Tillbaka i den svenska sommaren

11 juni 2006 17:09 | Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vi kom tillbaka från donaukryssningen – som jag ska återkomma till – sent på kvällen den 6 juni. Tidigt nästa morgon åkte Birgitta i väg igen, nu till ett UNICEF-möte i New York; hon skulle dessutom träffa Jan Eliasson.

Eftersom jag kvällen därpå skulle ha styrelsemöte med Ordfront i Uppsala, kunde jag inte fortsätta ut till Öregrund. I avvaktan på sammanträdet och efter detta skrev jag bloggtexterna om Jörn Donners ”Rapport från Donau”, om Molly Åsbrink och ”Which Side Are You On” och olika svenska översättningar av den samt om Helmut Qualtinger.

För Ordfronts styrelse redovisade jag, att jag har fått Yvonne Hirdman att i oktober ställa upp för ett möte om Alva Myrdal – Yvonne kommer snart med en bok om Alva på Ordfront. Vi har fler spännande möten på gång också för hösten. Dem ska jag redovisa lite senare. När vi bröt kvällens möte, lovade Kjell Eriksson titta in hos oss i Öregrund, någon gång när han passerar på väg till Gräsö. Han vill bland annat titta på de rosor han har sålt till oss på den tiden då han var trädgårdsmästare.

Men jag kommer inte ut till Öregrund nästa morgon heller. På kvällen ringer vicevärden och meddelar, att den av bostadsrättsföreningen anlitade rörfirman nu – i morgon! – äntligen ska justera elementen i vår våning (liksom i alla andras) – saken har varit på gång i ett par år.

Väntan igen, och jag skriver in större delen av texten om Tom Lehrer i datorn. Först efter lunch på torsdag kan jag äntligen ta bussen ut till Öregrund.

Jag kör den första av fyra maskiner tvätt, efterbörden av donauresan, och hänger upp tvätten på strecket över natten.

Nästa morgon – nu är det fredag – fortsätter jag tvättandet. Det är lysande torkväder. Även de kraftiga marimekkoskjortorna torkar snabbt i solen. Själv sitter jag på tvättstuge-/bastutrappan och läser de senaste två veckornas tidningar. Jag väntar in brevbäraren för att få ut två veckors lagrad post. Den visar sig vara lagrad i Östhammar, men hon säger, att hon ändå ska dit på eftermiddagen och erbjuder sig att hämta vår post, vilket jag tacksamt tar emot.

Efter lunch tar jag itu med att klippa gräsmattan, som nu har fått växa ostört i två veckor. Gräset är högt. Eftersom tomten är stor med många fruktträd och delvis är kuperad, tar det tid, över tre timmar. Jag gör av med två fulla tankar bensin. Medan jag klipper körsbärsträdgården bakom huset – det som vi ibland kallar Körsbärsdalen – regnar det ner vitrosa blomblad, som lägger sig i håret. Det blommande täcket av tusensköna under körsbärsträden stryker också med, där jag far fram med gräsklipparen. Det skär i hjärtat, men jag vet ju av erfarenhet, att där snart kommer att finnas lika många blommor igen. Dessutom sprider gräsklipparen tusenskönorna till nya och nya ställen.

På lördag morgon kommer Birgitta hem från New York, närmare bestämt till Idrottsgatan. Dit åker jag också – vi ska nämligen senare på dagen åka till Stockholm för att fira Peter Larsson på hans 50-årsdag. Innan jag tar bussen in till Uppsala, tar jag en tur runt trädgården och plockar en födelsedagsbukett: trädgårdklint, lupiner, några exemplar av de snart utblommade tulpanerna (ett par grön/vita och ett par nästan svarta), jättegetrams och så bondsyrener; här ute har de senare just börjat blomma.

I sitt tal för Peter på födelsedagsfesten erinrar Birgitta om hur de tillsammans – han ordförande i Miljöförbundet och Linje 3are, hon energiminister och Linje 2are och sen både energi- och miljöminister – skrev en gemensam artikel på DN-debatt om att gräva ner stridsyxorna och gemensamt arbeta för en konstruktiv avvecklingspolitik samt för andra angelägna miljöpolitiska mål.

Både talaren och jubilaren mindes den här tiden – Peter blev sen medarbetare i miljödepartementet – som en lycklig och framgångrik tid. Det framgick att båda hade mycket övrigt att önska vad gäller fortsättningen – efter deras tid, alltså.

Som på alla födelsedagsfester förekom det förstås mängder av aktiviteter och hyss: den bordsgrupp jag hade tilldelats (med min gamla arbetskamrat Stina Andersson som ledare; vid vårt bord satt också teatermannen Kent Ekberg, som jag en gång i världen lärde känna genom Eva Swedenmark) skulle till exempel framföra ett fiktivt telegram, och jag åstadkom följande:

”Om du hör nåt i luften som surrar,
är det ett vindkraftverk som snurrar.

Birgitta Dahl”

Mycket sång blev det förstås också. Eftersom festkommittén och allsången leddes av Tjia Torpe, i sin ungdom anställd på MNW, blev det förstås mycket progg: ”Vi måst höja våra röster”, ”Stena Olssons Compagnie”, ”Livet är en fest” och ”Vem kan man lita på”.

En sång, given när så många miljöengagerade människor fanns församlade, var den här, som jag tyvärr missade, eftersom vi måste hasta i väg till sista tåget mot Uppsala:

ÄNGLAMARK

Text och musik: Evert Taube

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så sköna!

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar,
låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!

Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om du vill,
jorden vi ärvde och lunden den gröna,
vildrosor och blåsippor och lindblommor och kamomill,
låt dem få leva, de är ju så skööööna!

Miljöaktivister, jo. Annars var det påtagligt många medlemmar ur förnyarkretsen i Stockholms arbetarekommun med på den här festen. Till dem har jag ett ambivalent förhållande: Det är bra att de har angripit de auktoritära strukturerna i Stockholms arbetarekommun. Mindre förtjust är jag i att de inte är tillräckligt principfasta i förhållandet till den gemensamma sektorn – jag är en kommun- och landstingskramare, vill att verksamheten ska drivas i offentlig regi. De jag känner bland dem är förtjusande människor.

***

Under samlingen inför den egentliga festen kom jag i slang med Mats Engström från Aftonbladets ledarsida, också han före detta medarbetare på miljödepartementet. Det visade sig, att han läser – och till och med uppskattar, tror jag – min blogg. Han hänvisade till flera detaljer, så det kan inte vara fråga om ytlig och tillfällig läsning. Han visste till och med, att Ali Esbati läser och ibland länkar sina egna läsare till min blogg. (Till det senare ska jag snart återkomma.)

Kjell Eriksson berättade förresten vid sammanträdet här om kvällen, att han vid ett besök i Halland nyligen, i egenskap av uppsalabo, hade fått en positiv kommentar om min blogg. Bloggvärlden är märklig!

***

På söndag morgon skildes mina och Birgittas vägar igen. Birgitta har uppdrag hela nästa vecka och måste stanna i stan. Jag for ut till Öregrund och sommaren.

Nu är sommaren fantastisk. Luften dallrar av värme – i eftermiddags var det + 29 i skuggan. Jag åt en ensam lunch ute vid trädgårdsbordet: melon och skinka och till det iskyld cider light (Signum, med aspartam – jag är diabetiker).

På det dryga dygn jag har varit härifrån har körsbärsträden blommat över, också några av de övriga fruktträden. Men flertalet äppelträd blommar ännu, och syrenerna doftar runt vårt röda hus med vita knutar.

BONDSYRENER

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

(Ur ”Blått och svart”, 1957)