk revisionism eller vinklingar, bara genom skildringen av karaktärer och miljö. Men jag blev egentligen bara en smula nyfiken. Antagligen är det väl inte lönt att på detta plan spekulera nämnvärt i saken. Konstigt ljudsatt? Skumt, inget jag noterade. Om inte annat finns säkert subtitles.
Comment by Adam Kuylenstierna — 2008 11 06 18:27 #
Lustigt att jag lyckades skicka dubbla meddelanden, ser jag nu. Det första försvann, trodde jag, och jag fick till att skriva om. Men det första tycks ju ha kommit fram ändå. Du kan ju ta bort något av dem, tack!
Comment by Adam Kuylenstierna — 2008 11 06 18:40 #
Till Adam Kuylenstierna: Jag var uppriktigt intresserad av den här serien men hade svårt att följa den på grund av hörselproblem. Jag gissar att det har att göra med att ljud lades på ljud, och sådant har jag, på grund av ålder och öron som inte längre klarar att separera ljud på samma sätt som i yngre år, svårt att klara. När den gick i TV hade den inte textremsor.
Det här gjorde att jag ofta tappade koncentrationen.
Comment by Enn Kokk — 2008 11 06 23:20 #
Jo, de flesta är döda. Men det finns levande barn.
Helen Anstrin
Comment by Helen Anstrin — 2011 09 18 19:29 #
Till Helen Anstrin: Jo, men professionella historiker skulle aldrig acceptera vittnesbörd från barn till före detta IB-agenter: Dels är det inte säkert att de visste något. Dels kan de, även i de fall där de visste något, av lojalitet till en förälder, vara benägna att tolka det de har snappat till det bästa.
Comment by Enn Kokk — 2011 09 18 22:07 #
Jag tror nog kanske att professionella historiker skulle kunna acceptera vittnesbörd från barn till f.d IB-agenter om det finns idag levande vittnen som kan bekräfta historierna. I mitt eget fall behövde jag aldrig tolka de ”historier” som kom mig till del 2001 ”till det bästa”, för det var bara de ”bästa” och ”roligaste” historierna som kom mig till del. Jag vet att de mörka och svåra upplevelserna samt de riktigt hemliga grejjerna undanhölls nogsamt. Tyvärr. Jag säger tyvärr för det är klart att man vill veta vad som har påverkat ens förälder i djupet och vad denne har haft för upplevelser. Av både det goda och det onda slaget. Det vill nog alla barn veta för att få en så fullödig bild av sina föräldrar som det bara går.
Jag har bara en enda fråga jag skulle vilja ställa till dig som har skrivit en hel bok om IB och som var med under alla IB-år: Varför valde man att dölja IB:s existens i Sverige? I alla andra länder känner man väl till sina ”hemliga” militära och paramilitära u-tjänster? MI5, MI6, CIA, Mossad m.fl m.fl. Så varför inte IB i Sverige av alla demokratiska länder på jorden?
Jag ber på förhand om ursäkt ifall frågan (och hela IB-affären) kanske känns både tjatig, jobbig och inaktuell för dig och att du, eller någon annan, kanske också redan har besvarat den frågan men dessvärre har det svaret isåfall gått mig förbi.
Med vänlig hälsning,
Comment by Anette Hydfeldt — 2013 06 04 21:35 #
Till Anette Hydfeldt: Alla säkerhetstjänster har och har haft verksamheter som man inte ville skulle vara allmänt kända.
Det kanskle mest kontroversiella av det IB sysslade med var övervakningen av och registreringen av poliiska extremister, främst då kommunister.
Och såna fanns det ju en del också i femtiotalets Sundsvall.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 04 21:46 #
Jo, vad jag har fått höra så var faktiskt min morfar Anders Johansson i Skönsberg lite ”kommunistaktig” av sig. Men han dog ganska ung, bara 43 år gammal, så han hann nog inte bli registrerad av IB. Han var en slags vägbyggesarbetsledare, jobbade för staden Sundsvall och skall även ha haft en pistol på jobbet ”i händelse av krig” har jag hört. Han måtte väl ha varit en slags pålitlig kommunist då då?
Comment by Anette Hydfeldt — 2013 06 04 22:10 #
Jo, men vi hade väl ingen annan säkerhetstjänst som kunde jämföras med GRU, KGB, MI5 och Mossad än IB? Och den enda vi hade var hemlig till och med för riksdagen.
För mig personligen var nog det mest kontroversiella med IB (förutom chocken över att min pappa hade jobbat för firman i 13-14 år av sitt hemliga liv) att det stred mot min verkligt naiva uppfattning om vad svensk neutralitet betydde i praktiken. Jag trodde faktiskt inte, som ”eine dumme schweden”, att Sverige ens hade utrikesspioner! Det var sånt som KGB, MI5, CIA och romanfigurer som James Bond sysslade med om du förstår vad jag menar. Idag har jag vant mig vid tanken och förstår väl bättre att jag har varit mer än lovligt naiv. Men jag undrar om inte jag delar den naiviteten med väldigt många andra ur min generation 60-talisterna? Och jag undrar så ibland varifrån den djupa naiviteten kommer ifrån? Det är ju varken bra eller hälsosamt att vara mer än lovligt naiv menar jag. Jag känner ofta att att min varma tillit till svenska staten under många år var lite för stor och alldeles för okritisk. Och det känns lite konstigt att ha upptäckt det på äldre dagar. Jag är kluven lindrigt sagt, för samtidigt så tyckte jag om att växa upp i det ”omsorgsfulla”, trygga, jämlika och socialt ansvarstagande Sverige som styrdes av socialdemokraterna. Det måste jag verkligen tillstå.
Comment by Anette Hydfeldt — 2013 06 04 22:31 #
Till Anette Hydfeldt: IB byggdes ju upp av militären, men också polisen hade verksamhet av den här typen, Säpo. Inte heller Säpos verksamhet var något som man direkt skyltade med.
Comment by Enn Kokk — 2013 06 04 23:09 #
Förvisso. Men hemliga SÄPO har man ju alltid känt till på något vis och sedan har jag ju läst att militären hade en enhet som hette FST/Und vars existens nog var känd av i synnerhet män som gjorde värnplikten och som kanske hade kunnat rymma utrikesspioner om man hade velat. Jag har uppfattat IB nästan som en slags hemlig svensk ”paramilitär” organisation, men det kanske är fel uppfattat av mig. Din blogg är iallafall väldigt trevlig att läsa och jag tackar dig också för svar. Ska förresten läsa din Vitbok snart.
Vänliga hälsningar!
Comment by Anette Hydfeldt — 2013 06 05 8:38 #